Lättklädda kvinnor och påklädda män…

 

Tidningen Amelia skriver att endast en av tio av statyer på svenska gator och torg föreställer en kvinna med namn och kläder. Männen har oftast både namn och kläder. Carl Eldhs ”Strindberg” i Tegnérlunden – Stockholm – är väl ett av få undantag, ett halvt undantag – han har namn – men inte kläder. Fast det är inte Strindbergs magra kropp som ståtar på klippan. Om atleten som lånade ut sin kropp finns inte mycket information att få. Foto från Amelias statyuppror.

Blev lite konfunderad när jag såg Amelias sida med kvinnliga kandidater till nya skulpturer. Statyupproret? Det var väl inget uppror – snarare ett upprop. Fast när jag googlade vidare såg jag att man uppmanades att hänga halsband av flirtkulor eller pingisbollar som sprayats rosa på mansskulpturerna (som på bilden ovan) – ja – då förstår jag benämningen uppror.

Tanken är god – även om jag vänder mig lite mot några av de motiveringar man givit kandidaterna.

Fånigast är kanske drottning Kristinas:

Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll.

Skulle drottning Kristina vara en slags kunglig Pippi Långstrump? Är det inte lite väl långsökt?

Kanske ville man ”poppa upp” en historisk person av kvinnokön – som suttit på den svenska tronen, som om drottning Kristinas person i sig inte skulle vara intressant nog – utan den jämförelsen.

Men drottning Margareta – som regerade hela Norden med en fantastisk diplomati vore kanske en värdigare kandidat?

Ulrika Eleonora d.y. var den som i praktiken regerade Sverige under Karl XII krig och fångenskap – hon var dessutom ensam regent under en tid efter broderns död – 1718 fram till 1720 då hennes make Fredrik av Hessen valdes till ensam regent – mot hustruns vilja. Det har inte rests någon staty till hennes ära. Inte heller är det många som känner till hennes insatser i svensk inrikes- och utrikespolitik.

Annars är jag emot att kungligheter hyllas. Den som fått ett ämbete på grund av släktband – och inget annat – kan vara mentalsjuk – som Erik XIV – eller ointresserad av folkets väl och ve – som de flesta kungligheter – och ointresserad av att regera – som Karl XII, Adolf Fredrik, Gustav III och Gustav VI. Kan vara mördare – som Johan III och hertig Karl (den IX)…

Men det är de manliga kungligheterna som knipit de flesta (alla?) statysocklarna i landet.

Hellre än kungligheter skulle jag se personer som äras för sina insatsers skull. Författare, skådespelare, musiker, vetenskapspersoner, pionjärer.

 

Nanna Svartz (1890-1986) är en av de personer jag skulle nominera till Statyupproret. Foto: Tekniska muséet. Hon var bland annat den första kvinnan som blev professor vid en svensk statlig skola.

Bild på Elsa Eschelsson

Elsa Eschelsson. Foto: UR:s hemsida där man kan läsa om fler kvinnors kamp för akademiskt erkännande.

Elsa Eschelssons skulptur borde stå utanför juridiska fakulteten i Uppsala. Det var där hon undervisade och inte fick bli professor. Det var där hon trakasserades för sitt kön – och det var i Uppsala hon tog sitt liv.

Wendela Hebbe var Sveriges första kvinnliga journalist. Hon har fått en bilaga i Aftonbladet uppkallad efter sig. Har inte läst den men den lovar inte gott. Kvinnor behöver ingen egen bilaga – de borde ingå som en naturlig del i resten av tidningen – som här – när Wendela Hebbe presenteras på Aftonbladet Kultur i samband med 200-årsjubileet.

Fast varför är det bara kungligheter och intellektuella som ska hedras? Oavsett kön.

Visa full storlek

Foto Stockholmskällan

Kanske skulle Sveriges första kvinnliga taxichaufför Maud Hansson-Fagerberg få en staty? Radion gör ett reportage 26 februari 1956.

Eller kanske skulle en av de kvinnliga poliserna som förlöjligas i denna journalfilm från 1958 få ett senkommet erkännande? Länken går till SVT:s Öppet arkiv där man kan titta på fler filmer med kvinnliga pionjärer.

Eller så skulle man bara göra en staty över världens coolaste lastbilschaufför

En lista över de personer tidningen Amelia föreslagit – med vidhängande länkar till informativa sidor.

DN om Statyupproret

Corren Ami Lönnroth: Fin-, ful- eller populärkultur

Ami Lönnroth kommenterar det Anna Larsson skriver i SvD Dags för en ny kulturrevolution.

Jag förstår inte riktigt Anna Larssons slutkläm:

Sitt inte där som sippa 1800-talsprofessorer i era bonjourer. Knäpp upp ett par knappar och hotta upp sidorna så ska ni nog se att även de fula kommer att gilla det fina.

Det är dags för en ny kulturrevolution med en mycket mer konsumenttillvänd kulturjournalistik. Lustfylld, fräck och farlig precis som kultur är. För dom som älskar och brukar kultur, inte för några hundra inbitna kulturkritiker.

Är inte de finkultura rätt hotta redan? Det är väl inte ett par uppknäppta knappar i bonjouren som lockar fotbollshuliganerna från arenan till muséet? Är inte det att ha rätt låga tankar om människor?

ETC om Amelias statyuppror

Tidningen Dagens journalist Elisabeth (utan efternamn – så kvinnligt) undrar Vilken svensk kristen kvinna vill du se som staty? Uppdatering: Elisabeth har nu fått både efternamn, titel och adress. Sandlun var efternamnet oc titeln Chefredaktör, tf. vd och ansvarig utgivare. Adressen står under hennes namn – och kan vara bra att använda för den som har förslag på kristna kvinnor som borde få en staty efter sig.

Metro: Krav på fler kvinnliga statyer

Också finlandssvenska Vasabladet intresserar sig för Statyupproret

Statyupproret

Scanpix

Foto: SVT.

Amelias lista på förslag till statyupproret ser ut så här (jag har kompletterat med artiklar från Wikipedia och/eller andra sidor med info om personerna):

Barbro Alving Wikipedias artikel

Elsa Andersson Wikipedias artikel

Birgit Cullberg Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Cullbergbaletten

Marianne Fredriksson Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Marianne Fredriksson

Greta Garbo Wikipedias artikel, Garbosällskapet

Kerstin Hesselgren Wikipedias artikel

Sigrid Hjertén Wikipedias artikel, Moderna museet

Drottning Kristina Wikipedias artikel

Sonja Kovalevsky Wikipedias artikel

Ninni Kronberg Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Tekniska muséet

Anna Maria Lenngren Wikipedias artikel

Anna Lindh Wikipedias artikel, Regeringens minnessida

Alva Myrdal Wikipedias artikel, Alva Myrdal

Birgit Nilsson Wikipedias artikel

Elise Ottesen-Jensen Wikipedias artikel, RFSU

Fadime Sahindal Wikipedias artikel, Fadimes minne

Katarina Taikon Wikipedias artikel (behöver kompletteras)

Elin Wägner Wikipedias artikel, Elin Wägner-sällskapet

Monika Zetterlund Wikipedias artikel, Monika Zetterlund

Sonja Åkesson Wikipedias artikel, Sonja Åkesson-sällskapet

Jag la min röst på Sonja Kovalevsky – fast jag kan nog tänka mig att få se statyer som hedrar dem alla. Jag la till ett förslag; Sophie Sager. Men jag kan tänka mig minst hundra kvinnor till.

Natthäxorna

 Fredrik Ydhag)
Zjenja Rudneva var navigatör i 588:e nattbombarregementet. (Montage: Fredrik Ydhag)

Så länge hjärtat slår hette den dramatisering av en kvinnlig bombflygares dagbok som jag hörde för en månad sedan, på radions P1.

Gunilla Bresky hade åkt till Ryssland för att intervjua en av Sovjets kvinnliga flygare – de som i Tyskland kom att kallas Nachthexen – Natthäxorna.

Meningen var att hon skulle göra en film – en dokumentär.

Bresky träffade Irina Rakobskaja, professor i rymdfysik vid Moskvas universitet. Rakobskaja är 83 år men ännu yrkesverksam.

Marianne Söderberg på Norrbottens Kuriren skriver om mötet:

Jo, hon vill gärna berätta. Men först vill hon att radioproducenten ska läsa en bok, skriven av Zjenja Rudneva, navigatör på nattbombarregementet. En dagbok som också innehåller många brev med titeln Så länge hjärtat kan slå.

Med utgångspunkt från dagboken skrev Gunilla Bresky den radiopjäs som sändes i mars i år.

Fredag 7 mars 19.03
Så länge hjärtat slår
-en berättelse om Zjenja Rudneva som bytte skolbänken mot en plats i sittbrunnen på ett bombflygplan.
Med: Sara Jangfeldt, Anita Björk, Christopher Wagelin.
Manus och regi: Gunilla Bresky.

”Jag är vid fronten sedan fem månader. Jag flyger i ett flygplan och fäller bomber av olika slag mot tyskarna. Min första bomb lovade jag att de skulle få som hämnd för mitt älskade universitet.” Så skriver Zjenja Rudneva i ett brev till sin tidigare lärare i oktober 1942. Zjenja var student i Moskva när Tyskland anföll och kriget började. Hon anmälde sig som frivillig till flygvapnet.
Via hennes dagbok och brev får vi följa arbetet i 588:e nattbombarregementet, det enda regemente som någonsin funnits där alla var kvinnor, både piloter, navigatörer, tekniker och mekaniker. Deras uniformer var sydda för män, och stövlarna i storlek 41-43 fick de stoppa med tidningspapper. I små plan av trä och tyg flög de livsfarliga uppdrag varje natt. Deras uppgift var att bomba de tyska trupperna. Fallskärmarna lämnade de hemma för att kunna ta med maximalt antal bomber. De gjorde fler flygningar än sina manliga kollegor. Tyskarna döpte dem till ”natthäxorna”.
Zjenja Rudnevas dagbok har dramatiserats för radio av  Gunilla Bresky.

 Att Gunilla Bresky överhuvudtaget kom i kontakt med natthäxorna berodde enligt Marianne Söderberg, journalist på Norrbottens Kuriren på att:

Den här gången var det Kerstin Haugli i Piteå som hade läst en bok om kvinnliga stridspiloter i Sovjetunionen under andra världskriget. Hon hörde av sig till Gunilla Bresky och undrade om hon kände till historien?

 Bresky blev nyfiken – och på söndag kan vi få se resultatet.

588:e nattbombarregementet

Några av kvinnorna 588:e nattbombarregementet

Söndagen den 13 april kl 20.00 sänder SVT 2 Breskys dokumentär. Den har tidigare endast visats på filmfestivalen i Tromsö.

Nadja Popova gjorde mer än 800 nattliga flygningar.

Nadja Popova gjorde mer än 800 nattliga flygningar.

SVT:s hemsida står att:

Nattens häxor har redan uppmärksammats av den amerikanska filmtidskriften Variety, som berömmer den för unikt dokumentärt material. Detta är Gunilla Breskys femte film om andra världskriget. Hon har fått flera priser vid internationella festivaler för sina tidigare dokumentärer.

Sändningstider: Nattens häxor
SVT2 Söndag 13 apr 2008 kl 20.00
SVT2 Torsdag 17 apr 2008 kl 15.55
SVT2 Lördag 19 apr 2008 kl 16.20
SVT2 Lördag 19 apr 2008 kl 21.00

Nordnytt har ett program som heter Eftersnack – där de intervjuat regissören Gunilla Bresky och Johan Ramberg – som gjort musiken till filmen. De visar också några minuter av filmen. Programmet kan ses här.

Jay Weissberg på den amerikanska tidskriften Variety skriver att:

Documaker Gunilla Bresky uses a treasure trove of archive footage and photos, held together by interviews with survivors, to testify to the femmes’ heroism. The History Channel and Euro cable should jump.

Formed during the darkest days of the Russian war machine, the women of the 588th also flew the most dangerous equipment. They piloted planes made of wood and canvas that lit up like a box of matches when hit. Still, they flew between 10 and 17 missions a night, more than any male regiment, and without any safety apparatus; not just the pilots and navigators but also technicians and mechanics were all female.

 

Ett av planen som kvinnorna i det 588:e nattbombarregementet flög

Ett av planen som kvinnorna i det 588:e nattbombarregementet flög

svenska Wikipedia finns en ganska omfattande artikel om Natthäxorna. Det står att artikeln behöver kvalitetskontrolleras – eftersom den innehåller brister. Läste vad som stod på diskussionssidan – och det verkar som om kritiken främst handlar om att artikeln inte förhåller sig neutral till sitt ämne – den är för beundrande. Så jag hoppas att fakta stämmer. Annars får jag ändra i efterhand. Artikeln på svenska Wikipedia är för en gångs skull fylligare än den engelska.

På svenska Wikipedia kan man läsa om ursprunget till 588 NABP ett av de tre ryska regementen som endast bestod av kvinnor.

Kvinnor från det 586:e regementet – foto från denna sida.

På Wikpediasidan om Natthäxorna står också att allt eftersom kriget tog sina offer fylldes leden på av män i det 586:e och 587:e regementet medan 588 under hela kriget var ett helt och hållet kvinnligt regemente.

Natthäxorna hade långsamgående plan – som hade kunnat vara ett handikapp – men kvinnorna vände detta till en fördel. Planet hade beteckningen Polikarpov Po-2.

Om deras strategi står så här:

Nattbombningarna var väldigt svåra att genomföra, särskilt med tanke på de lågt presterande Po-2 planen (toppfarten var måttliga 150 km/h, t.o.m. lägre än jaktplanen under första världskriget!) och vilket lätt byte de var för nattjaktplanen. Men de ryska piloterna tränades i att göra planets svaghet till en styrka. Po-2 var visserligen väldigt långsamma, men hade samtidigt en utmärkt rörlighet. När en tysk Me 109 försökte anfalla, gjorde det sovjetiska planet en skarp sväng vid en mycket lägre hastighet än vad den anfallande 109 klarade av att hålla, vilket på så sätt tvingade fiendeplanet att göra vida cirklar för att komma i anfallsvinkel igen. Då möttes han av samma undanmanöver-taktik igen, om och om igen. Många av piloterna flög nästan i marknivå, en del så lågt att de gömdes bakom häckar! Den ryska strategin gick ut på att få de tyska anfallarna försöka komma i läge för skott gång på gång tills frustrationen hos anfallaren tog överhanden och de lät planet försvinna. Flickorna var så svåra mål att de tyska piloterna var lovade Järnkorset om de fick ner en Po-2. [Källa: svenska Wikipedia]

Att författaren använt ordet flickor – för att beskriva kvinnliga stridspiloter är något jag vänder mig emot – funderar på att gå in och göra en korrigering där. Var kvinnorna 12 år eller yngre? Var de tyska männen de besköt kanske pojkar?

 

Marina Raskova (28 mars 1912–4 januari 1943)

Marina Raskova (28 mars 1912–4 januari 1943)

588 NABP grundades av den sovjetiska navigatören och majoren i flygvapnet Marina Raskova.

Raskovas utbildning var från början humanistisk – hon spelade piano vid Pusjkins musikskola, studerade språk och lärde sig tala italienska och franska flytande.

svenska Wikipedia står att: Den 24 oktober 1937 slog hon tillsammans med Valentina Grizodubova världsrekordet för kvinnor i långflygning genom att flyga 1 445 km utan mellanlandning i en Jak-12.

Hon gjorde flera långflygningar och fick medalj. Genom det inflytande hon fått hos Josef Stalin kunde hon genomföra sin plan att starta ett regemente för enbart kvinnor.

1941 började hon handplocka de skickliga kvinnor som skulle utgöra basen till 586:e, 587:e och 588:e regemetet. Från början var som sagt all personal kvinnor, från sjukvårdare till navigatörer och flygare.

Det verkar som om den ursprungliga anledningen var att skickliga flygare och navigatörer inte kom till sin rätt i könsblandade sammanhang. Männen litade inte på dem, gav dem inga avancerade uppdrag och trodde kanske att kvinnorna var alltför bräckliga för att klara av de tuffa striderna mot fienden.

Marina Raskova omkom efter en nödlandning i snöstorm. Stalin gav henne en stadsbegravning, hon ligger begravd bakom Leninmausoleet på Röda torget – tillsammans med övriga ryska storheter (samt en amerikansk journalist och Clara Zetkin, tysk feminist – som har en egen spännande historia).

Hon hedrades även av USA – man uppkallade ett amerikanskt Libertyskepp efter henne, SS Marina Raskova, i juni 1943.

Ekaterina Budanova (7 december 1916 – 19 juli 1943) flög med det 586:e regementet och räknas som ett av de ryska flygarässen.

 Jag har sedan jag börjat med denna artikel hittat massor av böcker om de ryska kvinnorna i Raskovas tre regementen. Har inte hunnit beställa och läsa någon av böckerna än – så jag vet inte vilka som är bra – här är i alla fall tips på vad som finns:

 

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam finns bland annat på Amazon, Bokus och Adlibris. I recensionen på Amazon står:

Leslie Blanchard, A Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
An excellent read for the general public as well as for military hounds. Read the biographies of one hundred women who fought for Russia during World War II–one hundred female heroes that many, in fact most of us, never heard of. These stories will shed quite a different light on pre cold-war Russia, the World Wars, and the ”typical” Russian woman. A must read for all Women’s Studies. Ms. Cottam spent twenty years researching and writing this fine work.

Kazimiera J Cottam har skrivit flera böcker om kvinnorna i Sovjet/Ryssland.

Zoya Kruglova Baiger)

Bland annat denna; Defending Leningrad: Women Behind Enemy Lines. Just detta exemplar i tre delar verkar bara finnas på Amazon. På Bokus och Adlibris har de en annan upplaga.

På Amazon finns denna recension:

Leslie Blanchard, Editor, The Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
While I deeply enjoyed all four of the books, this was my favorite. We get an indepth look at a young Russian teenager through her own diaries and letters… The book as a whole tells the story of two partisans and one spy. But the story of Ina Konstantinova told in her own words through her notes and letters is my favorite part of the book. The other two women detailed provide inspiration as well: Masha Poryvayeva and Zoya Kruglova-Bailer. As with all of Ms. Cottam’s books this is a must read for Women’s Studies and just a plain good read for the rest of us.

Vilket alltså betyder att de tre som återfinns i denna volym hör samman med den fjärde som finns på Bokus och Adlibris. Den fjärde finns även på Amazon.

The Eastern Front of World War II

Women in Air War är ytterligare en av Kazimiera Jean Cottams böcker om kvinnor i Sovjet-Ryssland under andra världskriget. Boken finns på Amazon, Bokus och Adlibris.

Hittade tyvärr ingen recension av boken.

Wings, Women & War av Reina Pennington

Wings, Women & War av Reina Pennington

Wings, Women & War av Reina Pennington finns på Amazon, Bokus och Adlibris.

Recensionerna på Amazon är korta:

World War II History
”Both harrowing and inspiring, it should become a classic of World War II aviation history.”

Times Literary Supplement
”Extraordinary and often deeply moving.”

 

The Amazing Story Of Russia's Women Pilots in World War 11

Night Witches: The Amazing Story Of Russia’s Women Pilots in World War II

Boken är skriven av Bruce Myles och finns bland annat på Amazon, Bokus och Adlibris.

Jag hittade ingen recension skriven av någon professionell litteraturkritiker – men några läsarrecensioner fanns på Amazons sida. Bland annat denna:

Despite the occasional misinformation, and the journalistic embellishment in novelizing these true historical events, this is still a terrific book which deserves a larger audience. Any high-school student will find it as inspiring and historically-significant as ”Anne Frank’s Diary” or ”Summer of My German Soldier”. Skriven av signaturen Chapulina R.

On the Road to Stalingrad

On The Road To Stalingrad av Zoya Matveyevna Smirnova-Medvedeva. Det verkar inte som om boken specifikt handlar om Natthäxorna – utan snarare om alla kvinnor som arbetade inom armén under andra världskriget.

Boken finns på Amazon, Bokus och Adlibris – bland annat. På Amazon kan man läsa denna recension:

Leslie Blanchard, Editor, A Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
Another brilliant look inside the life of a true Russian hero who happens to be female. Nearly one million women served in the Soviet Armed Forces during World War II and many were active combatants. The author fought with the famous 25th Chapayev Division, and provides us with an honest eyewitness account of the desperate fighting for Odessa and Sevastopol.

 Läs mer på

Hargrave – The Pioneers

War and Games – udda artiklar om krig och historia. Soviet Women Combat Pilots.

Uppdatering: Bertil Mollberger har skrivit om Natthäxorna i DN den 13 april 2008. En bra och fyllig text.

Samt en kort notis i Ny Teknik.

Vetenskapsmän och kvinnor

Pingvinberget. Foto: Scanpix

Förut diskriminerades kvinnor enligt lagen – numera upprätthålls diskrimineringen av frivilliga krafter.

Den meningen stod skriven på en tändsticksask jag fick av min mamma när jag var i tonåren.

I år är det nio män och en kvinna som tilldelats Nobelpriset. Det kan bero på att kvinnor inte har gjort några lysande upptäckter på senare år. Det kan också bero på något annat.

SvD skriver: Av de 16 ordinarie ledamöterna i de tre Nobelkommittéerna – de med mest inflytande – är ingen kvinna. 15 personer är adjungerade till kommittéerna och av dem är tre kvinnor. Är det så att män väljer män och kvinnor väljer kvinnor? Nej min erfarenhet är att män väljer män och kvinnor väljer män.

Bertil Fredholm ordförande i medicinkommittén säger: Priserna speglar upptäckter som gjordes för kanske 20 år sedan då ännu färre eller nästan inga kvinnor hade toppositioner inom forskningen. Med den satsning som görs nu kommer situationen att ändras i framtiden.

Men det stämmer inte riktigt – kvinnor har i alla tider forskat, fast man har velat se dem som assistenter till de manliga forskarna.

Kvinnor kanske inte är så intresserade av forskning?

Nej – det stämmer inte heller, SvD berättar i en annan artikel att: I dag är könsfördelningen på doktorsnivån så gott som jämlik men därefter försvinner kvinnorna successivt för att sjunka till 17 procent bland landets professorer.

– En viktig orsak är att befordringsgången efter doktorsexamen är oklar och delvis godtyckligt, säger Lars Leijonborg. Det är därför viktigt att införa ett mer rättvist, tydligt och öppet system inte minst för att stimulera kvinnorna att fortsätta med forskningen.

Frågan är hur man ska göra med Nobelpriset? Riksbankens pris i ekonomi – det som felaktigt kallas Nobelpriset i ekonomi har hittills inte gått till en enda kvinna.

Nobelpriset i fysik har gått till två kvinnor: Marie Curie 1903 och 60 år senare till Maria Goeppert-Mayer.

Marie Curie är fick Nobelpriset två gånger – men båda gångerna var problematiska. Anledningen var att hon var kvinna. Första gången skulle bara Henri Becquerel och hennes make Pierre Curie få priset – eftersom Nobelpriskommittén ansåg att hon bara varit sin makes assistent (ett öde som även drabbade Maria Goeppert-Mayer 60 år senare).

Pierre insisterade på att även Marie skulle vara med. Allt arbete hade de gjort tillsammans. Men de fick inte varsitt diplom – de fick dela på Pierres diplom.

1906 råkade Pierre ut för en olycka, han blev överkörd av ett hästekipage och avled genast.

Marie ombads att ta över Pierres professur vid Sorbonne – där ingen kvinna tidigare hade varit professor. Hon kandiderade dessutom till den franska vetenskapsakademien – men dit var inga kvinnor välkomna – dörren förblev stängd även för henne.

1911 skulle hon få sitt andra nobelpris – denna gång i kemi – och hon skulle inte dela det med någon. Men skandalpressen i Paris ville något annat. Man hade upptäckt att hon hade en relation med en gift man. Ryktet nådde Sverige och vetenskapsakademien. De uppmanade Marie Curie att på grund av denna affär inte personligen infinna sig för att hämta priset. Men Marie Curie menade att priset inte hade något med hennes privatliv att göra. Hade hon varit en man så hade ingen lyft på ögonbrynen på grund av hans ”virila leverne”.

Nobelpriset i kemi har sedan bara gått till ytterligare två kvinnor. 1935 fick Irène Joliot-Curie (dotter till Pierre och Marie Curie) priset. Hon delade det med sin make. 29 år tog det för att hitta en ny kvinnlig kandidat till nobelpriset i kemi; 1964 fick Dorothy Crowfoot-Hodgkin det.

1962 fick Crick, Wilkins och Watson dela på nobelpriset i medicin för sin upptäckt av DNA. Men vad de glömde berätta var att Rosalind Franklin skulle varit med och delat det om hon varit i livet. Nu delas inte nobelpriset ut postumt – trots att författaren Erik Axel Karlfeldt fick det sedan han gått bort. Och fler än tre kan inte dela på priset – så det var ju praktiskt att Franklin gått och fått cancer. Hon gick bort 1958.

Anledningen till att det blev just de tre var bland annat därför att hennes manlige kollega – Maurice Wilkins – gått in på hennes laboratorium och stulit det fotografi hon tagit av DNA. Rosalind Franklin var den förste som lyckats fotografera det.

Franklins stulna fotografi av DNA

Stämningen mellan Wilkins och Franklin var dålig redan innan och för Franklin var det över huvud taget svårt att vara kvinna och forskare. Till exempel så hade kvinnor inte tillstånd att vistas i universitets matsal. Hon fick sitta på labbet eller i en korridor. Om vädret tillät kunde hon sitta på en bänk utomhus.

James D. Watson skriver i sin självbiografi ”The Double Helix” om upptäckten av DNA. Han nämner Rosalind Franklin – men kallar henne konsekvent för Rosy (de övriga forskarna nämns vid efternamn). James D. Watson går bland annat på ett föredrag hon håller och kommenterar: ”There was no warmth or lightness in her words. Even so, I could not regard her as totally uninteresting. For a moment, I wondered how she would look if she took off her glasses and did something different with her hair. Then, however, my interest moved back to her description of the crystalline X-ray diffraction pattern.”

Franklin bar inte glasögon enligt en av hennes närmaste vänner – Anne Sayre – som senare skrev en bok – där hon bland annat kommenterar Watson biografi.

James D. Watson är samme person som nyligen påstått att svarta, överviktiga och kvinnor inte är lika smarta som vita, smala män. Senare bad han om ursäkt: Jag kan inte förstå hur jag har kunnat säga det.

Det kan jag – han har sagt så för att han tycker så. Punkt slut.

1967 upptäckte Jocelyn Bell pulsarerna. För detta fick hennes handledare Antony Hewish och en medarbetare – Martin Ryle – nobelpriset. Jocelyn Bell fick inget pris – vilket väckte starka reaktioner – och man kallade händelsen ett skämt – ett No Bell Prize.

Det finns olika bortförklaringar till händelsen – bland annat att eftersom han var hennes handledare och hon var på hans labb så är det så. Handledaren får äran av det som assistenterna gör. Är det en bra förklaring?

George H. Hitchings och hans kollega Gertrude B. Elion

Faktum är att man inte behöver ha doktorerat för att få priset och man kan vara någons assistent och ändå få nobelpriset. Gertrude Belle Elion föddes i New York 1918. Hon tog examen – men kunde inte doktorera – eftersom kvinnor inte tilläts ha en doktorandplats på New York University 1941. Istället arbetade hon som assistent åt George H. Hitchings på läkemedelsföretaget Burroughs-Wellcome (nu GlaxoSmithKline). 1988 delade de två på nobelpriset i medicin för de sex läkemedel som de uppfunnit:

  • merkaptopurin, första behandlingen mot leukemi.
  • azatioprin första immunosuppressiva läkemedlet används vid organtransplantation.
  • allopurinol används vid gikt.
  • pyrimetamin mot malaria.
  • trimetoprim används mot meningitis, blodförgiftning, och bakterieinfektion i urinröret.
  • aciklovir mot munherpes.

Det finns alternativa nobelpris – Right Livelihoodpriset grundades av frimärkssamlaren Jakob von Uexkull – som tidigare försökt få Nobelstiftelsen intresserad av ytterligare ett pris. Priset delas vanligen ut i fyra delar. I år (den 7 december klockan 18) kommer dessa personer samt en organisation få dela på summan – 2 miljoner kronor;

Percy och Louise Schmeiser, Kanada, belönas för att de, enligt juryn, ifrågasätter den miljömässigt och moraliskt snedvridna tolkningen av patentlagar.

Juristen Christopher Weeramantry, Sri Lanka, får priset för sitt arbete med att stärka och bredda folkrätten.

Dekha Abdi från Kenya har arbetat med freds- och konfliktlösning i en rad afrikanska länder som Uganda, Etiopien, Sudan och Sydafrika.

Och företaget Grameen Shakti, Bangladesh, får Right Livelihood-priset för att det erbjuder miljövänlig belysning och energi till tusentals byar i Bangladesh.

DN om Grameen Shaktis arbete med solceller i Bangladesh.

Paul Greengard

Ytterligare ett alternativt nobelpris har instiftats; ”The Pearl Meister Greengard Prize” grundades av nobelpristagaren Paul Greengard på grund av han tröttnat på den manliga dominansen bland de som varje år tilldelas nobelpriset. Paul Greengard grundade priset 1998 till minne av sin mor som avled i samband med att hon födde honom. År 2000 fick han nobelpriset och han la hela summan ca 2,9 miljoner kronor i fonden för sitt pris. Priset delas endast ut till kvinnor och endast i ämnet biomedicin.

Hittills har dessa kvinnor fått priset:

  • Nicole Marthe Le Douarin (2004)
  • Philippa Marrack (2005)
  • Mary Frances Lyon (2006)
  • Gail R. Martin, Elizabeth Robertson(2007
  • Det progressiva USA bloggar om Paul Greengard och hans pris.

    Aftonbladet skrev 2005 om kvinnor som hoppat av forskningen och hur könsfördelningen såg ut då mellan professorerna på landets universitet.

    SvD: Ett helt nytt system för befordring inom universitet och högskolor med över tusen nya tjänster ska öka kvinnornas möjlighet att göra akademisk karriär.

    Marie Wahren-Herlenius blir professor i experimentell reumatologi och dessutom vice prefekt för den stora medicinska institutionen på KI. Det klarar hon av med hjälp av ett stort nätverk – som kan ta hand om barnen…

    Svenska akademiens motivering till att Doris Lessing skulle få årets nobelpris i litteratur löd: ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

    Lessing uppskattade inte motiveringen: – Jag vet inte vad de menar med det. Varför inte ”den mänskliga erfarenheten”? Varför just den kvinnliga? Jag har aldrig gillat uppdelningen i manligt och kvinnligt.

    Och jag kan bara hålla med – när har en manlig författare fått sitt nobelpris för att han har varit ”den manlige erfarenhetens epiker”?

    För övrigt verkade Lessing glad över beskedet: – Jag har vunnit vartenda jävla europeiskt litterärt pris det går att vinna och nu detta, ja det är fantastiskt, fortsätter pristagaren.

    Men till Stockholm kommer hon inte – och det är inte ens Lessing som läser sitt inspelade tacktal; ”On not winning the Nobel prize”. (Uppdatering: Talet var mycket bra – kan läsas här – bland annat).

    För övrigt är ordet vetenskapsman ett fånigt ord för forskare. När konstnären Rosa Bonheur – som första kvinna utnämndes till den franska hederslegionen år 1865- sa kejsarinnan Eugènie: Jag är så glad att jag fick göra detta under min livstid. Detta bevisar att geni inte har något kön.

    På engelska heter vetenskapsman scientist. Ett könsneutralt ord som uppfanns av en recensent som försökte sammanfatta allt som ”vetenskapsmannen” Mary Sommerville arbetade med. Boken som skulle recenseras hette On the Connexion of the Physical Sciences och kom ut år 1834.

    Om alla dessa människor finns en uppsjö av böcker.

    En bok som jag verkligen vill rekommendera är Nina Burtons Den nya kvinnostaden. Den handlar om flera starka, spännande, särskilda kvinnor ur historien. I slutet av boken finns ett bra referenslista – böcker som Burton rekommenderar och ett personregister. Burton har rest i flera av dessa kvinnors fotspår. Vissa platser – som jag inte trodde var möjliga att hitta – som till exempel Hildegard av Bingens kloster – har hon hittat. Där klostret låg ligger numera ett köpcentrum. Svenskarna rev klostret under 30-åriga kriget.

    Det finns flera böcker om Rosalind Franklin bland annat; Rosalind Franklin and DNA av Anne Sayre samt Rosalind Franklin – the dark lady of DNA av Brenda Maddox. Man kan jämföra James D. Watsons biografi med dessa. Fast egentligen vill jag inte uppmana till köp av något han har skrivit.

    Om Marie Curie: Obsessive Genius: The Inner World of Marie Curie av Barbara Goldsmith. Jag vet inte om boken är bra – jag har den inte.

    Marie Curie: The Woman Who Changed the Course of Science av Philip Steele.

    Om Marie Curie finns det hur många böcker som helst – men jag har ingen bok om henne. Min dotter fick en enkel barnbok på engelska av mig. Så att hon kunde träna språk och på köpet bli mer allmänbildad. Boken heter Marie Curie och är skriven av Lisa Wade McCormick. Vackra foton. Enkel text. Köp den gärna till ett nyfiket barn.

    Om Mary Somerville: Mary Somerville: Science, Illumination, and the Female Mind. Jag har inte heller denna bok. Har ingen bok om henne heller – så jag kan inte rekommendera något. Det fantastiska är att hennes egen bok finns i nytryck. Men eftersom jag inte är forskare så skulle jag trolligen inte ha någon glädje av den.

    För den som är ute och reser kan det vara intressant att veta att det finns ett college uppkallat efter henne; The Somerville College i Oxford – ett av de första college för kvinnor där.

    Det finns en bok om kvinnor och vetenskap: Förbjuden Frukt På Kunskapens Träd : Kvinnliga Akademiker Under 100 År.

    Boken är en essäsamling – ett kapitel är skrivet av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska och handlar bland annat om Rosalind Franklin och Nanna Svartz – samt om ”The leaking Pipeline” – dvs: Varför finns det så många kvinnliga forskare på grundnivå – men få på högre nivå och ännu färre kvinnliga professorer. Är det familj och barn som hindrar? Nej – gifta kvinnor tenderar att klara sig bra, skriver många vetenskapliga artiklar och kommer längre än ogifta kvinnor utan barn. Vad är då orsaken till kvinnofallet? Läs boken. Jag har bara läst ett kapitel – ett som min vännina Lydia kopierade och skickade. Nu vill jag ha hela boken.

    Bokus

    Adlibris

    Tana Ross’ Tystnad

    En animerad film om den lilla flickan Tana, som gömdes av sin mormor när de befann sig i koncentrationslägret Theresienstadt – därmed räddades flickan undan förintelsen.

    Den är baserad på fotografen Tana Ross berättelse. Hon kom till Sverige som barn och förbjöds att tala om vad som hänt eller fråga efter sin mamma – som skickats till Auschwitz – och där gasats ihjäl. Tana Ross var tyst.

    Om filmen.

    Published in: on december 4, 2007 at 4:49 e m  Kommentarer inaktiverade för Tana Ross’ Tystnad  
    Tags: , ,

    Toyen

    1919

    Toyen föddes den 21 september 1902 i Prag som Marie Cerminova. Man vet inte mycket om hennes bakgrund, hon har valt att inte berätta om den och hon tog tidigt avstånd från familjen.

    År 1919 hade hon fyllt 17 och började på konsthantverks- och designskolan i Prag.

    Jindrich Styrsky blev hennes livskamrat och de gick med i den avantgardistiska konstnärsgruppen Devetsil. Hon ville inte ställa ut under sitt namn och använde för första gången sin pseudonym Toyen. Det har spekulerats i vad den betyder och hur det kom sig att hon tog den. En förklaring är att hon använde det franska ordet citoyen – som hon förkortade. En annan förklaring är att poeten Jaroslav Seifert skrev ner några bokstäver på en servett på ett kafé. Han ordnade om bokstäverna och bildade ordet Toyen – som hon sedan anammade.

    Toyen är varken ett mans- eller kvinnonamn i Tjeckoslovakien. Hon ville ha ett könsneutralt namn.

    ReD – Revue Svazu moderní kultury Devětsil

    Toyen deltar med sju verk på Devetsils andra utställning 1923. Två år senare reser hon med Jindrich Styrsky till Frankrike där de stannar i sex år och ställer ut flera gånger. De bor både i Paris och vid Côte d’Azur (Rivieran). Båda är fascinerade av Markis de Sade, hans liv och hans litterära verk. Och de besöker ruinen av hans slott i Lacoste.

    De lär känna surrealisterna André Breton och Paul Eluard och bildar i Prag 1934 den första surrealistgruppen utanför Frankrike (tillsammans med Vitezslav Nezval och Karel Teige).

    Året därpå ställer Toyen ut med surrealisterna i Paris. Det blir en succé och hon fortsätter ställa ut i London, Tokyo, Amsterdam och New York.

    Klimatet i Europa hårdnar.

    Nazisterna som tagit makten i Tjeckoslovakien förklarar att Toyens konst tillhör den ”degenererade konsten” (entartete Kunst). Främst var det ”otysk” konst, judisk och bolsjevikisk konst som förbjöds. Goebbels var ansvarig för utrensningen av ”degenererad konst” – han fick ihop en ansenlig samling.

    1937 – den tyska utställningen över degenererad konst

    I Tyskland hade man en utställning över denna konst – för att visa upp det sjuka som ett varnande exempel. Man ordnade också en utställning över godkänd konst. Efter fyra månader hade över två miljoner besökare sett den degenererade konsten – att jämföra med de endast ca sexhundratusen som såg den godkända konsten. Utställningen turnerade och visades i resten av Tyskland och i Österrike. Sedan såldes det mesta i Schweiz. Några verk behöll dock de tyska generalerna- trots entartete-stämpeln. Göring tog fjorton värdefulla verk, varav en målning av van Gogh och en av Cézanne. De verk som inte sålts eller stulits av tyska generaler brändes.

    Stämningen i Sovjet liknade till stor del den i de tyskockuperade länderna. Där förbjöds ”borgerlig” konst. Endast socialrealistiska verk var tillåtna – allt annat var borgerligt.

    1943 dör hennes livskamrat Jindrich Styrsky – vid 42 års ålder.

    Toyen skapar i Prag under hela ockupationen, men ställer inte ut. Hon publicerar grafiska blad i underjordiska tidskrifter. Bland annat serien ”Göm dig krig!” från 1944.

    Myten om ljuset, 1946

    Toyen gömmer den unge poeten Jindrich Heisler i sitt badrum, det är hans skugga man ser avtecknad mot dörren. Kanske är han en planta som försöker komma i kontakt med omvärlden – uppryckt med rötterna, det är farligt att göra sig påmind, de tyska hundarna kan lätt snoka upp den som gömt sig. Vi som är utanför badrummet ser att skuggan som han tolkar som en tysk hund – en dobbermann – i själva verket är ett par behandskade damhänder – men kanske är det en förrädares händer?

    Toyen har berättat om hur mycket Jindrich Heisler älskade ljuset och hur mycket han led av att under flera år aldrig kunna gå ut och njuta av ljuset.

    1947 lämnar Toyen staden Prag tillsammans med Jindrich Heisler, för att resa till Paris, där de blir bofasta. De flyr undan Stalinismen.

    Till Peter Ibbetson, 1947

    Händer som sträcker sig mot varandra är ett ofta förekommande motiv i Toyens bilder. Här har hon inspirerats av Henry Hathaways film ”Peter Ibbetson” (Fången på Dartmoor) från 1935, med Gary Cooper i huvudrollen.

    Peter Ibbetson (Gary Cooper) arbetar som arkitekt och får ett uppdrag av hertigen av Towers (John Halliday). Ibbetson upptäcker att hertigens hustru (Ann Harding) är Mary – Peters barndomskärlek. Hertigen blir svartsjuk och tänker skjuta Peter som tar tag i pistolen och råkar rikta den mot hertigen. Peter skickas till ett livstids fängelsestraff. Han tänker hela tiden på sin älskade Mary som han tror att han aldrig mer ska återse – men till hans glädje kommer hon till honom i drömmen.

    Varje natt är hon där – och trots att de åldras – så är de alltid unga i drömmen. När Peter Ibbetson dör i fängelset kommer Mary och hämtar honom – och de går vidare in i ett nytt liv.

    Många surrealister var mycket förtjusta i filmen och det sägs att Buñuel klassade den som en av de bästa filmer han sett.

    Detta altare skapade Toyen för den Internationella surrealistutställningen 1947. Två händer av vax genomborrar glasväggarna för att förenas – händerna tränger till och med igenom varandra! Altaret förstördes efter utställningens slut och finns endast bevarat som ett fotografi.

    1953 publiceras Jindrich Heislers och Toyens Les Spectres du Desert. Samma år avlider Heisler plötslig, endast 39 år gammal, av en hjärtattack.

    Toyen umgås med Benjamin Péret.

    Bréton, Toyen och Péret 1956

    1959 dör Benjamin Péret efter en kort tids sjukdom.

    Vid en viss timma, 1963

    Genom ett fönster ser man en kvinna som flyr i panik, utanför fönstret är det grönt. Jämför med konstnären Berninis marmorskulptur Apollo och Dafne, från 1625.

    Bernini – Apollo och Dafne 1622-25

    Sagan om Dafne

    Flodguden Peneios hade en skön dotter, som hette Dafne, hon var skygg.

    Då Apollon dödat den förfärlige draken Python, träffade han kärleksguden Eros, som satt på en sten vid flodkanten och lekte med sin båge. Pilarna hade han lagt bredvid sig och synade dem en efter en. Några hade spetsar av guld, andra av bly. När nu Apollon en stund stått och sett, hur vårdslöst Eros handskades med pilarna, hånade han honom för hans leksaker.

    Eros greps av vrede, lade en pil med gyllene spets på strängen och träffade Apollo mitt i hjärtat. Därefter försvann Eros in i skogarna på berget Parnassos och klättrade ända upp till de högsta höjderna. Han spejade efter ett byte och, när han såg nedåt dalen, upptäckte han den sköna Dafne. Utan att tveka tog han en pil med blyspets, siktade noga och med ett svirrande ljud flög pilen åstad.

    Dafne tog sig åt hjärtat, vände sig hastigt om, och Apollon som kom fram mellan träden märkte genast hennes säregna skönhet. Hela hans väsen genomströmmades av kärlek, och utan att besinna sig närmade han sig henne fylld av längtan. Men Eros blypil hade hos Dafne endast ökat hennes ömtåliga skygghet, hon flydde förskräckt, och utan att se sig om skyndade hon fram mot flodstranden.

    Hur snabb hon än var, var dock Apollon snabbare. Skräcken spände hennes krafter till det yttersta, och redan nalkades hon Peneios, sin fader, flodguden, hos honom skulle hon få skydd, då Apollon var så nära att han i nästa ögonblick kunde fånga henne. Hon bönföll i ängslan sin fader om hjälp och han förvandlade henne till ett lagerträd. Hennes fötter växte ner i marken, och från hennes höjda armar sköt löven fram, ögonen slöts, och den späda gestalten stelnade. Apollon slog klagande sina armar om stammen, hennes hjärta slog ännu, men svagt.

    Då Apollon ej kunde få Dafne till maka, gjorde han lagern till sitt heliga träd, och eftersom guden är diktens, sångens och musikens gud men även beskyddar konst och vetenskap, ges en krans av lager ännu i dag åt diktare, konstnärer och vetenskapsmän.

    Ovidius har skrivit om detta i sina Metamorfoser – men eftersom han var romare kallade han Eros för Amor.

    Berninis Dafne avbildas i den stund hennes armar blivit grenar. Grenarna på Toyens Dafne motsvaras av grönskan utanför den förtvivlade kvinnas fönster. Jag vet inte om Toyen identifierade sig med Dafne. En viss likhet fanns det mellan dem; de ville absolut inte gifta sig. Men medan Dafne var kysk och ville likna Artemis/Diana (jaktens och kyskhetens beskyddare) så var Toyen inte kysk. I alla fall inte när hon var ung. Kanske hade hon dock bestämt sig för att nu fick det vara nog. Alla hennes män dör ändå ifrån henne.

    1966 dör hennes vän – surrealisten André Breton.

    1970 deltar Toyen med en egen ”kub”, en sal med verk av henne själv, Styrsky och Heisler, vid den internationella surrealistutställningen i Sverige, Moderna Museet. Utställningen visas också på Konsthallen i Göteborg, samt på Sundsvalls respektive Malmö museer. Moderna Museet förvärvar målningen ”Mythe de Lumière” – Myten om ljuset.

    Toyen avlider på ett sjukhus i Paris den 9 november 1980.

    ~o~

    Mer information om Toyen

    Några verk av Toyen

    Film om Toyen

    Entartete Kunst på Wikipedia

    Entartete Kunst – foton och filmsnutt från utställningen

    Litteratur:

    Toyen av Ragnar von Holten (Stockholm: Moderna Museet, 1985) – finns på bibliotek och antikvariat. Kolla antikvariat.net och Bokbörsen.

    Surrealist Women av Penelope Rosemont

    Ytterligare en bok om kvinnor i den surrealistiska rörelsen – men jag tror inte att Toyen är representerad i den:

    Women Artists and the Surrealist Movement av Whitney Chadwick

    Chech Book Covers är en vacker hemsida om böcker som producerades i Tjeckoslovakien under 1920- och 30-talet

     

    Tillägg:
    Jag har skrivit min första Wikipediaartikel. Skrev om Toyen och baserade artikeln på detta blogginlägg.

    Min artikel har blivit redigerad flera gånger, ibland till det bättre, ibland till det sämre. Försöker bevaka den, men hoppas den kan leva sitt eget liv utan mina hökögon.
    Här är den: http://sv.wikipedia.org/wiki/Toyen

    Från Bäckaskog till kalmuckernas rike

    Jurtor – tält som ”kalmucker” har levt i.

     Jag har varit på ett föredrag.

    Colibrine Sandström berättade på TeKulturen i Lund om ett märkligt människoöde; Brigitta Scherzenfeldt – som föddes 1685 i nordöstra Skåne – Bäckaskog utanför Kristianstad, hann gifta sig fyra gånger (änka tre gånger), bli krigsfånge i Narva, hamna i Sibirien, bli krigsfånge i kalmuckernas land (Östturkestan/Djungariet – i dag den kinesiska provinsen Sinkiang/Xinjiang) och efter 35 års utlandsvistelse äntligen komma hem till Sverige, berätta sin historia och dö.

    Colibrine Sandstöm har skrivit en bok om denna kvinna; Från Bäckaskog till kalmuckernas rike : Brigitta Scherzenfeldts liv. Den finns att köpa i bokhandeln – eller på nätet.

    Adlibris har den för 143 kronor och på Bokus kostar den 277 kronor.

    Birgitta von Heland har skrivit en intressant artikel om Brigitta Scherzenfeldt på Populär Historias hemsida.

    En artikel av Gunilla Törnvall i Svenska Dagbladet är också spännande och har kopplingar både bakåt i tiden – till påståenden om att svenskarna skulle komma från ”Kalmuckernas land” och framåt i tiden – en berättelse om sju uigurer (uigurer är namnet på folket som bor i området Östturkestan/Xinjiang)  som sitter oskyldigt fängslade på Guantanamo. De har internerats ”av misstag” (tillfågnatagna och sålda av pakistanska prisjägare till USA:s armé i Afghanistan 2001) – men USA kan inte skicka hem dem – eftersom de skulle riskera tortyr och kanske dödsstraff…

    Läs själva artikeln och lyssna på Randi Mossige Norheims reportage i Konflikt på P1.

    SvD-artikeln är bra i många avseenden – men inte i detta – när Brigitta Scherzenfeldts öde beskrivs – då skriver Gunilla Törnvall så här:

    ”Det tidigaste säkra belägget, enligt Jarring, för svenska besökare i Östturkestan är några karolinska soldater som tillfångatagits av Ryssland efter slaget vid Poltava. I stället för sysslolösheten i Sibirien valde de att ansluta sig till ryska armén. Några av dem skickades med en expedition söderut, med syfte att utöka tsarens territorium i Asien. De tillfångatogs 1716 av kalmuckerna som då styrde över Östturkestan. Den svenske styckjunkaren Johan Gustaf Renat gick över till de nya herrarna och blev deras rådgivare i både militära och kulturella frågor. Renats hustru, Brigitta Scherzenfeldt, som också befann sig i fångenskapen, lärde ut broderi och sömnad till kalmuckkvinnorna. Renat och Scherzenfeldt återvände till Sverige 1734.”

    Man får en känsla av att Brigitta Scherzenfeldt skulle ha rest med sin man Johan Gustaf Renat i Ryssland och sedan hamnat i Östturkestan. Men det stämmer inte. Hon reste dit med sin tredje man – mecklenburgaren löjtnant Mikael Ziem, som stridit på svenskarnas sida och också blivit tillfångatagen.

    Brigittas förste make dog i Polen, hennes andre make dog i rysk fångenskap, hennes tredje make slogs ihjäl av kalmuckerna och hennes fjärde make, Johan Gustaf Renat, träffade hon i Östturkestan, där de båda var fångar, hos kalmuckerna.

    En av två kartor över Djungariet som Brigitta Scherzenfeldt och hennes fjärde man Johan Gustav Renat hade med hem till Sverige.

    Kartorna förvarades sedan på Kungliga biblioteket och glömdes bort. År 1878 hittade August Strindberg dem. Han arbetade som assistent på biblioteket. Senare skulle han använda kartorna som bevis mot Sven Hedins påstående om att han skulle varit den förste svensk som vistats i trakterna av sjön Lop Nor. Läs Strinbergs anklagelser mot ”bluffmakaren och epigonen Hedin”,  det är riktigt roande läsning – jag småskrattar åt hans totala slakt av ”hjälten Hedin” och jag är benägen att hålla med Strindberg i hans arga kritik.

    Numera används trakterna kring Lop Nor som en plats för testning av kinesiska atombomber.

    I min jakt på information hittade jag Colibrine Sandstöms son – han skriver tydligen en blogg – Stefan Sandströms blogg hittar man här.

    PS: Teet och smörgåsarna på TeKulturen var mycket goda – dit kommer jag att gå fler gånger. De har flera föreläsningar där – ska försöka hålla utkik efter dem. Tack Lasse för tipset om denna föreläsning.

    Mika Brzezinski

    Den 26 juni 2007 vägrade nyhetsankaret Mika Brzezinski att läsa upp det som hennes producent ansåg var huvudnyheten för dagen; att en hotelldirektörs dotter släppts från ett kort fängelsestraff.

    Mika Brzezinski hindrades från att i dirketsändning elda upp manuskriptet om fröken Hilton, men i en senare sändning matade hon dokumentförstöraren med det.

    Wikipedia om Mika Brzezinski.

    Mer om hotelldirektörens dotters frisläppande.

    DN utmärkta artikel skriven av Torbjörn Ivarsson.

    SvD fega och oppurtunistiska artikel, skriven av Tobias Olsson.

    Published in: on juli 1, 2007 at 1:45 e m  Comments (2)  
    Tags: