Fler 40+ till performance

Vi repeterade på torsdag kväll. Det var mäktigt. Fler än 100 kvinnor har anmält sig.

På lördag 11 oktober kommer Elin Lundgrens performance Back in Baby’s Arms framföras på Gustav Adolfs torg i Malmö.

För att verket ska få en större åldersspridning behövs fler kvinnor 40+.

Alla som känner sig manade – ring eller maila Lilith Perormance – kontaktuppgifter finns här.

Titeln på verket – Back in Baby’s Arms kommer från Patsy Clines låt med samma namn från 1963.

I’m back in baby’s arms;
How I missed those loving arms.
I’m back where I belong,
Back in baby’s arms.

Don’t know why we quarreled,
We never did before.
Since we found out how it hurts,
I bet we never quarrel any more.

I’m back in baby’s arms;
How I missed those loving arms.
I’m back where I belong,
Back in baby’s arms.

Thought I didn’t need his love,
‘Til he took it away.
Now I’m back where I belong,
And in my baby’s arms I’m gonna stay.

I’m back in baby’s arms;
How I missed those loving arms.
I’m back where I belong,
Back in baby’s arms.

Back in baby’s arms.
Back in baby’s arms.
Back in baby’s arms.

Nummer.se, KvP, Sydsvenskan, Expressen, HD, Nöjesguiden, Lilith Performance Studio på Myspace, Malmö city, Stage Pool, DN, SvD, KulturStan, QX

Önskelista och konstnärskollektiv

När min mamma dog slutade jag tro på tomten – men om det mot förmodan finns en tomte – någonstans därute – så vill jag ha en bok.

Ja, jag vet – jag har redan fler än jag kommer att hinna läsa innan jag går i pension. Men böcker kan man väl inte ha för många av? Jag läser i flera böcker samtidig – och jag läser de flesta böcker flera gånger. Och om de är riktigt bra köper jag minst en till och ger bort.

Den bok jag önskar mig nu, kära tomten är Italian Women Artists from Renaissance to Baroque, av Doriana Comerlati. Jag tror nämligen att jag kommer att få stor nytta av den. Och jag tror fler än jag kommer att få njuta av att jag njuter. Jag tar med vad jag lärt mig på mina föreläsningar – och jag skriver om det här – på min blogg.

Om jag inte kan få boken – så skulle jag vilja ha en resa till Bremen (snälla).

 

Paula Modersohn Beckers porträtt av vännerna Rainer Maria Rilke (1906) och Clara Rilke Westhoff (1905)

Jag vill se utställningen om Paula Modersohn-Becker på Bremer Kunsthalle.

Line Engen i DN  om utställningen som pågår till den 24 februari 2008. Paula Modersohn-Becker levde och verkade ett tag i Worpswedekolonin som ligger en bit utanför Bremen. Där bodde också hennes närmaste väninna – skulptören Clara Westhoff som gifte sig med Rainer Maria Rilke. På Bremer Kunsthalle finns en byst som Westhoff har gjort av sin väninna. Tror att Westhoffs byst av Rilke finns där också.

   

Clara Rilke Westhoffs byster av maken Rainer (1905) och väninnan Paula Becker (1899).

Tills dess får jag nöja mig med ett annat konstnärskollektiv.

Det består bland annat av Artemisia Gentileschi, Leonardo da Vinci, Albrecht Dürer, Michelangelo Caravaggio och Sandro Boticello. Dit vill jag också resa (snälla…)

Men eftersom tomten bara frågar efter snälla barn – så kan jag kanske nöja mig med att bjuda mig själv på en teaterföreställning.

Antingen Teater Sagohusets föreställning om Frida Kahlo eller min väninna Marinas föreställning Snövit – som går på Hipp i Malmö.

Om Snövit i Sydsvenskan

Snövit recenseras i Sydsvenskan

Fast Frida K går visst bara till den 16 december – så jag får nog öppna den klappen innan tomten har hunnit hit. Tomten kan ge mig Slavenka Drakulic’s roman Till sängs med Frida” – om Frida Kahlo istället. Har läst en bok av Drakulic innan – som jag tyckte mycket om; ”Som om jag inte vore där”. För den som vill veta något om vad som hände några människor under Balkan-kriget. För den som vill läsa om förlåtelse – trots allt ont som drabbar oss. För den som förstår att vi inte ska låta barnen ärva vårt hat.

Sonia Delaunay

Föddes som Sarah Ilinitchna Stern i staden Gradizhsk i Ukraina 1885. Hon var dotter till en fattig fabriksarbetare. Fem år gammal adopterades hon av sin morbror, Henri Terk, en rik judisk advokat i S:t Petersburg och fick namnet Sonia Terk.

1893

Tillsammans med sin nya familj tillbringar hon somrarna i Finland, och de reser runt i Europa och besöker museer och gallerier. Morbrodern var mycket konstintresserad och köpte en hel del konst.

En god vän till familjen Max Liebermann (1847-1935) – konstnär – bosatt i Berlin – ser Sonias begåvning och föreslår att de ska satsa på en ordentlig utbildning åt henne. På skolan hon går rekommenderar de en utbildning i Karlsruhe.

Innan Sonia fyllt 18 reser hon dit där hon studerar teckning för Ludwig Schmidt-Reutter (1863-1909).

1905 flyttar hon till Paris och går på Académie de la Palette – men hon är inte nöjd med undervisningen – utan ägnar större tid åt självstudier, tecknar hemma och går på gallerier och museer i Paris.

1907

Hon fascinerades av Gauguin, van Gogh och av fauvisterna – bland annat Matisse. Hennes konst bär spår av denna fascination.

Wilhelm Uhde av Pablo Picasso 1909

Sonia träffar en ung gallerist och konstkritiker – Wilhelm Uhde – som delar hennes passion.

Hon gifter sig med honom för att slippa återvända till Ryssland. Han gifter sig med henne för att lugna sina släktingar i Tyskland. Wilhelm Uhde var homosexuell och äktenskapet var bara ett spel för gallerierna.

Utåt sett ett borgerligt äktenskap med en butler i hushållet – men butlern var Uhdes pojkvän – Sonia sov i vardagsrummet.

En av Uhdes kunder – madame Delaunay – hade en son – Robert som blev blixtförälskad i Sonia – och hon i honom.

Viveka Bosson – som lärde känna Sonia Delaunay på 1960-talet – berättade att de var besatta av sin kärlek och hade sex överallt – kanske också på Louvren…

Snart blev Sonia gravid – men då var det svårt att få ut skilsmässa i Frankrike.

Wilhelm Uhde han uppfann en älskarinna ”B. E.” – skrev kärleksbrev till henne och beklagade sig över sin tråkiga fru som ödet givit honom och han avslutade brevet med ”Jag kysser dig som en galning – som den dåre jag är att älska dig.” Brevet låg framme – så att Sonia ”råkade” få tag på det.

Wilhelms kärleksbrev var tillräckligt skäl för Sonia att få ut skilsmässa.

Hon gifter sig 1910 och 1911 föds sonen Charles.

Roberts mor är inte glad åt sonens val. Hon menar att det är ovärdigt – att ättlingar till korsfararna – låter en judinna gifta in sig i familjen. Men det generösa underhåll Sonia får av sin morbror tackar inte svärmodern nej till.

Sonias filt åt Charles

Sonia skapar en filt i lapptäckesteknik till sin lille son. Verket kom att bli en avgörande vändpunkt i hennes konstnärskap.

Den består av tyger i olika färger och hon har låtit sömmarna synas. Sonia Delaunay hade därmed börjat avlägsna sig från den avbildande konsten – och närmade sig den geometriska. Delaunays pratar om simultan konst.

Både Sonia och hennes man Robert är fascinerade av rörelser, maskiner, teknik, elektricitet. De målar i futuristernas anda.

1912 bor deras vän Guillaume Apollinaire ett tag hos paret Delaunay. Han har anklagats för att ha stulit Mona Lisa från Louvren. Tidigare har han sagt att all gammal kultur borde förstöras och Louvren brännas ner – och man tog detta som bevis för att Apollinaire skulle vara tjuven. Delaunays tror på sin vän och försvarar honom. Det skulle så småningom visa sig att det var en italienare (Vincenzo Perugia) som utklädd till byggnadsarbetare gått in på Louvren och stoppat målningen innanför sin rock och lugnt promenerat ut igen. Han åkte fast när han försökte sälja henne till Uffizierna i Florens.

När Apollinaire såg paret Delaunays verk ansåg han att de målade ”orfiskt” – det skulle vara deras version av kubismen. Orfismen har förklarats ha sitt ursprung i Orfeus – den grekiske poeten som genom att spela vackert på sin lyra väckte gudarnas medlidande.

Makarna Delaunays verk skulle ha en ren lyrisk abstraktion – enligt Apollinaire.

Via Apollinaire lärde de känna poeten Blaise Cendrars. Han och Sonia kom att bli nära vänner och samarbetade i flera projekt.

Cendrars skriver 1913 dikten La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France (Den transsibiriska prosan och den lilla Jehanne från Frankrike)

Sonia Delaunay skapar en två meter lång bok i olika färger och typsnitt som ska korrespondera med innehållet i dikten. Meningen är att den ska tryckas upp i 150 exemplar – så att den sammanlagda längden blir densamma som hela Eiffeltornet. Men arbetet som delvis sker för hand – man trycker med silkscreen – är för tidskrävande och det blir bara 60-100 verk tryckta.

Nu verkar de flesta ha förstörts eller försvunnit och knappt tio verk återstår på museer världen över.

Engelsk översättning av verket här

Boken kallades den första simultana boken.

Sonia syr kläder i samma teknik som hon tidigare sydde täcket åt sin son. Kläder som hon och hennes man Robert bär när de går ut och dansar – simultana kläder – konst som förändras när bäraren rör sig – äkta simultan konst.

1913 Le Bal Bullier

Ofta samlas sällskapet hemma hos Delaunays innan man går till Bal Bullier och dansar. Någon gång hade en av vännerna kommit i en vanlig mörk kostym – men han hade velat haft en simultan klädsel – och satte sig på en palett – därmed blev också han simultan.

Blaise Cendras skrev en dikt till Sonia och hennes kläder ”Sur la robe elle a un corps” (På klänningen bär hon en kropp)

                       På klänningen bär hon en kropp –

Kvinnokroppen är lika bucklig som mitt

                      kranium –

Ärorik om du blir inkarnerar med andlighet –

Skräddaryrket är lika fånigt –

Som               frenologin

Mina ögon är vikter som väger kvinnornas sensualitet

                      – – – –

Allt som är buckligt rör sig i djupet

Stjärnorna urholkar himlen

Färger tar av kläderna som kontrast

”På klänningen bär hon en kropp”

                      _____

Ljungen håller under armen en korg med halvmånar och

                      pistiller när vatten strömmar i

                      ryggen med blågröna skulderblad –

Och bystens dubbla snäckskal passerar under regnbågens bro

                      Mage

                      Skivor

                      Sol

Och färgernas vinkelställda skrik faller ner på låren

Den helige Mikaels svärd. Det finns händer som sträcks fram.

I klänningssläpet finns ett odjur alla ögon alla fanfarer allt är som vanligt på Bal Bullier

                      Och på höften poetens signatur

 

1914 reste paret till Spanien – under tiden blev det världskrig och de valde att stanna i Spanien – senare reste de till Portugal. Sonia kallade resan en extra lång semester.

När Sonia sitter på stranden och målar sina färgglada cirklar fattar myndigheterna misstankar. Det där är ju inte konst – det måste vara signaler. Säkert hemliga tecken åt en fiendemakt. Sonia Delaunay arresterades för spioneri – men släpptes efter några dagar.

1916 självporträtt på utställningskatalogen

Hennes verk ställs ut i Stockholm 1916 – men möter ingen större entusiasm.

1917 Lubov Tchernicheva som Kleopatra i Djagilevs uppsättning och Sonia Delaunays kläder

I Spanien lär de känna Sergei Djagilev – den Ryska balettens grundare och konstnärlige ledare. Hans kostymer och övrig rekvisita till baletten Kleopatra har brunnit upp, men Robert och Sonia skapar ny dekor och nya kostymer.

1917 – medan de befinner sig i Barcelona – gör man revolution i Ryssland – Sonias morbror försvinner och familjens förmögenhet konfiskeras. Underhållet från Ryssland är slut.

1920 återvänder de till Paris.

1923 Fläkten snurrar – efter Tristan Tzaras poem

Sonia Delaunay skapar poetiska klänningar – bland annat ”Fläkten snurrar” efter en dikt av dadaisten Tristan Tzara.

Hennes kläder blir oerhört populära – ”alla” vill bära dem.

Hon syr bland annat till Hollywoodstjärnan Gloria Swanson och den rebelliska hertiginnan Nancy Cunard.

1923 La coeur à gaz

1923 gör hon kläderna till den dadaistiska föreställningen ”Hjärta av gas”. Föreställningen måste avbrytas på grund av slagsmål mellan dadaister och surrealister. Den ges inte fler gånger för allmänheten.

Sonia öppnar 1924 en modeateljé tillsammans med designern Jacques Heim.

Hon designar en Bugatti 1924.

Året därpå – 1925 – deltar hon i den Internationella konst- och industriutställningen – Art Decó.

Och hon öppnar en butik – Boutique Simultanée – med ett konstnärligt skyltfönster – Sonia Delaunay sägs vara det modärna skyltfönstrets skapare.

Dessutom designar hon en Citroën B12 som ska harmonisera med hennes kläder.

   

Le P’tit parigot 1926 av René Le Somptier

 

 

 och Le Vertige av Marcel l’Herbier

1926 skapar Sonia Delaunay kläderna till två filmer – ”Le P’tit parigot” (Den lille parisaren) och ”Le Vertige” (Yrsel – eller Svindel) av regissörerna René Le Somptier respektive Marcel l’Herbier.

1937 Luftfartspaviljongen Roberts och Felix Aublets skiss till stora hallen. De gula, röda och blåa verken är Sonias väggmålningar.

1937 deltar Sonia och Robert Delaunay med verk på Världsutställningen i Paris. Robert designar luftfartspaviljongen och Sonia gör tre stora väggmålningar.

1937, Propeller, nu på Skissernas museum i Lund

1939 utbryter andra världskriget.

1941 dör Robert i cancer. Sonia hamnar i en kris som varar i flera år. Hon ställer ut hans verk, säljer av. Deras son Charles försöker få henne på benen.

Sonia arbetar med rytmiskt måleri.

Hennes livshunger återvänder och hon arbetar intensivt och säger att hon inte har tid att vila – det finns så mycket som ännu inte har skapats. Sonia stiger upp tidigt om morgnarna och målar, målar, målar.

Matra B530, 1967

1967 designar hon en sportbil – en Matra.

Sonias kläder blir åter moderna i och med OP-konsten.

1975 firas det internationella kvinnoåret. Sonia Delaunay får i uppdrag av UNESCO att skapa den officiella affischen.

Hon arbetar intensivt – skapar dekor till keramik.

1979 – i en ålder av 94 år går hon bort. Eller hem – hem till Robert som hon höll kär i hela sitt liv. De ligger båda begravda i byn Gambais utanför Paris.

Just nu pågår en utställning om Sonia Delaunay på Skissernas museum. Verk från hela världen är inlånade – bland annat Cendrars verk La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France som var mycket svår att få tag på. Museet har flera program i anslutning till utställningen – se hemsidan. De säljer dessutom en vacker katalog.

Sydsvenskan om utställningen

Tom Sandqvist skriver  en bra essä om Sonia Delaunay i DN

Ur essän:

Den svenske kritikern August Brunius måste ha fallit till föga för tidens allmänt misogyna eller rent av antisemitiska stämningar. Han tyckte att konstnären Sonia Delaunays ”färgade rutor och cirklar” ingenting annat var än ”granna grannlåter utan sammanhang och mening”, medan maken Robert Delaunays målningar vittnade om en ”verklig målares hand och öga” – ”Mannen synes vara den begåfvade parten”.

mera i DN bland annat om konst i modet och modet i konsten. Vilket får mig att tänka på att man sytt upp kläder i Olle Baertling-stil – men inte i Delaunay-stil. Inte till försäljning i alla fall. Jag var på en dansföreställning där elever från Textilhögskolan i Borås sytt upp kläder efter Delaunays mönster. Men sen såg jag att Kapp Ahls kollektion är mycket ”Delaunaysk”. Fast man har ju förstås inte gett henne äran…

ännu mera i DN

Svenska Dagbladet verkar inte ha skrivit något om utställningen.

Uppdatering – den 22 december skrev Eva Ström en artikel i SvD.

Susanna Strömquist har skrivit ett kort blogginlägg på SvD om Sonia D och det glada 20-talet.

För den som är intresseradav att läsa mer kan jag framförallt rekommendera Skissernas museums utställningskatalog om Sonia Delaunay.

Ett kapitel i Women Artists in the 20th and 21th century av Uta Grosenick, Tashen förlag handlar om Sonia Delaunay. Det är en mycket bra bok, fina bilder och prisvärd.

Adlibris

Bokus

Toyen

1919

Toyen föddes den 21 september 1902 i Prag som Marie Cerminova. Man vet inte mycket om hennes bakgrund, hon har valt att inte berätta om den och hon tog tidigt avstånd från familjen.

År 1919 hade hon fyllt 17 och började på konsthantverks- och designskolan i Prag.

Jindrich Styrsky blev hennes livskamrat och de gick med i den avantgardistiska konstnärsgruppen Devetsil. Hon ville inte ställa ut under sitt namn och använde för första gången sin pseudonym Toyen. Det har spekulerats i vad den betyder och hur det kom sig att hon tog den. En förklaring är att hon använde det franska ordet citoyen – som hon förkortade. En annan förklaring är att poeten Jaroslav Seifert skrev ner några bokstäver på en servett på ett kafé. Han ordnade om bokstäverna och bildade ordet Toyen – som hon sedan anammade.

Toyen är varken ett mans- eller kvinnonamn i Tjeckoslovakien. Hon ville ha ett könsneutralt namn.

ReD – Revue Svazu moderní kultury Devětsil

Toyen deltar med sju verk på Devetsils andra utställning 1923. Två år senare reser hon med Jindrich Styrsky till Frankrike där de stannar i sex år och ställer ut flera gånger. De bor både i Paris och vid Côte d’Azur (Rivieran). Båda är fascinerade av Markis de Sade, hans liv och hans litterära verk. Och de besöker ruinen av hans slott i Lacoste.

De lär känna surrealisterna André Breton och Paul Eluard och bildar i Prag 1934 den första surrealistgruppen utanför Frankrike (tillsammans med Vitezslav Nezval och Karel Teige).

Året därpå ställer Toyen ut med surrealisterna i Paris. Det blir en succé och hon fortsätter ställa ut i London, Tokyo, Amsterdam och New York.

Klimatet i Europa hårdnar.

Nazisterna som tagit makten i Tjeckoslovakien förklarar att Toyens konst tillhör den ”degenererade konsten” (entartete Kunst). Främst var det ”otysk” konst, judisk och bolsjevikisk konst som förbjöds. Goebbels var ansvarig för utrensningen av ”degenererad konst” – han fick ihop en ansenlig samling.

1937 – den tyska utställningen över degenererad konst

I Tyskland hade man en utställning över denna konst – för att visa upp det sjuka som ett varnande exempel. Man ordnade också en utställning över godkänd konst. Efter fyra månader hade över två miljoner besökare sett den degenererade konsten – att jämföra med de endast ca sexhundratusen som såg den godkända konsten. Utställningen turnerade och visades i resten av Tyskland och i Österrike. Sedan såldes det mesta i Schweiz. Några verk behöll dock de tyska generalerna- trots entartete-stämpeln. Göring tog fjorton värdefulla verk, varav en målning av van Gogh och en av Cézanne. De verk som inte sålts eller stulits av tyska generaler brändes.

Stämningen i Sovjet liknade till stor del den i de tyskockuperade länderna. Där förbjöds ”borgerlig” konst. Endast socialrealistiska verk var tillåtna – allt annat var borgerligt.

1943 dör hennes livskamrat Jindrich Styrsky – vid 42 års ålder.

Toyen skapar i Prag under hela ockupationen, men ställer inte ut. Hon publicerar grafiska blad i underjordiska tidskrifter. Bland annat serien ”Göm dig krig!” från 1944.

Myten om ljuset, 1946

Toyen gömmer den unge poeten Jindrich Heisler i sitt badrum, det är hans skugga man ser avtecknad mot dörren. Kanske är han en planta som försöker komma i kontakt med omvärlden – uppryckt med rötterna, det är farligt att göra sig påmind, de tyska hundarna kan lätt snoka upp den som gömt sig. Vi som är utanför badrummet ser att skuggan som han tolkar som en tysk hund – en dobbermann – i själva verket är ett par behandskade damhänder – men kanske är det en förrädares händer?

Toyen har berättat om hur mycket Jindrich Heisler älskade ljuset och hur mycket han led av att under flera år aldrig kunna gå ut och njuta av ljuset.

1947 lämnar Toyen staden Prag tillsammans med Jindrich Heisler, för att resa till Paris, där de blir bofasta. De flyr undan Stalinismen.

Till Peter Ibbetson, 1947

Händer som sträcker sig mot varandra är ett ofta förekommande motiv i Toyens bilder. Här har hon inspirerats av Henry Hathaways film ”Peter Ibbetson” (Fången på Dartmoor) från 1935, med Gary Cooper i huvudrollen.

Peter Ibbetson (Gary Cooper) arbetar som arkitekt och får ett uppdrag av hertigen av Towers (John Halliday). Ibbetson upptäcker att hertigens hustru (Ann Harding) är Mary – Peters barndomskärlek. Hertigen blir svartsjuk och tänker skjuta Peter som tar tag i pistolen och råkar rikta den mot hertigen. Peter skickas till ett livstids fängelsestraff. Han tänker hela tiden på sin älskade Mary som han tror att han aldrig mer ska återse – men till hans glädje kommer hon till honom i drömmen.

Varje natt är hon där – och trots att de åldras – så är de alltid unga i drömmen. När Peter Ibbetson dör i fängelset kommer Mary och hämtar honom – och de går vidare in i ett nytt liv.

Många surrealister var mycket förtjusta i filmen och det sägs att Buñuel klassade den som en av de bästa filmer han sett.

Detta altare skapade Toyen för den Internationella surrealistutställningen 1947. Två händer av vax genomborrar glasväggarna för att förenas – händerna tränger till och med igenom varandra! Altaret förstördes efter utställningens slut och finns endast bevarat som ett fotografi.

1953 publiceras Jindrich Heislers och Toyens Les Spectres du Desert. Samma år avlider Heisler plötslig, endast 39 år gammal, av en hjärtattack.

Toyen umgås med Benjamin Péret.

Bréton, Toyen och Péret 1956

1959 dör Benjamin Péret efter en kort tids sjukdom.

Vid en viss timma, 1963

Genom ett fönster ser man en kvinna som flyr i panik, utanför fönstret är det grönt. Jämför med konstnären Berninis marmorskulptur Apollo och Dafne, från 1625.

Bernini – Apollo och Dafne 1622-25

Sagan om Dafne

Flodguden Peneios hade en skön dotter, som hette Dafne, hon var skygg.

Då Apollon dödat den förfärlige draken Python, träffade han kärleksguden Eros, som satt på en sten vid flodkanten och lekte med sin båge. Pilarna hade han lagt bredvid sig och synade dem en efter en. Några hade spetsar av guld, andra av bly. När nu Apollon en stund stått och sett, hur vårdslöst Eros handskades med pilarna, hånade han honom för hans leksaker.

Eros greps av vrede, lade en pil med gyllene spets på strängen och träffade Apollo mitt i hjärtat. Därefter försvann Eros in i skogarna på berget Parnassos och klättrade ända upp till de högsta höjderna. Han spejade efter ett byte och, när han såg nedåt dalen, upptäckte han den sköna Dafne. Utan att tveka tog han en pil med blyspets, siktade noga och med ett svirrande ljud flög pilen åstad.

Dafne tog sig åt hjärtat, vände sig hastigt om, och Apollon som kom fram mellan träden märkte genast hennes säregna skönhet. Hela hans väsen genomströmmades av kärlek, och utan att besinna sig närmade han sig henne fylld av längtan. Men Eros blypil hade hos Dafne endast ökat hennes ömtåliga skygghet, hon flydde förskräckt, och utan att se sig om skyndade hon fram mot flodstranden.

Hur snabb hon än var, var dock Apollon snabbare. Skräcken spände hennes krafter till det yttersta, och redan nalkades hon Peneios, sin fader, flodguden, hos honom skulle hon få skydd, då Apollon var så nära att han i nästa ögonblick kunde fånga henne. Hon bönföll i ängslan sin fader om hjälp och han förvandlade henne till ett lagerträd. Hennes fötter växte ner i marken, och från hennes höjda armar sköt löven fram, ögonen slöts, och den späda gestalten stelnade. Apollon slog klagande sina armar om stammen, hennes hjärta slog ännu, men svagt.

Då Apollon ej kunde få Dafne till maka, gjorde han lagern till sitt heliga träd, och eftersom guden är diktens, sångens och musikens gud men även beskyddar konst och vetenskap, ges en krans av lager ännu i dag åt diktare, konstnärer och vetenskapsmän.

Ovidius har skrivit om detta i sina Metamorfoser – men eftersom han var romare kallade han Eros för Amor.

Berninis Dafne avbildas i den stund hennes armar blivit grenar. Grenarna på Toyens Dafne motsvaras av grönskan utanför den förtvivlade kvinnas fönster. Jag vet inte om Toyen identifierade sig med Dafne. En viss likhet fanns det mellan dem; de ville absolut inte gifta sig. Men medan Dafne var kysk och ville likna Artemis/Diana (jaktens och kyskhetens beskyddare) så var Toyen inte kysk. I alla fall inte när hon var ung. Kanske hade hon dock bestämt sig för att nu fick det vara nog. Alla hennes män dör ändå ifrån henne.

1966 dör hennes vän – surrealisten André Breton.

1970 deltar Toyen med en egen ”kub”, en sal med verk av henne själv, Styrsky och Heisler, vid den internationella surrealistutställningen i Sverige, Moderna Museet. Utställningen visas också på Konsthallen i Göteborg, samt på Sundsvalls respektive Malmö museer. Moderna Museet förvärvar målningen ”Mythe de Lumière” – Myten om ljuset.

Toyen avlider på ett sjukhus i Paris den 9 november 1980.

~o~

Mer information om Toyen

Några verk av Toyen

Film om Toyen

Entartete Kunst på Wikipedia

Entartete Kunst – foton och filmsnutt från utställningen

Litteratur:

Toyen av Ragnar von Holten (Stockholm: Moderna Museet, 1985) – finns på bibliotek och antikvariat. Kolla antikvariat.net och Bokbörsen.

Surrealist Women av Penelope Rosemont

Ytterligare en bok om kvinnor i den surrealistiska rörelsen – men jag tror inte att Toyen är representerad i den:

Women Artists and the Surrealist Movement av Whitney Chadwick

Chech Book Covers är en vacker hemsida om böcker som producerades i Tjeckoslovakien under 1920- och 30-talet

 

Tillägg:
Jag har skrivit min första Wikipediaartikel. Skrev om Toyen och baserade artikeln på detta blogginlägg.

Min artikel har blivit redigerad flera gånger, ibland till det bättre, ibland till det sämre. Försöker bevaka den, men hoppas den kan leva sitt eget liv utan mina hökögon.
Här är den: http://sv.wikipedia.org/wiki/Toyen

Suzanne Giroust och hennes tid

 

Porträtt av konstnärinnan Suzanne Giroust Roslin

 – mer känt som Damen med slöjan, målat 1768 av Alexander Roslin. Porträttet är målat à la Bolognaise – enligt dåvarande mode från Bologna.

Suzanne Giroust föddes den 9 mars 1734. Hennes far går bort då hon är sju år och hennes mor dör när Suzanne fyllt elva. Hon är föräldralös, men bor hos släktingar.

Suzanne Giroust utbildade sig först hos Maurice Quentin de la Tour som var en av arvtagarna till Rosalba Carrieras pastellkonst. Det var Rosalba Carriera som uppfunnit pastellkritan och som gjort pastellmåleriet populärt.

Självporträtt med konstnären och läraren Maurice Quentin de La Tour.

I detta självporträtt av Suzanne Giroust kopierar hon Maurice Quentin de La Tours självporträtt – den skrattande mannen – vilket gör att även han kommer med i bild på ett komiskt sätt – inte bara en utan två gånger. Han omger henne på bägge sidor. Hon har skissen av hans huvud intimt mot sin egen nacke. Giroust har placerat La Tours ovala självporträtt på ett sätt som kan få betraktaren att tänka på en spegel. Hon vässar en pastellkrita som hon riktat mot sin lärare och modell – likt en spjutspets. Varför? Är hon arg – eller är det ett internt skämt? Jag tror det är ett skämt – hon ser så spjuveraktig ut.

Varför pekar La Tour i sitt originalporträtt vidare? Vad pekar han på?

Bilden går huvudsakligen i blått och brunt. Blått upptar lite drygt halva bilden och brunt den resterande högra delen. Både Girousts och La Tours ansikten är rosiga – en färg som bryter mot den övriga dominansen av blått och brunt. Det är svårt att analysera ett foto sett via datorn, färgerna skiljer sig troligen från originalet, men hennes rosiga kinder ser nästan febriga ut i det skick jag ser bilden. Även La Tour ser sjuklig ut. Mycket blek. Men det kan vara fotografiets falska färgåtergivning.

Det finns inget årtal angivet. Jag vet inte ens när La Tours självporträtt är utfört – men det finns en gravyr efter originalet som är från 1742 – vilket betyder att hans självporträtt måste ha några år på nacken när hon utför sitt.

Så här såg Maurice Quentin de La Tours original ut.

La Tour levde 1704-1788. Han var hovmålare och målade även kungens berömda mätress – madame de Pompadour.  Andra celebriteter i hans porträttgalleri var Voltaire och Rousseau.

Konstnärsparet Joseph Marie Vien och Marie Thérèse Reboul – gift Vien. Porträtten utförda av Alexander Roslin

Alexander Roslin och Suzanne Giroust träffas första gången hos konstnärsparet Marie Thérèse Vien och hennes make Joseph Vien där Giroust går som vän och elev.

Roslin blir handlöst förälskad. Vad Giroust tänker och känner förtäljer inte historien.

Suzanne Giroust var föräldralös och hennes förmyndare ansåg att Alexander Roslin inte var god nog åt deras skyddsling. Han var utlänning, saknade förmögenhet – men värst av allt: han var protestant.

Den 8 januari 1759 – efter flera års kamp – och med hjälp av bland annat greven och konstälskaren Caylus och marinministern Berryer – fick de äntligen gifta sig.

Alexander Roslin skriver till sin vän Sparre den 2 februari 1759:

Monsieur,

Jag har mottagit alltför många bevis på Er stora vänskap för att någonsin kunna tvivla på Edert intresse för min lycka och Eder uppskattning av min iver, att – så fort jag har ett ögonblick ledigt – skriva till Eder. Jag tvivlar icke på att Baron Bunge redan berättat om min förälskelse i en av detta lands mest älskade döttrar, som nu varat i en evighet och som har stött på tusen svårigheter, innan jag helt själviskt lyckats förena alla stridiga viljor till ernåendet av mitt mål. Mina önskningar har äntligen gått i uppfyllelse. Sedan föregående månad är hon min med all världens eniga samtycke. Så överväldigad av glädje som jag för närvarande är, kan jag icke säga annat än att jag simmar i lycksalighet och att de mest aktningsvärda personer hjälpt mig att få detta giftermål att gå i lås. Bland dessa vill jag särskilt nämna greve de Caylus och marinministern Berryer till vilka jag står i evig tacksamhetsskuld. Döm min kärlek efter min trofasthet under sex långa år, under vilka jag råkat ut för alla upptänkliga svårigheter och under tre år till vilka jag råkat och med berövats möjligheten att råka mina drömmars mål, och säg om jag icke är värd Edert bifall att gifta mig med en flicka, som förutom det mest förtjusande utseende även ha talang att måla pastellporträtt lika bra som jag själv och som dessutom är spirituell och god samt tillhör den bästa societeten i Paris…

Ur Per Bjurströms bok om Roslin

Ett år senare föds parets första barn, en dotter. Suzanne Giroust föder totalt sex barn i tät följd – men hon ger inte upp sitt konstnärskap.

1767 (eller -69, olika källor anger olika årtal) målade Alexander ett porträtt av sig och Suzanne i det ögonblick då hon ska lägga sista handen vid ett porträtt av vännen Henrik Vilhelm Peill. Precis som i Girousts självporträtt, tittar personen som avbildats (Peill) ut på oss och blir som en i gruppen. Man får en känsla av att både Giroust och hennes man Roslin hade humor. Roslin uppskattade sin hustrus talang och sa att hon var mycket bättre än han på pastellmåleri. Roslin var annars inte den som ödmjukade sig. Han ansåg själv att han var en av de bästa porträttörerna i världen.

1771 flyttade paret in med alla sina barn i en bostad i Louvren. Samma år (eller möjligen året innan – jag har två olika uppgifter om årtalet) väljs Suzanne Giroust Roslin in vid Konstakademien i Paris – och hon ställde ut på Salongen.

Året därpå – den 31 augusti 1772 – gick hon bort i bröstcancer.

Hennes make – Alexander Roslin tog det mycket hårt och hade svårt att fortsätta sitt arbete.

Han reser till Sverige där han bland annat målar ett porträtt av Carl von Linné.

Roslins porträtt av Carl von Linné utfördes år 1775, när Roslin var på sin tillfälliga Sverige-visit.

Originalet hänger på Vetenskapsakademien. En kopia finns på Gripsholms slott. Målningen utgör förlaga till hundralappens Linnéporträtt. Notera det rika lagret av puder som fallit ner på Linnés axel. Ditmålat med avsikt – ett överflöd av puder var ett tecken på välstånd.

Roslin reser vidare till Ryssland och målar flera porträtt av Katarina II. I Ryssland överhopas han av arbete, men hans hälsa är vacklande och han far hem till Frankrike igen.

Väl tillbaks upptäcker han att tiden gått ifrån honom. Hans stora gynnare Ludvig XV har gått bort och ersatts av Ludvig XVI – som favoriserar andra konstnärer. Roslin har åldrats, blivit sjuk och håller fast vid de gamla konstnärsidealen. I Paris målar man numera i den nyklassicistiska stilen. Élisabeth Vigée-Lebrun och Adélaïde Labille-Guiard är några av målarna på modet. Jacques Louis David är revolutionens gunstling. Men Roslin har det gott ställt ekonomiskt. Han var en av sin tids mest förmögna konstnärer. Han kunde ta betalt.

Den franska revolutionen oroar Roslin, ingen går säker, Roslins svärsöner mister sina poster, men får behålla livet.

Den 5 juni 1793, i sitt ämbetsrum, drar Roslin sitt sista andetag. Han är hos sin Suzanne.

~o~

Nationalmuseet: Alexander Roslin 27 september 2007 – 13 januari 2008  
Utställningskatalogen kostar 455 kronor. Om du samtidigt löser entrébiljett kostar katalogen 375 kronor.

Det finns en bok om Roslin på adlibris för 172 kronor.

Och köper du den på bokus kostar den 168 kronor.

Men på Nationalmuseums butik får du den för 149 kronor – och stöder dessutom museet. Magnus Olausson är redaktör för Nationalmuseums katalog, dvs katalogen har fler författare – och han står som ensam författare till den andra boken om Roslin.

Själv har jag inte läst böckerna. Jag hoppas att det står något mer om Suzanne Giroust där – än att hon var hans hustru och modell. På Wikipedia finns inget om henne.

Lästips:

Om Suzanne Giroust – på franska

Per Bjurströms bok om konstnären Roslin. Utgiven av Wiken 1993

DN:s recension av Nationalmuseums utställning

Patrik Steorn i DN om Roslin-utställningen på Nationalmuseet

DN:s bildspel över Roslins målningar

SvD om Nationalmuseums Roslin-utställning

Sydsvenskan har märkligt nog inte skrivit något om Roslinutställningen – trots att han ursprungligen var skåning. Det är en stor utställning – flera verk är lånade från Frankrike och utställningen kommer sedan att gå vidare till Versailles. Jag tänkte åka upp till Stockholm nästa vecka och se utställningen.

Renässanskvinnor

Catherina van Hemessen, självporträtt 1548

Catherina van Hemessen (1528-1587) var den första konstnär som målade sitt självporträtt – sittande vid sitt staffli i färd med att arbeta.

Hon var född i Flandern – Antwerpen – dotter till konstnären Jan Sanders van Hemessen – han var troligen hennes lärare.

Hon är också en av de första kvinnliga konstnärer som signerade sina verk under renässansen. Detta har flera förklaringar.

Det hade varit ganska ovanligt att konstnärer signerade sina verk fram till nu. En konstnär var att jämföra med en hantverkare. Det som var viktigt var vad verket föreställde och ofta vem som beställt verket. Originalverk och kopior värderades ungefär lika högt. Jämför med hur vi ser på ateljéfoton idag. Vem fotograferade ditt barn på dagis? Vem målade av furstens barn? Det vet vi förmodligen inte. Kanske kan du namnet på fotofirman – dit du sände din beställning. Kanske vet vi namnet på målarverkstan där furstens konstnär verkade. Men fotografens namn finns inte inskrivet på baksidan av fotot och konstnärens signatur finns inte på porträttet. Där står i bästa fall barnets namn och årtal då fotot togs eller då målningen utfördes.

Konstnärsrollen så som vi känner den idag grundades under renässansen. Under antiken hade konstnären och arkitekten samma status som skräddaren och stenhuggaren.

 

Septem artes liberales – De sju fria konsterna – av abbedissan Herrad av Landsberg (1125-1195) ur ett medeltida manuskript.

Till de sju fria konsterna hörde grammatik, retorik, dialektik, musik, aritmetik, geometri och astronomi. Vissa räknade även poesi som en av de fria konsterna.

Många menar att renässansen grundades omkring 1350 med Petrarcas författarskap, medan andra förlägger starten i det tidiga 1400-talets Florens.

Norr om Alperna nådde renässansen omkring 1500.

Många konstnärer ville höja konstnärens status – bland annat Cennino Cennini (1370-1440).

Han skrev i introduktionen till sin bok ”Boken om målarkonsten – Il libro dell’arte” från 1437:

”Sedan följde många nödvändiga konster, den ena olik den andra, och den ena hade och har mera av vetande än den andra. Alla kan de nämligen inte vara jämbördiga, ty främst står vetandet. Tätt intill vetandet följer en viss [konst] härledd därur och som bör ha sin grund däri, jämte handens arbete, och detta är den konst som kallas att måla, som kräver fantasi jämte hantverk, för att hitta osedda ting som döljer sig under det naturligas skugga, och fastställa dem med handen, för att så visa att det som inte finns, kan finnas. Och med skäl förtjänar måleriet att sättas på andra plats efter kunskapen och att smyckas med poesins krona. Och skälet är detta, att diktaren, med det vetande han på förhand har, är mäktig och fri att författa och knyta samman på ett sätt eller på ett annat, som det behagar honom, efter sin vilja. På samma sätt har målaren givits frihet att hopsätta en figur stående, sittande, till hälften människa, till hälften häst, så som det behagar honom, efter hans fantasi. Således ber jag alla de personer som inom sig känner sig ha en metod att förstå eller en förmåga att berika dessa främsta kunskapsgrenar med någonting kostbart, att faktiskt träda fram utan blygsel, antingen av ren vänlighet eller av kärlek, för att rikta ovannämnda kunskapsgrenar med det lilla kunnande som Gud har skänkt dem.”

(Översättning: Bo Ossian Lindberg – angående översättningen så skriver Ossian att han gläder sig åt att den blivit klumpig och svårbegriplig – ”ty sådant är originalet”).

Med detta menade Cennini – om jag förstått honom rätt – att den skapande konstnären står de fria konsterna nära – eftersom konstnären via sina händer skapar något ur fantasin. Konstnären tänker, har ett koncept som materialiseras – är inte endast en mekaniskt arbetande hantverkare som går på rutin i sitt arbete.

Möjligen har jag här uttryckt mig otydligt och bör formulera om mig. Men så obegriplig som Cennini själv var – hoppas jag att jag inte är. Cenninis verk handlar mest om måleriteknik, bindemedel, pigment och om hur man grunderar och tecknar ett verk.

Om konsten att göra ultramarin skriver han så här:

”Och du skall veta konsten att göra ultramarin passar bättre för vackra unga flickor än för män, ty de förra stannar hela tiden hemma, är pålitliga, och de är händigare. Akta dig bara för gamla käringar.”

Att unga flickor hela tiden höll sig hemma ansågs så självklart att ingen förklaring krävdes. Kanske höll man inte så noga uppsikt över käringarna – så man riskerar att de lämnar sitt värv och smiter ut en stund – medan det dyra pigmentet lämnas därhän.

I kapitel 70 av Boken om målarkonsten skriver Cennini: ”De proportioner som en perfekt formad människokropp bör ha. Innan vi går vidare, observera att jag vill ge dig mannens rätta proportioner. Kvinnans lämnar jag därhän, ty hon har inga perfekta mått.”

Renässans betyder pånyttfödelse – det var den klassiska epoken som skulle födas på nytt. Man delade upp tiden i antiken, mellantiden och den nya tiden. Under mellantiden – eller medeltiden som den senare kom att kallas hade vi en nedgång i kulturen ansåg man – uttrycket ”den mörka medeltiden” myntades – och myten om den mörka medeltiden har levt kvar till våra dagar.

Numera vet vi att medeltiden var en minst lika innovativ och levande tid som antiken och renässansen. För kvinnor var den i många fall bättre än både antiken och renässansen.

I Michael Nordbergs ”Den dynamiska medeltiden” kan man läsa om livet i Europa under denna tid. Ett kapitel heter Kvinna och man – och bland underrubrikerna finns bland annat ämnen som Kvinnans ekonomiska ställning, Lärda kvinnor och Det ifrågasatta äktenskapet. Man får klart för sig att i vissa områden – som i Spanien och södra Frankrike var kvinnans ställning mycket stark. Nordberg tror att detta beror på att dessa områden sedan lång tid tillbaks lytt under den visigotiska (västgotiska) rätten. Den erkänner kvinnans arvsrätt som likvärdig med mannen. Kvinnan var dessutom kapabel enligt denna rätt att uppträda inför domstol och  utfärda juridiskt bindande handlingar.

Men även i andra delar av Europa har man funnit skattebetalande kvinnor – dvs. kvinnor som själva förfogat över en förmögenhet – både änkor, ogifta kvinnor och gifta kvinnor. Och kvinnor yrkesarbetade i stor utsträckning – både i de fattigare skikten och i de mer förmögna. Ett exempel är författaren Christine de Pisan (1364-1430) som försörjde hela sin familj.

Med renässansen skulle kvinnan bort från det offentliga rummet. Lite bildning kunde hon få – på männens villkor – men bara så mycket att hon inte blev en alltför tråkig hustru åt sin make. I offentliga sammanhang skulle hon överhuvudtaget inte förekomma – varken som publik eller på podium. Retoriken var mannens domän, enligt bland annat Leonardo Bruni – som var en av dem som definierade renässansen.

Detta syns på nedgången i antalet yrkesarbetande kvinnor – även om det finns undantag – och i vissa städer – som Bologna har kvinnan alltid haft en stark ställning.

Marmorrelief för kyrkan San Petronio föreställande Josef och Potifars hustru – av skulptören Properzia de Rossi omkring 1520.

Men renässansens syn på kvinnor drabbade även kvinnorna i Bologna.

Properzia de Rossi (ca 1490-1530) beskrivs av konstnären och skriftställaren Giorgio Vasari som en fantastisk skulptör. Men han kommenterar hennes relief – Josef och Potifars hustru med att antyda att det skulle vara ett självporträtt – att Properzia de Rossi beskriver ett tillfälle då hon själv avvisades av en ung man. Och Vasari skriver om Properzia de Rossis sista tid i livet, då hon utstött och fattig dog i en ålder av ca 40 år och påpekar att en kvinna – hur skicklig hon än är som konstnär – aldrig kan fly från sin kvinnliga natur.

De Rossi hade en utgångspunkt som skilde sig från många andra kvinnliga konstnärer; hennes far var inte konstnär – han var notarie. Eftersom all konstnärlig utbildning och allt arbete med nakenmodell var uteslutet för en kvinna – så var det ganska ovanligt att kvinnor lyckades slå sig in på den annars helt manliga marknaden.

Hennes lärare var Marcantonio Raimondi, en gravör som tillhörde kretsen kring Rafael. Properzia de Rossi tecknade men gick snart över till tredimensionella arbeten. Hon började i liten skala – skulpterade bland annat i körsbärskärnor och persikokärnor. Små skulpturer som ibland användes i smycken. Properzia de Rossi var oerhört skicklig. Det sägs att hon lyckades skära ut 65 huvuden från en enda valnöt.

Så småningom gick hon över till att arbeta i marmor – och som kvinna var hon ganska ensam om detta vid denna tid. Uppdraget att utföra reliefen med Josef och Potifars hustru vann hon i en tävling där alla hennes konkurrenter var skickliga skulptörer – och män. Det är inte känt om någon av hennes miniatyrskulpturer finns kvar – men reliefen som utfördes till San Petronio finns bevarad i Bologna.

Tiden för hennes födelse är inte helt fastslagen – därför kan hon ha varit äldre än 40 när hon gick bort. Men att hon gick från att vara hyllad och framgångsrik till att bli fattig och utstött verkar ha varit ett faktum.

Sofonisba Anguissola, självporträtt ca 1555. Jämför med Caterina van Hemessens porträtt utfört 7 år tidigare.

Två år efter Properzia de Rossis död föds i den norditalienska staden Cremona en flicka. Sofonisba Anguissola (1532- ca 1625) – dotter till en adelsman som bestämt att alla barnen – sex döttrar och en son – ska få likvärdiga utbildningar.

Sofonisba, Elena och Lucia får alla en påkostad utbildning i måleri. Sofonisba är den som går vidare – hon blir hovmålare åt den spanska drottningen Élisabeth de Valois – som var gift med Filip II. Under samma tid som Anguissola vistas vid det spanska hovet som Élisabeth de Valois’ hovmålare – håller sig Filip II med en annan konstnär – Alonso Sánchez Coello . Anguissolas verk förväxlas ofta med Coellos. Vissa målningar som i en bok påstås vara av Anguissolas hand – är i andra böcker beskrivna som Coellos verk. Nyligen har man upptäckt att ett berömt porträtt av Filip II – som tidigare ansetts vara av Coellos hand – istället är målat av Anguissola.

Sofonisba Anguissolas porträtt av Élisabeth de Valois (1545-1568) – utfört 1565.

Élisabeth de Valois (som även kallas Isabel de Valois) skulle egentligen ha gift sig med Don Carlos – son till Filip II – men ett politiskt maktspel ledde till att hon fick gifta sig med fadern Filip II istället – han hade blivit änkling för andra gången. Bröllopet stod 1559 när Élisabeth de Valois endast var 14 år ung. Hon klagar i brev hem till sin mor över att den sexuella relationen med maken – Filip II – är oerhört smärtsam.

Élisabeth de Valois kunde ändå skatta sig lycklig över att inte behöva vara gift med Don Carlos – som på grund av flera generationers ingifte var sinnesjuk, sadistisk, vanskapt, söp, pinade djur, piskade flickor, mordhotade tjänstefolk och åt som en gris. Här är en kort biografi om honom. Men hade Élisabeth de Valois fått vänta några år – och fått välja make – så hade hon kanske fått leva längre än sina 23 år.

1564 var hon gravid – men fick missfall – två flickor. 1566 föddes dottern Isabella Clara Eugenia. Året därpå – 1567 – föder hon dottern Catherina Michelle. Ytterligare ett år senare får hon missfall – en son – och hon går själv bort samma dag som pojken kommer till världen.

När Élisabeth de Valois gått bort letar hennes make – änklingen Filip II – upp en make åt Sofonisba Anguissola. 1571 har hon hunnit fylla 39 år och hon gifter sig med Don Francisco de Moncada, son till prinsen av Paterno. Filip II hade gift sig för fjärde gången. Denna gång med sin systerdotter Anna av Österrike – och  ingiftet leder till ytterligare en tragedi.

1578 – lämnar Anguissola och hennes man – Don Francisco de Moncada – det spanska hovet för gott (med kungens tillåtelse). 1579 – under en resa till Palermo dör hennes make. På väg hem till födelsestaden – Cremona – möter hon Orazio Lomellino – han är kapten på fartyget hon reser med. De blir oerhört förälskade och gifter sig kort därpå. Han är många år yngre än sin maka. Äktenskapet blir långt och lyckligt och han stöder henne i hennes arbete och ger henne en kärleksfull begravning när hon så småningom går bort i en ålder av ungefär 95 år.

Sofonisba Anguissola, självporträtt omkring 1610 – då hon var omkring 80 år.

Catherina van Hemessen, Properzia de Rossi och Sofonisba Anguissola tillhör undantagen från regeln ”Inga kvinnor i offentligheten under renässansen”.

Sofonisba Anguissolas samtida – Caterina van Hemessen – hade tidigare varit anställd av Maria av Ungern – faster åt Filip den II – maken till Elisabeth de Valois – Anguissolas arbetsgivare.

Catherina van Hemessen verkar ha slagit igenom tidigt – självporträttet är signerat 1548 – när hon var i Basel. Van Hemessen var då 20 år och redan etablerad. Någon gång på 1540-talet blir hon Maria av Ungern och Österrikes hovmålare. Maria regerar över Nederländerna åt sin bror – Karl V av Spanien.

Catherina van Hemessen gifter sig 1554 med organisten i Antwerpens domkyrka – Chrétien de Morien.

Maria av Ungern (och Österrike), konstnär okänd.

Maria av Ungern abdikerar 1556 och reser hem till sin bror – Karl V i Spanien – hon tar med sig sin hovmålare van Hemessen samt hennes make Chrétien de Morien. Två år senare går Maria bort. Hon har varit så nöjd med sin hovmålare att van Hemessen får en livslång pension. Kort därpå reser van Hemessen och hennes make hem till Antwerpen – där hon dör någon gång efter 1587.

Catherina van Hemessen, 1548.

Troligen ett självporträtt.

Man har inte funnit några verk signerade av henne efter 1554 – vilket fått forskarna att tro att hon helt upphörde att måla sedan hon gift sig. Har hon alltså inte arbetat alls i Spanien? Möjligen har det funnits verk som förstörts – eller övermålats med annan signatur – liksom fallet varit med många andra kvinnliga konstnärers verk.

Catherina van Hemessen blev under sin verksamma tid fullgod medlem vid målarnas gille – Lukasgillet. Hon hade också manliga elever vid sin ateljé.

Catherina van Hemessen, okänd man 1552.

Olja på ek, 36.2 x 29.2 cm.

Hennes verk utmärker sig för att vara små – cirka 25 x 20 cm och de har ofta mörk bakgrund. Flera av verken finns på National Gallery i London.

Litteratur:

Women Artists in History av Wendy Slatkin Jag har den gamla upplagan – som nu tagit slut. Den nya upplagan är ännu inte utkommen. Här presenteras kvinnor från förhistorisk tid till idag.

Women, Art and Society av Whitney Chadwick. De fyra första kapitlen är aktuella för den som vill läsa om medeltiden och renässansen.

A World of Our Own av Francis Borzello. Boken är ett praktverk och rekommenderas varmt till den som vill ha både välskriven text och bra bilder.

Seeing Ourselves av Francis Borzello. Jag kan även rekommendera denna bok av Borzello – som helt är ägnad kvinnors självporträtt.

Den nya kvinnostaden av Nina Burton. Denna bok täcker mycket av den agerande kvinnans historia. Både konstnärer, författare, vetenskapspersoner, upptäckresanden och pirater får plats i Nina Burtons bok. I slutet finns en bra referenslista för den som vill gå vidare.

Catharina van Hemessen – Malerin der Renaissance av Margeurite Droz-Emmert Jag har inte läst boken, men hoppas att den ges ut på engelska eller svenska någon gång – då min tyska inte går att använda till att läsa en tysk bok med. Jag har inte läst tyska i skolan – men korta artiklar går att läsa för en svensk med lite fantasi och ett lexikon.

Sofonisba Anguissola – Un ”pittore” alla corte di Filippo II av Orietta Pinessi. Boken är en gåva från min italienske vän – och verkar inte finnas på engelska eller svenska.

Discovering Women Artists for Children av Jennifer Tarr Coyne. Det finns många verk om kvinnliga konstnärer på engelska – och mycket litteratur för barn om konst. Denna bok är enkel och kan användas som nybörjarbok i engelska.

Boken om målarkonsten av Cennino Cennini

Berömda renässanskonstnärers liv. Bd I av Giorgio Vasari

Berömda renässanskonstnärers liv. Bd II av Giorgio Vasari

Painting And Experience In Fifteenth Century Italy av Michael Baxandall

The Rise of the Artist – In the Middle Ages and Early Renaissance av Andrew Martindale. Min bok är skriven 1972. Det verkar inte som om den finns på marknaden just nu. Möjligen finns den på ett välsorterat bibliotek och i bästa fall på ett dito antikvariat.

Den dynamiska medeltiden av Michael Nordberg. Den svenska upplagan är tyvärr slut – så jag länkade till en dansk upplaga. Boken finns troligen på antikvariat och på bibliotek – men jag hoppas den trycks igen. Det är en klassiker.

Länkar:

Synen på konstnären under medeltiden och renässansen

Fanns renässansen också för kvinnorna? av Joan Kelly-Gadol

Women and Art in the Renaissance av Meryl Zwanger

Uppsala universitets distanskurs i idéhistoria om renässansen är en rik källa till kunskapen om renässansen. Här är en länk om kvinnorna under renässansen från Uppsalas distanskurs. Det finns fler sidor i ämnet ”renässansen” och man kan lätt klicka vidare på de ämnen som man intresserat sig mer för.

Her Immaculate Hand edited by Margaret L. King and Albert Rabil, Jr.

Dessutom finns de flesta personer som jag har berättat om på Wikipedia. Den engelska versionen är i regel utförligare än den svenska.

Hypatia

Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

 Målningen av Julius Kronberg illustrerar ögonblicket strax innan de kristnas lynchning av Hypatia.

Filosofen och matematikern Theon ville att hans dotter Hypatia skulle bli den perfekta människan.

Han undervisade henne själv, och när hon växte upp arbetade de ihop,
Hypatia blev en nyplatonisk matematiker och arbetade på Museion (tempel för muserna – ett vetenskapscentrum) i Alexandria men undervisade också privat i hemmet. Det sägs att hon även reste till Aten och undervisade – hon var av hellenistiskt ursprung och talade grekiska.
Hypatias texter finns inte bevarade till eftervärlden, men vissa texter av hennes lärjunge, Synesius har bevarats, där man kan läsa att hon uppfann en metod att skilja salt från vatten, och att hon konstruerade ett mätinstrument för solens, stjärnornas och planeternas position samt en hydrometer för att bestämma vätskors densitet.
Hypatias mest betydande arbete var ”Kommentarer till Diophantus Arithmetica” i tretton böcker.

Hon var även intresserad av hur ett plan skär en kon och vilka plangeometriska figurer som då uppkommer, med andra ord kägelsnitt som ellips, hyperbel och parabel.

Hypatia skrev också en avhandling ”Om Apollonius koner”. Avhandlingen omfattade åtta böcker.
Man tror även att vissa av hennes fars, Theons texter, kan vara skrivna av henne. 

Hypatia levde och verkade i Alexandria, en hamnstad i norra Egypten, som ligger vid Nildeltats utlopp i Medelhavet.

Alexandrias historia
Staden grundades år 332 före vår tideräkning av Alexander den Store och namngavs också efter honom. Han hade en vision om mänsklighetens brödraskap. I Alexandria bodde judar, egyptier, makedonier, greker och ”orientaler” i mer eller mindre harmoni med varandra – en kulturell smältdegel.
Stadens arkitekt var Deinokrates från Rhodos. Han skapade hela rutnätet av gator och hus.

Photo Sharing and Video Hosting at PhotobucketPtolemaios I, en av Alexanders generaler blev farao i Egypten och gjorde Alexandria till landets huvudstad samt grundade den Ptolemaiska dynastin som avslutades med Kleopatra VII.
Alexandria var en rik stad, man tillverkade papper av papyrus, som odlades i trakten, och där fanns glastillverkning och metallsmide och man tillverkade mediciner och parfymer som exporterades.
Det var Ptolemaios I som lade grunden till Alexandrias bibliotek. Han samlade bokrullar och lät kopiera dem. Enligt legenden lämnade han aldrig tillbaka ett original som han lånat – endast kopior skickades tillbaka till bokrullarnas ägare.
Alla båtar som anlöpte hamnen i Alexandria genomsöktes efter texter – som omhändertogs, kopierades och så lämnades kopian som ersättning för originalet.
 

Demetrios från Faleron, blev bibliotekets förste chef och på tio år samlade han över 200 000 rullar.

Kallimachos från Kyrene, sin tids främste diktare, skapade historiens första ämneskatalog med 120 000 titlar, s.k. Pinakes (Pinax = tavla, bild, förteckning).
Ptolemaios II och III fortsatte i samma anda. Ptolemaios III skrev dessutom till övriga härskare världen över för att få låna originalskrifter, vilka även de kopierades, och behölls, medan kopiorna sändes tillbaks. 

Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

Kleopatra – målning av Julius Kronberg 1883

Kleopatra VII föddes i staden Alexandria år 69 före vår tideräkning och gifte sig med sin halvbror Ptolemaios XII.
Kleopatra ska ha varit oerhört intelligent och talat flera språk flytande, bland annat hebreiska, arameiska, ett antal afrikanska språk samt grekiska. Hon blev drottning men avsattes. Reste då till Rom och fick hjälp av Julius Caesar att återta makten år 48 före vår tideräkning. Kleopatra var då 24 år.
Julius Caesar följde med henne tillbaks till Egypten, och de reste runt tillsammans i landet. De fick två barn ihop, en son; Caesarion och en dotter; Julia. 

Vissa forskare skriver att biblioteket i Alexandria skulle ha förstörts av Julius Caesar när han kom till Egypten för att hjälpa Kleopatra återta tronen, men det verkar ytterst osannolikt, dels därför att det finns uppgifter från personer som besökt biblioteket långt senare, dels därför att det troligen endast var en mindre mängd rullar som förstördes i hamnen vid tillfället, och dessutom var ”biblioteket” flera bibliotek och inte endast ett.  

Enligt en annan uppgift skulle biblioteken ha förstörts av kalif Omar på 600-talet, men biblioteken var borta sedan länge när muslimerna kom till Egypten. 

Det troligaste är att det är de kristna som förstört biblioteken.
Egypten blev tidigt ett kristet land, redan år 346 grundades det första klostret i Alexandria. Det sägs att aposteln Markus har verkat vid det klostret. 

År 391 beordrade kejsar Theodosius att alla hedniska tempel skulle förstöras, det vill säga även ”Museion” – eftersom det var ett tempel helgat åt muserna – Museion var Alexandrias stora forskningscentrum, med bibliotek.

Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

Theofilus av Alexandria

Påven Theofilos av Alexandria var den som utförde ordern. Troligen förstördes inte alla bibliotek på en gång, med tanke på att Hypatia arbetade vid forskningscentret. Theofilus är den som står bakom förstörandet av Serapeum.

Klimatet i Alexandria blev dock mer och mer vetenskapsfientligt under Hypatias levnad. 

Under hennes barndom och yngre år fanns både bibliotek och forskningscentra. Judar, kristna och folk med annan övertygelse levde sida vid sida i Alexandria, som styrdes av biskopen och patriarken Kyrillos (brorson till den ovannämnde påven Theofilus – mannen som bland annat brände ner Serapeum). Kyrillos låg i strid med en romersk politiker – en prokonsul – Orestes som bodde i Alexandria. Orestes var kristen, men umgicks med judar och ”hedningar” – till exempel Hypatia.
Hypatia var som sagt en mycket populär talare och föreläsare och Orestes kan ha tänkt att det var värdefullt att odla vänskapen med henne. Eventuellt har han även friat till Hypatia. Enligt legenden ska han ha gjort det, men hon avslog frieriet. Efter ett tag ska hon ha ändrat sig, mot att han lovat att beskydda den grekiska handeln, självständigheten och filosofin. 

Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

Skiss till Julius Kronbergs Hypatia-målning.
Finns på Kronbergs ateljé på Skansen.

Biskopen Kyrillos ska då ha känt sig hotad av Orestes och Hypatia – och eftersom han var nitisk i sitt förföljande av hedningarna, judarna och ”de kätterska kristna” växte hatet mot Hypatia och Orestes ännu mer.
När Alexandrias synagogor brändes var det sannolikt på Kyrillos uppmuntran.
Kyrillos motståndare Orestes överfölls vid ett tillfälle av ett femtiotal munkar som slängde stenar mot honom, när han satt i sin bärstol. Stadens befolkning kom till hans undsättning och i tumultet som uppstod omkom en av munkarna.
Kyrillos hyllade den avlidne munken som martyr. (I en annan version dömde Orestes munken till döden och Kyrillos ville kanonisera munken – men motståndet i Alexandria var så stort att det omöjliggjordes).

Hypatia var en logiker och argumenterade mot kristendomen – Kyrillos var förmodligen även den som låg bakom överfallet på henne. En grupp kristna kastade sig över Hypatia när hon var på väg genom staden – de släpade henne till Caesareum, en byggnad som gjorts om till kristen kyrka, där de skar av henne allt kött med krukskärvor eller ostronskal och sedan styckade de hennes kropp och tog den till en plats som kallades Cinaron där de brände kroppsdelarna. (Enligt Sokrates Scholastikos Historia ecclesiastica – Kyrkans historia).
Vissa menar att Hypatia föll offer för den första häxbränningen. 

Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

Kyrillos av Alexandria

Kyrillos har sedermera helgonförklarats.

 

Om Hypatia på Wikipedia

Människokroppen är gudomlig

Leonardo

Den vitruvianske mannen av Leonardo

Människokroppen är gudomlig! sa Ossian Lindberg när han öppnade dörren till vårt klassrum på konstvetenskapliga institutionen i Lund, och hoppade upp på katedern och i ljuset av projektorn visade upp sin i sitt tycke gudomliga lekamen. 

Det var mitt första möte med Ossian – eller Bo Ossian Lindberg som är hans fullständiga namn. 

Bo Ossian Lindbergs gudomliga lekamen lämnar jag därhän.

Det var den vitruvianske mannen såsom han är tecknad av Leonardo da Vinci som Ossian ville gestalta. 

Titeln syftar på den romerske arkitekten Vitruvius tankar om byggnadskroppens proportioner.
Han ville skapa en harmoni i byggnaden, en balans, harmoniska proportioner.

Vitruvius levde under det första århundradet av vår tideräkning. Hans idéer har influerat många av renässansens tänkare, konstnärer och arkitekter vilka skapade symmetriska byggnader och trädgårdar fyllda av geometriska former.  

Leonardo avbildar en man som dels står inskriven i en kvadrat – den materiella formen – och dels har armar och ben utspridda så att de skrivs in i en cirkel – den själsliga formen. 
I kvadraten kommer mannens kön i mitten och i cirkeln hamnar naveln i origo.

I Leonardos teckning ser man också att det finns harmoniska proportioner. Avståndet mellan mannens fingerspetsar är lika med mannens fulla längd när han står. 

Allt detta ville Ossian demonstrera med sin egen kropp som utgångspunkt.
Människokroppen är gudomlig! 

Flertalet studenter i denna grupp var unga damer med rosa kashmirtröjor, paljetter och ljusblå ögonskugga.

De kunde med lätthet räkna upp alla kända klädmärken, men hade svårt att komma på en enda konstnär verksam under 1400-talet. (1400-talet hade vi ju redan tenterat – det behövde vi ju inte kunna nu!) 

Ossian hoppade ner från katedern, fortsatte lektionen med att räkna upp alla renässansens mästare; de som han ansåg vara de absolut viktigaste (på finlandssvenska): 

– Förrst harr vi en snäll hommosexuell man. Han tackade ja till alla arbeten och fick ingenting gjort. Hans namn var Leonardo.
Och den som skriver da Vinci på tentan ska få spöstraff. Jag vill under inga omständigheter se detta skrivet. Ni får gärna skriva Leonardo eller Leonardo da Vinci – för han kom ifrån Vinci – men något efternamn hade han inte. Inga fattiga gossar bar efternamn. Michelangelo hade efternamn, han hette Buonarotti – och så var han av förnäm familj. Men Leonardo hette Leonardo – punkt. 

– Sen så har vi en elak hommosexuell man, han tackade nej till alla arbeten och fick mycket gjort. Hans namn var Michelangelo di Lodovico Buonarroti Simoni. Hör ni det Michelangelo – med k – inte sje. Heter du Misjael kanske – nej – han hette Michelangelo inget annat. 

Ossian höjer ett varnande finger och påminner om spöstraffet igen.

– Och så har vi kommit till en viiidrig hetterrosexuell man; hans namn är Raffaello!
Han skull int ha knullat så mycket! Han skull ha mååålat istället.
När Raffaello såg en sexig brud som han ville ha – så tog han henne och gjorde med henne som han ville, sen tröttnade han och slängde henne åt helvette.
Hennes bröder och fäder blev vansinniga förrståss – di jagade honom från staden, vart han än kom.
Han skull ha målat istället…

Bakom mig i skolsalen sitter några av dessa med paljetter försedda unga damer och viskar sinsemellan: Ska man skriva upp det? 
Jag – vänlig som alltid – vänder mig om och säger: Ja, det är mycket viktigt – allt kommer på tentan.
Det tar tio minuter innan de lyckats få homosexuell och heterosexuell på pränt.
Om de skrev knulla eller ha samlag ska jag låta vara osagt. 

Under tiden missade de en massa viktig information. Så synd. 

Rafael 1506

Madonnan med Jesusbarnet av Rafael, 1506

Ossian visade en bild på en madonna med barnet. Han frågar rakt ut i gruppen om någon vet vad vi ser på bilden.
Ingen vågar svara.  

Jag får frågan och svarar på hemsnickrad finlandssvenska:
– En sexig brud. 
Jag utlovas det sedvanliga spöstraffet. 

Inte alla uppskattar hans grovkornighet.
Ofta kunde lektionen börja med att han tog upp klockan och sa att  inte mer än fem minuter av lektionen hade gått, och han var redan tvungen att bryta sitt löfte till studierektorn om att inte använda grova ord. 
– För vem har stoppat blommor i arselet på spädbarnen?

Ossian syftade på censuren av de ädlare delarna av en putto. Det hände att eftervärlden målade en liten trasa eller blomma för att dölja sådant som ansågs ohälsosamt att titta på.
Tillexempel en spädbarnsrumpa.

Få saker kunde göra Ossian så upprörd som när konst hade förstörts ”av klåpare och städkärringar” – som han uttryckte sig. 

Ossian

Bo Ossian Lindberg, foto Åbo Akademi

Bo Ossian Lindberg arbetade på Konstvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet 1974-1994.
Han har gjort sig känd för sin materialkännedom och har ofta anlitats som expert vid utredningar om förfalskad konst.

1994 utnämndes Ossian till ordinarie professor vid Åbo Akademi.
Om utnämningen sa han i en intervju gjord av Petra Francke i maj 1995 att:
– Egentligen passar jag inte alls som professor – småpillig, ineffektiv och dålig på att planera som jag är! Men jag är bra på att ta folk och på att söka forskningsmedel.

 År 2002 avgick han med pension, men är ännu verksam inom området konstvetenskap. 

Det händer att  Bo Ossian Lindberg fortfarande håller föredrag på muséer runt om i Sverige.

Strindberg om Kronberg

Detta är Strindbergs anmälan av Julius Kronbergs tavla ”Jaktnymf och fauner”, där hans ord liknar ett broderi. Man märker hur han njuter av vartenda ord, varenda stavelse och att han arbetar i det sena 1800-talets anda, då det inte fanns något skamfyllt med det överlastade. Senare skulle bland annat Hemingway bredda vägen för det avskalade, med den berömda frasen: ”Kill your darlings”.

  Strindberg hade ännu inte slagit igenom som författare. 

  Notera också hur lång tid han tar på sig innan han når tavlans motiv – själva jaktnymfen – och hur liten uppmärksamhet han ägnar henne – trots allt rabalder som kom att stå om henne. Faunerna nämns inte med en stavelse. 

1875 Jaktnymfen

Julius Kronberg, Jaktnymf och fauner, 1875

 

Strindberg om Jaktnymfen i Dagens Nyheter 1876-02-12

”Kronbergs tafla.

  Välj en riktigt genomgrå dag då det mest öfvade öga skall ha svårt att upptäcka någon färgton i luften i vattnet eller på jorden, och följ med den menniskoström som hvarje afgiftsfri middag slingrar sig ned till Nationalmuseum. Träd in, och gör en omärklig bugning för de tre husvilla Gudarne som förgäfves sökte anställning i himmelen, låt Partenonhästarne så fort som möjligt galoppera förbi det otrogna ögat och kasta sedan en lång förtviflad blick på de likbleka fossilierna i vestibulen, så att synsinnet må vara riktigt fastande, innan du träder in i första salen. Utrota äfven dessförinnan allt hvad som blifvit läst i tidningarne eller hördt af bekanta rörande ’Kronbergs tafla’, och intrycket skall ungefär bli följande:     

  Salen förefaller som vore den solbelyst, man vänder sig om för att se om det klarnat der ute, men fönstrena se lika grå ut som förut. Effekten är slående och torde bero deraf att man sjelf stå i ljuskällan och derigenom kommer i omedelbar rapport med figuren och stannar först vid det skenbara obrutna ljuset eller den del af kroppen som ligger i full belysning. Sedan ögat hemtat sig, börjar det omedvetet sin vandring på färgskalan, dock alltjemt ledt af artistens osynliga hand, hvilken här arbetat med full beräkning. Första öfvergången blir nästan omärklig till rosorna, hvilkas färg gränsar till karnationens; men rosorna blekna snart, och som en blaserad fjäril sväfvar blicken öfver till det varma gula draperiet, som är något trognare mot sin eröfring; det lyser och värmer, men berusar också, jägtar, gör otillfredsställd. Hvart skall nu den irrande blicken hän; det börjar vibrera i synaxlarne, han vill fly men hvart? En sekunds utflykt och så åter slå sig ned på det varma täcket. Men det bränner snart, och han måste ut igen på vandring. Det är då han möter de kloka (här kanske något öfverkloka) blå ögonen från påfågelsfjädrarne. Det gula har funnit sitt komplement, försoningen är gjord, och glad som en ekorre klättrar ögat, troget, följande artistens guide, ifrån de blå ögonen öfver de blågröna fjädrarne, upp i de gröna skuggiga ormbunkarne, och der slår den sig i ro, uttröttad af ansträngningar. Grönt är visserligen mycket lugnare men det blir snart odrägligt. Att klättra på stegen blir nu långtrådigt, ögat är mätt på hufvudfärgerna och söker oroligt, dock ännu med det gröna som utgångspunkt, något nytt, alltjemt nytt. Det är då som han i sista stunden hittar det purpurröda kogret nere i mossan under foglarne. Det gröna är också försonadt, det har funnit sin sökta hälft. Allt blir nu lust och glädje och så börjar den glada färgleken om igen, än uppifrån och ner, än nerifrån och upp, fröjdande sig hvar gång blicken hittat på en ny pinne i stegen eller upptäckt en ny spindelväf som den kan fira sig ned på till den , trött af jagten, slår sig ned i det varma gula solskenet på draperiet bredvid den trötta nymfen.

  Är detta så liffulla konstverk då endast uppbyggt på så rent fysiska optiska lagar? Beror dess verkan endast på en genialisk kedjeräkning? Icke endast, men det beror, tro vi. Och just derför, att det är tillika bygdt på naturlagar, eviga som de kallas, kommer det att i alla tider hålla sig, eller åtminstone så länge färgerna icke bleknat. Det är Münchenskolans stora förtjenst att ha lärt sina  disciplar att måla figurer, icke rita och färglägga dem, och att traditionerna banat sig väg hit visade sig redan i fjol vid akademiens täflan, då alla eleverna i figurmålningen brutit med sina lärares förlegade färgteorier.

  Då man nu faller i beundran inför denna hittills här osedda kolorit, gör man sig all möda att icke slå öfver till öfverdrifter; man fruktar sätta ut för mycket då man fäller ett omdöme, och man bäfvar öfver sin upptäckt då man finner allting blackt och blekt som sitter rundt omkring på väggarne, man skäms, då man ser då men ser sjelfva Marcus Larssons brinnande ångbåt försvinna i röken. Hvarför så? Huru länge skall man förneka konsten förmåga af utveckling? Den som ändock icke vågar tro på sitt eget omdöme, som ännu misstror allt som har vuxit i Sverige, må till tröst och sinnesstyrka veta att Kronberg och hans Jaktnymf redan äro legaliserade europeiska ryktbarheter, hvilkas namn med stort beröm stått nämnda i alla tidskrifter, ja till och med ända bort i Konstantinopel.

  Fall ned och tillbed måleriets triumfator!

  Det stora uppseende Julius Kronberg väckt genom det här ofvan omtalade profvet af en teknik, hvars utomordentliga fulländning slagit ned som en bomb i vår konstnärsverld, föranleder oss att korteligen beskrifva hans bana.

  För något mer än ett tiotal af år sedan (det var om vi ej missminna oss 1864) inställde sig en liten gosse, till utseendet 12-13 år gammal, i kungl. akademiens för de fria konsterna elementarteckningsskola – ”Principskolan”, såsom den vanligen kallas. Hans namn var Julius Kronberg. Hans klädsel var så tarflig som den gemenligen är hos folkskolans barn, men hans utseende särdeles intelligent, och derigenom ådrog han sig lärarnes synnerliga uppmärksamhet. Han företedde icke blott ovanligt goda anlag, utan visade äfvensom mycken flit, och i följd häraf gjorde han stora och hastiga framsteg. Vid 1865 (eller 1866?) års uppvisning af elevernas arbeten ådrogo Kronbergs principritningar sig uppmärksamhet af flera personer, men i synnerhet af akademiens dåvarande vice præses, numera bortgångne öfverste Aug. Anckarswärd, hvilken redan då trodde sig i gossen spåra en blifvande talang och erbjöd sig att befordra hans framgång, desto hellre som öfverste A. af lärarne erfor att gossen var fattig och behöfvde understöd.

  Öfverste Anckarswärd ansåg Kronberg redan då mogen att börja måla och anmodade en af hans lärare; professor G.W. Palm, att låta honom göra sina första försök efter professorns studier, hvilket också skedde. De första försöken visades också för öfverste A. Han fann dem så tillfredsställande att professor Palm fick den för en lärare angenäma anmodan att föra gossen till hans blifvande beskyddare. Denne lika välvillige som frikostige mæcenat gaf Kronberg i början 10 rdr i månaden (och snart mera) till materialer samt hade honom hvarje söndag till gäst. Inom kort fick ynglingen komma dagligen i sin beskyddares hus och tillbringa somrarne på det vackra Bystad.

  Under denna vänliga och för den moraliska och intellektuella utbildningen välgörande omhuldan begagnade Kronberg flitigt undervisningen i läroverkets särskilda skolor och tillvann sig härigenom samt genom sina ständiga framsteg alltmera sina lärares välvilja.

  Några år längre fram utförde han alltjämt med understöd af öfverste Anckarswärd, årets prisämne: ”Gustaf Wasa som emottager bibelöfversättningen af bröderna Petri”, för hvilket arbete han erhöll akademiens högsta pris, d.v.s. den kungliga medaljen och dermed äfven kompetens till akademiens resestipendium, hvilket ock tilldelades honom 1872.

  – Taflan inköptes af Karl XV

  Under den tid af 3 år som Kronberg innehaft akademiens resestipendium har han hemsändt ett par arbeten. Ehuru ganska bra, ha de icke höjt sig öfver medelmåttan. Det första var en aqvarellmålning, mot hvilken kännare hade rätt mycket att anmärka. Det andra var en oljemålning (kabinettstycke); den var redan betydligt bättre. Sedan har man ej här sett något af honom förr än den nu utstälda taflan, som framkallade en så stor sensation och öfverraskning.

  Genom en af Münchens tidningar hade ett stort rykte föregått ”Jagtnymfen och Faunerna”; men ryktet var ej tillräckligt att berättiga honom till fortsatt åtnjutande af resepensionen. Man må erkänna att det var klokt och liberalt handladt af akademien, då den beslöt att fordra taflans hitsändande, men ock att betala transportkostnaden.

  Grefve Anckarswärd lefver ej mer och fick således ej njuta glädjen att blifva vittne till sin unge gunstlings konstnärstriumf; men anblicken af denna skall säkerligen icke förfela att gifva andra män håg att liksom han räcka en hjälpsam och ledande hand åt en eller annan gryende talang.” 

 

När Strindberg berättar om Kronbergs tidigare liv, låter han nästan som en gammal gubbe som talar om en ung konstnärs gryende talang, trots att de var nästan jämngamla.

  Strindberg var född den 22 januari 1849, Kronberg den 11 december 1850.  

Strindbergsmuseet

Wikipedia om Strindberg

Julius Kronberg på MySpace

Kronbergs ateljé på Skansen