Daniel Defoe – en riktig liten yrhätta…

Nu läser jag Kvinnor som älskar böcker för mycket av Brenda Knight. Smaka på titeln. Är den inte skriven för en sån som mig?

Undertiteln lyder: om bokmalar, blåstrumpor och berätterskor. Den handlar om kvinnor som skrivit böcker – ofta under svåra villkor – författare som blivit framgångsrika under sin livstid – eller långt senare. Kvinnor som inte fått sin plats i historien. Visst är det en bok som jag bara måste ha?

Den är inte bra. Följer bara mönstret av förlöjligandet och förminskandet av kvinnor. Baksidestextens rubrik lyder: ”Boken för alla stolliga bokmalar!” Stollig bokmal… Jag är ingen jävla stollig bokmal. Visst – jag är en bookaholicer – det är seriöst – jag är beroende av böcker – jag älskar böcker – och jag vill gärna äga dem – i alla fall om de är bra. Men stollig..? Så fan heller. Nå innehållet kan ju vara bra för det. Det kanske inte är Brenda Knight som skrivit baksidestexten – hon kanske inte ens har något att säga till om där? Jag är snäll och förlåtande.

En lång rad författare och skriftställare presenteras i korta – mycket korta avsnitt. Jag vet inte om de är presenterade i någon särskild ordning, kronologiskt är det inte, inte heller alfabetiskt eller geografiskt eller ämnesrelaterat. Svårt att få grepp om när de föddes och när de dog. Jag föredrar ett namn och födelseår samt dödsår som inledning – om det ska kännas seriöst. Är årtalen okända kan man skriva 800-talet tex.

Om författaren Mary Manley skriver Knight bland annat:

Förvånansvärt få känner till Mary Manley. Hon var den första brittiska kvinna som gjorde karriär som politisk reporter, den första kvinnliga författare som skrev en bästsäljare och den absolut första kvinna som kastades i fängelse på grund av sina skriverier.

Riktigt vad hon hade skrivit för att hamna i fängelse får man inte veta – bara att hon försvarade kvinnors rättigheter. Hade ju varit intressant att få ett smakprov – antingen av det heta politiska stoffet – eller något från rättegången.

Avsnittet om Mary Manley avslutas:

Innan Rebecca, Danielle och Jackie ens var påtänkta existerade alltså denna Mary! Denna yrhätta från 1600-talet föregrep både Joe Kleins populära politiska satir ”Primary Colors” och alla kvinnor som toppat en bästsäljarlista.

Jag vet inte vilka Rebecca, Danielle och Jackie är (så typiskt förresten att benämna kvinnor endast med deras förnamn) och yrhätta! Yrhätta skulle man aldrig skriva om en manlig författare. Daniel Defoe – en yrhätta. Har ni hört om Jonathan Swift? Vilken yrhätta han var… Och toppat bästsäljarlistor… Jag bryr mig inte om vilka som ”toppar bästsäljarlistorna” – vill bara veta vad som är bra och intressant – vilket inte alltid är samma sak som det som toppar bästsäljarlistan. Och vem är Joe Klein? Uppenbarligen en man – eftersom personen begåvats med ett efternamn.

Vid en närmare kontroll så visade det sig att Mary Manley inte ens hette Mary.

A sketch of Aphra Behn by George Scharf from a portrait believed to be lost.

Läs också stycket om Aphra Behn med kritisk blick. Varför uttalar sig författaren så tvärsäkert om Behns äktenskap – när litteraturforskarna inte ens vet om det existerade någon herr Behn?

Återigen besannas Friedrich Nietzsches berömda fras: “Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt: det uppfattar allt som enklare än det är och gör därför sin uppfattning mer begriplig och övertygande”.

Medan jag skrivit detta har jag läst lite till ur boken – och den tar sig – är klart bättre nu. Läste ett mycket längre avsnitt om Rachel Carson. Kanske är det så att författaren till boken – Brenda Knight – blivit lite slarvig med författare hon inte känner så väl till? Synd bara att hon har en så raljerande ton. Tror hon att det hon skriver inte blir intressant om hon inte skojar till det först? Eller hon kanske inte vänder sig till en sån som mig. Kanske tror hon att chiclitslukarna ska kasta sig över boken – och bli besvikna om den är för seriös och faktaspäckad?

Har sen tidigare en annan bok av Brenda Knight – Women of the Beat Generation. Kanske är hon mer intresserad av 1900-talet – än det som föregick 1900-talet?

Jag kommer trots allt att spara boken. Är bra som katalog. Vill jag veta något om ”Paula och hennes dotter Eustochium” som ägnade 35 år av sitt liv åt att översätta Bibeln till grekiska och latin – medan Hieronymos tog äran av deras arbete – om jag vill veta något mer matnyttigt om detta så får jag väl googla. Jag har i alla fall fått några namn och tips på vad som kan vara intressant att ta upp under mina föreläsningar om glömda kvinnor i historien.

Kvinnor som älskar böcker för mycket, av Brenda Knight finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus

De osannolika systrarna Mitford

Ibland går jag som en osalig ande genom hemmet. Jag letar efter en bok.

Just nu letar jag efter Dreaming of East: Western Women and the Exotic Allure of the Orient – var är du kära älskade bok – jag behöver dig verkligen. En av mina vackraste och mest spännande böcker om kvinnor i manskläder. Författare är Barbara Hodgson.

Jag har flera böcker om gränsöverskridande kvinnor – bland annat Kvinnor i manskläder: en avvikande tradition: Europa 1500-1800 – men den är så ful. Omslaget ser ut som en avhandling – illustrationerna ser ut som dåliga kopior i en B-uppsats från 1980-talet. Annars är den bra. Innehållet är spännande. Boken är skriven av Rudolf Dekke och Lotte van de Pol.

The Mitford family

Familjen Mitford

En annan bok jag då och då letar efter är Cecilia Hagens bok om De osannolika systrarna Mitford. Jag kom att tänka på den häromdagen – då jag råkade läsa en text skriven av Winston Churchill.

Systrarna Mitford (som var sex – dessutom hade de en bror) var släkt med Churchill. Alla systrarna verkade vara starka personligheter – som stod för sina ideal.

atalenttoannoy

Nancy Mitford

Nancy blev en framgångsrik författare – skrev bland annat om Madame de Pompadour – och en hel del biografier. Hon skrev om den engelska överklass hon själv tillhörde – ganska avslöjande och skandalomsusade historier. Det var hon som så småningom angav sin syster Diana…

Pamela Mitford

Pamela var ett tag gift med en vetenskapsman. Hon hade – liksom sin mor en hönsfarm. Var den som höll sig väl med sina systrar. Tog hand om Nancy när hon var döende i cancer. Tog hand om Dianas barn när Diana satt i fängelse. Efter skilsmässan levde hon resten av sitt liv med en kvinna. Giuditta Tommasi – en italiensk hästuppfödare.

Thomas var den efterlängtade sonen – den som skulle få ärva allt – den som fick den påkostade utbildningen. Han sårades i strid och dog 1945.

Thomas och hans syster Diana Mitford i Nürnberg

Diana gifte sig först med bryggaren Bryan Guinness med vilken hon fick två söner – den ene – Jonathan – är i Sverige mer känd som Lord Moine – en av personerna i Trustorhärvan (DN, AB, SvD). Så småningom skiljer sig Diana från sin man, blir älskarinna till den engelske fascistledaren Oswald Mosley. När hans hustru dör gifter  sig Diana och Oswald hemma hos Joseph Goebbels med Adolf Hitler som vittne. Diana och hennes man arresterades senare i England – när deras son var elva veckor gammal – eftersom paret ansågs vara landsförrädare och farliga. Men fängelsestraffet omvandlade till husarrest – eftersom maken var sjuk. Vid krigsslutet släpptes de.

Adolf hitler and unity mitford.jpg

Adolf Hitler och Unity Mitford

Unity flyttade till Tyskland och blev god vän med Hitler. Hon umgicks mycket med sin syster Diana.

Jessica Mitford

Jessica Mitford

Jessica blev tidigt kommunist och reste till Spanien för att slåss mot fascisterna. Hon och Unity delade som tonåringar rum. Unity dekorerade sin sida med svastikor och andra nazistiska och fascistiska symboler – samt en bild på Mussolini. Jessica hade en byst av Lenin. När de politiska argumentet haglade så flög också deras fascistiska och kommunistiska böcker genom rummet.

Jessica Mitford blev så småningom författare – som sin syster Nancy – och hon engagerade sig för den dödsdömde Willie McGee. När Sovjet invaderade Ungern gick Jessica ut ur kommunistpartiet.

Deborah – den yngsta systern är ännu i livet. 1937 träffade hon – i sällskap med sin mor och sin syster Unity – Hitler. De drack te och Deborah fick sköta konversationen – eftersom hon var den enda av de tre engelskorna som talade tyska. Deborah blev också författare.

Nå vad var det nu för en text av Mitfordsystrarnas släkting – Winston Churchill – jag hade läst? Den handlade om hans syn på judar och kommunister. För Churchill gick det tydligen bra att hata judar, kommunister och nazister… Detta är hans egen text – publicerad 1920 i Illustrated Sunday Herald.

”In violent opposition to all this sphere of Jewish efforts rise the schemes of the International Jews. The adherents of this sinister confederacy are mostly men reared up among the unhappy populations of countries where Jews are persecuted on account of their race. Most, if not all, of them have forsaken the faith of their forefathers, and divorced from their minds all spiritual hopes of the next world. This movement among the Jews is not new. From the days of Spartacus-Weishaupt to those of Karl Marx, and down to Trotsky (Russia), Bela Kun (Hungary), Rosa Luxemburg (Germany), and Emma Goldman (United States), this world-wide revolutionary conspiracy for the overthrow of civilization and for the reconstitution of society on the basis of arrested development, of envious malevolence, and impossible equality, has been steadily growing. It played, as a modern writer, Mrs. Webster has ably shown, a definite recognizable part in the tragedy of the French Revolution. It has been the mainspring of every subversive movement during the Nineteenth Century; and now at last this band of extraordinary personalities from the underworlds of the great cities of Europe and America have gripped the Russian people by the hair of their heads and have become practically the undisputed masters of the enormous empire.

There is no need to exaggerate the part played in the creating of Bolshevism and in the actual bringing about of the Russian Revolution by these international and for the most part atheistic Jews. It is certainly the very great one; it probably outweighs all others. With the notable exception of Lenin, the majority of the leading figures are Jews. Moreover, the principal inspiration and driving power comes from the Jewish leaders… In the Soviet institutions the predominance of Jews is even more astounding. And the prominent if not the principal part in the system of terrorism applied by the extraordinary Commissions for combating Counter Revolution has been take by Jews, and in some notable cases by Jewesses. The same evil prominence was obtained by Jews in the brief period of terror during which Bela Kun ruled in Hungary. The same phenomenon has been presented in Germany (especially Bavaria), so far as this madness has been allowed to prey upon the temporary prostration of the German people. Although in all these countries there are many non Jews every whit as bad as the worst of the Jewish revolutionaries, the part played by the latter in proportion to their numbers in the population is astonishing.”

”Zionism versus Bolshevism: A Struggle for the Soul of the Jewish People.” Illustrated Sunday Herald, London, February 8, 1920.

För övrigt vill jag varmt rekommendera Cecilia Hagens bok De osannolika systrarna Mitford: en sannsaga. Den är lättläst och spännande – och handlar dessutom om Hagens letande efter systrarnas historia, hennes teparty på Buckingham palace, hatten hon tvingats köpa inför tepartyt och ord du måste känna till om du ska umgås med den brittiska överklassen. Funderar på att beställa ett nytt exemplar. Kan passa på att tacka det pressbyråbiträde som rekommenderade boken åt mig. Tack!

Adlibris

Bokus

En av de finaste gåvor man kan ge mig just nu är ett nytt exemplar av min förlorade bok Dreaming of East: Western Women and the Exotic Allure of the Orient.

Adlibris

Bokus

Och för den som inte är intresserad av fina bilder och vackra böcker – men slukar texter och är nyfiken på kvinnor i historien – som gått i manskläder – så rekommenderar jag Kvinnor i manskläder: en avvikande tradition: Europa 1500-1800.

Adlibris Den finns inte på Bokus.

Ett märkligt sammanträffande var att Stil på radions P1 intervjuade Cecilia Hagen – och man pratade bland annat om systrarna Mitford. Egentligen handlade det om Wallis Simpson, hertiginnan av Windsor. Jag hörde reprisen i morse, men programmet går att lyssna på i 30 dagar efter att det sänts.

Lättklädda kvinnor och påklädda män…

 

Tidningen Amelia skriver att endast en av tio av statyer på svenska gator och torg föreställer en kvinna med namn och kläder. Männen har oftast både namn och kläder. Carl Eldhs ”Strindberg” i Tegnérlunden – Stockholm – är väl ett av få undantag, ett halvt undantag – han har namn – men inte kläder. Fast det är inte Strindbergs magra kropp som ståtar på klippan. Om atleten som lånade ut sin kropp finns inte mycket information att få. Foto från Amelias statyuppror.

Blev lite konfunderad när jag såg Amelias sida med kvinnliga kandidater till nya skulpturer. Statyupproret? Det var väl inget uppror – snarare ett upprop. Fast när jag googlade vidare såg jag att man uppmanades att hänga halsband av flirtkulor eller pingisbollar som sprayats rosa på mansskulpturerna (som på bilden ovan) – ja – då förstår jag benämningen uppror.

Tanken är god – även om jag vänder mig lite mot några av de motiveringar man givit kandidaterna.

Fånigast är kanske drottning Kristinas:

Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll.

Skulle drottning Kristina vara en slags kunglig Pippi Långstrump? Är det inte lite väl långsökt?

Kanske ville man ”poppa upp” en historisk person av kvinnokön – som suttit på den svenska tronen, som om drottning Kristinas person i sig inte skulle vara intressant nog – utan den jämförelsen.

Men drottning Margareta – som regerade hela Norden med en fantastisk diplomati vore kanske en värdigare kandidat?

Ulrika Eleonora d.y. var den som i praktiken regerade Sverige under Karl XII krig och fångenskap – hon var dessutom ensam regent under en tid efter broderns död – 1718 fram till 1720 då hennes make Fredrik av Hessen valdes till ensam regent – mot hustruns vilja. Det har inte rests någon staty till hennes ära. Inte heller är det många som känner till hennes insatser i svensk inrikes- och utrikespolitik.

Annars är jag emot att kungligheter hyllas. Den som fått ett ämbete på grund av släktband – och inget annat – kan vara mentalsjuk – som Erik XIV – eller ointresserad av folkets väl och ve – som de flesta kungligheter – och ointresserad av att regera – som Karl XII, Adolf Fredrik, Gustav III och Gustav VI. Kan vara mördare – som Johan III och hertig Karl (den IX)…

Men det är de manliga kungligheterna som knipit de flesta (alla?) statysocklarna i landet.

Hellre än kungligheter skulle jag se personer som äras för sina insatsers skull. Författare, skådespelare, musiker, vetenskapspersoner, pionjärer.

 

Nanna Svartz (1890-1986) är en av de personer jag skulle nominera till Statyupproret. Foto: Tekniska muséet. Hon var bland annat den första kvinnan som blev professor vid en svensk statlig skola.

Bild på Elsa Eschelsson

Elsa Eschelsson. Foto: UR:s hemsida där man kan läsa om fler kvinnors kamp för akademiskt erkännande.

Elsa Eschelssons skulptur borde stå utanför juridiska fakulteten i Uppsala. Det var där hon undervisade och inte fick bli professor. Det var där hon trakasserades för sitt kön – och det var i Uppsala hon tog sitt liv.

Wendela Hebbe var Sveriges första kvinnliga journalist. Hon har fått en bilaga i Aftonbladet uppkallad efter sig. Har inte läst den men den lovar inte gott. Kvinnor behöver ingen egen bilaga – de borde ingå som en naturlig del i resten av tidningen – som här – när Wendela Hebbe presenteras på Aftonbladet Kultur i samband med 200-årsjubileet.

Fast varför är det bara kungligheter och intellektuella som ska hedras? Oavsett kön.

Visa full storlek

Foto Stockholmskällan

Kanske skulle Sveriges första kvinnliga taxichaufför Maud Hansson-Fagerberg få en staty? Radion gör ett reportage 26 februari 1956.

Eller kanske skulle en av de kvinnliga poliserna som förlöjligas i denna journalfilm från 1958 få ett senkommet erkännande? Länken går till SVT:s Öppet arkiv där man kan titta på fler filmer med kvinnliga pionjärer.

Eller så skulle man bara göra en staty över världens coolaste lastbilschaufför

En lista över de personer tidningen Amelia föreslagit – med vidhängande länkar till informativa sidor.

DN om Statyupproret

Corren Ami Lönnroth: Fin-, ful- eller populärkultur

Ami Lönnroth kommenterar det Anna Larsson skriver i SvD Dags för en ny kulturrevolution.

Jag förstår inte riktigt Anna Larssons slutkläm:

Sitt inte där som sippa 1800-talsprofessorer i era bonjourer. Knäpp upp ett par knappar och hotta upp sidorna så ska ni nog se att även de fula kommer att gilla det fina.

Det är dags för en ny kulturrevolution med en mycket mer konsumenttillvänd kulturjournalistik. Lustfylld, fräck och farlig precis som kultur är. För dom som älskar och brukar kultur, inte för några hundra inbitna kulturkritiker.

Är inte de finkultura rätt hotta redan? Det är väl inte ett par uppknäppta knappar i bonjouren som lockar fotbollshuliganerna från arenan till muséet? Är inte det att ha rätt låga tankar om människor?

ETC om Amelias statyuppror

Tidningen Dagens journalist Elisabeth (utan efternamn – så kvinnligt) undrar Vilken svensk kristen kvinna vill du se som staty? Uppdatering: Elisabeth har nu fått både efternamn, titel och adress. Sandlun var efternamnet oc titeln Chefredaktör, tf. vd och ansvarig utgivare. Adressen står under hennes namn – och kan vara bra att använda för den som har förslag på kristna kvinnor som borde få en staty efter sig.

Metro: Krav på fler kvinnliga statyer

Också finlandssvenska Vasabladet intresserar sig för Statyupproret

Statyupproret

Scanpix

Foto: SVT.

Amelias lista på förslag till statyupproret ser ut så här (jag har kompletterat med artiklar från Wikipedia och/eller andra sidor med info om personerna):

Barbro Alving Wikipedias artikel

Elsa Andersson Wikipedias artikel

Birgit Cullberg Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Cullbergbaletten

Marianne Fredriksson Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Marianne Fredriksson

Greta Garbo Wikipedias artikel, Garbosällskapet

Kerstin Hesselgren Wikipedias artikel

Sigrid Hjertén Wikipedias artikel, Moderna museet

Drottning Kristina Wikipedias artikel

Sonja Kovalevsky Wikipedias artikel

Ninni Kronberg Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Tekniska muséet

Anna Maria Lenngren Wikipedias artikel

Anna Lindh Wikipedias artikel, Regeringens minnessida

Alva Myrdal Wikipedias artikel, Alva Myrdal

Birgit Nilsson Wikipedias artikel

Elise Ottesen-Jensen Wikipedias artikel, RFSU

Fadime Sahindal Wikipedias artikel, Fadimes minne

Katarina Taikon Wikipedias artikel (behöver kompletteras)

Elin Wägner Wikipedias artikel, Elin Wägner-sällskapet

Monika Zetterlund Wikipedias artikel, Monika Zetterlund

Sonja Åkesson Wikipedias artikel, Sonja Åkesson-sällskapet

Jag la min röst på Sonja Kovalevsky – fast jag kan nog tänka mig att få se statyer som hedrar dem alla. Jag la till ett förslag; Sophie Sager. Men jag kan tänka mig minst hundra kvinnor till.

Vad vet jag om Selma Lagerlöf?

Mycket tydligen – eftersom jag fick 9 av 10 rätt på SvD:s frågesport om den kvinnliga Nobelpristagaren.

Och det var mer än jag trott om mig.

Jag som bara läst tre böcker av henne; En herrgårdssägen läste jag i somras, Nils Holgerssons underbara resa läste jag som barn – och den bok jag läst flest gånger – och hittills tyckt mest om – av de tre – är Herr Arnes penningar.

När min mamma läste den på gården vi brukade hyra – Rangsarve – på Sudret – en mil norr om Burgsvik (som uttalas Bushvik) – så tyckte jag och min lillebror att den var hemsk och spännande.

Men oftast kastade Torarin sina blickar till en stor kista av ek, som stod vid foten av himmelssängen. Han såg så ofta på den, därför att han visste, att herr Arne i den förvarade alla sina silverpenningar, och han hade hört, att de voro så många, att de fyllde kistan ända upp till randen.

Och Torarin, som var så fattig, att han nästan aldrig hade en silverslant i sin ficka, sade till sig själv: »Jag ville ändå inte ha de där pengarna. De säga, att herr Arne har tagit dem ur de stora klostren, som funnos här i landet förr i världen, och att de gamla munkarna ha spått, att dessa pengarna skola bringa honom hans olycka.»

Just som Torarin satt med dessa tankar, såg han den gamla husmodern sätta upp handen till örat för att höra bättre. Därpå vände hon sig till herr Arne och frågade honom: »Varför slipa de knivar på Branehög?»

Min mamma läste med sån inlevelse att vi barn nästan kissade på oss av spänning. Jag tänkte mig Branehög som någon av de närliggande gårdarna, kanske Martarve eller Lingsarve?

Så läste jag om den för något år sedan för mina barn. Och det var en helt ny historia jag fick läsa! En kärlekshistoria. Ett sånt fruktansvärt val. Skulle Elsalill hämnas sin familj, eller bryta sitt löfte till fostersystern? Skulle hon avslöja den man hon älskade och vara den som skickade honom till stegling, eller skulle hon följa honom till England och leva på stöldgodset?

Jag grät högt när jag läste Herr Arnes penningar för mina barn. Inte var det en spökhistoria. Och jag tänkte att om Sir Archie inte hade fått dödsstraff för sitt stora brott  så hade det varit lättare för Elsalill att avslöja vad hon visste.

Dödsstraffet har kanske inte en så avskräckande effekt på de som skulle kunna drabbas – som de har på dem som tvingas anmäla de brottslingar som riskerar att dömas till dödsstraff.

Och kärleken – den jävla kärleken är blind. Man kan älska en människa som har begått svåra brott. Trots att det inte är så klokt.

Med detta ville jag ha sagt att Herr Arnes penningar är en bra bok som jag varmt rekommenderar.

Herr Arnes penningar på Projekt Runeberg

Om Selma Lagerlöf och filmen skriver Lars Grönkvist på Selma Lagerlöf.nu

selmalagerlof.nu

Vilken kulturtyp är du?

Gör Kulturradions test – och ta reda på vilken kulturtyp du är och vilka program som passar dig – här.

Själv är jag en rastlös populärkultursknarkare…

Mina program är Nya Vågen och Kino – dessutom borde jag prova K1 & K2.

Fast på sant älskar jag alla kulturprogram… Och alla vetenskapsprogram, och UR och P2 och Lantz i P1 och dokumentärer och följetonger fast jag missar alltid massor. Men just nu går en fin följetong på radion – Drömmen av Harry Bernstein. I vintras gick Den osynliga väggen av samme författare.

Det är rätt fantastiskt – Harry Bernstein är född 1910 och debuterade med Den osynliga väggen. Han var 96 när han skrev sin första bok. Och den är mycket bra. Del två verkar vara lika bra. Påminner lite om Frank McCourts böcker – Ängeln på sjunde trappsteget och Lyckans land. Fast McCourt är 20 år yngre och irländsk katolik, Bernstein är jude och skildrar samma fattigdom i England och den osynliga gränsen som gick mellan kristna och judar på en gata under första världskriget. En gräns som ibland kunde suddas ut när några av sönerna sopats bort av det meningslösa kriget på andra sidan Engelska kanalen. Då stod ibland mödrarna och grät ihop i mitten av gatan.

Jag gillar P1 – och P2.

Det är bara Ring P1, sportradion, Nordegren i P1 och lite annat som får mig trött och kräkfärdig. Och som får mig att tycka mer och mer om P2.

Nu gjorde jag om testet – och fick veta att jag är en ”Bussig kulturälskare” – som är en välvillig, nyfiken allätare, som önskar dygnet hade fler timmar eftersom det är så många filmer som ska ses och diskuteras. Och sen utställningarna på det. Och böckerna. Du åker kollektivt, gillar te och barn och djur och var den i kompiskretsen som tog initiativet till bokcirkeln.

Men det där stämde ju mycket bättre.

Jag tror jag ska starta en bokcirkel.

Under augusti månad var jag i Stockholm utan mina tre barn och sköldpaddan, hade bara två råttor med och hann därför läsa elva böcker och arbeta nästan varje dag på Skansen, gå en Fredrika Bremer-vandring, gå två gånger på Dansmuseet, se en märklig performance på Kastellholmen och en på Skeppsholmen, se en föreställning på Vitabergsparken med Skånes dansteater, en föreställning på ”Under eken” – Almqvists ”Det går an” – samt vara lite social och gå på två kräftskivor och en surströmmingsskiva och se ”Mamma Mia” på bio med Annika och långdistansplanera två födelsedagfester – varav den ena har firats onsdagen den 3 september…

Så visst har dygnet allt för få timmar…

I testsvar nummer två var mina program Biblioteket och Kulturnytt – dessutom borde jag testa Snittet.

I Snittet talade de visst om min morfars fars målning Jaktnymf och faunerdet måste jag lyssna på. Trevligt att höra Milla presentera programmet.

Published in: on september 3, 2008 at 11:36 e m  Kommentarer inaktiverade för Vilken kulturtyp är du?  
Tags: , , , ,

Kvinnliga kompositörer – del II

Grevinnan Beatriz de Dia (1100-talet) – katalansk trubadur – lyssna på hennes verk här.

För ett tag sen skrev jag ett inlägg; Kompositörer och ”kvinnliga kompositörer”. Bloggaren Sandra kommenterade och ville ha tips på musik som kunde spelas i butiken – så att kunder skulle kunna inspireras och kanske vilja köpa en skiva.

Jag tyckte det var en bra idé – började leta lite – med Wikipedias lista på kvinnliga kompositörer som utgångspunkt.

I Sverige är kanske Ginza och CDON.com störst på musik på Internet. Enkelt med svenska Internetbutiker –  priserna är i svenska kronor – och avgiften för frakten är tydligt utskrivet.

Men Amazon har en fördel – både på musikdelen och bokdelen. Man får smakprov. Ja, det kanske går på vissa av Ginzas skivor också  (fast jag hittade inget) och på cdon.com. Dessutom är Amazon större, mycket större och har ett stort utbud av musik och böcker. Smakprov på Adlibris och Bokus böcker är sällsynt.

Women as Composers and Performers of Medieval Chant

Hittade Sacred Women: Women as Composers and Performers of Medieval Chant – som går att lyssna på – på Amazon. Bland kompositörerna på skivan ingår bland annat Kassia och Hildegard av Bingen. Man får bara höra korta utsnitt – men jag tycker skivan låter bra.

Hildegard får en vision – skriver ner den och får den granskad av en munk – som tittar in från ett angränsande rum. Illustrationen är ett självporträtt och ingår i hennes Scivias – känn Guds vägar.

Det finns flera skivor med musik av Hildegard av Bingen – några är bra – andra är mindre bra.

Amazon fick jag 201 träffar. Tror det går att lyssna på de flesta. En skiva som jag har – och som jag inte tycker om är Vision. Jag vet inte vad det är – något new ageaktigt kanske. Tycker inte om den. Dessutom har den ett fult omslag.

Feather on the Breath of God

Köp Feather on the Breath of God istället. Den är mycket bättre och har ett finare omslag. Bilderna på flera av skivorna är Hildegard av Bingens egna verk. Hennes visioner från Gud.

Det finns många böcker om och av Hildegard av Bingen – baserade på hennes manuskript. Illuminations of Hildegard of Bingen är en prisvärd bok – med foton av hennes verk i ganska bra tryck i mitten. Pappret som texterna är tryckta på är av enkel kvalitet – men det gör inte så mycket. Amazon har flera böcker av henne – och det går att få en förhandstitt i de flesta av dem. Några av böckerna finns också på Adlibris och Bokus – och naturligtvis på biblioteken också.

Azalais from a 13th-century chansonnier now in the Bibliothèque nationale de France.

Porträtt från ett 1200-talsmanuskript föreställande Azalais de Porcairagues.

Hon var bildad, en adelsdam, trubadur (trobairitz), skrev kärlekssånger till Gui Guerrejat, levde någon gång under sent 1100-tal, föddes troligen samma trakter som den man hon älskade – Gui Guerrejat. Han kom från Béziers, tio kilometer söder om Montpellier. 

Lo Gai Saber

Lo Gai Saber heter en skiva – den finns också att lyssna på – på Amazon. Det är en samlingsskiva – där flera medeltida  verk ingår. Ar em al freg temps vengut är det verk som ska vara skrivet av Azalais de Porcairagues. Fast jag tror att det bara är texten som är hennes – det verkar inte som om noterna till något av det hon komponerat finns bevarat.

Songs of the Women Troubadours (Garland Library of Mediaeval Literature)

Nästa kvinna på Wikipedias lista över kvinnliga kompositörer – Tibors de Sarenom – hittade jag ingen inspelning med – men däremot hittade jag en bok: Songs of the Women Troubadours där hon ingår tillsammans med ytterligare ett antal kvinnliga kompositörer från medeltiden. (Den finns på Adlibris också – men man blir inte så sugen på att köpa en bok när man inte kan se dess omslag – och inte läsa något om den över huvud taget).

The Lais of Marie de France (Penguin Classics)

The Lais of Marie de France

Marie de France föddes i Frankrike, levde i England. Hennes texter finns i nytryck att köpa – men går också att läsa gratis på Project Gutenberg. På skiva hittade jag inget. Men jag fann Marie de Francesällskapets egen hemsida.

Alamanda de Castelnau hittade jag varken skivor eller böcker om/med – däremot ingår hon i vissa samlingsverk om kvinnliga trubadurer från medeltiden.

Maria de Ventadorn – på franska: Marie de Ventadour. Hittade tio skivor när jag sökte på hennes namn på Amazon. Men det verkar vara någon annan Ventadour som medverkar på skivorna – Bernart de Ventadour.

Beatriz de Dia from Bibliothèque Nationale, MS cod. fr. 12473, 13th century

Beatriz de Dia – även kallad Comtessa de Dia (1100-talet) gav 17 träffar på Amazon music. Finns flera skivor som man kan lyssna på.

Coronation of Louis VIII and Blanche of Castile 1223.jpg

Drottning Blanca av Kastilien/Blanche de Castille född 1188 i Palencia i Spanien (inte Valencia), död 27 november 1252 i Paris, förutom drottning även kompositör – finns med på samlingsskivan The Medieval Lady. Hittar inga böcker om denna starka och stridbara kvinna – som under långa perioder regerade Frankrike.

Castelloza levde under tidigt 1200-tal. Adelsdam, gift med Turc de Mairona. När hennes man drog ut i korståg sägs det att hon blev förälskad i en annan man; Arman de Brion – till vilken hon skrev sina hovsamma kärlekssånger.

Dames Margot and Maroie hittade jag inte så mycket om och av. De ingår i vissa samlingsverk om kvinnliga medeltida kompositörer.

The Aristocracy in the County of Champagne, 1100-1300 (The Middle Ages Series)

Duchess of Lorraine finns inte heller så mycket material om. Om hon är densamme som Gertrude av Dagsburg – vilket antyds på Wikipedia – så finns en bok där hon ingår: The Aristocracy in the County of Champagne, 1100-1300 av Theodore Evergates.

Maroie de Dregnau de Lille nämns i flera av verken – tex Women In The Middle Ages: An Encyclopedia Men jag äger inte detta fantastiska lexikon – kan inte säga om det är så bra som jag vill tro – och inte heller vad det står skrivet om dessa sistnämnda kompositörer. Maroie de Dregnau de Lille finns med på samlingsskivan The Medieval Lady.

Garsenda of Forcalquier (c. 1180 – c. 1242) är den sista kvinnliga kompositören på Wikipedias lista – innan år 1500. Hon nämns i boken The Women Troubadours.

 

Boktips:

An Encyclopedia

Women In The Middle Ages: An Encyclopedia Katharina M. Wilson och Nadia Margolis

The Women Troubadours (Norton Paperback)

The Women Troubadours Magda Bogin och Meg Bogin. Boken kostar inte så mycket. I skrivande stund 102 kronor på Adlibris och 107 kronor på Bokus. Äger den inte – så jag kan inte säga om den är prisvärd.

Songs of the Women Trouveres

Songs of the Women Trouveres Eglal Doss-Quinby och Joan Tasker Grimbert

The Western Art Tradition, 1150-1950

Women Making Music: The Western Art Tradition, 1150-1950 Jane Bowers och Judith Tick

New Approaches to German and European Women Writers and to Violence Against Women ... of Medieval and Early Modern Culture)

The Power of a Woman’s Voice in Medieval and Early Modern Literatures Albrecht Classen

An Anthology of Poems and Melodies (Garland Reference Library of the Humanities)

Songs of the Troubadours and Trouveres: An Anthology of Poems and Melodies Samuel N. Rosenberg, Margaret Switten och Gerard Le Vot.

A Biographical Dictionary (The Great Cultural Eras of the Western World)

The Rise of the Medieval World 500-1300: A Biographical Dictionary Jana K. Schulman

Några av mina favoritböcker om medeltiden som jag tipsat om tidigare är:

Medeltida människor av Birgitta Kurtén-Lindberg. Boken verkar vara slut på förlaget, men finns på bibliotek och antikvariat. Kanske finns den på tidskriften Populär historias webbutik.

Den dynamiska medeltiden av Michael Nordberg. Slut sedan länge på förlaget. Jag hoppas att båda dessa ges ut igen.

Antikvariat.net och Bokbörsen hittar jag ofta de begagnade böcker jag vill ha. Såg att Kurtén-Lindbergs bok finns inne på båda sidorna. Detsamma gäller Nordbergs bok.

Drottningar och sköldmör: gränsöverskridande kvinnor i medeltida myt och verklighet ca 400-1400 av Agneta Ney. Boken finns både på Adlibris och Bokus. Recension av Lars Lönnroth i SvD.

Dessa böcker handlar inte i första hand om kompositörer – men om medeltiden. Och de ger en helt annan bild av epoken än den jag lärde mig i grundskolan.

Vad hände i Sverige under medeltiden? Böcker om den heliga Birgitta finns det massvis av – och de flesta är bra. Om folkkungarna kan man också läsa i många bra och spännande böcker. Den här boken sticker dock ut lite grand. Den handlar både om helighet och folklighet:

Kvinnor, barn & fester i medeltida mirakelberättelser av Janken Myrdal och Göran Bäärnhielm. Heligt – eftersom det handlar om helgon och mirakel – folkligt – eftersom det är berättelser – som säger en hel del om livet då. På Adlibris men inte på Bokus. Gavs ut 1994.

Och så min favoritbok – boken där du hittar allt du söker:

pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år

Den nya kvinnostaden: pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år av Nina Burton. På Adlibris och Bokus. Den är lättläst och spännande, har ett rikt personregister och en bra referenslista. Nina Burton har gjort ett grundligt förarbete och sedan satt sig ner och broderat med orden. Det enda jag saknar är färgbilderna. Dessa finns på insidan av skyddsomslaget på den inbundna boken – men jag vill att boken ska späckas av fina bilder – särskilt när en konstnärs verk ska gestaltas.

 Musiktips:

The Medieval Lady

The Medieval Lady – verk av flera kvinnliga kompositörer. Går dock inte att lyssna på – på Amazon, så jag vet inte om skivan är bra. Tråkigt omslag.

Sacred Women: Women as Composers and Performers of Medieval Chant – ytterligare en samlingsskiva – har lyssnat på Amazon – den låter bra.

Dessutom alla de skivor jag redan nämnt med Hildegard av Bingen och samlingsskivan Lo Gai Saber – där verk av flera kvinnliga kompositörer ingår.

Är Alice Kafkas syster?

Läser en kort artikel i SvD om Alice Herz-Sommer 104 år – som minns promenaderna med Kafka. Som rubrik på SvD:s startsida har man valt: Kafka släppte loss. Systern, 104 år, berättar. Alice Herz var en syster – men Kafkas syster var hon inte. Däremot var Franz Kafka som en i familjen Herz. Han var egentligen vän till äldste dottern Herz’s fästman.

Alice Herz-Sommers egen historia är intressant. Hon blev en berömd konsertpianist i Prag. Gifte sig 1931  med Leopold Sommer – efter två veckors bekantskap. 1937 får de en son. Tyskarna invaderade i mars 1939. Familjen var av judiskt-tjeckiskt ursprung. 

I juli 1942 blev hennes mamma bortförd till Theresienstadt och några månader senare mördad i Treblinka. Alice tog detta mycket hårt. Hon beslöt sig för att öva in samtliga av Chopins 24 svåra etyder – en väg att inte bli galen av förtvivlan. Hon och hennes man tilläts att bo kvar i sin våning – medan övriga familjer av judiskt ursprung tvingades att flytta till stadens ghetto. Deras närmaste grannar var alla nazister.

Familjens tjeckiska vänner hade slutat hälsa på dem på stan, men när familjen Herz-Sommer fått reda på att de skulle deporteras till Theresienstadt kom vännerna dit och tog tavlor, mattor och möbler. Men de sa ingenting. Alice Herz-Sommer antog att för vännerna var familjen Herz-Sommer redan döda. Precis innan familjen skulle gå till tåget kom en av grannarna – Herman och hans hustru – och han sa: ”Frau Sommer, jag hoppas att ni och er familj kommer tillbaks en dag. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag uppskattade ert pianospel – det var underbart – jag vill tacka er.”

Alice Herz-Sommer tyckte att deras nazistiske granne var den mest mänskliga av alla i deras omgivning då.

Hela familjen Sommer hamnade i Theresienstadt, men hennes man skickades till Auschwitz 1944 – hon såg honom aldrig mer. Alice gav över 150 konserter i Theresienstadt och är övertygad om att det var detta som räddade hennes liv.

Parets son Raphael var med i Hans Krásas barnopera Brundibár – som gavs i ett led i nazisternas spel för gallerierna: ”Allt är så normalt i Theresienstadt.” Det skickades ungefär 15 000 barn till Theresienstadt. 130 överlevde. Raphael var en av dem.

Alice ville inte att hennes son skulle behöva bära ett hat mot tyskarna för vad som drabbat hans far, hans fars familj, Alice vänner och de flesta av deras familjemedlemmar. Hon ville att man skulle förlåta och gå vidare. Hon kände inget hat ens mot de nazister som utfört alla grymma dåd. Alice Herz-Sommer menar att alla människor föds med en god och en ond sida. Alla kan bli lika onda som de.

Numera bor hon i London, hon spelar piano från 10 på förmiddagen till 1 på eftermiddagen – trots att hennes pekfingrar blivit förlamade.

Sonen Raphael gick bort 2001, men hans hustru håller Alice sällskap några timmar om dagen.

Alice trivs i London, hon uppskattar engelsmännens artighet och hon uppskattar deras humor. Hon känner sig hemma där.

Det har skrivits en bok om henne: A Garden of Eden in Hell – den kommer ut på engelska år 2008.

Guardian Unlimiteds intervju med Alice Herz-Sommer

Verlagsgruppe Droemer Knaur foton på Alice Herz-Sommer och information om boken.

Bildgalleri från familjen Herz-Sommers album.

Christopher Nupens Film ”We Want the Light” – en film om musikens viktiga roll i våra liv. I filmen finns bland annat intervjuer med Alice Herz-Sommer. Man kan se ett smakprov från filmen på sidan, eller här:

Önskelista och konstnärskollektiv

När min mamma dog slutade jag tro på tomten – men om det mot förmodan finns en tomte – någonstans därute – så vill jag ha en bok.

Ja, jag vet – jag har redan fler än jag kommer att hinna läsa innan jag går i pension. Men böcker kan man väl inte ha för många av? Jag läser i flera böcker samtidig – och jag läser de flesta böcker flera gånger. Och om de är riktigt bra köper jag minst en till och ger bort.

Den bok jag önskar mig nu, kära tomten är Italian Women Artists from Renaissance to Baroque, av Doriana Comerlati. Jag tror nämligen att jag kommer att få stor nytta av den. Och jag tror fler än jag kommer att få njuta av att jag njuter. Jag tar med vad jag lärt mig på mina föreläsningar – och jag skriver om det här – på min blogg.

Om jag inte kan få boken – så skulle jag vilja ha en resa till Bremen (snälla).

 

Paula Modersohn Beckers porträtt av vännerna Rainer Maria Rilke (1906) och Clara Rilke Westhoff (1905)

Jag vill se utställningen om Paula Modersohn-Becker på Bremer Kunsthalle.

Line Engen i DN  om utställningen som pågår till den 24 februari 2008. Paula Modersohn-Becker levde och verkade ett tag i Worpswedekolonin som ligger en bit utanför Bremen. Där bodde också hennes närmaste väninna – skulptören Clara Westhoff som gifte sig med Rainer Maria Rilke. På Bremer Kunsthalle finns en byst som Westhoff har gjort av sin väninna. Tror att Westhoffs byst av Rilke finns där också.

   

Clara Rilke Westhoffs byster av maken Rainer (1905) och väninnan Paula Becker (1899).

Tills dess får jag nöja mig med ett annat konstnärskollektiv.

Det består bland annat av Artemisia Gentileschi, Leonardo da Vinci, Albrecht Dürer, Michelangelo Caravaggio och Sandro Boticello. Dit vill jag också resa (snälla…)

Men eftersom tomten bara frågar efter snälla barn – så kan jag kanske nöja mig med att bjuda mig själv på en teaterföreställning.

Antingen Teater Sagohusets föreställning om Frida Kahlo eller min väninna Marinas föreställning Snövit – som går på Hipp i Malmö.

Om Snövit i Sydsvenskan

Snövit recenseras i Sydsvenskan

Fast Frida K går visst bara till den 16 december – så jag får nog öppna den klappen innan tomten har hunnit hit. Tomten kan ge mig Slavenka Drakulic’s roman Till sängs med Frida” – om Frida Kahlo istället. Har läst en bok av Drakulic innan – som jag tyckte mycket om; ”Som om jag inte vore där”. För den som vill veta något om vad som hände några människor under Balkan-kriget. För den som vill läsa om förlåtelse – trots allt ont som drabbar oss. För den som förstår att vi inte ska låta barnen ärva vårt hat.

Sonia Delaunay

Föddes som Sarah Ilinitchna Stern i staden Gradizhsk i Ukraina 1885. Hon var dotter till en fattig fabriksarbetare. Fem år gammal adopterades hon av sin morbror, Henri Terk, en rik judisk advokat i S:t Petersburg och fick namnet Sonia Terk.

1893

Tillsammans med sin nya familj tillbringar hon somrarna i Finland, och de reser runt i Europa och besöker museer och gallerier. Morbrodern var mycket konstintresserad och köpte en hel del konst.

En god vän till familjen Max Liebermann (1847-1935) – konstnär – bosatt i Berlin – ser Sonias begåvning och föreslår att de ska satsa på en ordentlig utbildning åt henne. På skolan hon går rekommenderar de en utbildning i Karlsruhe.

Innan Sonia fyllt 18 reser hon dit där hon studerar teckning för Ludwig Schmidt-Reutter (1863-1909).

1905 flyttar hon till Paris och går på Académie de la Palette – men hon är inte nöjd med undervisningen – utan ägnar större tid åt självstudier, tecknar hemma och går på gallerier och museer i Paris.

1907

Hon fascinerades av Gauguin, van Gogh och av fauvisterna – bland annat Matisse. Hennes konst bär spår av denna fascination.

Wilhelm Uhde av Pablo Picasso 1909

Sonia träffar en ung gallerist och konstkritiker – Wilhelm Uhde – som delar hennes passion.

Hon gifter sig med honom för att slippa återvända till Ryssland. Han gifter sig med henne för att lugna sina släktingar i Tyskland. Wilhelm Uhde var homosexuell och äktenskapet var bara ett spel för gallerierna.

Utåt sett ett borgerligt äktenskap med en butler i hushållet – men butlern var Uhdes pojkvän – Sonia sov i vardagsrummet.

En av Uhdes kunder – madame Delaunay – hade en son – Robert som blev blixtförälskad i Sonia – och hon i honom.

Viveka Bosson – som lärde känna Sonia Delaunay på 1960-talet – berättade att de var besatta av sin kärlek och hade sex överallt – kanske också på Louvren…

Snart blev Sonia gravid – men då var det svårt att få ut skilsmässa i Frankrike.

Wilhelm Uhde han uppfann en älskarinna ”B. E.” – skrev kärleksbrev till henne och beklagade sig över sin tråkiga fru som ödet givit honom och han avslutade brevet med ”Jag kysser dig som en galning – som den dåre jag är att älska dig.” Brevet låg framme – så att Sonia ”råkade” få tag på det.

Wilhelms kärleksbrev var tillräckligt skäl för Sonia att få ut skilsmässa.

Hon gifter sig 1910 och 1911 föds sonen Charles.

Roberts mor är inte glad åt sonens val. Hon menar att det är ovärdigt – att ättlingar till korsfararna – låter en judinna gifta in sig i familjen. Men det generösa underhåll Sonia får av sin morbror tackar inte svärmodern nej till.

Sonias filt åt Charles

Sonia skapar en filt i lapptäckesteknik till sin lille son. Verket kom att bli en avgörande vändpunkt i hennes konstnärskap.

Den består av tyger i olika färger och hon har låtit sömmarna synas. Sonia Delaunay hade därmed börjat avlägsna sig från den avbildande konsten – och närmade sig den geometriska. Delaunays pratar om simultan konst.

Både Sonia och hennes man Robert är fascinerade av rörelser, maskiner, teknik, elektricitet. De målar i futuristernas anda.

1912 bor deras vän Guillaume Apollinaire ett tag hos paret Delaunay. Han har anklagats för att ha stulit Mona Lisa från Louvren. Tidigare har han sagt att all gammal kultur borde förstöras och Louvren brännas ner – och man tog detta som bevis för att Apollinaire skulle vara tjuven. Delaunays tror på sin vän och försvarar honom. Det skulle så småningom visa sig att det var en italienare (Vincenzo Perugia) som utklädd till byggnadsarbetare gått in på Louvren och stoppat målningen innanför sin rock och lugnt promenerat ut igen. Han åkte fast när han försökte sälja henne till Uffizierna i Florens.

När Apollinaire såg paret Delaunays verk ansåg han att de målade ”orfiskt” – det skulle vara deras version av kubismen. Orfismen har förklarats ha sitt ursprung i Orfeus – den grekiske poeten som genom att spela vackert på sin lyra väckte gudarnas medlidande.

Makarna Delaunays verk skulle ha en ren lyrisk abstraktion – enligt Apollinaire.

Via Apollinaire lärde de känna poeten Blaise Cendrars. Han och Sonia kom att bli nära vänner och samarbetade i flera projekt.

Cendrars skriver 1913 dikten La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France (Den transsibiriska prosan och den lilla Jehanne från Frankrike)

Sonia Delaunay skapar en två meter lång bok i olika färger och typsnitt som ska korrespondera med innehållet i dikten. Meningen är att den ska tryckas upp i 150 exemplar – så att den sammanlagda längden blir densamma som hela Eiffeltornet. Men arbetet som delvis sker för hand – man trycker med silkscreen – är för tidskrävande och det blir bara 60-100 verk tryckta.

Nu verkar de flesta ha förstörts eller försvunnit och knappt tio verk återstår på museer världen över.

Engelsk översättning av verket här

Boken kallades den första simultana boken.

Sonia syr kläder i samma teknik som hon tidigare sydde täcket åt sin son. Kläder som hon och hennes man Robert bär när de går ut och dansar – simultana kläder – konst som förändras när bäraren rör sig – äkta simultan konst.

1913 Le Bal Bullier

Ofta samlas sällskapet hemma hos Delaunays innan man går till Bal Bullier och dansar. Någon gång hade en av vännerna kommit i en vanlig mörk kostym – men han hade velat haft en simultan klädsel – och satte sig på en palett – därmed blev också han simultan.

Blaise Cendras skrev en dikt till Sonia och hennes kläder ”Sur la robe elle a un corps” (På klänningen bär hon en kropp)

                       På klänningen bär hon en kropp –

Kvinnokroppen är lika bucklig som mitt

                      kranium –

Ärorik om du blir inkarnerar med andlighet –

Skräddaryrket är lika fånigt –

Som               frenologin

Mina ögon är vikter som väger kvinnornas sensualitet

                      – – – –

Allt som är buckligt rör sig i djupet

Stjärnorna urholkar himlen

Färger tar av kläderna som kontrast

”På klänningen bär hon en kropp”

                      _____

Ljungen håller under armen en korg med halvmånar och

                      pistiller när vatten strömmar i

                      ryggen med blågröna skulderblad –

Och bystens dubbla snäckskal passerar under regnbågens bro

                      Mage

                      Skivor

                      Sol

Och färgernas vinkelställda skrik faller ner på låren

Den helige Mikaels svärd. Det finns händer som sträcks fram.

I klänningssläpet finns ett odjur alla ögon alla fanfarer allt är som vanligt på Bal Bullier

                      Och på höften poetens signatur

 

1914 reste paret till Spanien – under tiden blev det världskrig och de valde att stanna i Spanien – senare reste de till Portugal. Sonia kallade resan en extra lång semester.

När Sonia sitter på stranden och målar sina färgglada cirklar fattar myndigheterna misstankar. Det där är ju inte konst – det måste vara signaler. Säkert hemliga tecken åt en fiendemakt. Sonia Delaunay arresterades för spioneri – men släpptes efter några dagar.

1916 självporträtt på utställningskatalogen

Hennes verk ställs ut i Stockholm 1916 – men möter ingen större entusiasm.

1917 Lubov Tchernicheva som Kleopatra i Djagilevs uppsättning och Sonia Delaunays kläder

I Spanien lär de känna Sergei Djagilev – den Ryska balettens grundare och konstnärlige ledare. Hans kostymer och övrig rekvisita till baletten Kleopatra har brunnit upp, men Robert och Sonia skapar ny dekor och nya kostymer.

1917 – medan de befinner sig i Barcelona – gör man revolution i Ryssland – Sonias morbror försvinner och familjens förmögenhet konfiskeras. Underhållet från Ryssland är slut.

1920 återvänder de till Paris.

1923 Fläkten snurrar – efter Tristan Tzaras poem

Sonia Delaunay skapar poetiska klänningar – bland annat ”Fläkten snurrar” efter en dikt av dadaisten Tristan Tzara.

Hennes kläder blir oerhört populära – ”alla” vill bära dem.

Hon syr bland annat till Hollywoodstjärnan Gloria Swanson och den rebelliska hertiginnan Nancy Cunard.

1923 La coeur à gaz

1923 gör hon kläderna till den dadaistiska föreställningen ”Hjärta av gas”. Föreställningen måste avbrytas på grund av slagsmål mellan dadaister och surrealister. Den ges inte fler gånger för allmänheten.

Sonia öppnar 1924 en modeateljé tillsammans med designern Jacques Heim.

Hon designar en Bugatti 1924.

Året därpå – 1925 – deltar hon i den Internationella konst- och industriutställningen – Art Decó.

Och hon öppnar en butik – Boutique Simultanée – med ett konstnärligt skyltfönster – Sonia Delaunay sägs vara det modärna skyltfönstrets skapare.

Dessutom designar hon en Citroën B12 som ska harmonisera med hennes kläder.

   

Le P’tit parigot 1926 av René Le Somptier

 

 

 och Le Vertige av Marcel l’Herbier

1926 skapar Sonia Delaunay kläderna till två filmer – ”Le P’tit parigot” (Den lille parisaren) och ”Le Vertige” (Yrsel – eller Svindel) av regissörerna René Le Somptier respektive Marcel l’Herbier.

1937 Luftfartspaviljongen Roberts och Felix Aublets skiss till stora hallen. De gula, röda och blåa verken är Sonias väggmålningar.

1937 deltar Sonia och Robert Delaunay med verk på Världsutställningen i Paris. Robert designar luftfartspaviljongen och Sonia gör tre stora väggmålningar.

1937, Propeller, nu på Skissernas museum i Lund

1939 utbryter andra världskriget.

1941 dör Robert i cancer. Sonia hamnar i en kris som varar i flera år. Hon ställer ut hans verk, säljer av. Deras son Charles försöker få henne på benen.

Sonia arbetar med rytmiskt måleri.

Hennes livshunger återvänder och hon arbetar intensivt och säger att hon inte har tid att vila – det finns så mycket som ännu inte har skapats. Sonia stiger upp tidigt om morgnarna och målar, målar, målar.

Matra B530, 1967

1967 designar hon en sportbil – en Matra.

Sonias kläder blir åter moderna i och med OP-konsten.

1975 firas det internationella kvinnoåret. Sonia Delaunay får i uppdrag av UNESCO att skapa den officiella affischen.

Hon arbetar intensivt – skapar dekor till keramik.

1979 – i en ålder av 94 år går hon bort. Eller hem – hem till Robert som hon höll kär i hela sitt liv. De ligger båda begravda i byn Gambais utanför Paris.

Just nu pågår en utställning om Sonia Delaunay på Skissernas museum. Verk från hela världen är inlånade – bland annat Cendrars verk La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France som var mycket svår att få tag på. Museet har flera program i anslutning till utställningen – se hemsidan. De säljer dessutom en vacker katalog.

Sydsvenskan om utställningen

Tom Sandqvist skriver  en bra essä om Sonia Delaunay i DN

Ur essän:

Den svenske kritikern August Brunius måste ha fallit till föga för tidens allmänt misogyna eller rent av antisemitiska stämningar. Han tyckte att konstnären Sonia Delaunays ”färgade rutor och cirklar” ingenting annat var än ”granna grannlåter utan sammanhang och mening”, medan maken Robert Delaunays målningar vittnade om en ”verklig målares hand och öga” – ”Mannen synes vara den begåfvade parten”.

mera i DN bland annat om konst i modet och modet i konsten. Vilket får mig att tänka på att man sytt upp kläder i Olle Baertling-stil – men inte i Delaunay-stil. Inte till försäljning i alla fall. Jag var på en dansföreställning där elever från Textilhögskolan i Borås sytt upp kläder efter Delaunays mönster. Men sen såg jag att Kapp Ahls kollektion är mycket ”Delaunaysk”. Fast man har ju förstås inte gett henne äran…

ännu mera i DN

Svenska Dagbladet verkar inte ha skrivit något om utställningen.

Uppdatering – den 22 december skrev Eva Ström en artikel i SvD.

Susanna Strömquist har skrivit ett kort blogginlägg på SvD om Sonia D och det glada 20-talet.

För den som är intresseradav att läsa mer kan jag framförallt rekommendera Skissernas museums utställningskatalog om Sonia Delaunay.

Ett kapitel i Women Artists in the 20th and 21th century av Uta Grosenick, Tashen förlag handlar om Sonia Delaunay. Det är en mycket bra bok, fina bilder och prisvärd.

Adlibris

Bokus

Guillaume Apollinaire – Chant de l’horizon en Champagne

Voici le tétin rose de l’euphorbe verruquée
Voici le nez des soldats invisibles
Moi l’horizon invisible je chante
Que les civils et les femmes écoutent ces chansons
Et voici d’abord la cantilène du brancardier blessé

Le sol est blanc la nuit l’azure
Saigne la crucifixion
Tandis que saigne la blessure
Du soldat de Promission

Un chien jappait l’obus miaule
La lueur muette a jailli
À savoir si la guerre est drôle
Les masques n’ont pas tressailli

Mais quel fou rire sous le masque
Blancheur éternelle d’ici
Où la colombe porte un casque
Et l’acier s’envole aussi

Je suis seul sur le champ de bataille
Je suis la tranchée blanche le bois vert et roux
L’obus miaule
Je te tuerai
Animez-vous fantassins à passepoil jaune
Grands artilleurs roux comme des taupes
Bleu-de-roi comme les golfes méditerranéens
Veloutés de toutes les nuances du velours
Ou mauves encore ou bleu-horizon comme les autres
Ou déteints
Venez le pot en tête
Debout fusée éclairante
Danse grenadier en agitant tes pommes de pin
Alidades des triangles de visée pointez-vous sur les lueurs
Creusez des trous enfants de 20 ans creusez des trous
Sculptez les profondeurs
Envolez-vous essaims des avions blonds ainsi que les avettes
Moi l’horizon je fais la roue comme un grand Paon
Écoutez renaître les oracles qui avaient cessé
Le grand Pan est ressuscité
Champagne viril qui émoustille la Champagne
Hommes faits jeunes gens
Caméléon des autos-canons
Et vous classe 16
Craquements des arrivées ou bien floraison blanche dans les cieux
J’était content pourtant ça brûlait la paupière
Les officiers captifs voulaient cacher leurs noms
Œil du Breton blessé couché sur la civière
Et qui criait aux morts aux sapins aux canons
Priez pour moi Bon Dieu je suis le pauvre Pierre

Boyaux et rumeur du canon
Sur cette mer aux blanches vagues
Fou stoïque comme Zénon
Pilote du cœur tu zigzagues

Petites forêts de sapins
La nichée attend la becquée
Pointe-t-il des nez de lapins
Comme l’euphorbe verruquée

Ainsi que l’euphorbe d’ici
Le soleil à peine boutonne
Je l’adore comme un Parsi
Ce tout petit soleil d’automne

Un fantassin presque un enfant
Bleu comme le jour qui s’écoule
Beau comme mon cœur triomphant
Disait en mettant sa cagoule

Tandis que nous n’y sommes pas
Que de filles deviennent belles
Voici l’hiver et pas à pas
Leur beauté s’éloignera d’elles

Ô Lueurs soudaines des tirs
Cette beauté que j’imagine
Faute d’avoir des souvenirs
Tire de vous son origine

Car elle n’est rien que l’ardeur
De la bataille violente
Et de la terrible lueur
Il s’est fait une muse ardente

Il regarde longtemps l’horizon
Couteaux tonneaux d’eaux
Des lanternes allumées se sont croisées
Moi l’horizon je combattrai pour la victoire

Je suis l’invisible qui ne peut disparaître
Je suis comme l’onde
Allons ouvrez les écluses que je me précipite et renverse tout

Published in: on november 22, 2007 at 6:52 e m  Kommentarer inaktiverade för Guillaume Apollinaire – Chant de l’horizon en Champagne  
Tags:

Peter Ibbetson

Mitt nästa inlägg blir ganska omfattande, här är något intressant jag hittade när jag egentligen letade efter något helt annat.

I artikeln om Toyen skrev jag om ett altare som Toyen skapat Till Peter Ibbetson. Här är två klipp ur Peter Ibbetson från 1935 – filmen som fascinerat henne och flera av de övriga surrealisterna:

Published in: on november 13, 2007 at 12:05 f m  Comments (2)  
Tags: , , , ,

Toyen

1919

Toyen föddes den 21 september 1902 i Prag som Marie Cerminova. Man vet inte mycket om hennes bakgrund, hon har valt att inte berätta om den och hon tog tidigt avstånd från familjen.

År 1919 hade hon fyllt 17 och började på konsthantverks- och designskolan i Prag.

Jindrich Styrsky blev hennes livskamrat och de gick med i den avantgardistiska konstnärsgruppen Devetsil. Hon ville inte ställa ut under sitt namn och använde för första gången sin pseudonym Toyen. Det har spekulerats i vad den betyder och hur det kom sig att hon tog den. En förklaring är att hon använde det franska ordet citoyen – som hon förkortade. En annan förklaring är att poeten Jaroslav Seifert skrev ner några bokstäver på en servett på ett kafé. Han ordnade om bokstäverna och bildade ordet Toyen – som hon sedan anammade.

Toyen är varken ett mans- eller kvinnonamn i Tjeckoslovakien. Hon ville ha ett könsneutralt namn.

ReD – Revue Svazu moderní kultury Devětsil

Toyen deltar med sju verk på Devetsils andra utställning 1923. Två år senare reser hon med Jindrich Styrsky till Frankrike där de stannar i sex år och ställer ut flera gånger. De bor både i Paris och vid Côte d’Azur (Rivieran). Båda är fascinerade av Markis de Sade, hans liv och hans litterära verk. Och de besöker ruinen av hans slott i Lacoste.

De lär känna surrealisterna André Breton och Paul Eluard och bildar i Prag 1934 den första surrealistgruppen utanför Frankrike (tillsammans med Vitezslav Nezval och Karel Teige).

Året därpå ställer Toyen ut med surrealisterna i Paris. Det blir en succé och hon fortsätter ställa ut i London, Tokyo, Amsterdam och New York.

Klimatet i Europa hårdnar.

Nazisterna som tagit makten i Tjeckoslovakien förklarar att Toyens konst tillhör den ”degenererade konsten” (entartete Kunst). Främst var det ”otysk” konst, judisk och bolsjevikisk konst som förbjöds. Goebbels var ansvarig för utrensningen av ”degenererad konst” – han fick ihop en ansenlig samling.

1937 – den tyska utställningen över degenererad konst

I Tyskland hade man en utställning över denna konst – för att visa upp det sjuka som ett varnande exempel. Man ordnade också en utställning över godkänd konst. Efter fyra månader hade över två miljoner besökare sett den degenererade konsten – att jämföra med de endast ca sexhundratusen som såg den godkända konsten. Utställningen turnerade och visades i resten av Tyskland och i Österrike. Sedan såldes det mesta i Schweiz. Några verk behöll dock de tyska generalerna- trots entartete-stämpeln. Göring tog fjorton värdefulla verk, varav en målning av van Gogh och en av Cézanne. De verk som inte sålts eller stulits av tyska generaler brändes.

Stämningen i Sovjet liknade till stor del den i de tyskockuperade länderna. Där förbjöds ”borgerlig” konst. Endast socialrealistiska verk var tillåtna – allt annat var borgerligt.

1943 dör hennes livskamrat Jindrich Styrsky – vid 42 års ålder.

Toyen skapar i Prag under hela ockupationen, men ställer inte ut. Hon publicerar grafiska blad i underjordiska tidskrifter. Bland annat serien ”Göm dig krig!” från 1944.

Myten om ljuset, 1946

Toyen gömmer den unge poeten Jindrich Heisler i sitt badrum, det är hans skugga man ser avtecknad mot dörren. Kanske är han en planta som försöker komma i kontakt med omvärlden – uppryckt med rötterna, det är farligt att göra sig påmind, de tyska hundarna kan lätt snoka upp den som gömt sig. Vi som är utanför badrummet ser att skuggan som han tolkar som en tysk hund – en dobbermann – i själva verket är ett par behandskade damhänder – men kanske är det en förrädares händer?

Toyen har berättat om hur mycket Jindrich Heisler älskade ljuset och hur mycket han led av att under flera år aldrig kunna gå ut och njuta av ljuset.

1947 lämnar Toyen staden Prag tillsammans med Jindrich Heisler, för att resa till Paris, där de blir bofasta. De flyr undan Stalinismen.

Till Peter Ibbetson, 1947

Händer som sträcker sig mot varandra är ett ofta förekommande motiv i Toyens bilder. Här har hon inspirerats av Henry Hathaways film ”Peter Ibbetson” (Fången på Dartmoor) från 1935, med Gary Cooper i huvudrollen.

Peter Ibbetson (Gary Cooper) arbetar som arkitekt och får ett uppdrag av hertigen av Towers (John Halliday). Ibbetson upptäcker att hertigens hustru (Ann Harding) är Mary – Peters barndomskärlek. Hertigen blir svartsjuk och tänker skjuta Peter som tar tag i pistolen och råkar rikta den mot hertigen. Peter skickas till ett livstids fängelsestraff. Han tänker hela tiden på sin älskade Mary som han tror att han aldrig mer ska återse – men till hans glädje kommer hon till honom i drömmen.

Varje natt är hon där – och trots att de åldras – så är de alltid unga i drömmen. När Peter Ibbetson dör i fängelset kommer Mary och hämtar honom – och de går vidare in i ett nytt liv.

Många surrealister var mycket förtjusta i filmen och det sägs att Buñuel klassade den som en av de bästa filmer han sett.

Detta altare skapade Toyen för den Internationella surrealistutställningen 1947. Två händer av vax genomborrar glasväggarna för att förenas – händerna tränger till och med igenom varandra! Altaret förstördes efter utställningens slut och finns endast bevarat som ett fotografi.

1953 publiceras Jindrich Heislers och Toyens Les Spectres du Desert. Samma år avlider Heisler plötslig, endast 39 år gammal, av en hjärtattack.

Toyen umgås med Benjamin Péret.

Bréton, Toyen och Péret 1956

1959 dör Benjamin Péret efter en kort tids sjukdom.

Vid en viss timma, 1963

Genom ett fönster ser man en kvinna som flyr i panik, utanför fönstret är det grönt. Jämför med konstnären Berninis marmorskulptur Apollo och Dafne, från 1625.

Bernini – Apollo och Dafne 1622-25

Sagan om Dafne

Flodguden Peneios hade en skön dotter, som hette Dafne, hon var skygg.

Då Apollon dödat den förfärlige draken Python, träffade han kärleksguden Eros, som satt på en sten vid flodkanten och lekte med sin båge. Pilarna hade han lagt bredvid sig och synade dem en efter en. Några hade spetsar av guld, andra av bly. När nu Apollon en stund stått och sett, hur vårdslöst Eros handskades med pilarna, hånade han honom för hans leksaker.

Eros greps av vrede, lade en pil med gyllene spets på strängen och träffade Apollo mitt i hjärtat. Därefter försvann Eros in i skogarna på berget Parnassos och klättrade ända upp till de högsta höjderna. Han spejade efter ett byte och, när han såg nedåt dalen, upptäckte han den sköna Dafne. Utan att tveka tog han en pil med blyspets, siktade noga och med ett svirrande ljud flög pilen åstad.

Dafne tog sig åt hjärtat, vände sig hastigt om, och Apollon som kom fram mellan träden märkte genast hennes säregna skönhet. Hela hans väsen genomströmmades av kärlek, och utan att besinna sig närmade han sig henne fylld av längtan. Men Eros blypil hade hos Dafne endast ökat hennes ömtåliga skygghet, hon flydde förskräckt, och utan att se sig om skyndade hon fram mot flodstranden.

Hur snabb hon än var, var dock Apollon snabbare. Skräcken spände hennes krafter till det yttersta, och redan nalkades hon Peneios, sin fader, flodguden, hos honom skulle hon få skydd, då Apollon var så nära att han i nästa ögonblick kunde fånga henne. Hon bönföll i ängslan sin fader om hjälp och han förvandlade henne till ett lagerträd. Hennes fötter växte ner i marken, och från hennes höjda armar sköt löven fram, ögonen slöts, och den späda gestalten stelnade. Apollon slog klagande sina armar om stammen, hennes hjärta slog ännu, men svagt.

Då Apollon ej kunde få Dafne till maka, gjorde han lagern till sitt heliga träd, och eftersom guden är diktens, sångens och musikens gud men även beskyddar konst och vetenskap, ges en krans av lager ännu i dag åt diktare, konstnärer och vetenskapsmän.

Ovidius har skrivit om detta i sina Metamorfoser – men eftersom han var romare kallade han Eros för Amor.

Berninis Dafne avbildas i den stund hennes armar blivit grenar. Grenarna på Toyens Dafne motsvaras av grönskan utanför den förtvivlade kvinnas fönster. Jag vet inte om Toyen identifierade sig med Dafne. En viss likhet fanns det mellan dem; de ville absolut inte gifta sig. Men medan Dafne var kysk och ville likna Artemis/Diana (jaktens och kyskhetens beskyddare) så var Toyen inte kysk. I alla fall inte när hon var ung. Kanske hade hon dock bestämt sig för att nu fick det vara nog. Alla hennes män dör ändå ifrån henne.

1966 dör hennes vän – surrealisten André Breton.

1970 deltar Toyen med en egen ”kub”, en sal med verk av henne själv, Styrsky och Heisler, vid den internationella surrealistutställningen i Sverige, Moderna Museet. Utställningen visas också på Konsthallen i Göteborg, samt på Sundsvalls respektive Malmö museer. Moderna Museet förvärvar målningen ”Mythe de Lumière” – Myten om ljuset.

Toyen avlider på ett sjukhus i Paris den 9 november 1980.

~o~

Mer information om Toyen

Några verk av Toyen

Film om Toyen

Entartete Kunst på Wikipedia

Entartete Kunst – foton och filmsnutt från utställningen

Litteratur:

Toyen av Ragnar von Holten (Stockholm: Moderna Museet, 1985) – finns på bibliotek och antikvariat. Kolla antikvariat.net och Bokbörsen.

Surrealist Women av Penelope Rosemont

Ytterligare en bok om kvinnor i den surrealistiska rörelsen – men jag tror inte att Toyen är representerad i den:

Women Artists and the Surrealist Movement av Whitney Chadwick

Chech Book Covers är en vacker hemsida om böcker som producerades i Tjeckoslovakien under 1920- och 30-talet

 

Tillägg:
Jag har skrivit min första Wikipediaartikel. Skrev om Toyen och baserade artikeln på detta blogginlägg.

Min artikel har blivit redigerad flera gånger, ibland till det bättre, ibland till det sämre. Försöker bevaka den, men hoppas den kan leva sitt eget liv utan mina hökögon.
Här är den: http://sv.wikipedia.org/wiki/Toyen

Suzanne Giroust och hennes tid

 

Porträtt av konstnärinnan Suzanne Giroust Roslin

 – mer känt som Damen med slöjan, målat 1768 av Alexander Roslin. Porträttet är målat à la Bolognaise – enligt dåvarande mode från Bologna.

Suzanne Giroust föddes den 9 mars 1734. Hennes far går bort då hon är sju år och hennes mor dör när Suzanne fyllt elva. Hon är föräldralös, men bor hos släktingar.

Suzanne Giroust utbildade sig först hos Maurice Quentin de la Tour som var en av arvtagarna till Rosalba Carrieras pastellkonst. Det var Rosalba Carriera som uppfunnit pastellkritan och som gjort pastellmåleriet populärt.

Självporträtt med konstnären och läraren Maurice Quentin de La Tour.

I detta självporträtt av Suzanne Giroust kopierar hon Maurice Quentin de La Tours självporträtt – den skrattande mannen – vilket gör att även han kommer med i bild på ett komiskt sätt – inte bara en utan två gånger. Han omger henne på bägge sidor. Hon har skissen av hans huvud intimt mot sin egen nacke. Giroust har placerat La Tours ovala självporträtt på ett sätt som kan få betraktaren att tänka på en spegel. Hon vässar en pastellkrita som hon riktat mot sin lärare och modell – likt en spjutspets. Varför? Är hon arg – eller är det ett internt skämt? Jag tror det är ett skämt – hon ser så spjuveraktig ut.

Varför pekar La Tour i sitt originalporträtt vidare? Vad pekar han på?

Bilden går huvudsakligen i blått och brunt. Blått upptar lite drygt halva bilden och brunt den resterande högra delen. Både Girousts och La Tours ansikten är rosiga – en färg som bryter mot den övriga dominansen av blått och brunt. Det är svårt att analysera ett foto sett via datorn, färgerna skiljer sig troligen från originalet, men hennes rosiga kinder ser nästan febriga ut i det skick jag ser bilden. Även La Tour ser sjuklig ut. Mycket blek. Men det kan vara fotografiets falska färgåtergivning.

Det finns inget årtal angivet. Jag vet inte ens när La Tours självporträtt är utfört – men det finns en gravyr efter originalet som är från 1742 – vilket betyder att hans självporträtt måste ha några år på nacken när hon utför sitt.

Så här såg Maurice Quentin de La Tours original ut.

La Tour levde 1704-1788. Han var hovmålare och målade även kungens berömda mätress – madame de Pompadour.  Andra celebriteter i hans porträttgalleri var Voltaire och Rousseau.

Konstnärsparet Joseph Marie Vien och Marie Thérèse Reboul – gift Vien. Porträtten utförda av Alexander Roslin

Alexander Roslin och Suzanne Giroust träffas första gången hos konstnärsparet Marie Thérèse Vien och hennes make Joseph Vien där Giroust går som vän och elev.

Roslin blir handlöst förälskad. Vad Giroust tänker och känner förtäljer inte historien.

Suzanne Giroust var föräldralös och hennes förmyndare ansåg att Alexander Roslin inte var god nog åt deras skyddsling. Han var utlänning, saknade förmögenhet – men värst av allt: han var protestant.

Den 8 januari 1759 – efter flera års kamp – och med hjälp av bland annat greven och konstälskaren Caylus och marinministern Berryer – fick de äntligen gifta sig.

Alexander Roslin skriver till sin vän Sparre den 2 februari 1759:

Monsieur,

Jag har mottagit alltför många bevis på Er stora vänskap för att någonsin kunna tvivla på Edert intresse för min lycka och Eder uppskattning av min iver, att – så fort jag har ett ögonblick ledigt – skriva till Eder. Jag tvivlar icke på att Baron Bunge redan berättat om min förälskelse i en av detta lands mest älskade döttrar, som nu varat i en evighet och som har stött på tusen svårigheter, innan jag helt själviskt lyckats förena alla stridiga viljor till ernåendet av mitt mål. Mina önskningar har äntligen gått i uppfyllelse. Sedan föregående månad är hon min med all världens eniga samtycke. Så överväldigad av glädje som jag för närvarande är, kan jag icke säga annat än att jag simmar i lycksalighet och att de mest aktningsvärda personer hjälpt mig att få detta giftermål att gå i lås. Bland dessa vill jag särskilt nämna greve de Caylus och marinministern Berryer till vilka jag står i evig tacksamhetsskuld. Döm min kärlek efter min trofasthet under sex långa år, under vilka jag råkat ut för alla upptänkliga svårigheter och under tre år till vilka jag råkat och med berövats möjligheten att råka mina drömmars mål, och säg om jag icke är värd Edert bifall att gifta mig med en flicka, som förutom det mest förtjusande utseende även ha talang att måla pastellporträtt lika bra som jag själv och som dessutom är spirituell och god samt tillhör den bästa societeten i Paris…

Ur Per Bjurströms bok om Roslin

Ett år senare föds parets första barn, en dotter. Suzanne Giroust föder totalt sex barn i tät följd – men hon ger inte upp sitt konstnärskap.

1767 (eller -69, olika källor anger olika årtal) målade Alexander ett porträtt av sig och Suzanne i det ögonblick då hon ska lägga sista handen vid ett porträtt av vännen Henrik Vilhelm Peill. Precis som i Girousts självporträtt, tittar personen som avbildats (Peill) ut på oss och blir som en i gruppen. Man får en känsla av att både Giroust och hennes man Roslin hade humor. Roslin uppskattade sin hustrus talang och sa att hon var mycket bättre än han på pastellmåleri. Roslin var annars inte den som ödmjukade sig. Han ansåg själv att han var en av de bästa porträttörerna i världen.

1771 flyttade paret in med alla sina barn i en bostad i Louvren. Samma år (eller möjligen året innan – jag har två olika uppgifter om årtalet) väljs Suzanne Giroust Roslin in vid Konstakademien i Paris – och hon ställde ut på Salongen.

Året därpå – den 31 augusti 1772 – gick hon bort i bröstcancer.

Hennes make – Alexander Roslin tog det mycket hårt och hade svårt att fortsätta sitt arbete.

Han reser till Sverige där han bland annat målar ett porträtt av Carl von Linné.

Roslins porträtt av Carl von Linné utfördes år 1775, när Roslin var på sin tillfälliga Sverige-visit.

Originalet hänger på Vetenskapsakademien. En kopia finns på Gripsholms slott. Målningen utgör förlaga till hundralappens Linnéporträtt. Notera det rika lagret av puder som fallit ner på Linnés axel. Ditmålat med avsikt – ett överflöd av puder var ett tecken på välstånd.

Roslin reser vidare till Ryssland och målar flera porträtt av Katarina II. I Ryssland överhopas han av arbete, men hans hälsa är vacklande och han far hem till Frankrike igen.

Väl tillbaks upptäcker han att tiden gått ifrån honom. Hans stora gynnare Ludvig XV har gått bort och ersatts av Ludvig XVI – som favoriserar andra konstnärer. Roslin har åldrats, blivit sjuk och håller fast vid de gamla konstnärsidealen. I Paris målar man numera i den nyklassicistiska stilen. Élisabeth Vigée-Lebrun och Adélaïde Labille-Guiard är några av målarna på modet. Jacques Louis David är revolutionens gunstling. Men Roslin har det gott ställt ekonomiskt. Han var en av sin tids mest förmögna konstnärer. Han kunde ta betalt.

Den franska revolutionen oroar Roslin, ingen går säker, Roslins svärsöner mister sina poster, men får behålla livet.

Den 5 juni 1793, i sitt ämbetsrum, drar Roslin sitt sista andetag. Han är hos sin Suzanne.

~o~

Nationalmuseet: Alexander Roslin 27 september 2007 – 13 januari 2008  
Utställningskatalogen kostar 455 kronor. Om du samtidigt löser entrébiljett kostar katalogen 375 kronor.

Det finns en bok om Roslin på adlibris för 172 kronor.

Och köper du den på bokus kostar den 168 kronor.

Men på Nationalmuseums butik får du den för 149 kronor – och stöder dessutom museet. Magnus Olausson är redaktör för Nationalmuseums katalog, dvs katalogen har fler författare – och han står som ensam författare till den andra boken om Roslin.

Själv har jag inte läst böckerna. Jag hoppas att det står något mer om Suzanne Giroust där – än att hon var hans hustru och modell. På Wikipedia finns inget om henne.

Lästips:

Om Suzanne Giroust – på franska

Per Bjurströms bok om konstnären Roslin. Utgiven av Wiken 1993

DN:s recension av Nationalmuseums utställning

Patrik Steorn i DN om Roslin-utställningen på Nationalmuseet

DN:s bildspel över Roslins målningar

SvD om Nationalmuseums Roslin-utställning

Sydsvenskan har märkligt nog inte skrivit något om Roslinutställningen – trots att han ursprungligen var skåning. Det är en stor utställning – flera verk är lånade från Frankrike och utställningen kommer sedan att gå vidare till Versailles. Jag tänkte åka upp till Stockholm nästa vecka och se utställningen.

Renässanskvinnor

Catherina van Hemessen, självporträtt 1548

Catherina van Hemessen (1528-1587) var den första konstnär som målade sitt självporträtt – sittande vid sitt staffli i färd med att arbeta.

Hon var född i Flandern – Antwerpen – dotter till konstnären Jan Sanders van Hemessen – han var troligen hennes lärare.

Hon är också en av de första kvinnliga konstnärer som signerade sina verk under renässansen. Detta har flera förklaringar.

Det hade varit ganska ovanligt att konstnärer signerade sina verk fram till nu. En konstnär var att jämföra med en hantverkare. Det som var viktigt var vad verket föreställde och ofta vem som beställt verket. Originalverk och kopior värderades ungefär lika högt. Jämför med hur vi ser på ateljéfoton idag. Vem fotograferade ditt barn på dagis? Vem målade av furstens barn? Det vet vi förmodligen inte. Kanske kan du namnet på fotofirman – dit du sände din beställning. Kanske vet vi namnet på målarverkstan där furstens konstnär verkade. Men fotografens namn finns inte inskrivet på baksidan av fotot och konstnärens signatur finns inte på porträttet. Där står i bästa fall barnets namn och årtal då fotot togs eller då målningen utfördes.

Konstnärsrollen så som vi känner den idag grundades under renässansen. Under antiken hade konstnären och arkitekten samma status som skräddaren och stenhuggaren.

 

Septem artes liberales – De sju fria konsterna – av abbedissan Herrad av Landsberg (1125-1195) ur ett medeltida manuskript.

Till de sju fria konsterna hörde grammatik, retorik, dialektik, musik, aritmetik, geometri och astronomi. Vissa räknade även poesi som en av de fria konsterna.

Många menar att renässansen grundades omkring 1350 med Petrarcas författarskap, medan andra förlägger starten i det tidiga 1400-talets Florens.

Norr om Alperna nådde renässansen omkring 1500.

Många konstnärer ville höja konstnärens status – bland annat Cennino Cennini (1370-1440).

Han skrev i introduktionen till sin bok ”Boken om målarkonsten – Il libro dell’arte” från 1437:

”Sedan följde många nödvändiga konster, den ena olik den andra, och den ena hade och har mera av vetande än den andra. Alla kan de nämligen inte vara jämbördiga, ty främst står vetandet. Tätt intill vetandet följer en viss [konst] härledd därur och som bör ha sin grund däri, jämte handens arbete, och detta är den konst som kallas att måla, som kräver fantasi jämte hantverk, för att hitta osedda ting som döljer sig under det naturligas skugga, och fastställa dem med handen, för att så visa att det som inte finns, kan finnas. Och med skäl förtjänar måleriet att sättas på andra plats efter kunskapen och att smyckas med poesins krona. Och skälet är detta, att diktaren, med det vetande han på förhand har, är mäktig och fri att författa och knyta samman på ett sätt eller på ett annat, som det behagar honom, efter sin vilja. På samma sätt har målaren givits frihet att hopsätta en figur stående, sittande, till hälften människa, till hälften häst, så som det behagar honom, efter hans fantasi. Således ber jag alla de personer som inom sig känner sig ha en metod att förstå eller en förmåga att berika dessa främsta kunskapsgrenar med någonting kostbart, att faktiskt träda fram utan blygsel, antingen av ren vänlighet eller av kärlek, för att rikta ovannämnda kunskapsgrenar med det lilla kunnande som Gud har skänkt dem.”

(Översättning: Bo Ossian Lindberg – angående översättningen så skriver Ossian att han gläder sig åt att den blivit klumpig och svårbegriplig – ”ty sådant är originalet”).

Med detta menade Cennini – om jag förstått honom rätt – att den skapande konstnären står de fria konsterna nära – eftersom konstnären via sina händer skapar något ur fantasin. Konstnären tänker, har ett koncept som materialiseras – är inte endast en mekaniskt arbetande hantverkare som går på rutin i sitt arbete.

Möjligen har jag här uttryckt mig otydligt och bör formulera om mig. Men så obegriplig som Cennini själv var – hoppas jag att jag inte är. Cenninis verk handlar mest om måleriteknik, bindemedel, pigment och om hur man grunderar och tecknar ett verk.

Om konsten att göra ultramarin skriver han så här:

”Och du skall veta konsten att göra ultramarin passar bättre för vackra unga flickor än för män, ty de förra stannar hela tiden hemma, är pålitliga, och de är händigare. Akta dig bara för gamla käringar.”

Att unga flickor hela tiden höll sig hemma ansågs så självklart att ingen förklaring krävdes. Kanske höll man inte så noga uppsikt över käringarna – så man riskerar att de lämnar sitt värv och smiter ut en stund – medan det dyra pigmentet lämnas därhän.

I kapitel 70 av Boken om målarkonsten skriver Cennini: ”De proportioner som en perfekt formad människokropp bör ha. Innan vi går vidare, observera att jag vill ge dig mannens rätta proportioner. Kvinnans lämnar jag därhän, ty hon har inga perfekta mått.”

Renässans betyder pånyttfödelse – det var den klassiska epoken som skulle födas på nytt. Man delade upp tiden i antiken, mellantiden och den nya tiden. Under mellantiden – eller medeltiden som den senare kom att kallas hade vi en nedgång i kulturen ansåg man – uttrycket ”den mörka medeltiden” myntades – och myten om den mörka medeltiden har levt kvar till våra dagar.

Numera vet vi att medeltiden var en minst lika innovativ och levande tid som antiken och renässansen. För kvinnor var den i många fall bättre än både antiken och renässansen.

I Michael Nordbergs ”Den dynamiska medeltiden” kan man läsa om livet i Europa under denna tid. Ett kapitel heter Kvinna och man – och bland underrubrikerna finns bland annat ämnen som Kvinnans ekonomiska ställning, Lärda kvinnor och Det ifrågasatta äktenskapet. Man får klart för sig att i vissa områden – som i Spanien och södra Frankrike var kvinnans ställning mycket stark. Nordberg tror att detta beror på att dessa områden sedan lång tid tillbaks lytt under den visigotiska (västgotiska) rätten. Den erkänner kvinnans arvsrätt som likvärdig med mannen. Kvinnan var dessutom kapabel enligt denna rätt att uppträda inför domstol och  utfärda juridiskt bindande handlingar.

Men även i andra delar av Europa har man funnit skattebetalande kvinnor – dvs. kvinnor som själva förfogat över en förmögenhet – både änkor, ogifta kvinnor och gifta kvinnor. Och kvinnor yrkesarbetade i stor utsträckning – både i de fattigare skikten och i de mer förmögna. Ett exempel är författaren Christine de Pisan (1364-1430) som försörjde hela sin familj.

Med renässansen skulle kvinnan bort från det offentliga rummet. Lite bildning kunde hon få – på männens villkor – men bara så mycket att hon inte blev en alltför tråkig hustru åt sin make. I offentliga sammanhang skulle hon överhuvudtaget inte förekomma – varken som publik eller på podium. Retoriken var mannens domän, enligt bland annat Leonardo Bruni – som var en av dem som definierade renässansen.

Detta syns på nedgången i antalet yrkesarbetande kvinnor – även om det finns undantag – och i vissa städer – som Bologna har kvinnan alltid haft en stark ställning.

Marmorrelief för kyrkan San Petronio föreställande Josef och Potifars hustru – av skulptören Properzia de Rossi omkring 1520.

Men renässansens syn på kvinnor drabbade även kvinnorna i Bologna.

Properzia de Rossi (ca 1490-1530) beskrivs av konstnären och skriftställaren Giorgio Vasari som en fantastisk skulptör. Men han kommenterar hennes relief – Josef och Potifars hustru med att antyda att det skulle vara ett självporträtt – att Properzia de Rossi beskriver ett tillfälle då hon själv avvisades av en ung man. Och Vasari skriver om Properzia de Rossis sista tid i livet, då hon utstött och fattig dog i en ålder av ca 40 år och påpekar att en kvinna – hur skicklig hon än är som konstnär – aldrig kan fly från sin kvinnliga natur.

De Rossi hade en utgångspunkt som skilde sig från många andra kvinnliga konstnärer; hennes far var inte konstnär – han var notarie. Eftersom all konstnärlig utbildning och allt arbete med nakenmodell var uteslutet för en kvinna – så var det ganska ovanligt att kvinnor lyckades slå sig in på den annars helt manliga marknaden.

Hennes lärare var Marcantonio Raimondi, en gravör som tillhörde kretsen kring Rafael. Properzia de Rossi tecknade men gick snart över till tredimensionella arbeten. Hon började i liten skala – skulpterade bland annat i körsbärskärnor och persikokärnor. Små skulpturer som ibland användes i smycken. Properzia de Rossi var oerhört skicklig. Det sägs att hon lyckades skära ut 65 huvuden från en enda valnöt.

Så småningom gick hon över till att arbeta i marmor – och som kvinna var hon ganska ensam om detta vid denna tid. Uppdraget att utföra reliefen med Josef och Potifars hustru vann hon i en tävling där alla hennes konkurrenter var skickliga skulptörer – och män. Det är inte känt om någon av hennes miniatyrskulpturer finns kvar – men reliefen som utfördes till San Petronio finns bevarad i Bologna.

Tiden för hennes födelse är inte helt fastslagen – därför kan hon ha varit äldre än 40 när hon gick bort. Men att hon gick från att vara hyllad och framgångsrik till att bli fattig och utstött verkar ha varit ett faktum.

Sofonisba Anguissola, självporträtt ca 1555. Jämför med Caterina van Hemessens porträtt utfört 7 år tidigare.

Två år efter Properzia de Rossis död föds i den norditalienska staden Cremona en flicka. Sofonisba Anguissola (1532- ca 1625) – dotter till en adelsman som bestämt att alla barnen – sex döttrar och en son – ska få likvärdiga utbildningar.

Sofonisba, Elena och Lucia får alla en påkostad utbildning i måleri. Sofonisba är den som går vidare – hon blir hovmålare åt den spanska drottningen Élisabeth de Valois – som var gift med Filip II. Under samma tid som Anguissola vistas vid det spanska hovet som Élisabeth de Valois’ hovmålare – håller sig Filip II med en annan konstnär – Alonso Sánchez Coello . Anguissolas verk förväxlas ofta med Coellos. Vissa målningar som i en bok påstås vara av Anguissolas hand – är i andra böcker beskrivna som Coellos verk. Nyligen har man upptäckt att ett berömt porträtt av Filip II – som tidigare ansetts vara av Coellos hand – istället är målat av Anguissola.

Sofonisba Anguissolas porträtt av Élisabeth de Valois (1545-1568) – utfört 1565.

Élisabeth de Valois (som även kallas Isabel de Valois) skulle egentligen ha gift sig med Don Carlos – son till Filip II – men ett politiskt maktspel ledde till att hon fick gifta sig med fadern Filip II istället – han hade blivit änkling för andra gången. Bröllopet stod 1559 när Élisabeth de Valois endast var 14 år ung. Hon klagar i brev hem till sin mor över att den sexuella relationen med maken – Filip II – är oerhört smärtsam.

Élisabeth de Valois kunde ändå skatta sig lycklig över att inte behöva vara gift med Don Carlos – som på grund av flera generationers ingifte var sinnesjuk, sadistisk, vanskapt, söp, pinade djur, piskade flickor, mordhotade tjänstefolk och åt som en gris. Här är en kort biografi om honom. Men hade Élisabeth de Valois fått vänta några år – och fått välja make – så hade hon kanske fått leva längre än sina 23 år.

1564 var hon gravid – men fick missfall – två flickor. 1566 föddes dottern Isabella Clara Eugenia. Året därpå – 1567 – föder hon dottern Catherina Michelle. Ytterligare ett år senare får hon missfall – en son – och hon går själv bort samma dag som pojken kommer till världen.

När Élisabeth de Valois gått bort letar hennes make – änklingen Filip II – upp en make åt Sofonisba Anguissola. 1571 har hon hunnit fylla 39 år och hon gifter sig med Don Francisco de Moncada, son till prinsen av Paterno. Filip II hade gift sig för fjärde gången. Denna gång med sin systerdotter Anna av Österrike – och  ingiftet leder till ytterligare en tragedi.

1578 – lämnar Anguissola och hennes man – Don Francisco de Moncada – det spanska hovet för gott (med kungens tillåtelse). 1579 – under en resa till Palermo dör hennes make. På väg hem till födelsestaden – Cremona – möter hon Orazio Lomellino – han är kapten på fartyget hon reser med. De blir oerhört förälskade och gifter sig kort därpå. Han är många år yngre än sin maka. Äktenskapet blir långt och lyckligt och han stöder henne i hennes arbete och ger henne en kärleksfull begravning när hon så småningom går bort i en ålder av ungefär 95 år.

Sofonisba Anguissola, självporträtt omkring 1610 – då hon var omkring 80 år.

Catherina van Hemessen, Properzia de Rossi och Sofonisba Anguissola tillhör undantagen från regeln ”Inga kvinnor i offentligheten under renässansen”.

Sofonisba Anguissolas samtida – Caterina van Hemessen – hade tidigare varit anställd av Maria av Ungern – faster åt Filip den II – maken till Elisabeth de Valois – Anguissolas arbetsgivare.

Catherina van Hemessen verkar ha slagit igenom tidigt – självporträttet är signerat 1548 – när hon var i Basel. Van Hemessen var då 20 år och redan etablerad. Någon gång på 1540-talet blir hon Maria av Ungern och Österrikes hovmålare. Maria regerar över Nederländerna åt sin bror – Karl V av Spanien.

Catherina van Hemessen gifter sig 1554 med organisten i Antwerpens domkyrka – Chrétien de Morien.

Maria av Ungern (och Österrike), konstnär okänd.

Maria av Ungern abdikerar 1556 och reser hem till sin bror – Karl V i Spanien – hon tar med sig sin hovmålare van Hemessen samt hennes make Chrétien de Morien. Två år senare går Maria bort. Hon har varit så nöjd med sin hovmålare att van Hemessen får en livslång pension. Kort därpå reser van Hemessen och hennes make hem till Antwerpen – där hon dör någon gång efter 1587.

Catherina van Hemessen, 1548.

Troligen ett självporträtt.

Man har inte funnit några verk signerade av henne efter 1554 – vilket fått forskarna att tro att hon helt upphörde att måla sedan hon gift sig. Har hon alltså inte arbetat alls i Spanien? Möjligen har det funnits verk som förstörts – eller övermålats med annan signatur – liksom fallet varit med många andra kvinnliga konstnärers verk.

Catherina van Hemessen blev under sin verksamma tid fullgod medlem vid målarnas gille – Lukasgillet. Hon hade också manliga elever vid sin ateljé.

Catherina van Hemessen, okänd man 1552.

Olja på ek, 36.2 x 29.2 cm.

Hennes verk utmärker sig för att vara små – cirka 25 x 20 cm och de har ofta mörk bakgrund. Flera av verken finns på National Gallery i London.

Litteratur:

Women Artists in History av Wendy Slatkin Jag har den gamla upplagan – som nu tagit slut. Den nya upplagan är ännu inte utkommen. Här presenteras kvinnor från förhistorisk tid till idag.

Women, Art and Society av Whitney Chadwick. De fyra första kapitlen är aktuella för den som vill läsa om medeltiden och renässansen.

A World of Our Own av Francis Borzello. Boken är ett praktverk och rekommenderas varmt till den som vill ha både välskriven text och bra bilder.

Seeing Ourselves av Francis Borzello. Jag kan även rekommendera denna bok av Borzello – som helt är ägnad kvinnors självporträtt.

Den nya kvinnostaden av Nina Burton. Denna bok täcker mycket av den agerande kvinnans historia. Både konstnärer, författare, vetenskapspersoner, upptäckresanden och pirater får plats i Nina Burtons bok. I slutet finns en bra referenslista för den som vill gå vidare.

Catharina van Hemessen – Malerin der Renaissance av Margeurite Droz-Emmert Jag har inte läst boken, men hoppas att den ges ut på engelska eller svenska någon gång – då min tyska inte går att använda till att läsa en tysk bok med. Jag har inte läst tyska i skolan – men korta artiklar går att läsa för en svensk med lite fantasi och ett lexikon.

Sofonisba Anguissola – Un ”pittore” alla corte di Filippo II av Orietta Pinessi. Boken är en gåva från min italienske vän – och verkar inte finnas på engelska eller svenska.

Discovering Women Artists for Children av Jennifer Tarr Coyne. Det finns många verk om kvinnliga konstnärer på engelska – och mycket litteratur för barn om konst. Denna bok är enkel och kan användas som nybörjarbok i engelska.

Boken om målarkonsten av Cennino Cennini

Berömda renässanskonstnärers liv. Bd I av Giorgio Vasari

Berömda renässanskonstnärers liv. Bd II av Giorgio Vasari

Painting And Experience In Fifteenth Century Italy av Michael Baxandall

The Rise of the Artist – In the Middle Ages and Early Renaissance av Andrew Martindale. Min bok är skriven 1972. Det verkar inte som om den finns på marknaden just nu. Möjligen finns den på ett välsorterat bibliotek och i bästa fall på ett dito antikvariat.

Den dynamiska medeltiden av Michael Nordberg. Den svenska upplagan är tyvärr slut – så jag länkade till en dansk upplaga. Boken finns troligen på antikvariat och på bibliotek – men jag hoppas den trycks igen. Det är en klassiker.

Länkar:

Synen på konstnären under medeltiden och renässansen

Fanns renässansen också för kvinnorna? av Joan Kelly-Gadol

Women and Art in the Renaissance av Meryl Zwanger

Uppsala universitets distanskurs i idéhistoria om renässansen är en rik källa till kunskapen om renässansen. Här är en länk om kvinnorna under renässansen från Uppsalas distanskurs. Det finns fler sidor i ämnet ”renässansen” och man kan lätt klicka vidare på de ämnen som man intresserat sig mer för.

Her Immaculate Hand edited by Margaret L. King and Albert Rabil, Jr.

Dessutom finns de flesta personer som jag har berättat om på Wikipedia. Den engelska versionen är i regel utförligare än den svenska.