Fler 40+ till performance

Vi repeterade på torsdag kväll. Det var mäktigt. Fler än 100 kvinnor har anmält sig.

På lördag 11 oktober kommer Elin Lundgrens performance Back in Baby’s Arms framföras på Gustav Adolfs torg i Malmö.

För att verket ska få en större åldersspridning behövs fler kvinnor 40+.

Alla som känner sig manade – ring eller maila Lilith Perormance – kontaktuppgifter finns här.

Titeln på verket – Back in Baby’s Arms kommer från Patsy Clines låt med samma namn från 1963.

I’m back in baby’s arms;
How I missed those loving arms.
I’m back where I belong,
Back in baby’s arms.

Don’t know why we quarreled,
We never did before.
Since we found out how it hurts,
I bet we never quarrel any more.

I’m back in baby’s arms;
How I missed those loving arms.
I’m back where I belong,
Back in baby’s arms.

Thought I didn’t need his love,
‘Til he took it away.
Now I’m back where I belong,
And in my baby’s arms I’m gonna stay.

I’m back in baby’s arms;
How I missed those loving arms.
I’m back where I belong,
Back in baby’s arms.

Back in baby’s arms.
Back in baby’s arms.
Back in baby’s arms.

Nummer.se, KvP, Sydsvenskan, Expressen, HD, Nöjesguiden, Lilith Performance Studio på Myspace, Malmö city, Stage Pool, DN, SvD, KulturStan, QX

Shakespeares sonett nummer 138

Konstnären Dave McKean har i en animerad kortfilm låtit ett konstverk läsa upp Shakespeares sonett nummer 138. Jag är redan förälskad i hans version av Bibliotekarien. Nu är jag förälskad i den animerade uttolkaren av sonetten.

Jag vet inte mycket om Dave McKean – men när jag ser skådespelaren/konstverket tänker jag på flera andra konstnärer.

Främst kanske på Brian Dettmer – framförallt känd för sina verk i gamla uppslagsböcker.

    

 

     

Men också Salvador Dalí

En annan konstnär jag associerar till är Picasso och hans tidiga kubism – samarbetet med Juan Gris i början av 1900-talet.

JuanGris.Portrait of Picasso.jpg

Juan Gris, porträtt målat av Picasso 1912.

Farneheit 451.jpg

Och framsidan på denna utgåva av Ray Bradburys Farenheit 451. Jag vet inte vem som gjort illustrationen .

En sida som hyllar Dave McKean

 En sida som hyllar Brian Dettmer

Önskas: Kvinnliga fångar till pjäs om Landskrona citadell

Planerar en nyskriven pjäs om fångarna på ett kvinnofängelse (Landskrona citadell) kring förra sekelskiftet.
 
Vi behöver bland annat scenograf, tekniker och skådespelare.
Vi bor i Lund och Malmö.
Vi söker kvinnor som har gott om tid, energi och driv för detta projekt.

 

Skriv till mig i kommentarsfältet nedan om du är intresserad av att delta – eller vill ha mer info.

Din mailadress kommer endast vara synlig för mig och ingen annan – om du skriver den i fältet för e-postadress.

Back in babys Arm‏ – Elin Lundgren

Lilith Performance Studio i Malmö söker nu efter 100 frivilliga kvinnor/tjejer i alla åldrar och alla former för medverkan i ett offentligt performance den 11 oktober kl. 14 på Gustav Adolfs torg i Malmö. Performancet är första delen i ett tvådelat verk med titeln Back In Babys Arms av Elin Lundgren. Det är tänkt att bli både en stark visuell upplevelse och en manifestation mot kvinnovåld.

Alla 100 kvinnor sminkas som om de har blivit utsatta för brutalt våld. 2-4 bussar släpper av alla på busshållplatserna vid torget och alla går i samlad trupp in mot torget och ställer sig på olika platser tysta under 20-30 minuter. Gruppen löses upp och går tillbaka till bussarna och åker därifrån.
Alla intresserade är välkomna att höra av sig.
Sprid gärna till fler kvinnor som skulle vilja medverka i detta verk.
Ingen ersättning utgår tyvärr för medverkan i detta verk.
Läs mer om oss på:
www.lilithperformancestudio.com
 
Mvh
 
Jonna & Elin
 
Skicka mejl om ni vill delta eller har ytterligare frågor till
jonna@lilithperformancestudio.com
 
  
Jonna Ölund
Produktions Assistent
Lilith Performance studio
Bragegatan 15
214 30 Malmö
+464078997
www.lilithperformancestudio.com

jonna@lilithperformancestudio.com

 

 

 

 

 

Sonia Delaunay

Föddes som Sarah Ilinitchna Stern i staden Gradizhsk i Ukraina 1885. Hon var dotter till en fattig fabriksarbetare. Fem år gammal adopterades hon av sin morbror, Henri Terk, en rik judisk advokat i S:t Petersburg och fick namnet Sonia Terk.

1893

Tillsammans med sin nya familj tillbringar hon somrarna i Finland, och de reser runt i Europa och besöker museer och gallerier. Morbrodern var mycket konstintresserad och köpte en hel del konst.

En god vän till familjen Max Liebermann (1847-1935) – konstnär – bosatt i Berlin – ser Sonias begåvning och föreslår att de ska satsa på en ordentlig utbildning åt henne. På skolan hon går rekommenderar de en utbildning i Karlsruhe.

Innan Sonia fyllt 18 reser hon dit där hon studerar teckning för Ludwig Schmidt-Reutter (1863-1909).

1905 flyttar hon till Paris och går på Académie de la Palette – men hon är inte nöjd med undervisningen – utan ägnar större tid åt självstudier, tecknar hemma och går på gallerier och museer i Paris.

1907

Hon fascinerades av Gauguin, van Gogh och av fauvisterna – bland annat Matisse. Hennes konst bär spår av denna fascination.

Wilhelm Uhde av Pablo Picasso 1909

Sonia träffar en ung gallerist och konstkritiker – Wilhelm Uhde – som delar hennes passion.

Hon gifter sig med honom för att slippa återvända till Ryssland. Han gifter sig med henne för att lugna sina släktingar i Tyskland. Wilhelm Uhde var homosexuell och äktenskapet var bara ett spel för gallerierna.

Utåt sett ett borgerligt äktenskap med en butler i hushållet – men butlern var Uhdes pojkvän – Sonia sov i vardagsrummet.

En av Uhdes kunder – madame Delaunay – hade en son – Robert som blev blixtförälskad i Sonia – och hon i honom.

Viveka Bosson – som lärde känna Sonia Delaunay på 1960-talet – berättade att de var besatta av sin kärlek och hade sex överallt – kanske också på Louvren…

Snart blev Sonia gravid – men då var det svårt att få ut skilsmässa i Frankrike.

Wilhelm Uhde han uppfann en älskarinna ”B. E.” – skrev kärleksbrev till henne och beklagade sig över sin tråkiga fru som ödet givit honom och han avslutade brevet med ”Jag kysser dig som en galning – som den dåre jag är att älska dig.” Brevet låg framme – så att Sonia ”råkade” få tag på det.

Wilhelms kärleksbrev var tillräckligt skäl för Sonia att få ut skilsmässa.

Hon gifter sig 1910 och 1911 föds sonen Charles.

Roberts mor är inte glad åt sonens val. Hon menar att det är ovärdigt – att ättlingar till korsfararna – låter en judinna gifta in sig i familjen. Men det generösa underhåll Sonia får av sin morbror tackar inte svärmodern nej till.

Sonias filt åt Charles

Sonia skapar en filt i lapptäckesteknik till sin lille son. Verket kom att bli en avgörande vändpunkt i hennes konstnärskap.

Den består av tyger i olika färger och hon har låtit sömmarna synas. Sonia Delaunay hade därmed börjat avlägsna sig från den avbildande konsten – och närmade sig den geometriska. Delaunays pratar om simultan konst.

Både Sonia och hennes man Robert är fascinerade av rörelser, maskiner, teknik, elektricitet. De målar i futuristernas anda.

1912 bor deras vän Guillaume Apollinaire ett tag hos paret Delaunay. Han har anklagats för att ha stulit Mona Lisa från Louvren. Tidigare har han sagt att all gammal kultur borde förstöras och Louvren brännas ner – och man tog detta som bevis för att Apollinaire skulle vara tjuven. Delaunays tror på sin vän och försvarar honom. Det skulle så småningom visa sig att det var en italienare (Vincenzo Perugia) som utklädd till byggnadsarbetare gått in på Louvren och stoppat målningen innanför sin rock och lugnt promenerat ut igen. Han åkte fast när han försökte sälja henne till Uffizierna i Florens.

När Apollinaire såg paret Delaunays verk ansåg han att de målade ”orfiskt” – det skulle vara deras version av kubismen. Orfismen har förklarats ha sitt ursprung i Orfeus – den grekiske poeten som genom att spela vackert på sin lyra väckte gudarnas medlidande.

Makarna Delaunays verk skulle ha en ren lyrisk abstraktion – enligt Apollinaire.

Via Apollinaire lärde de känna poeten Blaise Cendrars. Han och Sonia kom att bli nära vänner och samarbetade i flera projekt.

Cendrars skriver 1913 dikten La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France (Den transsibiriska prosan och den lilla Jehanne från Frankrike)

Sonia Delaunay skapar en två meter lång bok i olika färger och typsnitt som ska korrespondera med innehållet i dikten. Meningen är att den ska tryckas upp i 150 exemplar – så att den sammanlagda längden blir densamma som hela Eiffeltornet. Men arbetet som delvis sker för hand – man trycker med silkscreen – är för tidskrävande och det blir bara 60-100 verk tryckta.

Nu verkar de flesta ha förstörts eller försvunnit och knappt tio verk återstår på museer världen över.

Engelsk översättning av verket här

Boken kallades den första simultana boken.

Sonia syr kläder i samma teknik som hon tidigare sydde täcket åt sin son. Kläder som hon och hennes man Robert bär när de går ut och dansar – simultana kläder – konst som förändras när bäraren rör sig – äkta simultan konst.

1913 Le Bal Bullier

Ofta samlas sällskapet hemma hos Delaunays innan man går till Bal Bullier och dansar. Någon gång hade en av vännerna kommit i en vanlig mörk kostym – men han hade velat haft en simultan klädsel – och satte sig på en palett – därmed blev också han simultan.

Blaise Cendras skrev en dikt till Sonia och hennes kläder ”Sur la robe elle a un corps” (På klänningen bär hon en kropp)

                       På klänningen bär hon en kropp –

Kvinnokroppen är lika bucklig som mitt

                      kranium –

Ärorik om du blir inkarnerar med andlighet –

Skräddaryrket är lika fånigt –

Som               frenologin

Mina ögon är vikter som väger kvinnornas sensualitet

                      – – – –

Allt som är buckligt rör sig i djupet

Stjärnorna urholkar himlen

Färger tar av kläderna som kontrast

”På klänningen bär hon en kropp”

                      _____

Ljungen håller under armen en korg med halvmånar och

                      pistiller när vatten strömmar i

                      ryggen med blågröna skulderblad –

Och bystens dubbla snäckskal passerar under regnbågens bro

                      Mage

                      Skivor

                      Sol

Och färgernas vinkelställda skrik faller ner på låren

Den helige Mikaels svärd. Det finns händer som sträcks fram.

I klänningssläpet finns ett odjur alla ögon alla fanfarer allt är som vanligt på Bal Bullier

                      Och på höften poetens signatur

 

1914 reste paret till Spanien – under tiden blev det världskrig och de valde att stanna i Spanien – senare reste de till Portugal. Sonia kallade resan en extra lång semester.

När Sonia sitter på stranden och målar sina färgglada cirklar fattar myndigheterna misstankar. Det där är ju inte konst – det måste vara signaler. Säkert hemliga tecken åt en fiendemakt. Sonia Delaunay arresterades för spioneri – men släpptes efter några dagar.

1916 självporträtt på utställningskatalogen

Hennes verk ställs ut i Stockholm 1916 – men möter ingen större entusiasm.

1917 Lubov Tchernicheva som Kleopatra i Djagilevs uppsättning och Sonia Delaunays kläder

I Spanien lär de känna Sergei Djagilev – den Ryska balettens grundare och konstnärlige ledare. Hans kostymer och övrig rekvisita till baletten Kleopatra har brunnit upp, men Robert och Sonia skapar ny dekor och nya kostymer.

1917 – medan de befinner sig i Barcelona – gör man revolution i Ryssland – Sonias morbror försvinner och familjens förmögenhet konfiskeras. Underhållet från Ryssland är slut.

1920 återvänder de till Paris.

1923 Fläkten snurrar – efter Tristan Tzaras poem

Sonia Delaunay skapar poetiska klänningar – bland annat ”Fläkten snurrar” efter en dikt av dadaisten Tristan Tzara.

Hennes kläder blir oerhört populära – ”alla” vill bära dem.

Hon syr bland annat till Hollywoodstjärnan Gloria Swanson och den rebelliska hertiginnan Nancy Cunard.

1923 La coeur à gaz

1923 gör hon kläderna till den dadaistiska föreställningen ”Hjärta av gas”. Föreställningen måste avbrytas på grund av slagsmål mellan dadaister och surrealister. Den ges inte fler gånger för allmänheten.

Sonia öppnar 1924 en modeateljé tillsammans med designern Jacques Heim.

Hon designar en Bugatti 1924.

Året därpå – 1925 – deltar hon i den Internationella konst- och industriutställningen – Art Decó.

Och hon öppnar en butik – Boutique Simultanée – med ett konstnärligt skyltfönster – Sonia Delaunay sägs vara det modärna skyltfönstrets skapare.

Dessutom designar hon en Citroën B12 som ska harmonisera med hennes kläder.

   

Le P’tit parigot 1926 av René Le Somptier

 

 

 och Le Vertige av Marcel l’Herbier

1926 skapar Sonia Delaunay kläderna till två filmer – ”Le P’tit parigot” (Den lille parisaren) och ”Le Vertige” (Yrsel – eller Svindel) av regissörerna René Le Somptier respektive Marcel l’Herbier.

1937 Luftfartspaviljongen Roberts och Felix Aublets skiss till stora hallen. De gula, röda och blåa verken är Sonias väggmålningar.

1937 deltar Sonia och Robert Delaunay med verk på Världsutställningen i Paris. Robert designar luftfartspaviljongen och Sonia gör tre stora väggmålningar.

1937, Propeller, nu på Skissernas museum i Lund

1939 utbryter andra världskriget.

1941 dör Robert i cancer. Sonia hamnar i en kris som varar i flera år. Hon ställer ut hans verk, säljer av. Deras son Charles försöker få henne på benen.

Sonia arbetar med rytmiskt måleri.

Hennes livshunger återvänder och hon arbetar intensivt och säger att hon inte har tid att vila – det finns så mycket som ännu inte har skapats. Sonia stiger upp tidigt om morgnarna och målar, målar, målar.

Matra B530, 1967

1967 designar hon en sportbil – en Matra.

Sonias kläder blir åter moderna i och med OP-konsten.

1975 firas det internationella kvinnoåret. Sonia Delaunay får i uppdrag av UNESCO att skapa den officiella affischen.

Hon arbetar intensivt – skapar dekor till keramik.

1979 – i en ålder av 94 år går hon bort. Eller hem – hem till Robert som hon höll kär i hela sitt liv. De ligger båda begravda i byn Gambais utanför Paris.

Just nu pågår en utställning om Sonia Delaunay på Skissernas museum. Verk från hela världen är inlånade – bland annat Cendrars verk La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France som var mycket svår att få tag på. Museet har flera program i anslutning till utställningen – se hemsidan. De säljer dessutom en vacker katalog.

Sydsvenskan om utställningen

Tom Sandqvist skriver  en bra essä om Sonia Delaunay i DN

Ur essän:

Den svenske kritikern August Brunius måste ha fallit till föga för tidens allmänt misogyna eller rent av antisemitiska stämningar. Han tyckte att konstnären Sonia Delaunays ”färgade rutor och cirklar” ingenting annat var än ”granna grannlåter utan sammanhang och mening”, medan maken Robert Delaunays målningar vittnade om en ”verklig målares hand och öga” – ”Mannen synes vara den begåfvade parten”.

mera i DN bland annat om konst i modet och modet i konsten. Vilket får mig att tänka på att man sytt upp kläder i Olle Baertling-stil – men inte i Delaunay-stil. Inte till försäljning i alla fall. Jag var på en dansföreställning där elever från Textilhögskolan i Borås sytt upp kläder efter Delaunays mönster. Men sen såg jag att Kapp Ahls kollektion är mycket ”Delaunaysk”. Fast man har ju förstås inte gett henne äran…

ännu mera i DN

Svenska Dagbladet verkar inte ha skrivit något om utställningen.

Uppdatering – den 22 december skrev Eva Ström en artikel i SvD.

Susanna Strömquist har skrivit ett kort blogginlägg på SvD om Sonia D och det glada 20-talet.

För den som är intresseradav att läsa mer kan jag framförallt rekommendera Skissernas museums utställningskatalog om Sonia Delaunay.

Ett kapitel i Women Artists in the 20th and 21th century av Uta Grosenick, Tashen förlag handlar om Sonia Delaunay. Det är en mycket bra bok, fina bilder och prisvärd.

Adlibris

Bokus

Plafonden renoveras – se skisserna i ateljén

Foto DN

Foto: Dagens Nyheters Magnus Hallgren

Eva Karin Gyllenberg skriver i DN om det varsamma arbetet med restaureringen av Kronbergs plafond på Dramaten. Det är en spännande läsning.

För den som är intresserad finns skisser till plafonden på Kronbergs ateljé på Skansen.

Kolskiss, Apollon i ateljén - foto Lena Kronberg

Foto: Lena Kronberg.

Ateljén är öppen i augusti och jag kommer att vara där de flesta dagar.

 

 

Julius och Margherita

Plafonden i Dramatens tak målades gemensamt av Julius Kronberg och hans dotter Margherita. Foto från familjealbum.

Julius och Margherita teckning

Så här uppfattades arbetet med Dramaten 1908 av Söndags-Nisse. Notera Julius och Margherita på plankan i taket. På scen står Anders de Wahl och repeterar August Strindbergs ”Mäster Olof”, medan murarna går med bruk, orkestern repeterar och publiken redan har kommit. Arbetet med byggandet av Dramaten hade dragit ut på tiden en aning.

Lockurna Jaktnymfen

På Nationalmuseum pågår just nu en utställning; ”Förfärligt härligt” där ett verk – inspirerat av Julius Kronbergs Jaktnymf ingår. Det är en lockurna av österrikaren Franz Meder, som var anställd på Gustavsberg.

Jaktnymfen

Originalet, målat av Julius Kronberg i München, år 1875, när Kronberg ännu inte fyllt 25. Finns på Nationalmuseet i Stockholm.

Röster om utställningen:

Kulturnytt

DN:s Bo Madestrand

SvD

Expressens Nils Forsberg

Julius Kronberg på MySpace – till vänster nere på sidan finns länkar till platser där Kronberg finns representerad

Strindberg om Kronbergs Jaktnymf

Published in: on juli 18, 2007 at 3:58 e m  Comments (2)  
Tags: , , , ,

Lotta – min Lotta! – Och Gunilla – min Gunilla!

Engelkes Eleven Lovely Songs 

 I helgen sjöng Lotta på Södra teatern – och jag var inte ens i Stockholm.

Lotta Wagner

Lotta var på TV alldeles nyss – Miss Very Wagner.

Och jag har glömt att ladda videon.

Mobilen glömde att säga det – fast jag bett den påminna mig.

Men Gunilla ringde och påminde mig.

Vänner är bra på att påminna om att vänner finns.

Tack

Engelkes och Tiger Lillies

SvD om : Eleven Lovely Songs

DN om: Eleven Lovely Songs

DN om: Miss Very Wagner

Lottas hemsida 

Julius Kronberg och Harold Pinter

Harold Pinter porträtt 

Harold Pinter

I tisdags spelade Julius för första gången inför publik. En provpublik.
Han spelar Nicky i Harold Pinters pjäs One for the road, som ingår i teater Insites uppsättning Amerikansk fotboll.

Nicky är en liten pojke vars föräldrar har tagits in för förhör i ett land med en totalitär regim.
Även Nicky blir förhörd.

Vid premiären 1984 spelade Pinter själv förhörsledaren.

Pjäsen fick ett positivt mottagande.

 

Insite. Foto: Åsa Sjöström

Foto: Åsa Sjöström, Sydsvenskan

Sydsvenskan skriver om Insites ”Amerikansk fotboll”:

Fyra av Pinters kortare pjäser ingår i uppsättningen, somliga filmade och visade på stor duk, andra uppspaltade och förlagda till olika rum i huset, som förhörsscenerna i det bärande dramat ”Vägs ände”. Maktens företrädare talar i Peter Harness förbindliga gestalt engelska medan offren tiger på svenska, först i nödvärn och senare av tvång när tungan skurits ur munnen.

 

Lördag den 12 maj blir det premiär för Julius med riktig publik. Nöjesguiden har köpt hela föreställningen, men jag har fått en extrabiljett.

 

Den 17 maj ska hela familjen få se den lille skådisen i aktion.

 

När jag frågade hur det gått i tisdags, med provpubliken, berättade Julius att en kvinna högljutt kommenterat en annan persons skor och sagt att de var så fina. Personen med de fina skorna hade svarat: Shh, vi tittar på teater.

Varpå den förste personen svarat: Teater? Jag trodde det var bio.

Och sedan hade hon gått därifrån.

Julius tyckte det var rätt kul. Peter, som spelar förhörsledaren hade fått vända sig bort för att dölja att han hade svårt att hålla sig för skratt.

 

Teater Insite

 

 

Om biljettbokning se:

Tidigare inlägg av mig om pjäsen

Mera om pjäsen:

Sydsvenskan om pjäsen

Sydsvenskans recension

DN:s recension

Mer av Pinter:

Harold Pinters svenska förlag, Ersatz

Published in: on maj 12, 2007 at 1:52 f m  Comments (7)