Pennskulpturer

Melissa Hendeson, Säg det högt (Örebro) foto Sydsvenskan.

Melissa Hendeson, ”Säg det högt” (Örebro) foto Sydsvenskan.

Sydsvenskan skriver om en brittisk-svensk konstnär, Melissa Henderson, som skapat en sex meter hög skulpturgrupp som föreställer pennor. Sydsvenskans reporter, Julius Viktorsson frågar konstnären om vad hon hon inspirerats av, och hon uppger att det var English Pen, som skyddar det fria ordet som var hennes inspiration.

Atti Johanssons skulptur ”Hommage à Ivar Lo Johansson” på Gudlav Bilderskolan

Atti Johanssons skulptur ”Hommage à Ivar Lo Johansson” på Gudlav Bilderskolan

Men det märkliga är att en liknande skulptur av Atti Johansson, ”Hommage à Ivar Lo Johansson”, utfördes 1970 vid Gudlav Bilderskolan i Sollefteå, och skissen till skulpturen finns på Skissernas museum i Lund. Skissen har stått i salen direkt efter entrén, väl synlig för alla besökare. Eftersom Melissa Henderson är konstnär och uppväxt i Malmö bör hon rimligen ha sett skissen, varför ger hon inte Atti Johansson cred för det? Eller glömde hon?

Atti Johansson har själv sagt att:
”När jag arbetade med ’Ska tekniken ta makten, ska datorerna styra oss?’ såg jag tiden som ny och då ville jag byta material. Nya ljusäkta och färgäkta plastfärger hade kommit från England och jag valde fem färger i acryl, som jag kom att ägna mig åt: rött, gult, orange, blått och grönt. Den blå färgen fick stå för människan. De här färgerna tillämpades senare för ‘Pennorna’ (’Hyllning till Ivar Lo Johansson’) vid Gudlav Bilderskolan  där den längsta pennan är just blå.

Nu ska Melissa Hendersons pennor in på Malmö Stadsbibliotek. Jag hoppas att de inte glömmer att nämna Atti Johanssons ”Hommage à Ivar Lo Johansson” i samband med utställningen.

 

Lexokonett Amanda om Atti Johansson.

Wikipedia om Atti Johansson

Gudlav Bilderskolan

Malmö stadsbibliotek om Melissa Hendersons ”Säg det högt”

Sydsvenskan om Melissa Hendersons ”Säg det högt”

Skissernas museum

Annonser
Published in: on juni 24, 2016 at 12:13 e m  Kommentarer inaktiverade för Pennskulpturer  
Tags: , , , , , ,

Blogg som CV

Lena Kronberg juni 2015, självporträtt

Lena Kronberg juni 2015, självporträtt

Jag har inte skrivit här på ett tag – kommer nog snart igen.

Men har en relativt ny blogg som jag använder som CV och en annan där fru Brahe å Landzcrone citadell berättar om sitt liv och platsen där hon bor och om sin samtid och vad som händer i Landskrona nu.

Lena Kronberg

Fru Brahe

 

Published in: on juni 28, 2015 at 3:01 f m  Kommentarer inaktiverade för Blogg som CV  

Right Livelihoodpristagare arresterad av amerikansk polis

Michael Kee

Amy Goodman. Foto: Michael Kee

Amy Goodman, som får Right Livelihoodpriset:

”…for developing an innovative model of truly independent political journalism that brings to millions of people the alternative voices that are often excluded by mainstream media.”

Vad var det som hände? Varför arresterades hon? Vad hade hon gjort?

Några av Goodmans kollegor – producenten och reportern – på den fria TV-kanalen Democracy Now rapporterade från 2008 Republican National Convention när de oprovocerat misshandlades och arresterade av polisen. Goodman fick via sin mobil veta vad som hänt och begav sig genast till platsen och krävde att få tala med den som var ansvarig för gripanden. Då grep polisen Goodman. Båda gripanden filmades och finns utlagda på Youtube.

Här talar Goodman om händelserna. Här grips fotografen Nicole Salazar medan hon filmar händelsen. Här grips Goodman när hon ber att få tala med ansvarig polis.

SVT om Right Livelihoodpristagaren Amy Goodman:

– Vi såg i Irakkriget embedded, inbäddade, reportrar som följde med på militära uppdrag och som rapporterade vad militären ville. Amy Goodman kallar sig oinbäddad reporter och hon försöker verkligen vara oberoende och få in internationella röster i amerikanska medier, säger Ole von Uexkull, vd för Right Livelihood-stiftelsen.

Monika Hauser© medica mondiale

Monika Hauser

Övriga pristagare är tyska Monika Hauser – gynekolog som stöder kvinnor världen över som utsatts för sexualiserat våld i krigszoner, bland annat i Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Kongo-Kinshasa, Liberia och Afghanistan. 

Uppdatering: HBT-sossen har skrivit om Monica Hauser.

Asha Hagi (RLA 2008)

Asha Hagi

Fredsaktivisten Asha Hagi från Somalia hedras för att ”trots allvarliga personliga risker, envist fortsätta att leda kvinnors deltagande i freds- och försoningsprocesserna i sitt krigsdrabbade hemland.” Hon har även engagerat sig starkt mot kvinnlig omskärelse.

För den som är intresserad av att läsa om kvinnors egna erfarenheter av omskärelse i Somalia kan jag rekommendera böckerna:

 Aman – en somalisk kvinnas berättelse Adlibris och Bokus

Ökenblomman återvänder Adlibris och Bokus


Krishnammal Jagannathan

Krishnammal och Sankaralingam Jagannathan och deras organisation Lafti i Indien får priset för sitt livslånga arbete med att förverkliga Gandhis vision om social rättvisa och hållbar mänsklig utveckling.

Alla dessa personer borde jag egentligen gett ett mycket större utrymme. Klicka på deras länkade namn – så kommer man till Right Livelihoodprisets sida med presentation om respektive pristagare.

~

Dagstidningarna och tidningen Dagen har helt fantasilöst kopierat pressmeddelandet – och inte tagit reda på någonting överhuvudtaget om de fyra/fem spännande pristagarna. Ni borde skämmas!

SvD

DN

Dagen

Sydsvenskan

Kvällstidningarna har inte skrivit något överhuvudtaget…

Published in: on oktober 3, 2008 at 12:58 f m  Kommentarer inaktiverade för Right Livelihoodpristagare arresterad av amerikansk polis  
Tags: , , , , , ,

Shakespeares sonett nummer 138

Konstnären Dave McKean har i en animerad kortfilm låtit ett konstverk läsa upp Shakespeares sonett nummer 138. Jag är redan förälskad i hans version av Bibliotekarien. Nu är jag förälskad i den animerade uttolkaren av sonetten.

Jag vet inte mycket om Dave McKean – men när jag ser skådespelaren/konstverket tänker jag på flera andra konstnärer.

Främst kanske på Brian Dettmer – framförallt känd för sina verk i gamla uppslagsböcker.

    

 

     

Men också Salvador Dalí

En annan konstnär jag associerar till är Picasso och hans tidiga kubism – samarbetet med Juan Gris i början av 1900-talet.

JuanGris.Portrait of Picasso.jpg

Juan Gris, porträtt målat av Picasso 1912.

Farneheit 451.jpg

Och framsidan på denna utgåva av Ray Bradburys Farenheit 451. Jag vet inte vem som gjort illustrationen .

En sida som hyllar Dave McKean

 En sida som hyllar Brian Dettmer

Skriet 3.0 eller senare…

Skriket från 1893 finns på Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design

M0514_01.jpg

Skriket från 1910? finns återigen på Munchmuseet

Edvard Munch gjorde själv två versioner av sin målning skriet/skriket – om man inte räknar det grafiska bladet och alla skisserna.

Angst från 1894, Munchmuseet

Dessutom finns det flera målningar där man ser fröet eller spåret av hans mest kända verk – både i Madonna och Ångest – där en central persons känslor uttrycks både med ansiktsuttryck och linjer. Jag antar att stilen har ett vedertaget namn – men om jag säger multipla konturer så tror jag de flesta vet vad jag menar.

M0068 ny til web.jpg

Madonna från 1893-94, Munchmuseet

Dessa multipla konturer skapar en orolig stämning i betraktarens öga, en ångest – även hos madonnan som egentligen ser rätt avslappnad och harmonisk ut.

Förtvivlan, 1892 kan ses som skiss till Skriket. Thielska galleriet

Idag avslutas en utställning – Gjensyn med Skrik og Madonna – som handlar om stölden, återbördandet och renoveringen av de två verken Skriket och Madonna – på Munchmuseet i Oslo. I och med att verken kom tillbaka och nu måste genomgå en omfattande restaurering så har man kommit fram till att Skriket kanske är mycket yngre än man tidigare trott. Det är förmodligen inte jämngammalt med den andra versionen från 1893. Kan till och med vara så sent som från 1910.

Munchs målning Skriket finns i flera versioner av olika konstnärer världen över.

 

Vem som gjort denna version av skriket vet jag inte och inte heller när. Men jag tror inte att det är originalteckanren Klasky Csupo som tecknade de fyra första säsongerna av The Simpsons. Idag är det Phil Romans studio Film Roman som har ett antal tecknare – samt lägger ut arbete på entrepenad. Man anar en signatur – men den är svårtydd. Uppdatering: personen bakom signaturen är naturligtvis Simpsons skapare Matt Groening. Tack Hilda K för tipset.

Hilda K. 6/9 2008. Notera den ångestskapande vinkeln – som här är den motsatta…

Man kan tänka sig att konstnären – Hilda K. – sneglat på Munchs porträtt av författaren Nietzsche från 1906

En text från Munchs dagbok 1892 knyter an till Skrik-motivet:

Jeg gik bortover veien med to venner –

Solen gik ned –

Jeg følte som et pust af vemod –

Himmelen blev pludselig blodig rød –

Jeg stanset, lænede mig til gjærdet mat til døden –

Så ut over de flammende skyerne som blod og sværd

Over den blåsvarte fjord og by –

Mine venner gik videre – jeg stod der skjælvende af angst –

Og jeg følte som et stort uendeligt skrik gennem naturen

~

SvD: Gömde ”Skriet” i bordet Om Skrik-tjuvens gömställe. Notera att SvD illustrerar sin artikel med fel Skrik.

SvD: Skriet tillbaka på Munchmuseet

Aftonbladet: Här flyr de med Skriet

DN hade vilda teorier efter stölden: Muchs skriet kan ha eldats upp.

En annan Munchmålning återbördad till sin rättmätige ägare – Alma Mahlers dotterdotter. DN

Ytterligare Munchtavla återbördad. DN

Munchs ”degenererade” Vampyr är till salu. SvD Säljs på Sothebys i NY 3 november.

Published in: on september 26, 2008 at 7:02 e m  Kommentarer inaktiverade för Skriet 3.0 eller senare…  
Tags: , ,

Lättklädda kvinnor och påklädda män…

 

Tidningen Amelia skriver att endast en av tio av statyer på svenska gator och torg föreställer en kvinna med namn och kläder. Männen har oftast både namn och kläder. Carl Eldhs ”Strindberg” i Tegnérlunden – Stockholm – är väl ett av få undantag, ett halvt undantag – han har namn – men inte kläder. Fast det är inte Strindbergs magra kropp som ståtar på klippan. Om atleten som lånade ut sin kropp finns inte mycket information att få. Foto från Amelias statyuppror.

Blev lite konfunderad när jag såg Amelias sida med kvinnliga kandidater till nya skulpturer. Statyupproret? Det var väl inget uppror – snarare ett upprop. Fast när jag googlade vidare såg jag att man uppmanades att hänga halsband av flirtkulor eller pingisbollar som sprayats rosa på mansskulpturerna (som på bilden ovan) – ja – då förstår jag benämningen uppror.

Tanken är god – även om jag vänder mig lite mot några av de motiveringar man givit kandidaterna.

Fånigast är kanske drottning Kristinas:

Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll.

Skulle drottning Kristina vara en slags kunglig Pippi Långstrump? Är det inte lite väl långsökt?

Kanske ville man ”poppa upp” en historisk person av kvinnokön – som suttit på den svenska tronen, som om drottning Kristinas person i sig inte skulle vara intressant nog – utan den jämförelsen.

Men drottning Margareta – som regerade hela Norden med en fantastisk diplomati vore kanske en värdigare kandidat?

Ulrika Eleonora d.y. var den som i praktiken regerade Sverige under Karl XII krig och fångenskap – hon var dessutom ensam regent under en tid efter broderns död – 1718 fram till 1720 då hennes make Fredrik av Hessen valdes till ensam regent – mot hustruns vilja. Det har inte rests någon staty till hennes ära. Inte heller är det många som känner till hennes insatser i svensk inrikes- och utrikespolitik.

Annars är jag emot att kungligheter hyllas. Den som fått ett ämbete på grund av släktband – och inget annat – kan vara mentalsjuk – som Erik XIV – eller ointresserad av folkets väl och ve – som de flesta kungligheter – och ointresserad av att regera – som Karl XII, Adolf Fredrik, Gustav III och Gustav VI. Kan vara mördare – som Johan III och hertig Karl (den IX)…

Men det är de manliga kungligheterna som knipit de flesta (alla?) statysocklarna i landet.

Hellre än kungligheter skulle jag se personer som äras för sina insatsers skull. Författare, skådespelare, musiker, vetenskapspersoner, pionjärer.

 

Nanna Svartz (1890-1986) är en av de personer jag skulle nominera till Statyupproret. Foto: Tekniska muséet. Hon var bland annat den första kvinnan som blev professor vid en svensk statlig skola.

Bild på Elsa Eschelsson

Elsa Eschelsson. Foto: UR:s hemsida där man kan läsa om fler kvinnors kamp för akademiskt erkännande.

Elsa Eschelssons skulptur borde stå utanför juridiska fakulteten i Uppsala. Det var där hon undervisade och inte fick bli professor. Det var där hon trakasserades för sitt kön – och det var i Uppsala hon tog sitt liv.

Wendela Hebbe var Sveriges första kvinnliga journalist. Hon har fått en bilaga i Aftonbladet uppkallad efter sig. Har inte läst den men den lovar inte gott. Kvinnor behöver ingen egen bilaga – de borde ingå som en naturlig del i resten av tidningen – som här – när Wendela Hebbe presenteras på Aftonbladet Kultur i samband med 200-årsjubileet.

Fast varför är det bara kungligheter och intellektuella som ska hedras? Oavsett kön.

Visa full storlek

Foto Stockholmskällan

Kanske skulle Sveriges första kvinnliga taxichaufför Maud Hansson-Fagerberg få en staty? Radion gör ett reportage 26 februari 1956.

Eller kanske skulle en av de kvinnliga poliserna som förlöjligas i denna journalfilm från 1958 få ett senkommet erkännande? Länken går till SVT:s Öppet arkiv där man kan titta på fler filmer med kvinnliga pionjärer.

Eller så skulle man bara göra en staty över världens coolaste lastbilschaufför

En lista över de personer tidningen Amelia föreslagit – med vidhängande länkar till informativa sidor.

DN om Statyupproret

Corren Ami Lönnroth: Fin-, ful- eller populärkultur

Ami Lönnroth kommenterar det Anna Larsson skriver i SvD Dags för en ny kulturrevolution.

Jag förstår inte riktigt Anna Larssons slutkläm:

Sitt inte där som sippa 1800-talsprofessorer i era bonjourer. Knäpp upp ett par knappar och hotta upp sidorna så ska ni nog se att även de fula kommer att gilla det fina.

Det är dags för en ny kulturrevolution med en mycket mer konsumenttillvänd kulturjournalistik. Lustfylld, fräck och farlig precis som kultur är. För dom som älskar och brukar kultur, inte för några hundra inbitna kulturkritiker.

Är inte de finkultura rätt hotta redan? Det är väl inte ett par uppknäppta knappar i bonjouren som lockar fotbollshuliganerna från arenan till muséet? Är inte det att ha rätt låga tankar om människor?

ETC om Amelias statyuppror

Tidningen Dagens journalist Elisabeth (utan efternamn – så kvinnligt) undrar Vilken svensk kristen kvinna vill du se som staty? Uppdatering: Elisabeth har nu fått både efternamn, titel och adress. Sandlun var efternamnet oc titeln Chefredaktör, tf. vd och ansvarig utgivare. Adressen står under hennes namn – och kan vara bra att använda för den som har förslag på kristna kvinnor som borde få en staty efter sig.

Metro: Krav på fler kvinnliga statyer

Också finlandssvenska Vasabladet intresserar sig för Statyupproret

Statyupproret

Scanpix

Foto: SVT.

Amelias lista på förslag till statyupproret ser ut så här (jag har kompletterat med artiklar från Wikipedia och/eller andra sidor med info om personerna):

Barbro Alving Wikipedias artikel

Elsa Andersson Wikipedias artikel

Birgit Cullberg Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Cullbergbaletten

Marianne Fredriksson Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Marianne Fredriksson

Greta Garbo Wikipedias artikel, Garbosällskapet

Kerstin Hesselgren Wikipedias artikel

Sigrid Hjertén Wikipedias artikel, Moderna museet

Drottning Kristina Wikipedias artikel

Sonja Kovalevsky Wikipedias artikel

Ninni Kronberg Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Tekniska muséet

Anna Maria Lenngren Wikipedias artikel

Anna Lindh Wikipedias artikel, Regeringens minnessida

Alva Myrdal Wikipedias artikel, Alva Myrdal

Birgit Nilsson Wikipedias artikel

Elise Ottesen-Jensen Wikipedias artikel, RFSU

Fadime Sahindal Wikipedias artikel, Fadimes minne

Katarina Taikon Wikipedias artikel (behöver kompletteras)

Elin Wägner Wikipedias artikel, Elin Wägner-sällskapet

Monika Zetterlund Wikipedias artikel, Monika Zetterlund

Sonja Åkesson Wikipedias artikel, Sonja Åkesson-sällskapet

Jag la min röst på Sonja Kovalevsky – fast jag kan nog tänka mig att få se statyer som hedrar dem alla. Jag la till ett förslag; Sophie Sager. Men jag kan tänka mig minst hundra kvinnor till.

Män väljer män

Via knuff hittade jag en intervju med författaren Anna Jörgensdotter på den utmärkta bloggen Bokhora.

Hon intervjuas bland annat om vad hon läser just nu (just då). Nämner Molly Johnssons Pansarkryssaren. Som jag inte har hört talas om tidigare. Följer Bokhorans länk till Sydsvenskan – där 15 författare ger tips på sommarläsning. Anneli Jordahl är den som tipsar om Pansarkryssaren. Jag hittar boken på Adlibris och på Bokus. Den kommer att ges ut senare i höst. Ställer mig i kö.

Kollar Bokhoras länk på Molly Johnsons namn – den går till en artikel på Wikipedia – där det står att hon är född 1931 i Gällivare och så räknas hennes böcker upp – fem stycken. Inget mer. Googlar igen – sorteras bort hennes namne som är jazzsångerska och hittar Anna Jörgensdotters artikel i ETC.

Det är en bra artikel – och jag får veta att det är Anneli Jordahl som skrivit förordet i nyutgåvan på förlaget Modernista. Mina förväntningar på boken stiger.

Tittar igen på Sydsvenskans artikel – den där 15 författare väljer sommarläsning. Åtta kvinnor, sju män. Kvinnorna rekommenderar manliga och kvinnliga författare, männen rekommenderar manliga författare – alla utom en – Henrik Nilsson rekommenderar poeten Anna Achmatova. En poet som också Matilda Roos rekommenderar – och det räcker med en titt på Wikipedias sida för att lockas att läsa nyöversättningen.

Jag är övertygad om att de manliga författarna är lika bra som de kvinnliga – men får en liten vink om varför jag aldrig hörde talas om någon kvinnlig konstnär under mina år på universitetets konsvetenskap. Män rekommenderar män, kvinnor rekommenderar i bästa fall både män och kvinnor, ibland endast män de också. Historieböckerna har i många år skrivits av män, som rekommenderar män. Vår ”konstbibel” – Konsten – var skriven av en man; H. W. Janson. I vår upplaga – som var reviderad och ”mycket bättre” stod i förordet:

”För första gången får också kvinnliga och färgade konstnärer berättigat erkännande.”

Boken var på ca 800 sidor, hann med att presentera oerhört många konstnärer och bland dessa slängde man in tolv kvinnliga och en färgad man. Var det ett berättigat erkännande?

Om litteraturhistorien ser ungefär likadan ut – så skulle det inte förvåna mig. Och om sju läsande män spontant får rekommendera sommarläsning, tre böcker var – sammanlagt 21 böcker – och bland dessa endast väjer en skriven av en kvinna – så får väl det anses som mycket. Om man jämför med H. W. Jansons tolv kvinnor av hundratals – eller kanske över tusen män…

Men – om man ska vara petnoga – och det ska man ju – så har en av de övriga böckerna – som rekommenderats av män – skrivits av en man och en kvinna – Björn af Kleen rekommenderar Stil och politik av Göran Greider och Barbro Hedvall.

Nå jag blev i alla fall nyfiken på Molly Johnsons Pansarkryssaren och på Clarice Lispector – inte bara på hennes bok Levande vatten utan även Passionen enligt G. H.

Kanske kommer jag att läsa Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna också. Jag är rätt känslig – och gråter bara jag läser om boken. Läste I taket lyser stjärnorna av Johanna Tydell – för något år sedan – för barnen. Och jag grät högt ibland – mellan skratten.

Nu har jag varit så där typiskt kvinnlig igen – och rekommenderat både kvinnor och män…

Vilken kulturtyp är du?

Gör Kulturradions test – och ta reda på vilken kulturtyp du är och vilka program som passar dig – här.

Själv är jag en rastlös populärkultursknarkare…

Mina program är Nya Vågen och Kino – dessutom borde jag prova K1 & K2.

Fast på sant älskar jag alla kulturprogram… Och alla vetenskapsprogram, och UR och P2 och Lantz i P1 och dokumentärer och följetonger fast jag missar alltid massor. Men just nu går en fin följetong på radion – Drömmen av Harry Bernstein. I vintras gick Den osynliga väggen av samme författare.

Det är rätt fantastiskt – Harry Bernstein är född 1910 och debuterade med Den osynliga väggen. Han var 96 när han skrev sin första bok. Och den är mycket bra. Del två verkar vara lika bra. Påminner lite om Frank McCourts böcker – Ängeln på sjunde trappsteget och Lyckans land. Fast McCourt är 20 år yngre och irländsk katolik, Bernstein är jude och skildrar samma fattigdom i England och den osynliga gränsen som gick mellan kristna och judar på en gata under första världskriget. En gräns som ibland kunde suddas ut när några av sönerna sopats bort av det meningslösa kriget på andra sidan Engelska kanalen. Då stod ibland mödrarna och grät ihop i mitten av gatan.

Jag gillar P1 – och P2.

Det är bara Ring P1, sportradion, Nordegren i P1 och lite annat som får mig trött och kräkfärdig. Och som får mig att tycka mer och mer om P2.

Nu gjorde jag om testet – och fick veta att jag är en ”Bussig kulturälskare” – som är en välvillig, nyfiken allätare, som önskar dygnet hade fler timmar eftersom det är så många filmer som ska ses och diskuteras. Och sen utställningarna på det. Och böckerna. Du åker kollektivt, gillar te och barn och djur och var den i kompiskretsen som tog initiativet till bokcirkeln.

Men det där stämde ju mycket bättre.

Jag tror jag ska starta en bokcirkel.

Under augusti månad var jag i Stockholm utan mina tre barn och sköldpaddan, hade bara två råttor med och hann därför läsa elva böcker och arbeta nästan varje dag på Skansen, gå en Fredrika Bremer-vandring, gå två gånger på Dansmuseet, se en märklig performance på Kastellholmen och en på Skeppsholmen, se en föreställning på Vitabergsparken med Skånes dansteater, en föreställning på ”Under eken” – Almqvists ”Det går an” – samt vara lite social och gå på två kräftskivor och en surströmmingsskiva och se ”Mamma Mia” på bio med Annika och långdistansplanera två födelsedagfester – varav den ena har firats onsdagen den 3 september…

Så visst har dygnet allt för få timmar…

I testsvar nummer två var mina program Biblioteket och Kulturnytt – dessutom borde jag testa Snittet.

I Snittet talade de visst om min morfars fars målning Jaktnymf och faunerdet måste jag lyssna på. Trevligt att höra Milla presentera programmet.

Published in: on september 3, 2008 at 11:36 e m  Kommentarer inaktiverade för Vilken kulturtyp är du?  
Tags: , , , ,

Back in babys Arm‏ – Elin Lundgren

Lilith Performance Studio i Malmö söker nu efter 100 frivilliga kvinnor/tjejer i alla åldrar och alla former för medverkan i ett offentligt performance den 11 oktober kl. 14 på Gustav Adolfs torg i Malmö. Performancet är första delen i ett tvådelat verk med titeln Back In Babys Arms av Elin Lundgren. Det är tänkt att bli både en stark visuell upplevelse och en manifestation mot kvinnovåld.

Alla 100 kvinnor sminkas som om de har blivit utsatta för brutalt våld. 2-4 bussar släpper av alla på busshållplatserna vid torget och alla går i samlad trupp in mot torget och ställer sig på olika platser tysta under 20-30 minuter. Gruppen löses upp och går tillbaka till bussarna och åker därifrån.
Alla intresserade är välkomna att höra av sig.
Sprid gärna till fler kvinnor som skulle vilja medverka i detta verk.
Ingen ersättning utgår tyvärr för medverkan i detta verk.
Läs mer om oss på:
www.lilithperformancestudio.com
 
Mvh
 
Jonna & Elin
 
Skicka mejl om ni vill delta eller har ytterligare frågor till
jonna@lilithperformancestudio.com
 
  
Jonna Ölund
Produktions Assistent
Lilith Performance studio
Bragegatan 15
214 30 Malmö
+464078997
www.lilithperformancestudio.com

jonna@lilithperformancestudio.com

 

 

 

 

 

Privilege Walk/Symposium

Föreningen JA! och Lilith Performance Studio bjuder stolt in till
 
Privilege Walk/Symposium
– feministiska och intersektionella aspekter på samtidskonst
 
6-7 september 2008, Lilith Performance Studio, Malmö, Sverige
 
Med Privilege Walk vill vi skapa en plats för att fördjupa oss i feministiska och intersektionella aspekter på samtidskonsten, kvalitetsbegreppet, representation och konstproduktion som en politiserad situation. Syftet är bland annat att lära oss mer om hur makt bibehålls genom samverkande maktstrukturer, att undersöka och utarbeta metoder för att bryta ner dessa maktstrukturer.
 
Vi har valt titeln Privilege Walk för att markera att vi vill problematisera och kritisera våra egna privilegier. Vi vill diskutera och omvärdera begrepp som systerskap, patriarkat och solidaritet. Vårt mål är att symposiet ska peka ut en framtida riktning.
 
Programmet finns att läsa här.
 
Hela symposiet är gratis. Föreläsningarna, performance och filmvisningen är öppen för alla, ingen föranmälan krävs.
 
Workshopsen har ett begränsat antal deltagare och vi ber er därför att anmäla dig i förväg. Skicka ett mail till info@foreningenja.org med “Anmälan: workshop” i subject, ange första-, andra- och tredjehandsval samt ditt namn och telefonnummer. Om du har anmält dig till en workshop och får förhinder – var vänlig meddela detta så att din plats kan användas av en annan deltagare.
 
 
Café Banjo kommer att finnas på plats och sälja lunch och fika under hela helgen.
 
Symposiets huvudspråk är engelska men ingen behöver vara expert på språket för att delta, vi hjälps åt att översätta frågor och svar!
 
Vi ser fram emot en intressant helg tillsammans med er!
 
Hälsningar
Styrelsen för Föreningen JA!
Malin Arnell, Åsa Elzén, Johanna Gustavsson och Line S Karlström
samt medarbetare för Privilege Walk
Marit Östberg, Camilla Backman och Anna Linder.
 
http://www.foreningenja.org
http://foreningenja.blogspot.com
info@foreningenja.org

 

Lilith Performance Studio
Bragegatan 15
214 30 Malmö Sweden
+46(0)40-78997
info@lilithperformancestudio.com
http://www.lilithperformancestudio.com

 
Privilege Walk genomförs med stöd av Stadsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt, IASPIS, Malmö Kulturnämnd.
 
Lilith Performance Studio drivs med stöd från Stiftelsen Framtidens kultur, Malmö kulturnämnd, Statens kulturråd, Folkuniversitetet, Kultur Skåne.
Sponsorer: Beckers Färgservice, AV SYD AB, Svanströms Repro AB.

 

Hitta till Lilith Performance studio

 

 

 

 

 

 

 

 

Published in: on september 2, 2008 at 3:01 e m  Kommentarer inaktiverade för Privilege Walk/Symposium  
Tags: ,

Önskelista och konstnärskollektiv

När min mamma dog slutade jag tro på tomten – men om det mot förmodan finns en tomte – någonstans därute – så vill jag ha en bok.

Ja, jag vet – jag har redan fler än jag kommer att hinna läsa innan jag går i pension. Men böcker kan man väl inte ha för många av? Jag läser i flera böcker samtidig – och jag läser de flesta böcker flera gånger. Och om de är riktigt bra köper jag minst en till och ger bort.

Den bok jag önskar mig nu, kära tomten är Italian Women Artists from Renaissance to Baroque, av Doriana Comerlati. Jag tror nämligen att jag kommer att få stor nytta av den. Och jag tror fler än jag kommer att få njuta av att jag njuter. Jag tar med vad jag lärt mig på mina föreläsningar – och jag skriver om det här – på min blogg.

Om jag inte kan få boken – så skulle jag vilja ha en resa till Bremen (snälla).

 

Paula Modersohn Beckers porträtt av vännerna Rainer Maria Rilke (1906) och Clara Rilke Westhoff (1905)

Jag vill se utställningen om Paula Modersohn-Becker på Bremer Kunsthalle.

Line Engen i DN  om utställningen som pågår till den 24 februari 2008. Paula Modersohn-Becker levde och verkade ett tag i Worpswedekolonin som ligger en bit utanför Bremen. Där bodde också hennes närmaste väninna – skulptören Clara Westhoff som gifte sig med Rainer Maria Rilke. På Bremer Kunsthalle finns en byst som Westhoff har gjort av sin väninna. Tror att Westhoffs byst av Rilke finns där också.

   

Clara Rilke Westhoffs byster av maken Rainer (1905) och väninnan Paula Becker (1899).

Tills dess får jag nöja mig med ett annat konstnärskollektiv.

Det består bland annat av Artemisia Gentileschi, Leonardo da Vinci, Albrecht Dürer, Michelangelo Caravaggio och Sandro Boticello. Dit vill jag också resa (snälla…)

Men eftersom tomten bara frågar efter snälla barn – så kan jag kanske nöja mig med att bjuda mig själv på en teaterföreställning.

Antingen Teater Sagohusets föreställning om Frida Kahlo eller min väninna Marinas föreställning Snövit – som går på Hipp i Malmö.

Om Snövit i Sydsvenskan

Snövit recenseras i Sydsvenskan

Fast Frida K går visst bara till den 16 december – så jag får nog öppna den klappen innan tomten har hunnit hit. Tomten kan ge mig Slavenka Drakulic’s roman Till sängs med Frida” – om Frida Kahlo istället. Har läst en bok av Drakulic innan – som jag tyckte mycket om; ”Som om jag inte vore där”. För den som vill veta något om vad som hände några människor under Balkan-kriget. För den som vill läsa om förlåtelse – trots allt ont som drabbar oss. För den som förstår att vi inte ska låta barnen ärva vårt hat.

Sonia Delaunay

Föddes som Sarah Ilinitchna Stern i staden Gradizhsk i Ukraina 1885. Hon var dotter till en fattig fabriksarbetare. Fem år gammal adopterades hon av sin morbror, Henri Terk, en rik judisk advokat i S:t Petersburg och fick namnet Sonia Terk.

1893

Tillsammans med sin nya familj tillbringar hon somrarna i Finland, och de reser runt i Europa och besöker museer och gallerier. Morbrodern var mycket konstintresserad och köpte en hel del konst.

En god vän till familjen Max Liebermann (1847-1935) – konstnär – bosatt i Berlin – ser Sonias begåvning och föreslår att de ska satsa på en ordentlig utbildning åt henne. På skolan hon går rekommenderar de en utbildning i Karlsruhe.

Innan Sonia fyllt 18 reser hon dit där hon studerar teckning för Ludwig Schmidt-Reutter (1863-1909).

1905 flyttar hon till Paris och går på Académie de la Palette – men hon är inte nöjd med undervisningen – utan ägnar större tid åt självstudier, tecknar hemma och går på gallerier och museer i Paris.

1907

Hon fascinerades av Gauguin, van Gogh och av fauvisterna – bland annat Matisse. Hennes konst bär spår av denna fascination.

Wilhelm Uhde av Pablo Picasso 1909

Sonia träffar en ung gallerist och konstkritiker – Wilhelm Uhde – som delar hennes passion.

Hon gifter sig med honom för att slippa återvända till Ryssland. Han gifter sig med henne för att lugna sina släktingar i Tyskland. Wilhelm Uhde var homosexuell och äktenskapet var bara ett spel för gallerierna.

Utåt sett ett borgerligt äktenskap med en butler i hushållet – men butlern var Uhdes pojkvän – Sonia sov i vardagsrummet.

En av Uhdes kunder – madame Delaunay – hade en son – Robert som blev blixtförälskad i Sonia – och hon i honom.

Viveka Bosson – som lärde känna Sonia Delaunay på 1960-talet – berättade att de var besatta av sin kärlek och hade sex överallt – kanske också på Louvren…

Snart blev Sonia gravid – men då var det svårt att få ut skilsmässa i Frankrike.

Wilhelm Uhde han uppfann en älskarinna ”B. E.” – skrev kärleksbrev till henne och beklagade sig över sin tråkiga fru som ödet givit honom och han avslutade brevet med ”Jag kysser dig som en galning – som den dåre jag är att älska dig.” Brevet låg framme – så att Sonia ”råkade” få tag på det.

Wilhelms kärleksbrev var tillräckligt skäl för Sonia att få ut skilsmässa.

Hon gifter sig 1910 och 1911 föds sonen Charles.

Roberts mor är inte glad åt sonens val. Hon menar att det är ovärdigt – att ättlingar till korsfararna – låter en judinna gifta in sig i familjen. Men det generösa underhåll Sonia får av sin morbror tackar inte svärmodern nej till.

Sonias filt åt Charles

Sonia skapar en filt i lapptäckesteknik till sin lille son. Verket kom att bli en avgörande vändpunkt i hennes konstnärskap.

Den består av tyger i olika färger och hon har låtit sömmarna synas. Sonia Delaunay hade därmed börjat avlägsna sig från den avbildande konsten – och närmade sig den geometriska. Delaunays pratar om simultan konst.

Både Sonia och hennes man Robert är fascinerade av rörelser, maskiner, teknik, elektricitet. De målar i futuristernas anda.

1912 bor deras vän Guillaume Apollinaire ett tag hos paret Delaunay. Han har anklagats för att ha stulit Mona Lisa från Louvren. Tidigare har han sagt att all gammal kultur borde förstöras och Louvren brännas ner – och man tog detta som bevis för att Apollinaire skulle vara tjuven. Delaunays tror på sin vän och försvarar honom. Det skulle så småningom visa sig att det var en italienare (Vincenzo Perugia) som utklädd till byggnadsarbetare gått in på Louvren och stoppat målningen innanför sin rock och lugnt promenerat ut igen. Han åkte fast när han försökte sälja henne till Uffizierna i Florens.

När Apollinaire såg paret Delaunays verk ansåg han att de målade ”orfiskt” – det skulle vara deras version av kubismen. Orfismen har förklarats ha sitt ursprung i Orfeus – den grekiske poeten som genom att spela vackert på sin lyra väckte gudarnas medlidande.

Makarna Delaunays verk skulle ha en ren lyrisk abstraktion – enligt Apollinaire.

Via Apollinaire lärde de känna poeten Blaise Cendrars. Han och Sonia kom att bli nära vänner och samarbetade i flera projekt.

Cendrars skriver 1913 dikten La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France (Den transsibiriska prosan och den lilla Jehanne från Frankrike)

Sonia Delaunay skapar en två meter lång bok i olika färger och typsnitt som ska korrespondera med innehållet i dikten. Meningen är att den ska tryckas upp i 150 exemplar – så att den sammanlagda längden blir densamma som hela Eiffeltornet. Men arbetet som delvis sker för hand – man trycker med silkscreen – är för tidskrävande och det blir bara 60-100 verk tryckta.

Nu verkar de flesta ha förstörts eller försvunnit och knappt tio verk återstår på museer världen över.

Engelsk översättning av verket här

Boken kallades den första simultana boken.

Sonia syr kläder i samma teknik som hon tidigare sydde täcket åt sin son. Kläder som hon och hennes man Robert bär när de går ut och dansar – simultana kläder – konst som förändras när bäraren rör sig – äkta simultan konst.

1913 Le Bal Bullier

Ofta samlas sällskapet hemma hos Delaunays innan man går till Bal Bullier och dansar. Någon gång hade en av vännerna kommit i en vanlig mörk kostym – men han hade velat haft en simultan klädsel – och satte sig på en palett – därmed blev också han simultan.

Blaise Cendras skrev en dikt till Sonia och hennes kläder ”Sur la robe elle a un corps” (På klänningen bär hon en kropp)

                       På klänningen bär hon en kropp –

Kvinnokroppen är lika bucklig som mitt

                      kranium –

Ärorik om du blir inkarnerar med andlighet –

Skräddaryrket är lika fånigt –

Som               frenologin

Mina ögon är vikter som väger kvinnornas sensualitet

                      – – – –

Allt som är buckligt rör sig i djupet

Stjärnorna urholkar himlen

Färger tar av kläderna som kontrast

”På klänningen bär hon en kropp”

                      _____

Ljungen håller under armen en korg med halvmånar och

                      pistiller när vatten strömmar i

                      ryggen med blågröna skulderblad –

Och bystens dubbla snäckskal passerar under regnbågens bro

                      Mage

                      Skivor

                      Sol

Och färgernas vinkelställda skrik faller ner på låren

Den helige Mikaels svärd. Det finns händer som sträcks fram.

I klänningssläpet finns ett odjur alla ögon alla fanfarer allt är som vanligt på Bal Bullier

                      Och på höften poetens signatur

 

1914 reste paret till Spanien – under tiden blev det världskrig och de valde att stanna i Spanien – senare reste de till Portugal. Sonia kallade resan en extra lång semester.

När Sonia sitter på stranden och målar sina färgglada cirklar fattar myndigheterna misstankar. Det där är ju inte konst – det måste vara signaler. Säkert hemliga tecken åt en fiendemakt. Sonia Delaunay arresterades för spioneri – men släpptes efter några dagar.

1916 självporträtt på utställningskatalogen

Hennes verk ställs ut i Stockholm 1916 – men möter ingen större entusiasm.

1917 Lubov Tchernicheva som Kleopatra i Djagilevs uppsättning och Sonia Delaunays kläder

I Spanien lär de känna Sergei Djagilev – den Ryska balettens grundare och konstnärlige ledare. Hans kostymer och övrig rekvisita till baletten Kleopatra har brunnit upp, men Robert och Sonia skapar ny dekor och nya kostymer.

1917 – medan de befinner sig i Barcelona – gör man revolution i Ryssland – Sonias morbror försvinner och familjens förmögenhet konfiskeras. Underhållet från Ryssland är slut.

1920 återvänder de till Paris.

1923 Fläkten snurrar – efter Tristan Tzaras poem

Sonia Delaunay skapar poetiska klänningar – bland annat ”Fläkten snurrar” efter en dikt av dadaisten Tristan Tzara.

Hennes kläder blir oerhört populära – ”alla” vill bära dem.

Hon syr bland annat till Hollywoodstjärnan Gloria Swanson och den rebelliska hertiginnan Nancy Cunard.

1923 La coeur à gaz

1923 gör hon kläderna till den dadaistiska föreställningen ”Hjärta av gas”. Föreställningen måste avbrytas på grund av slagsmål mellan dadaister och surrealister. Den ges inte fler gånger för allmänheten.

Sonia öppnar 1924 en modeateljé tillsammans med designern Jacques Heim.

Hon designar en Bugatti 1924.

Året därpå – 1925 – deltar hon i den Internationella konst- och industriutställningen – Art Decó.

Och hon öppnar en butik – Boutique Simultanée – med ett konstnärligt skyltfönster – Sonia Delaunay sägs vara det modärna skyltfönstrets skapare.

Dessutom designar hon en Citroën B12 som ska harmonisera med hennes kläder.

   

Le P’tit parigot 1926 av René Le Somptier

 

 

 och Le Vertige av Marcel l’Herbier

1926 skapar Sonia Delaunay kläderna till två filmer – ”Le P’tit parigot” (Den lille parisaren) och ”Le Vertige” (Yrsel – eller Svindel) av regissörerna René Le Somptier respektive Marcel l’Herbier.

1937 Luftfartspaviljongen Roberts och Felix Aublets skiss till stora hallen. De gula, röda och blåa verken är Sonias väggmålningar.

1937 deltar Sonia och Robert Delaunay med verk på Världsutställningen i Paris. Robert designar luftfartspaviljongen och Sonia gör tre stora väggmålningar.

1937, Propeller, nu på Skissernas museum i Lund

1939 utbryter andra världskriget.

1941 dör Robert i cancer. Sonia hamnar i en kris som varar i flera år. Hon ställer ut hans verk, säljer av. Deras son Charles försöker få henne på benen.

Sonia arbetar med rytmiskt måleri.

Hennes livshunger återvänder och hon arbetar intensivt och säger att hon inte har tid att vila – det finns så mycket som ännu inte har skapats. Sonia stiger upp tidigt om morgnarna och målar, målar, målar.

Matra B530, 1967

1967 designar hon en sportbil – en Matra.

Sonias kläder blir åter moderna i och med OP-konsten.

1975 firas det internationella kvinnoåret. Sonia Delaunay får i uppdrag av UNESCO att skapa den officiella affischen.

Hon arbetar intensivt – skapar dekor till keramik.

1979 – i en ålder av 94 år går hon bort. Eller hem – hem till Robert som hon höll kär i hela sitt liv. De ligger båda begravda i byn Gambais utanför Paris.

Just nu pågår en utställning om Sonia Delaunay på Skissernas museum. Verk från hela världen är inlånade – bland annat Cendrars verk La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France som var mycket svår att få tag på. Museet har flera program i anslutning till utställningen – se hemsidan. De säljer dessutom en vacker katalog.

Sydsvenskan om utställningen

Tom Sandqvist skriver  en bra essä om Sonia Delaunay i DN

Ur essän:

Den svenske kritikern August Brunius måste ha fallit till föga för tidens allmänt misogyna eller rent av antisemitiska stämningar. Han tyckte att konstnären Sonia Delaunays ”färgade rutor och cirklar” ingenting annat var än ”granna grannlåter utan sammanhang och mening”, medan maken Robert Delaunays målningar vittnade om en ”verklig målares hand och öga” – ”Mannen synes vara den begåfvade parten”.

mera i DN bland annat om konst i modet och modet i konsten. Vilket får mig att tänka på att man sytt upp kläder i Olle Baertling-stil – men inte i Delaunay-stil. Inte till försäljning i alla fall. Jag var på en dansföreställning där elever från Textilhögskolan i Borås sytt upp kläder efter Delaunays mönster. Men sen såg jag att Kapp Ahls kollektion är mycket ”Delaunaysk”. Fast man har ju förstås inte gett henne äran…

ännu mera i DN

Svenska Dagbladet verkar inte ha skrivit något om utställningen.

Uppdatering – den 22 december skrev Eva Ström en artikel i SvD.

Susanna Strömquist har skrivit ett kort blogginlägg på SvD om Sonia D och det glada 20-talet.

För den som är intresseradav att läsa mer kan jag framförallt rekommendera Skissernas museums utställningskatalog om Sonia Delaunay.

Ett kapitel i Women Artists in the 20th and 21th century av Uta Grosenick, Tashen förlag handlar om Sonia Delaunay. Det är en mycket bra bok, fina bilder och prisvärd.

Adlibris

Bokus

Guillaume Apollinaire – Chant de l’horizon en Champagne

Voici le tétin rose de l’euphorbe verruquée
Voici le nez des soldats invisibles
Moi l’horizon invisible je chante
Que les civils et les femmes écoutent ces chansons
Et voici d’abord la cantilène du brancardier blessé

Le sol est blanc la nuit l’azure
Saigne la crucifixion
Tandis que saigne la blessure
Du soldat de Promission

Un chien jappait l’obus miaule
La lueur muette a jailli
À savoir si la guerre est drôle
Les masques n’ont pas tressailli

Mais quel fou rire sous le masque
Blancheur éternelle d’ici
Où la colombe porte un casque
Et l’acier s’envole aussi

Je suis seul sur le champ de bataille
Je suis la tranchée blanche le bois vert et roux
L’obus miaule
Je te tuerai
Animez-vous fantassins à passepoil jaune
Grands artilleurs roux comme des taupes
Bleu-de-roi comme les golfes méditerranéens
Veloutés de toutes les nuances du velours
Ou mauves encore ou bleu-horizon comme les autres
Ou déteints
Venez le pot en tête
Debout fusée éclairante
Danse grenadier en agitant tes pommes de pin
Alidades des triangles de visée pointez-vous sur les lueurs
Creusez des trous enfants de 20 ans creusez des trous
Sculptez les profondeurs
Envolez-vous essaims des avions blonds ainsi que les avettes
Moi l’horizon je fais la roue comme un grand Paon
Écoutez renaître les oracles qui avaient cessé
Le grand Pan est ressuscité
Champagne viril qui émoustille la Champagne
Hommes faits jeunes gens
Caméléon des autos-canons
Et vous classe 16
Craquements des arrivées ou bien floraison blanche dans les cieux
J’était content pourtant ça brûlait la paupière
Les officiers captifs voulaient cacher leurs noms
Œil du Breton blessé couché sur la civière
Et qui criait aux morts aux sapins aux canons
Priez pour moi Bon Dieu je suis le pauvre Pierre

Boyaux et rumeur du canon
Sur cette mer aux blanches vagues
Fou stoïque comme Zénon
Pilote du cœur tu zigzagues

Petites forêts de sapins
La nichée attend la becquée
Pointe-t-il des nez de lapins
Comme l’euphorbe verruquée

Ainsi que l’euphorbe d’ici
Le soleil à peine boutonne
Je l’adore comme un Parsi
Ce tout petit soleil d’automne

Un fantassin presque un enfant
Bleu comme le jour qui s’écoule
Beau comme mon cœur triomphant
Disait en mettant sa cagoule

Tandis que nous n’y sommes pas
Que de filles deviennent belles
Voici l’hiver et pas à pas
Leur beauté s’éloignera d’elles

Ô Lueurs soudaines des tirs
Cette beauté que j’imagine
Faute d’avoir des souvenirs
Tire de vous son origine

Car elle n’est rien que l’ardeur
De la bataille violente
Et de la terrible lueur
Il s’est fait une muse ardente

Il regarde longtemps l’horizon
Couteaux tonneaux d’eaux
Des lanternes allumées se sont croisées
Moi l’horizon je combattrai pour la victoire

Je suis l’invisible qui ne peut disparaître
Je suis comme l’onde
Allons ouvrez les écluses que je me précipite et renverse tout

Published in: on november 22, 2007 at 6:52 e m  Kommentarer inaktiverade för Guillaume Apollinaire – Chant de l’horizon en Champagne  
Tags:

Toyen

1919

Toyen föddes den 21 september 1902 i Prag som Marie Cerminova. Man vet inte mycket om hennes bakgrund, hon har valt att inte berätta om den och hon tog tidigt avstånd från familjen.

År 1919 hade hon fyllt 17 och började på konsthantverks- och designskolan i Prag.

Jindrich Styrsky blev hennes livskamrat och de gick med i den avantgardistiska konstnärsgruppen Devetsil. Hon ville inte ställa ut under sitt namn och använde för första gången sin pseudonym Toyen. Det har spekulerats i vad den betyder och hur det kom sig att hon tog den. En förklaring är att hon använde det franska ordet citoyen – som hon förkortade. En annan förklaring är att poeten Jaroslav Seifert skrev ner några bokstäver på en servett på ett kafé. Han ordnade om bokstäverna och bildade ordet Toyen – som hon sedan anammade.

Toyen är varken ett mans- eller kvinnonamn i Tjeckoslovakien. Hon ville ha ett könsneutralt namn.

ReD – Revue Svazu moderní kultury Devětsil

Toyen deltar med sju verk på Devetsils andra utställning 1923. Två år senare reser hon med Jindrich Styrsky till Frankrike där de stannar i sex år och ställer ut flera gånger. De bor både i Paris och vid Côte d’Azur (Rivieran). Båda är fascinerade av Markis de Sade, hans liv och hans litterära verk. Och de besöker ruinen av hans slott i Lacoste.

De lär känna surrealisterna André Breton och Paul Eluard och bildar i Prag 1934 den första surrealistgruppen utanför Frankrike (tillsammans med Vitezslav Nezval och Karel Teige).

Året därpå ställer Toyen ut med surrealisterna i Paris. Det blir en succé och hon fortsätter ställa ut i London, Tokyo, Amsterdam och New York.

Klimatet i Europa hårdnar.

Nazisterna som tagit makten i Tjeckoslovakien förklarar att Toyens konst tillhör den ”degenererade konsten” (entartete Kunst). Främst var det ”otysk” konst, judisk och bolsjevikisk konst som förbjöds. Goebbels var ansvarig för utrensningen av ”degenererad konst” – han fick ihop en ansenlig samling.

1937 – den tyska utställningen över degenererad konst

I Tyskland hade man en utställning över denna konst – för att visa upp det sjuka som ett varnande exempel. Man ordnade också en utställning över godkänd konst. Efter fyra månader hade över två miljoner besökare sett den degenererade konsten – att jämföra med de endast ca sexhundratusen som såg den godkända konsten. Utställningen turnerade och visades i resten av Tyskland och i Österrike. Sedan såldes det mesta i Schweiz. Några verk behöll dock de tyska generalerna- trots entartete-stämpeln. Göring tog fjorton värdefulla verk, varav en målning av van Gogh och en av Cézanne. De verk som inte sålts eller stulits av tyska generaler brändes.

Stämningen i Sovjet liknade till stor del den i de tyskockuperade länderna. Där förbjöds ”borgerlig” konst. Endast socialrealistiska verk var tillåtna – allt annat var borgerligt.

1943 dör hennes livskamrat Jindrich Styrsky – vid 42 års ålder.

Toyen skapar i Prag under hela ockupationen, men ställer inte ut. Hon publicerar grafiska blad i underjordiska tidskrifter. Bland annat serien ”Göm dig krig!” från 1944.

Myten om ljuset, 1946

Toyen gömmer den unge poeten Jindrich Heisler i sitt badrum, det är hans skugga man ser avtecknad mot dörren. Kanske är han en planta som försöker komma i kontakt med omvärlden – uppryckt med rötterna, det är farligt att göra sig påmind, de tyska hundarna kan lätt snoka upp den som gömt sig. Vi som är utanför badrummet ser att skuggan som han tolkar som en tysk hund – en dobbermann – i själva verket är ett par behandskade damhänder – men kanske är det en förrädares händer?

Toyen har berättat om hur mycket Jindrich Heisler älskade ljuset och hur mycket han led av att under flera år aldrig kunna gå ut och njuta av ljuset.

1947 lämnar Toyen staden Prag tillsammans med Jindrich Heisler, för att resa till Paris, där de blir bofasta. De flyr undan Stalinismen.

Till Peter Ibbetson, 1947

Händer som sträcker sig mot varandra är ett ofta förekommande motiv i Toyens bilder. Här har hon inspirerats av Henry Hathaways film ”Peter Ibbetson” (Fången på Dartmoor) från 1935, med Gary Cooper i huvudrollen.

Peter Ibbetson (Gary Cooper) arbetar som arkitekt och får ett uppdrag av hertigen av Towers (John Halliday). Ibbetson upptäcker att hertigens hustru (Ann Harding) är Mary – Peters barndomskärlek. Hertigen blir svartsjuk och tänker skjuta Peter som tar tag i pistolen och råkar rikta den mot hertigen. Peter skickas till ett livstids fängelsestraff. Han tänker hela tiden på sin älskade Mary som han tror att han aldrig mer ska återse – men till hans glädje kommer hon till honom i drömmen.

Varje natt är hon där – och trots att de åldras – så är de alltid unga i drömmen. När Peter Ibbetson dör i fängelset kommer Mary och hämtar honom – och de går vidare in i ett nytt liv.

Många surrealister var mycket förtjusta i filmen och det sägs att Buñuel klassade den som en av de bästa filmer han sett.

Detta altare skapade Toyen för den Internationella surrealistutställningen 1947. Två händer av vax genomborrar glasväggarna för att förenas – händerna tränger till och med igenom varandra! Altaret förstördes efter utställningens slut och finns endast bevarat som ett fotografi.

1953 publiceras Jindrich Heislers och Toyens Les Spectres du Desert. Samma år avlider Heisler plötslig, endast 39 år gammal, av en hjärtattack.

Toyen umgås med Benjamin Péret.

Bréton, Toyen och Péret 1956

1959 dör Benjamin Péret efter en kort tids sjukdom.

Vid en viss timma, 1963

Genom ett fönster ser man en kvinna som flyr i panik, utanför fönstret är det grönt. Jämför med konstnären Berninis marmorskulptur Apollo och Dafne, från 1625.

Bernini – Apollo och Dafne 1622-25

Sagan om Dafne

Flodguden Peneios hade en skön dotter, som hette Dafne, hon var skygg.

Då Apollon dödat den förfärlige draken Python, träffade han kärleksguden Eros, som satt på en sten vid flodkanten och lekte med sin båge. Pilarna hade han lagt bredvid sig och synade dem en efter en. Några hade spetsar av guld, andra av bly. När nu Apollon en stund stått och sett, hur vårdslöst Eros handskades med pilarna, hånade han honom för hans leksaker.

Eros greps av vrede, lade en pil med gyllene spets på strängen och träffade Apollo mitt i hjärtat. Därefter försvann Eros in i skogarna på berget Parnassos och klättrade ända upp till de högsta höjderna. Han spejade efter ett byte och, när han såg nedåt dalen, upptäckte han den sköna Dafne. Utan att tveka tog han en pil med blyspets, siktade noga och med ett svirrande ljud flög pilen åstad.

Dafne tog sig åt hjärtat, vände sig hastigt om, och Apollon som kom fram mellan träden märkte genast hennes säregna skönhet. Hela hans väsen genomströmmades av kärlek, och utan att besinna sig närmade han sig henne fylld av längtan. Men Eros blypil hade hos Dafne endast ökat hennes ömtåliga skygghet, hon flydde förskräckt, och utan att se sig om skyndade hon fram mot flodstranden.

Hur snabb hon än var, var dock Apollon snabbare. Skräcken spände hennes krafter till det yttersta, och redan nalkades hon Peneios, sin fader, flodguden, hos honom skulle hon få skydd, då Apollon var så nära att han i nästa ögonblick kunde fånga henne. Hon bönföll i ängslan sin fader om hjälp och han förvandlade henne till ett lagerträd. Hennes fötter växte ner i marken, och från hennes höjda armar sköt löven fram, ögonen slöts, och den späda gestalten stelnade. Apollon slog klagande sina armar om stammen, hennes hjärta slog ännu, men svagt.

Då Apollon ej kunde få Dafne till maka, gjorde han lagern till sitt heliga träd, och eftersom guden är diktens, sångens och musikens gud men även beskyddar konst och vetenskap, ges en krans av lager ännu i dag åt diktare, konstnärer och vetenskapsmän.

Ovidius har skrivit om detta i sina Metamorfoser – men eftersom han var romare kallade han Eros för Amor.

Berninis Dafne avbildas i den stund hennes armar blivit grenar. Grenarna på Toyens Dafne motsvaras av grönskan utanför den förtvivlade kvinnas fönster. Jag vet inte om Toyen identifierade sig med Dafne. En viss likhet fanns det mellan dem; de ville absolut inte gifta sig. Men medan Dafne var kysk och ville likna Artemis/Diana (jaktens och kyskhetens beskyddare) så var Toyen inte kysk. I alla fall inte när hon var ung. Kanske hade hon dock bestämt sig för att nu fick det vara nog. Alla hennes män dör ändå ifrån henne.

1966 dör hennes vän – surrealisten André Breton.

1970 deltar Toyen med en egen ”kub”, en sal med verk av henne själv, Styrsky och Heisler, vid den internationella surrealistutställningen i Sverige, Moderna Museet. Utställningen visas också på Konsthallen i Göteborg, samt på Sundsvalls respektive Malmö museer. Moderna Museet förvärvar målningen ”Mythe de Lumière” – Myten om ljuset.

Toyen avlider på ett sjukhus i Paris den 9 november 1980.

~o~

Mer information om Toyen

Några verk av Toyen

Film om Toyen

Entartete Kunst på Wikipedia

Entartete Kunst – foton och filmsnutt från utställningen

Litteratur:

Toyen av Ragnar von Holten (Stockholm: Moderna Museet, 1985) – finns på bibliotek och antikvariat. Kolla antikvariat.net och Bokbörsen.

Surrealist Women av Penelope Rosemont

Ytterligare en bok om kvinnor i den surrealistiska rörelsen – men jag tror inte att Toyen är representerad i den:

Women Artists and the Surrealist Movement av Whitney Chadwick

Chech Book Covers är en vacker hemsida om böcker som producerades i Tjeckoslovakien under 1920- och 30-talet

 

Tillägg:
Jag har skrivit min första Wikipediaartikel. Skrev om Toyen och baserade artikeln på detta blogginlägg.

Min artikel har blivit redigerad flera gånger, ibland till det bättre, ibland till det sämre. Försöker bevaka den, men hoppas den kan leva sitt eget liv utan mina hökögon.
Här är den: http://sv.wikipedia.org/wiki/Toyen