Daniel Defoe – en riktig liten yrhätta…

Nu läser jag Kvinnor som älskar böcker för mycket av Brenda Knight. Smaka på titeln. Är den inte skriven för en sån som mig?

Undertiteln lyder: om bokmalar, blåstrumpor och berätterskor. Den handlar om kvinnor som skrivit böcker – ofta under svåra villkor – författare som blivit framgångsrika under sin livstid – eller långt senare. Kvinnor som inte fått sin plats i historien. Visst är det en bok som jag bara måste ha?

Den är inte bra. Följer bara mönstret av förlöjligandet och förminskandet av kvinnor. Baksidestextens rubrik lyder: ”Boken för alla stolliga bokmalar!” Stollig bokmal… Jag är ingen jävla stollig bokmal. Visst – jag är en bookaholicer – det är seriöst – jag är beroende av böcker – jag älskar böcker – och jag vill gärna äga dem – i alla fall om de är bra. Men stollig..? Så fan heller. Nå innehållet kan ju vara bra för det. Det kanske inte är Brenda Knight som skrivit baksidestexten – hon kanske inte ens har något att säga till om där? Jag är snäll och förlåtande.

En lång rad författare och skriftställare presenteras i korta – mycket korta avsnitt. Jag vet inte om de är presenterade i någon särskild ordning, kronologiskt är det inte, inte heller alfabetiskt eller geografiskt eller ämnesrelaterat. Svårt att få grepp om när de föddes och när de dog. Jag föredrar ett namn och födelseår samt dödsår som inledning – om det ska kännas seriöst. Är årtalen okända kan man skriva 800-talet tex.

Om författaren Mary Manley skriver Knight bland annat:

Förvånansvärt få känner till Mary Manley. Hon var den första brittiska kvinna som gjorde karriär som politisk reporter, den första kvinnliga författare som skrev en bästsäljare och den absolut första kvinna som kastades i fängelse på grund av sina skriverier.

Riktigt vad hon hade skrivit för att hamna i fängelse får man inte veta – bara att hon försvarade kvinnors rättigheter. Hade ju varit intressant att få ett smakprov – antingen av det heta politiska stoffet – eller något från rättegången.

Avsnittet om Mary Manley avslutas:

Innan Rebecca, Danielle och Jackie ens var påtänkta existerade alltså denna Mary! Denna yrhätta från 1600-talet föregrep både Joe Kleins populära politiska satir ”Primary Colors” och alla kvinnor som toppat en bästsäljarlista.

Jag vet inte vilka Rebecca, Danielle och Jackie är (så typiskt förresten att benämna kvinnor endast med deras förnamn) och yrhätta! Yrhätta skulle man aldrig skriva om en manlig författare. Daniel Defoe – en yrhätta. Har ni hört om Jonathan Swift? Vilken yrhätta han var… Och toppat bästsäljarlistor… Jag bryr mig inte om vilka som ”toppar bästsäljarlistorna” – vill bara veta vad som är bra och intressant – vilket inte alltid är samma sak som det som toppar bästsäljarlistan. Och vem är Joe Klein? Uppenbarligen en man – eftersom personen begåvats med ett efternamn.

Vid en närmare kontroll så visade det sig att Mary Manley inte ens hette Mary.

A sketch of Aphra Behn by George Scharf from a portrait believed to be lost.

Läs också stycket om Aphra Behn med kritisk blick. Varför uttalar sig författaren så tvärsäkert om Behns äktenskap – när litteraturforskarna inte ens vet om det existerade någon herr Behn?

Återigen besannas Friedrich Nietzsches berömda fras: “Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt: det uppfattar allt som enklare än det är och gör därför sin uppfattning mer begriplig och övertygande”.

Medan jag skrivit detta har jag läst lite till ur boken – och den tar sig – är klart bättre nu. Läste ett mycket längre avsnitt om Rachel Carson. Kanske är det så att författaren till boken – Brenda Knight – blivit lite slarvig med författare hon inte känner så väl till? Synd bara att hon har en så raljerande ton. Tror hon att det hon skriver inte blir intressant om hon inte skojar till det först? Eller hon kanske inte vänder sig till en sån som mig. Kanske tror hon att chiclitslukarna ska kasta sig över boken – och bli besvikna om den är för seriös och faktaspäckad?

Har sen tidigare en annan bok av Brenda Knight – Women of the Beat Generation. Kanske är hon mer intresserad av 1900-talet – än det som föregick 1900-talet?

Jag kommer trots allt att spara boken. Är bra som katalog. Vill jag veta något om ”Paula och hennes dotter Eustochium” som ägnade 35 år av sitt liv åt att översätta Bibeln till grekiska och latin – medan Hieronymos tog äran av deras arbete – om jag vill veta något mer matnyttigt om detta så får jag väl googla. Jag har i alla fall fått några namn och tips på vad som kan vara intressant att ta upp under mina föreläsningar om glömda kvinnor i historien.

Kvinnor som älskar böcker för mycket, av Brenda Knight finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus

Lättklädda kvinnor och påklädda män…

 

Tidningen Amelia skriver att endast en av tio av statyer på svenska gator och torg föreställer en kvinna med namn och kläder. Männen har oftast både namn och kläder. Carl Eldhs ”Strindberg” i Tegnérlunden – Stockholm – är väl ett av få undantag, ett halvt undantag – han har namn – men inte kläder. Fast det är inte Strindbergs magra kropp som ståtar på klippan. Om atleten som lånade ut sin kropp finns inte mycket information att få. Foto från Amelias statyuppror.

Blev lite konfunderad när jag såg Amelias sida med kvinnliga kandidater till nya skulpturer. Statyupproret? Det var väl inget uppror – snarare ett upprop. Fast när jag googlade vidare såg jag att man uppmanades att hänga halsband av flirtkulor eller pingisbollar som sprayats rosa på mansskulpturerna (som på bilden ovan) – ja – då förstår jag benämningen uppror.

Tanken är god – även om jag vänder mig lite mot några av de motiveringar man givit kandidaterna.

Fånigast är kanske drottning Kristinas:

Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll.

Skulle drottning Kristina vara en slags kunglig Pippi Långstrump? Är det inte lite väl långsökt?

Kanske ville man ”poppa upp” en historisk person av kvinnokön – som suttit på den svenska tronen, som om drottning Kristinas person i sig inte skulle vara intressant nog – utan den jämförelsen.

Men drottning Margareta – som regerade hela Norden med en fantastisk diplomati vore kanske en värdigare kandidat?

Ulrika Eleonora d.y. var den som i praktiken regerade Sverige under Karl XII krig och fångenskap – hon var dessutom ensam regent under en tid efter broderns död – 1718 fram till 1720 då hennes make Fredrik av Hessen valdes till ensam regent – mot hustruns vilja. Det har inte rests någon staty till hennes ära. Inte heller är det många som känner till hennes insatser i svensk inrikes- och utrikespolitik.

Annars är jag emot att kungligheter hyllas. Den som fått ett ämbete på grund av släktband – och inget annat – kan vara mentalsjuk – som Erik XIV – eller ointresserad av folkets väl och ve – som de flesta kungligheter – och ointresserad av att regera – som Karl XII, Adolf Fredrik, Gustav III och Gustav VI. Kan vara mördare – som Johan III och hertig Karl (den IX)…

Men det är de manliga kungligheterna som knipit de flesta (alla?) statysocklarna i landet.

Hellre än kungligheter skulle jag se personer som äras för sina insatsers skull. Författare, skådespelare, musiker, vetenskapspersoner, pionjärer.

 

Nanna Svartz (1890-1986) är en av de personer jag skulle nominera till Statyupproret. Foto: Tekniska muséet. Hon var bland annat den första kvinnan som blev professor vid en svensk statlig skola.

Bild på Elsa Eschelsson

Elsa Eschelsson. Foto: UR:s hemsida där man kan läsa om fler kvinnors kamp för akademiskt erkännande.

Elsa Eschelssons skulptur borde stå utanför juridiska fakulteten i Uppsala. Det var där hon undervisade och inte fick bli professor. Det var där hon trakasserades för sitt kön – och det var i Uppsala hon tog sitt liv.

Wendela Hebbe var Sveriges första kvinnliga journalist. Hon har fått en bilaga i Aftonbladet uppkallad efter sig. Har inte läst den men den lovar inte gott. Kvinnor behöver ingen egen bilaga – de borde ingå som en naturlig del i resten av tidningen – som här – när Wendela Hebbe presenteras på Aftonbladet Kultur i samband med 200-årsjubileet.

Fast varför är det bara kungligheter och intellektuella som ska hedras? Oavsett kön.

Visa full storlek

Foto Stockholmskällan

Kanske skulle Sveriges första kvinnliga taxichaufför Maud Hansson-Fagerberg få en staty? Radion gör ett reportage 26 februari 1956.

Eller kanske skulle en av de kvinnliga poliserna som förlöjligas i denna journalfilm från 1958 få ett senkommet erkännande? Länken går till SVT:s Öppet arkiv där man kan titta på fler filmer med kvinnliga pionjärer.

Eller så skulle man bara göra en staty över världens coolaste lastbilschaufför

En lista över de personer tidningen Amelia föreslagit – med vidhängande länkar till informativa sidor.

DN om Statyupproret

Corren Ami Lönnroth: Fin-, ful- eller populärkultur

Ami Lönnroth kommenterar det Anna Larsson skriver i SvD Dags för en ny kulturrevolution.

Jag förstår inte riktigt Anna Larssons slutkläm:

Sitt inte där som sippa 1800-talsprofessorer i era bonjourer. Knäpp upp ett par knappar och hotta upp sidorna så ska ni nog se att även de fula kommer att gilla det fina.

Det är dags för en ny kulturrevolution med en mycket mer konsumenttillvänd kulturjournalistik. Lustfylld, fräck och farlig precis som kultur är. För dom som älskar och brukar kultur, inte för några hundra inbitna kulturkritiker.

Är inte de finkultura rätt hotta redan? Det är väl inte ett par uppknäppta knappar i bonjouren som lockar fotbollshuliganerna från arenan till muséet? Är inte det att ha rätt låga tankar om människor?

ETC om Amelias statyuppror

Tidningen Dagens journalist Elisabeth (utan efternamn – så kvinnligt) undrar Vilken svensk kristen kvinna vill du se som staty? Uppdatering: Elisabeth har nu fått både efternamn, titel och adress. Sandlun var efternamnet oc titeln Chefredaktör, tf. vd och ansvarig utgivare. Adressen står under hennes namn – och kan vara bra att använda för den som har förslag på kristna kvinnor som borde få en staty efter sig.

Metro: Krav på fler kvinnliga statyer

Också finlandssvenska Vasabladet intresserar sig för Statyupproret

Önskas: Kvinnliga fångar till pjäs om Landskrona citadell

Planerar en nyskriven pjäs om fångarna på ett kvinnofängelse (Landskrona citadell) kring förra sekelskiftet.
 
Vi behöver bland annat scenograf, tekniker och skådespelare.
Vi bor i Lund och Malmö.
Vi söker kvinnor som har gott om tid, energi och driv för detta projekt.

 

Skriv till mig i kommentarsfältet nedan om du är intresserad av att delta – eller vill ha mer info.

Din mailadress kommer endast vara synlig för mig och ingen annan – om du skriver den i fältet för e-postadress.

Hemliga rum och änglamakerskan Hilda Nilsson

 

 

Missa inte att besöka ett eller flera av de hemliga rummen idag. 11-16 – fri entré.

Statens Fastighetsverk – SFV – håller 26 rum i Sverige och ett rum utomlands öppet för allmänheten den 24 maj 2008.

Jag kommer att missa det mesta – eftersom jag arbetar i ett av dem – på Landskrona citadell.

I Skåne är det bara citadellet – och Gråen som håller öppet.

 

Det gamla kruttornet på Gråen

 

 

 

 

 

 

 

Foto från Skånes Natur 1931

 

Fri entré till alla byggnader – samt gratis guidning. Till ön Gråen bjuds det dessutom på gratis båtfärd.

Gråen är en del av en byggnadsplan som påbörjades på 1700-talet – men som aldrig färdigställdes – det blev för dyrt.

 

Citadellet byggdes i mitten av 1500-talet som försvar mot bland annat huvudfienden; Svenskarna!

Så här skriver SFV på sin hemsida:

Nordens bäst bevarade 1500-talsfästning. Det finns ingen hejd på hemliga rum här. Vi har specialarrangemang just idag med guidade visningar av alla skrymslen – ner i hålor och tunnlar, upp i torn och på vallar och in i alla rum. Missa inte detta. Och dagen till ära kan du åka hästskjuts och se vaktparaden.

Statens fastighetsverks kulturarvsspecialist Hélène Hanes håller en specialguidning av fängelsetornet varje timma. Guidningar ges även på svenska, serbiska, kroatiska, bosniska, arabiska och albanska.

Carl Otto Andersson föddes 1840 i Ryds socken, Linköpings län och avrättades genom halshuggning den 6 mars 1872.

Jag antar att man då får höra om både barnamördaren Hilda Nilsson och Carl-Otto Andersson och hans hiskeliga humör.

Hilda Nilsson – foto från polisens arkiv.

Hilda Nilsson föddes 24 maj 1876 i en liten by utanför Helsingborg och tog livet av sig den 10 augusti 1917 i cell nummer fem på Landskrona citadells fängelse (tvångsarbetsanstalten). Det sägs att det ännu spökar i hennes cell…Och idag skulle Hilda fyllt år.

SR Släktband om Hilda Nilsson, änglamakerskor samt om forskning i arkiv.

Åsa Bolmstedt i Populär Historia om änglamakerskan Hilda Nilsson

I båda dessa länkar har Cecilia Riving lämnat material om Hilda Nilsson. Riving har forskat om henne – och det finns en artikel i en vetenskaplig tidskrift – som jag just nu inte hittar – av Cecilia Riving.

Fästningsfångar av Christer Feiff finns på Bokus, biblioteken och antikvariaten. Möjligen också på de övriga boklådorna. Boken kom ut 1999 och har utgått ur sortimentet på flera håll. Christer Feiffs bok är bra – där står bland annat om Carl-Otto Andersson och om fängelsernas historia i Sverige.

Mordet på Dagmar Kofoed och andra kriminalfall från nordvästra Skåne av Glenn Lauritz Andersson, 2002

Historien om ett slott. Landskrona citadell under fem sekler av Åke Jönsson, 1990. Jönssons bok är troligen den mest utförliga om Landskrona citadell.

Baljan där Hilda dränkte sina fosterbarn. Tvättbrädan och kolhinken användes för att hålla barnet under vattnet tills det drunknat.

~

Barnamorden i Hälsingborg

Melodi: Elfsborgsvisan.

 

Ett sorgespel skall jag tala om
Vari detaljer så smått framkom.
Det är om barnen de stackars små,
Som fasan själfva ej alls förstå.

I Hälsingborg, sundets vackra stad
Syns hvarje människa så nöjd och glad.
Därinom uselheten dock bor
Långt mera än kanske någon tror.

Det var en maka som gjorde i
Så kallad fosterbarnsindustri
Hvart barn hos henne mot döden gick
”i ett för allt” dock betaldt hon fick.

Man ryser uti sin själ med fog
Vid tanken på hur hon lifvet tog
På dessa åtta små arma barn,
Som kommit hade i hennes garn.

Hon lade dem i en balja ned,
Det stackars barnet i kval sig vred
När det i vattnet så varmt som glöd,
Gick för att möta så hemsk sin död.

Men Hilda Nilsson blef oberörd,
Hon sörjde blott att hon ej blef störd
Hon skaffade sig snart nog praktik
Att med ett lock tysta barnens skrik.

När barnen tagits af döden se`n
Dess lik blev lagdt uti fotogén
Och elden gjorde processen kort
Att barnens lik hastigt skaffa bort.

En moder sitt barn dock saknade
Och hennes misstankar vaknade
Hon till polisen då genast gick
Och Hilda Nilsson förhöras fick.

Fast hon då genast var på sin vakt
Fick dock polisen i dagen bragt
Att åtta barn alla mycket små,
Till evigheten hade fått gå.

Att skaffa pengar det varit blott,
Som henne dref till sitt hemska brott.
Hur kan en kvinna väl bli så hård
mot barn, som lämnats i hennes vård!

Men som hon dödat de arma små
Nog straffet därför ej skall undgå.
Och hon får nog utaf Gud till sist
Vad hon förtjänat; det är då visst.

Skillingtryck: ”Fem förträffliga nya visor”, nr.38, Malmö Visförlag, Nils Lindström, 1917.

SvD om hemliga rum

Aftonbladet om hemliga rum

DN om hemliga rum

Kristianstadsbladet om hemliga rum

HD om hemliga rum

HD om Gråen

Sköna hem om hemliga rum

Allt om Stockholm om hemliga rum

Citadellets hemsida

Den 24 maj är det dessutom Landskronadagen

Skånska Dagbladet om hemliga rum

Skånska dagbladet om Citadellet

Expressen om hemliga rum

Lokaltidningen om hemliga rum

 

Sydsvenskan har inte skrivit något i sin nätupplaga om hemliga rum. Lite nonchalant kan man tycka.

Uppdatering: June Rydgren har skrivit om Hilda Nilsson och Helsingborg på Hildas tid.

Uppdatering 2: Enligt SFV besökte 62 091 personer de hemliga rummen idag. 4000 av dessa kom till citadellet. Det känns i kroppen, skallen och i munnen – som är skapligt söndersnackad nu. Men det var kul. Och folk uppskattade visningarna.

Uppdatering 3: Sydsvenskan har iefterhand skrivit om de hemliga rummen på Citadellet.

Uppdatering 4: Hittade en artikel i Aftonbladet om Hilda Nilsson. Men författaren skriver att Hilda Nilsson var den sista svensk som fick dödsstraff och inte benådades. Men det stämmer inte – hennes dödsstraff omvandlades till livstids fängelse. Och från detta benådades hon inte, hon fann livet meningslöst och outhärdligt och hon tog sitt liv.

Kvinnliga kompositörer – del II

Grevinnan Beatriz de Dia (1100-talet) – katalansk trubadur – lyssna på hennes verk här.

För ett tag sen skrev jag ett inlägg; Kompositörer och ”kvinnliga kompositörer”. Bloggaren Sandra kommenterade och ville ha tips på musik som kunde spelas i butiken – så att kunder skulle kunna inspireras och kanske vilja köpa en skiva.

Jag tyckte det var en bra idé – började leta lite – med Wikipedias lista på kvinnliga kompositörer som utgångspunkt.

I Sverige är kanske Ginza och CDON.com störst på musik på Internet. Enkelt med svenska Internetbutiker –  priserna är i svenska kronor – och avgiften för frakten är tydligt utskrivet.

Men Amazon har en fördel – både på musikdelen och bokdelen. Man får smakprov. Ja, det kanske går på vissa av Ginzas skivor också  (fast jag hittade inget) och på cdon.com. Dessutom är Amazon större, mycket större och har ett stort utbud av musik och böcker. Smakprov på Adlibris och Bokus böcker är sällsynt.

Women as Composers and Performers of Medieval Chant

Hittade Sacred Women: Women as Composers and Performers of Medieval Chant – som går att lyssna på – på Amazon. Bland kompositörerna på skivan ingår bland annat Kassia och Hildegard av Bingen. Man får bara höra korta utsnitt – men jag tycker skivan låter bra.

Hildegard får en vision – skriver ner den och får den granskad av en munk – som tittar in från ett angränsande rum. Illustrationen är ett självporträtt och ingår i hennes Scivias – känn Guds vägar.

Det finns flera skivor med musik av Hildegard av Bingen – några är bra – andra är mindre bra.

Amazon fick jag 201 träffar. Tror det går att lyssna på de flesta. En skiva som jag har – och som jag inte tycker om är Vision. Jag vet inte vad det är – något new ageaktigt kanske. Tycker inte om den. Dessutom har den ett fult omslag.

Feather on the Breath of God

Köp Feather on the Breath of God istället. Den är mycket bättre och har ett finare omslag. Bilderna på flera av skivorna är Hildegard av Bingens egna verk. Hennes visioner från Gud.

Det finns många böcker om och av Hildegard av Bingen – baserade på hennes manuskript. Illuminations of Hildegard of Bingen är en prisvärd bok – med foton av hennes verk i ganska bra tryck i mitten. Pappret som texterna är tryckta på är av enkel kvalitet – men det gör inte så mycket. Amazon har flera böcker av henne – och det går att få en förhandstitt i de flesta av dem. Några av böckerna finns också på Adlibris och Bokus – och naturligtvis på biblioteken också.

Azalais from a 13th-century chansonnier now in the Bibliothèque nationale de France.

Porträtt från ett 1200-talsmanuskript föreställande Azalais de Porcairagues.

Hon var bildad, en adelsdam, trubadur (trobairitz), skrev kärlekssånger till Gui Guerrejat, levde någon gång under sent 1100-tal, föddes troligen samma trakter som den man hon älskade – Gui Guerrejat. Han kom från Béziers, tio kilometer söder om Montpellier. 

Lo Gai Saber

Lo Gai Saber heter en skiva – den finns också att lyssna på – på Amazon. Det är en samlingsskiva – där flera medeltida  verk ingår. Ar em al freg temps vengut är det verk som ska vara skrivet av Azalais de Porcairagues. Fast jag tror att det bara är texten som är hennes – det verkar inte som om noterna till något av det hon komponerat finns bevarat.

Songs of the Women Troubadours (Garland Library of Mediaeval Literature)

Nästa kvinna på Wikipedias lista över kvinnliga kompositörer – Tibors de Sarenom – hittade jag ingen inspelning med – men däremot hittade jag en bok: Songs of the Women Troubadours där hon ingår tillsammans med ytterligare ett antal kvinnliga kompositörer från medeltiden. (Den finns på Adlibris också – men man blir inte så sugen på att köpa en bok när man inte kan se dess omslag – och inte läsa något om den över huvud taget).

The Lais of Marie de France (Penguin Classics)

The Lais of Marie de France

Marie de France föddes i Frankrike, levde i England. Hennes texter finns i nytryck att köpa – men går också att läsa gratis på Project Gutenberg. På skiva hittade jag inget. Men jag fann Marie de Francesällskapets egen hemsida.

Alamanda de Castelnau hittade jag varken skivor eller böcker om/med – däremot ingår hon i vissa samlingsverk om kvinnliga trubadurer från medeltiden.

Maria de Ventadorn – på franska: Marie de Ventadour. Hittade tio skivor när jag sökte på hennes namn på Amazon. Men det verkar vara någon annan Ventadour som medverkar på skivorna – Bernart de Ventadour.

Beatriz de Dia from Bibliothèque Nationale, MS cod. fr. 12473, 13th century

Beatriz de Dia – även kallad Comtessa de Dia (1100-talet) gav 17 träffar på Amazon music. Finns flera skivor som man kan lyssna på.

Coronation of Louis VIII and Blanche of Castile 1223.jpg

Drottning Blanca av Kastilien/Blanche de Castille född 1188 i Palencia i Spanien (inte Valencia), död 27 november 1252 i Paris, förutom drottning även kompositör – finns med på samlingsskivan The Medieval Lady. Hittar inga böcker om denna starka och stridbara kvinna – som under långa perioder regerade Frankrike.

Castelloza levde under tidigt 1200-tal. Adelsdam, gift med Turc de Mairona. När hennes man drog ut i korståg sägs det att hon blev förälskad i en annan man; Arman de Brion – till vilken hon skrev sina hovsamma kärlekssånger.

Dames Margot and Maroie hittade jag inte så mycket om och av. De ingår i vissa samlingsverk om kvinnliga medeltida kompositörer.

The Aristocracy in the County of Champagne, 1100-1300 (The Middle Ages Series)

Duchess of Lorraine finns inte heller så mycket material om. Om hon är densamme som Gertrude av Dagsburg – vilket antyds på Wikipedia – så finns en bok där hon ingår: The Aristocracy in the County of Champagne, 1100-1300 av Theodore Evergates.

Maroie de Dregnau de Lille nämns i flera av verken – tex Women In The Middle Ages: An Encyclopedia Men jag äger inte detta fantastiska lexikon – kan inte säga om det är så bra som jag vill tro – och inte heller vad det står skrivet om dessa sistnämnda kompositörer. Maroie de Dregnau de Lille finns med på samlingsskivan The Medieval Lady.

Garsenda of Forcalquier (c. 1180 – c. 1242) är den sista kvinnliga kompositören på Wikipedias lista – innan år 1500. Hon nämns i boken The Women Troubadours.

 

Boktips:

An Encyclopedia

Women In The Middle Ages: An Encyclopedia Katharina M. Wilson och Nadia Margolis

The Women Troubadours (Norton Paperback)

The Women Troubadours Magda Bogin och Meg Bogin. Boken kostar inte så mycket. I skrivande stund 102 kronor på Adlibris och 107 kronor på Bokus. Äger den inte – så jag kan inte säga om den är prisvärd.

Songs of the Women Trouveres

Songs of the Women Trouveres Eglal Doss-Quinby och Joan Tasker Grimbert

The Western Art Tradition, 1150-1950

Women Making Music: The Western Art Tradition, 1150-1950 Jane Bowers och Judith Tick

New Approaches to German and European Women Writers and to Violence Against Women ... of Medieval and Early Modern Culture)

The Power of a Woman’s Voice in Medieval and Early Modern Literatures Albrecht Classen

An Anthology of Poems and Melodies (Garland Reference Library of the Humanities)

Songs of the Troubadours and Trouveres: An Anthology of Poems and Melodies Samuel N. Rosenberg, Margaret Switten och Gerard Le Vot.

A Biographical Dictionary (The Great Cultural Eras of the Western World)

The Rise of the Medieval World 500-1300: A Biographical Dictionary Jana K. Schulman

Några av mina favoritböcker om medeltiden som jag tipsat om tidigare är:

Medeltida människor av Birgitta Kurtén-Lindberg. Boken verkar vara slut på förlaget, men finns på bibliotek och antikvariat. Kanske finns den på tidskriften Populär historias webbutik.

Den dynamiska medeltiden av Michael Nordberg. Slut sedan länge på förlaget. Jag hoppas att båda dessa ges ut igen.

Antikvariat.net och Bokbörsen hittar jag ofta de begagnade böcker jag vill ha. Såg att Kurtén-Lindbergs bok finns inne på båda sidorna. Detsamma gäller Nordbergs bok.

Drottningar och sköldmör: gränsöverskridande kvinnor i medeltida myt och verklighet ca 400-1400 av Agneta Ney. Boken finns både på Adlibris och Bokus. Recension av Lars Lönnroth i SvD.

Dessa böcker handlar inte i första hand om kompositörer – men om medeltiden. Och de ger en helt annan bild av epoken än den jag lärde mig i grundskolan.

Vad hände i Sverige under medeltiden? Böcker om den heliga Birgitta finns det massvis av – och de flesta är bra. Om folkkungarna kan man också läsa i många bra och spännande böcker. Den här boken sticker dock ut lite grand. Den handlar både om helighet och folklighet:

Kvinnor, barn & fester i medeltida mirakelberättelser av Janken Myrdal och Göran Bäärnhielm. Heligt – eftersom det handlar om helgon och mirakel – folkligt – eftersom det är berättelser – som säger en hel del om livet då. På Adlibris men inte på Bokus. Gavs ut 1994.

Och så min favoritbok – boken där du hittar allt du söker:

pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år

Den nya kvinnostaden: pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år av Nina Burton. På Adlibris och Bokus. Den är lättläst och spännande, har ett rikt personregister och en bra referenslista. Nina Burton har gjort ett grundligt förarbete och sedan satt sig ner och broderat med orden. Det enda jag saknar är färgbilderna. Dessa finns på insidan av skyddsomslaget på den inbundna boken – men jag vill att boken ska späckas av fina bilder – särskilt när en konstnärs verk ska gestaltas.

 Musiktips:

The Medieval Lady

The Medieval Lady – verk av flera kvinnliga kompositörer. Går dock inte att lyssna på – på Amazon, så jag vet inte om skivan är bra. Tråkigt omslag.

Sacred Women: Women as Composers and Performers of Medieval Chant – ytterligare en samlingsskiva – har lyssnat på Amazon – den låter bra.

Dessutom alla de skivor jag redan nämnt med Hildegard av Bingen och samlingsskivan Lo Gai Saber – där verk av flera kvinnliga kompositörer ingår.

Vetenskapsmän och kvinnor

Pingvinberget. Foto: Scanpix

Förut diskriminerades kvinnor enligt lagen – numera upprätthålls diskrimineringen av frivilliga krafter.

Den meningen stod skriven på en tändsticksask jag fick av min mamma när jag var i tonåren.

I år är det nio män och en kvinna som tilldelats Nobelpriset. Det kan bero på att kvinnor inte har gjort några lysande upptäckter på senare år. Det kan också bero på något annat.

SvD skriver: Av de 16 ordinarie ledamöterna i de tre Nobelkommittéerna – de med mest inflytande – är ingen kvinna. 15 personer är adjungerade till kommittéerna och av dem är tre kvinnor. Är det så att män väljer män och kvinnor väljer kvinnor? Nej min erfarenhet är att män väljer män och kvinnor väljer män.

Bertil Fredholm ordförande i medicinkommittén säger: Priserna speglar upptäckter som gjordes för kanske 20 år sedan då ännu färre eller nästan inga kvinnor hade toppositioner inom forskningen. Med den satsning som görs nu kommer situationen att ändras i framtiden.

Men det stämmer inte riktigt – kvinnor har i alla tider forskat, fast man har velat se dem som assistenter till de manliga forskarna.

Kvinnor kanske inte är så intresserade av forskning?

Nej – det stämmer inte heller, SvD berättar i en annan artikel att: I dag är könsfördelningen på doktorsnivån så gott som jämlik men därefter försvinner kvinnorna successivt för att sjunka till 17 procent bland landets professorer.

– En viktig orsak är att befordringsgången efter doktorsexamen är oklar och delvis godtyckligt, säger Lars Leijonborg. Det är därför viktigt att införa ett mer rättvist, tydligt och öppet system inte minst för att stimulera kvinnorna att fortsätta med forskningen.

Frågan är hur man ska göra med Nobelpriset? Riksbankens pris i ekonomi – det som felaktigt kallas Nobelpriset i ekonomi har hittills inte gått till en enda kvinna.

Nobelpriset i fysik har gått till två kvinnor: Marie Curie 1903 och 60 år senare till Maria Goeppert-Mayer.

Marie Curie är fick Nobelpriset två gånger – men båda gångerna var problematiska. Anledningen var att hon var kvinna. Första gången skulle bara Henri Becquerel och hennes make Pierre Curie få priset – eftersom Nobelpriskommittén ansåg att hon bara varit sin makes assistent (ett öde som även drabbade Maria Goeppert-Mayer 60 år senare).

Pierre insisterade på att även Marie skulle vara med. Allt arbete hade de gjort tillsammans. Men de fick inte varsitt diplom – de fick dela på Pierres diplom.

1906 råkade Pierre ut för en olycka, han blev överkörd av ett hästekipage och avled genast.

Marie ombads att ta över Pierres professur vid Sorbonne – där ingen kvinna tidigare hade varit professor. Hon kandiderade dessutom till den franska vetenskapsakademien – men dit var inga kvinnor välkomna – dörren förblev stängd även för henne.

1911 skulle hon få sitt andra nobelpris – denna gång i kemi – och hon skulle inte dela det med någon. Men skandalpressen i Paris ville något annat. Man hade upptäckt att hon hade en relation med en gift man. Ryktet nådde Sverige och vetenskapsakademien. De uppmanade Marie Curie att på grund av denna affär inte personligen infinna sig för att hämta priset. Men Marie Curie menade att priset inte hade något med hennes privatliv att göra. Hade hon varit en man så hade ingen lyft på ögonbrynen på grund av hans ”virila leverne”.

Nobelpriset i kemi har sedan bara gått till ytterligare två kvinnor. 1935 fick Irène Joliot-Curie (dotter till Pierre och Marie Curie) priset. Hon delade det med sin make. 29 år tog det för att hitta en ny kvinnlig kandidat till nobelpriset i kemi; 1964 fick Dorothy Crowfoot-Hodgkin det.

1962 fick Crick, Wilkins och Watson dela på nobelpriset i medicin för sin upptäckt av DNA. Men vad de glömde berätta var att Rosalind Franklin skulle varit med och delat det om hon varit i livet. Nu delas inte nobelpriset ut postumt – trots att författaren Erik Axel Karlfeldt fick det sedan han gått bort. Och fler än tre kan inte dela på priset – så det var ju praktiskt att Franklin gått och fått cancer. Hon gick bort 1958.

Anledningen till att det blev just de tre var bland annat därför att hennes manlige kollega – Maurice Wilkins – gått in på hennes laboratorium och stulit det fotografi hon tagit av DNA. Rosalind Franklin var den förste som lyckats fotografera det.

Franklins stulna fotografi av DNA

Stämningen mellan Wilkins och Franklin var dålig redan innan och för Franklin var det över huvud taget svårt att vara kvinna och forskare. Till exempel så hade kvinnor inte tillstånd att vistas i universitets matsal. Hon fick sitta på labbet eller i en korridor. Om vädret tillät kunde hon sitta på en bänk utomhus.

James D. Watson skriver i sin självbiografi ”The Double Helix” om upptäckten av DNA. Han nämner Rosalind Franklin – men kallar henne konsekvent för Rosy (de övriga forskarna nämns vid efternamn). James D. Watson går bland annat på ett föredrag hon håller och kommenterar: ”There was no warmth or lightness in her words. Even so, I could not regard her as totally uninteresting. For a moment, I wondered how she would look if she took off her glasses and did something different with her hair. Then, however, my interest moved back to her description of the crystalline X-ray diffraction pattern.”

Franklin bar inte glasögon enligt en av hennes närmaste vänner – Anne Sayre – som senare skrev en bok – där hon bland annat kommenterar Watson biografi.

James D. Watson är samme person som nyligen påstått att svarta, överviktiga och kvinnor inte är lika smarta som vita, smala män. Senare bad han om ursäkt: Jag kan inte förstå hur jag har kunnat säga det.

Det kan jag – han har sagt så för att han tycker så. Punkt slut.

1967 upptäckte Jocelyn Bell pulsarerna. För detta fick hennes handledare Antony Hewish och en medarbetare – Martin Ryle – nobelpriset. Jocelyn Bell fick inget pris – vilket väckte starka reaktioner – och man kallade händelsen ett skämt – ett No Bell Prize.

Det finns olika bortförklaringar till händelsen – bland annat att eftersom han var hennes handledare och hon var på hans labb så är det så. Handledaren får äran av det som assistenterna gör. Är det en bra förklaring?

George H. Hitchings och hans kollega Gertrude B. Elion

Faktum är att man inte behöver ha doktorerat för att få priset och man kan vara någons assistent och ändå få nobelpriset. Gertrude Belle Elion föddes i New York 1918. Hon tog examen – men kunde inte doktorera – eftersom kvinnor inte tilläts ha en doktorandplats på New York University 1941. Istället arbetade hon som assistent åt George H. Hitchings på läkemedelsföretaget Burroughs-Wellcome (nu GlaxoSmithKline). 1988 delade de två på nobelpriset i medicin för de sex läkemedel som de uppfunnit:

  • merkaptopurin, första behandlingen mot leukemi.
  • azatioprin första immunosuppressiva läkemedlet används vid organtransplantation.
  • allopurinol används vid gikt.
  • pyrimetamin mot malaria.
  • trimetoprim används mot meningitis, blodförgiftning, och bakterieinfektion i urinröret.
  • aciklovir mot munherpes.

Det finns alternativa nobelpris – Right Livelihoodpriset grundades av frimärkssamlaren Jakob von Uexkull – som tidigare försökt få Nobelstiftelsen intresserad av ytterligare ett pris. Priset delas vanligen ut i fyra delar. I år (den 7 december klockan 18) kommer dessa personer samt en organisation få dela på summan – 2 miljoner kronor;

Percy och Louise Schmeiser, Kanada, belönas för att de, enligt juryn, ifrågasätter den miljömässigt och moraliskt snedvridna tolkningen av patentlagar.

Juristen Christopher Weeramantry, Sri Lanka, får priset för sitt arbete med att stärka och bredda folkrätten.

Dekha Abdi från Kenya har arbetat med freds- och konfliktlösning i en rad afrikanska länder som Uganda, Etiopien, Sudan och Sydafrika.

Och företaget Grameen Shakti, Bangladesh, får Right Livelihood-priset för att det erbjuder miljövänlig belysning och energi till tusentals byar i Bangladesh.

DN om Grameen Shaktis arbete med solceller i Bangladesh.

Paul Greengard

Ytterligare ett alternativt nobelpris har instiftats; ”The Pearl Meister Greengard Prize” grundades av nobelpristagaren Paul Greengard på grund av han tröttnat på den manliga dominansen bland de som varje år tilldelas nobelpriset. Paul Greengard grundade priset 1998 till minne av sin mor som avled i samband med att hon födde honom. År 2000 fick han nobelpriset och han la hela summan ca 2,9 miljoner kronor i fonden för sitt pris. Priset delas endast ut till kvinnor och endast i ämnet biomedicin.

Hittills har dessa kvinnor fått priset:

  • Nicole Marthe Le Douarin (2004)
  • Philippa Marrack (2005)
  • Mary Frances Lyon (2006)
  • Gail R. Martin, Elizabeth Robertson(2007
  • Det progressiva USA bloggar om Paul Greengard och hans pris.

    Aftonbladet skrev 2005 om kvinnor som hoppat av forskningen och hur könsfördelningen såg ut då mellan professorerna på landets universitet.

    SvD: Ett helt nytt system för befordring inom universitet och högskolor med över tusen nya tjänster ska öka kvinnornas möjlighet att göra akademisk karriär.

    Marie Wahren-Herlenius blir professor i experimentell reumatologi och dessutom vice prefekt för den stora medicinska institutionen på KI. Det klarar hon av med hjälp av ett stort nätverk – som kan ta hand om barnen…

    Svenska akademiens motivering till att Doris Lessing skulle få årets nobelpris i litteratur löd: ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

    Lessing uppskattade inte motiveringen: – Jag vet inte vad de menar med det. Varför inte ”den mänskliga erfarenheten”? Varför just den kvinnliga? Jag har aldrig gillat uppdelningen i manligt och kvinnligt.

    Och jag kan bara hålla med – när har en manlig författare fått sitt nobelpris för att han har varit ”den manlige erfarenhetens epiker”?

    För övrigt verkade Lessing glad över beskedet: – Jag har vunnit vartenda jävla europeiskt litterärt pris det går att vinna och nu detta, ja det är fantastiskt, fortsätter pristagaren.

    Men till Stockholm kommer hon inte – och det är inte ens Lessing som läser sitt inspelade tacktal; ”On not winning the Nobel prize”. (Uppdatering: Talet var mycket bra – kan läsas här – bland annat).

    För övrigt är ordet vetenskapsman ett fånigt ord för forskare. När konstnären Rosa Bonheur – som första kvinna utnämndes till den franska hederslegionen år 1865- sa kejsarinnan Eugènie: Jag är så glad att jag fick göra detta under min livstid. Detta bevisar att geni inte har något kön.

    På engelska heter vetenskapsman scientist. Ett könsneutralt ord som uppfanns av en recensent som försökte sammanfatta allt som ”vetenskapsmannen” Mary Sommerville arbetade med. Boken som skulle recenseras hette On the Connexion of the Physical Sciences och kom ut år 1834.

    Om alla dessa människor finns en uppsjö av böcker.

    En bok som jag verkligen vill rekommendera är Nina Burtons Den nya kvinnostaden. Den handlar om flera starka, spännande, särskilda kvinnor ur historien. I slutet av boken finns ett bra referenslista – böcker som Burton rekommenderar och ett personregister. Burton har rest i flera av dessa kvinnors fotspår. Vissa platser – som jag inte trodde var möjliga att hitta – som till exempel Hildegard av Bingens kloster – har hon hittat. Där klostret låg ligger numera ett köpcentrum. Svenskarna rev klostret under 30-åriga kriget.

    Det finns flera böcker om Rosalind Franklin bland annat; Rosalind Franklin and DNA av Anne Sayre samt Rosalind Franklin – the dark lady of DNA av Brenda Maddox. Man kan jämföra James D. Watsons biografi med dessa. Fast egentligen vill jag inte uppmana till köp av något han har skrivit.

    Om Marie Curie: Obsessive Genius: The Inner World of Marie Curie av Barbara Goldsmith. Jag vet inte om boken är bra – jag har den inte.

    Marie Curie: The Woman Who Changed the Course of Science av Philip Steele.

    Om Marie Curie finns det hur många böcker som helst – men jag har ingen bok om henne. Min dotter fick en enkel barnbok på engelska av mig. Så att hon kunde träna språk och på köpet bli mer allmänbildad. Boken heter Marie Curie och är skriven av Lisa Wade McCormick. Vackra foton. Enkel text. Köp den gärna till ett nyfiket barn.

    Om Mary Somerville: Mary Somerville: Science, Illumination, and the Female Mind. Jag har inte heller denna bok. Har ingen bok om henne heller – så jag kan inte rekommendera något. Det fantastiska är att hennes egen bok finns i nytryck. Men eftersom jag inte är forskare så skulle jag trolligen inte ha någon glädje av den.

    För den som är ute och reser kan det vara intressant att veta att det finns ett college uppkallat efter henne; The Somerville College i Oxford – ett av de första college för kvinnor där.

    Det finns en bok om kvinnor och vetenskap: Förbjuden Frukt På Kunskapens Träd : Kvinnliga Akademiker Under 100 År.

    Boken är en essäsamling – ett kapitel är skrivet av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska och handlar bland annat om Rosalind Franklin och Nanna Svartz – samt om ”The leaking Pipeline” – dvs: Varför finns det så många kvinnliga forskare på grundnivå – men få på högre nivå och ännu färre kvinnliga professorer. Är det familj och barn som hindrar? Nej – gifta kvinnor tenderar att klara sig bra, skriver många vetenskapliga artiklar och kommer längre än ogifta kvinnor utan barn. Vad är då orsaken till kvinnofallet? Läs boken. Jag har bara läst ett kapitel – ett som min vännina Lydia kopierade och skickade. Nu vill jag ha hela boken.

    Bokus

    Adlibris

    Är Alice Kafkas syster?

    Läser en kort artikel i SvD om Alice Herz-Sommer 104 år – som minns promenaderna med Kafka. Som rubrik på SvD:s startsida har man valt: Kafka släppte loss. Systern, 104 år, berättar. Alice Herz var en syster – men Kafkas syster var hon inte. Däremot var Franz Kafka som en i familjen Herz. Han var egentligen vän till äldste dottern Herz’s fästman.

    Alice Herz-Sommers egen historia är intressant. Hon blev en berömd konsertpianist i Prag. Gifte sig 1931  med Leopold Sommer – efter två veckors bekantskap. 1937 får de en son. Tyskarna invaderade i mars 1939. Familjen var av judiskt-tjeckiskt ursprung. 

    I juli 1942 blev hennes mamma bortförd till Theresienstadt och några månader senare mördad i Treblinka. Alice tog detta mycket hårt. Hon beslöt sig för att öva in samtliga av Chopins 24 svåra etyder – en väg att inte bli galen av förtvivlan. Hon och hennes man tilläts att bo kvar i sin våning – medan övriga familjer av judiskt ursprung tvingades att flytta till stadens ghetto. Deras närmaste grannar var alla nazister.

    Familjens tjeckiska vänner hade slutat hälsa på dem på stan, men när familjen Herz-Sommer fått reda på att de skulle deporteras till Theresienstadt kom vännerna dit och tog tavlor, mattor och möbler. Men de sa ingenting. Alice Herz-Sommer antog att för vännerna var familjen Herz-Sommer redan döda. Precis innan familjen skulle gå till tåget kom en av grannarna – Herman och hans hustru – och han sa: ”Frau Sommer, jag hoppas att ni och er familj kommer tillbaks en dag. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag uppskattade ert pianospel – det var underbart – jag vill tacka er.”

    Alice Herz-Sommer tyckte att deras nazistiske granne var den mest mänskliga av alla i deras omgivning då.

    Hela familjen Sommer hamnade i Theresienstadt, men hennes man skickades till Auschwitz 1944 – hon såg honom aldrig mer. Alice gav över 150 konserter i Theresienstadt och är övertygad om att det var detta som räddade hennes liv.

    Parets son Raphael var med i Hans Krásas barnopera Brundibár – som gavs i ett led i nazisternas spel för gallerierna: ”Allt är så normalt i Theresienstadt.” Det skickades ungefär 15 000 barn till Theresienstadt. 130 överlevde. Raphael var en av dem.

    Alice ville inte att hennes son skulle behöva bära ett hat mot tyskarna för vad som drabbat hans far, hans fars familj, Alice vänner och de flesta av deras familjemedlemmar. Hon ville att man skulle förlåta och gå vidare. Hon kände inget hat ens mot de nazister som utfört alla grymma dåd. Alice Herz-Sommer menar att alla människor föds med en god och en ond sida. Alla kan bli lika onda som de.

    Numera bor hon i London, hon spelar piano från 10 på förmiddagen till 1 på eftermiddagen – trots att hennes pekfingrar blivit förlamade.

    Sonen Raphael gick bort 2001, men hans hustru håller Alice sällskap några timmar om dagen.

    Alice trivs i London, hon uppskattar engelsmännens artighet och hon uppskattar deras humor. Hon känner sig hemma där.

    Det har skrivits en bok om henne: A Garden of Eden in Hell – den kommer ut på engelska år 2008.

    Guardian Unlimiteds intervju med Alice Herz-Sommer

    Verlagsgruppe Droemer Knaur foton på Alice Herz-Sommer och information om boken.

    Bildgalleri från familjen Herz-Sommers album.

    Christopher Nupens Film ”We Want the Light” – en film om musikens viktiga roll i våra liv. I filmen finns bland annat intervjuer med Alice Herz-Sommer. Man kan se ett smakprov från filmen på sidan, eller här:

    Önskelista och konstnärskollektiv

    När min mamma dog slutade jag tro på tomten – men om det mot förmodan finns en tomte – någonstans därute – så vill jag ha en bok.

    Ja, jag vet – jag har redan fler än jag kommer att hinna läsa innan jag går i pension. Men böcker kan man väl inte ha för många av? Jag läser i flera böcker samtidig – och jag läser de flesta böcker flera gånger. Och om de är riktigt bra köper jag minst en till och ger bort.

    Den bok jag önskar mig nu, kära tomten är Italian Women Artists from Renaissance to Baroque, av Doriana Comerlati. Jag tror nämligen att jag kommer att få stor nytta av den. Och jag tror fler än jag kommer att få njuta av att jag njuter. Jag tar med vad jag lärt mig på mina föreläsningar – och jag skriver om det här – på min blogg.

    Om jag inte kan få boken – så skulle jag vilja ha en resa till Bremen (snälla).

     

    Paula Modersohn Beckers porträtt av vännerna Rainer Maria Rilke (1906) och Clara Rilke Westhoff (1905)

    Jag vill se utställningen om Paula Modersohn-Becker på Bremer Kunsthalle.

    Line Engen i DN  om utställningen som pågår till den 24 februari 2008. Paula Modersohn-Becker levde och verkade ett tag i Worpswedekolonin som ligger en bit utanför Bremen. Där bodde också hennes närmaste väninna – skulptören Clara Westhoff som gifte sig med Rainer Maria Rilke. På Bremer Kunsthalle finns en byst som Westhoff har gjort av sin väninna. Tror att Westhoffs byst av Rilke finns där också.

       

    Clara Rilke Westhoffs byster av maken Rainer (1905) och väninnan Paula Becker (1899).

    Tills dess får jag nöja mig med ett annat konstnärskollektiv.

    Det består bland annat av Artemisia Gentileschi, Leonardo da Vinci, Albrecht Dürer, Michelangelo Caravaggio och Sandro Boticello. Dit vill jag också resa (snälla…)

    Men eftersom tomten bara frågar efter snälla barn – så kan jag kanske nöja mig med att bjuda mig själv på en teaterföreställning.

    Antingen Teater Sagohusets föreställning om Frida Kahlo eller min väninna Marinas föreställning Snövit – som går på Hipp i Malmö.

    Om Snövit i Sydsvenskan

    Snövit recenseras i Sydsvenskan

    Fast Frida K går visst bara till den 16 december – så jag får nog öppna den klappen innan tomten har hunnit hit. Tomten kan ge mig Slavenka Drakulic’s roman Till sängs med Frida” – om Frida Kahlo istället. Har läst en bok av Drakulic innan – som jag tyckte mycket om; ”Som om jag inte vore där”. För den som vill veta något om vad som hände några människor under Balkan-kriget. För den som vill läsa om förlåtelse – trots allt ont som drabbar oss. För den som förstår att vi inte ska låta barnen ärva vårt hat.

    Alexander den stores hovmålare

    Alexander den stores målare hette Apelles.

    På förekommen anledning berättar jag det här – eftersom hundratals personer förgäves sökt svaret på min blogg.

    Jag har skrivit om Alexander den store – men bara i rollen som Alexandrias grundare. Staden där både Kleopatra den VII regerade och Hypatia var verksam – på de ännu befintliga biblioteken – de s.k. museion.

    Om detta kan man läsa här.

    Och här kan man se en liten sammanställning av olika personer som spelat Kleopatra VII under tiden 1890-2005:

    Published in: on november 29, 2007 at 12:33 f m  Comments (9)  
    Tags: , ,

    Sonia Delaunay

    Föddes som Sarah Ilinitchna Stern i staden Gradizhsk i Ukraina 1885. Hon var dotter till en fattig fabriksarbetare. Fem år gammal adopterades hon av sin morbror, Henri Terk, en rik judisk advokat i S:t Petersburg och fick namnet Sonia Terk.

    1893

    Tillsammans med sin nya familj tillbringar hon somrarna i Finland, och de reser runt i Europa och besöker museer och gallerier. Morbrodern var mycket konstintresserad och köpte en hel del konst.

    En god vän till familjen Max Liebermann (1847-1935) – konstnär – bosatt i Berlin – ser Sonias begåvning och föreslår att de ska satsa på en ordentlig utbildning åt henne. På skolan hon går rekommenderar de en utbildning i Karlsruhe.

    Innan Sonia fyllt 18 reser hon dit där hon studerar teckning för Ludwig Schmidt-Reutter (1863-1909).

    1905 flyttar hon till Paris och går på Académie de la Palette – men hon är inte nöjd med undervisningen – utan ägnar större tid åt självstudier, tecknar hemma och går på gallerier och museer i Paris.

    1907

    Hon fascinerades av Gauguin, van Gogh och av fauvisterna – bland annat Matisse. Hennes konst bär spår av denna fascination.

    Wilhelm Uhde av Pablo Picasso 1909

    Sonia träffar en ung gallerist och konstkritiker – Wilhelm Uhde – som delar hennes passion.

    Hon gifter sig med honom för att slippa återvända till Ryssland. Han gifter sig med henne för att lugna sina släktingar i Tyskland. Wilhelm Uhde var homosexuell och äktenskapet var bara ett spel för gallerierna.

    Utåt sett ett borgerligt äktenskap med en butler i hushållet – men butlern var Uhdes pojkvän – Sonia sov i vardagsrummet.

    En av Uhdes kunder – madame Delaunay – hade en son – Robert som blev blixtförälskad i Sonia – och hon i honom.

    Viveka Bosson – som lärde känna Sonia Delaunay på 1960-talet – berättade att de var besatta av sin kärlek och hade sex överallt – kanske också på Louvren…

    Snart blev Sonia gravid – men då var det svårt att få ut skilsmässa i Frankrike.

    Wilhelm Uhde han uppfann en älskarinna ”B. E.” – skrev kärleksbrev till henne och beklagade sig över sin tråkiga fru som ödet givit honom och han avslutade brevet med ”Jag kysser dig som en galning – som den dåre jag är att älska dig.” Brevet låg framme – så att Sonia ”råkade” få tag på det.

    Wilhelms kärleksbrev var tillräckligt skäl för Sonia att få ut skilsmässa.

    Hon gifter sig 1910 och 1911 föds sonen Charles.

    Roberts mor är inte glad åt sonens val. Hon menar att det är ovärdigt – att ättlingar till korsfararna – låter en judinna gifta in sig i familjen. Men det generösa underhåll Sonia får av sin morbror tackar inte svärmodern nej till.

    Sonias filt åt Charles

    Sonia skapar en filt i lapptäckesteknik till sin lille son. Verket kom att bli en avgörande vändpunkt i hennes konstnärskap.

    Den består av tyger i olika färger och hon har låtit sömmarna synas. Sonia Delaunay hade därmed börjat avlägsna sig från den avbildande konsten – och närmade sig den geometriska. Delaunays pratar om simultan konst.

    Både Sonia och hennes man Robert är fascinerade av rörelser, maskiner, teknik, elektricitet. De målar i futuristernas anda.

    1912 bor deras vän Guillaume Apollinaire ett tag hos paret Delaunay. Han har anklagats för att ha stulit Mona Lisa från Louvren. Tidigare har han sagt att all gammal kultur borde förstöras och Louvren brännas ner – och man tog detta som bevis för att Apollinaire skulle vara tjuven. Delaunays tror på sin vän och försvarar honom. Det skulle så småningom visa sig att det var en italienare (Vincenzo Perugia) som utklädd till byggnadsarbetare gått in på Louvren och stoppat målningen innanför sin rock och lugnt promenerat ut igen. Han åkte fast när han försökte sälja henne till Uffizierna i Florens.

    När Apollinaire såg paret Delaunays verk ansåg han att de målade ”orfiskt” – det skulle vara deras version av kubismen. Orfismen har förklarats ha sitt ursprung i Orfeus – den grekiske poeten som genom att spela vackert på sin lyra väckte gudarnas medlidande.

    Makarna Delaunays verk skulle ha en ren lyrisk abstraktion – enligt Apollinaire.

    Via Apollinaire lärde de känna poeten Blaise Cendrars. Han och Sonia kom att bli nära vänner och samarbetade i flera projekt.

    Cendrars skriver 1913 dikten La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France (Den transsibiriska prosan och den lilla Jehanne från Frankrike)

    Sonia Delaunay skapar en två meter lång bok i olika färger och typsnitt som ska korrespondera med innehållet i dikten. Meningen är att den ska tryckas upp i 150 exemplar – så att den sammanlagda längden blir densamma som hela Eiffeltornet. Men arbetet som delvis sker för hand – man trycker med silkscreen – är för tidskrävande och det blir bara 60-100 verk tryckta.

    Nu verkar de flesta ha förstörts eller försvunnit och knappt tio verk återstår på museer världen över.

    Engelsk översättning av verket här

    Boken kallades den första simultana boken.

    Sonia syr kläder i samma teknik som hon tidigare sydde täcket åt sin son. Kläder som hon och hennes man Robert bär när de går ut och dansar – simultana kläder – konst som förändras när bäraren rör sig – äkta simultan konst.

    1913 Le Bal Bullier

    Ofta samlas sällskapet hemma hos Delaunays innan man går till Bal Bullier och dansar. Någon gång hade en av vännerna kommit i en vanlig mörk kostym – men han hade velat haft en simultan klädsel – och satte sig på en palett – därmed blev också han simultan.

    Blaise Cendras skrev en dikt till Sonia och hennes kläder ”Sur la robe elle a un corps” (På klänningen bär hon en kropp)

                           På klänningen bär hon en kropp –

    Kvinnokroppen är lika bucklig som mitt

                          kranium –

    Ärorik om du blir inkarnerar med andlighet –

    Skräddaryrket är lika fånigt –

    Som               frenologin

    Mina ögon är vikter som väger kvinnornas sensualitet

                          – – – –

    Allt som är buckligt rör sig i djupet

    Stjärnorna urholkar himlen

    Färger tar av kläderna som kontrast

    ”På klänningen bär hon en kropp”

                          _____

    Ljungen håller under armen en korg med halvmånar och

                          pistiller när vatten strömmar i

                          ryggen med blågröna skulderblad –

    Och bystens dubbla snäckskal passerar under regnbågens bro

                          Mage

                          Skivor

                          Sol

    Och färgernas vinkelställda skrik faller ner på låren

    Den helige Mikaels svärd. Det finns händer som sträcks fram.

    I klänningssläpet finns ett odjur alla ögon alla fanfarer allt är som vanligt på Bal Bullier

                          Och på höften poetens signatur

     

    1914 reste paret till Spanien – under tiden blev det världskrig och de valde att stanna i Spanien – senare reste de till Portugal. Sonia kallade resan en extra lång semester.

    När Sonia sitter på stranden och målar sina färgglada cirklar fattar myndigheterna misstankar. Det där är ju inte konst – det måste vara signaler. Säkert hemliga tecken åt en fiendemakt. Sonia Delaunay arresterades för spioneri – men släpptes efter några dagar.

    1916 självporträtt på utställningskatalogen

    Hennes verk ställs ut i Stockholm 1916 – men möter ingen större entusiasm.

    1917 Lubov Tchernicheva som Kleopatra i Djagilevs uppsättning och Sonia Delaunays kläder

    I Spanien lär de känna Sergei Djagilev – den Ryska balettens grundare och konstnärlige ledare. Hans kostymer och övrig rekvisita till baletten Kleopatra har brunnit upp, men Robert och Sonia skapar ny dekor och nya kostymer.

    1917 – medan de befinner sig i Barcelona – gör man revolution i Ryssland – Sonias morbror försvinner och familjens förmögenhet konfiskeras. Underhållet från Ryssland är slut.

    1920 återvänder de till Paris.

    1923 Fläkten snurrar – efter Tristan Tzaras poem

    Sonia Delaunay skapar poetiska klänningar – bland annat ”Fläkten snurrar” efter en dikt av dadaisten Tristan Tzara.

    Hennes kläder blir oerhört populära – ”alla” vill bära dem.

    Hon syr bland annat till Hollywoodstjärnan Gloria Swanson och den rebelliska hertiginnan Nancy Cunard.

    1923 La coeur à gaz

    1923 gör hon kläderna till den dadaistiska föreställningen ”Hjärta av gas”. Föreställningen måste avbrytas på grund av slagsmål mellan dadaister och surrealister. Den ges inte fler gånger för allmänheten.

    Sonia öppnar 1924 en modeateljé tillsammans med designern Jacques Heim.

    Hon designar en Bugatti 1924.

    Året därpå – 1925 – deltar hon i den Internationella konst- och industriutställningen – Art Decó.

    Och hon öppnar en butik – Boutique Simultanée – med ett konstnärligt skyltfönster – Sonia Delaunay sägs vara det modärna skyltfönstrets skapare.

    Dessutom designar hon en Citroën B12 som ska harmonisera med hennes kläder.

       

    Le P’tit parigot 1926 av René Le Somptier

     

     

     och Le Vertige av Marcel l’Herbier

    1926 skapar Sonia Delaunay kläderna till två filmer – ”Le P’tit parigot” (Den lille parisaren) och ”Le Vertige” (Yrsel – eller Svindel) av regissörerna René Le Somptier respektive Marcel l’Herbier.

    1937 Luftfartspaviljongen Roberts och Felix Aublets skiss till stora hallen. De gula, röda och blåa verken är Sonias väggmålningar.

    1937 deltar Sonia och Robert Delaunay med verk på Världsutställningen i Paris. Robert designar luftfartspaviljongen och Sonia gör tre stora väggmålningar.

    1937, Propeller, nu på Skissernas museum i Lund

    1939 utbryter andra världskriget.

    1941 dör Robert i cancer. Sonia hamnar i en kris som varar i flera år. Hon ställer ut hans verk, säljer av. Deras son Charles försöker få henne på benen.

    Sonia arbetar med rytmiskt måleri.

    Hennes livshunger återvänder och hon arbetar intensivt och säger att hon inte har tid att vila – det finns så mycket som ännu inte har skapats. Sonia stiger upp tidigt om morgnarna och målar, målar, målar.

    Matra B530, 1967

    1967 designar hon en sportbil – en Matra.

    Sonias kläder blir åter moderna i och med OP-konsten.

    1975 firas det internationella kvinnoåret. Sonia Delaunay får i uppdrag av UNESCO att skapa den officiella affischen.

    Hon arbetar intensivt – skapar dekor till keramik.

    1979 – i en ålder av 94 år går hon bort. Eller hem – hem till Robert som hon höll kär i hela sitt liv. De ligger båda begravda i byn Gambais utanför Paris.

    Just nu pågår en utställning om Sonia Delaunay på Skissernas museum. Verk från hela världen är inlånade – bland annat Cendrars verk La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France som var mycket svår att få tag på. Museet har flera program i anslutning till utställningen – se hemsidan. De säljer dessutom en vacker katalog.

    Sydsvenskan om utställningen

    Tom Sandqvist skriver  en bra essä om Sonia Delaunay i DN

    Ur essän:

    Den svenske kritikern August Brunius måste ha fallit till föga för tidens allmänt misogyna eller rent av antisemitiska stämningar. Han tyckte att konstnären Sonia Delaunays ”färgade rutor och cirklar” ingenting annat var än ”granna grannlåter utan sammanhang och mening”, medan maken Robert Delaunays målningar vittnade om en ”verklig målares hand och öga” – ”Mannen synes vara den begåfvade parten”.

    mera i DN bland annat om konst i modet och modet i konsten. Vilket får mig att tänka på att man sytt upp kläder i Olle Baertling-stil – men inte i Delaunay-stil. Inte till försäljning i alla fall. Jag var på en dansföreställning där elever från Textilhögskolan i Borås sytt upp kläder efter Delaunays mönster. Men sen såg jag att Kapp Ahls kollektion är mycket ”Delaunaysk”. Fast man har ju förstås inte gett henne äran…

    ännu mera i DN

    Svenska Dagbladet verkar inte ha skrivit något om utställningen.

    Uppdatering – den 22 december skrev Eva Ström en artikel i SvD.

    Susanna Strömquist har skrivit ett kort blogginlägg på SvD om Sonia D och det glada 20-talet.

    För den som är intresseradav att läsa mer kan jag framförallt rekommendera Skissernas museums utställningskatalog om Sonia Delaunay.

    Ett kapitel i Women Artists in the 20th and 21th century av Uta Grosenick, Tashen förlag handlar om Sonia Delaunay. Det är en mycket bra bok, fina bilder och prisvärd.

    Adlibris

    Bokus

    Guillaume Apollinaire – Chant de l’horizon en Champagne

    Voici le tétin rose de l’euphorbe verruquée
    Voici le nez des soldats invisibles
    Moi l’horizon invisible je chante
    Que les civils et les femmes écoutent ces chansons
    Et voici d’abord la cantilène du brancardier blessé

    Le sol est blanc la nuit l’azure
    Saigne la crucifixion
    Tandis que saigne la blessure
    Du soldat de Promission

    Un chien jappait l’obus miaule
    La lueur muette a jailli
    À savoir si la guerre est drôle
    Les masques n’ont pas tressailli

    Mais quel fou rire sous le masque
    Blancheur éternelle d’ici
    Où la colombe porte un casque
    Et l’acier s’envole aussi

    Je suis seul sur le champ de bataille
    Je suis la tranchée blanche le bois vert et roux
    L’obus miaule
    Je te tuerai
    Animez-vous fantassins à passepoil jaune
    Grands artilleurs roux comme des taupes
    Bleu-de-roi comme les golfes méditerranéens
    Veloutés de toutes les nuances du velours
    Ou mauves encore ou bleu-horizon comme les autres
    Ou déteints
    Venez le pot en tête
    Debout fusée éclairante
    Danse grenadier en agitant tes pommes de pin
    Alidades des triangles de visée pointez-vous sur les lueurs
    Creusez des trous enfants de 20 ans creusez des trous
    Sculptez les profondeurs
    Envolez-vous essaims des avions blonds ainsi que les avettes
    Moi l’horizon je fais la roue comme un grand Paon
    Écoutez renaître les oracles qui avaient cessé
    Le grand Pan est ressuscité
    Champagne viril qui émoustille la Champagne
    Hommes faits jeunes gens
    Caméléon des autos-canons
    Et vous classe 16
    Craquements des arrivées ou bien floraison blanche dans les cieux
    J’était content pourtant ça brûlait la paupière
    Les officiers captifs voulaient cacher leurs noms
    Œil du Breton blessé couché sur la civière
    Et qui criait aux morts aux sapins aux canons
    Priez pour moi Bon Dieu je suis le pauvre Pierre

    Boyaux et rumeur du canon
    Sur cette mer aux blanches vagues
    Fou stoïque comme Zénon
    Pilote du cœur tu zigzagues

    Petites forêts de sapins
    La nichée attend la becquée
    Pointe-t-il des nez de lapins
    Comme l’euphorbe verruquée

    Ainsi que l’euphorbe d’ici
    Le soleil à peine boutonne
    Je l’adore comme un Parsi
    Ce tout petit soleil d’automne

    Un fantassin presque un enfant
    Bleu comme le jour qui s’écoule
    Beau comme mon cœur triomphant
    Disait en mettant sa cagoule

    Tandis que nous n’y sommes pas
    Que de filles deviennent belles
    Voici l’hiver et pas à pas
    Leur beauté s’éloignera d’elles

    Ô Lueurs soudaines des tirs
    Cette beauté que j’imagine
    Faute d’avoir des souvenirs
    Tire de vous son origine

    Car elle n’est rien que l’ardeur
    De la bataille violente
    Et de la terrible lueur
    Il s’est fait une muse ardente

    Il regarde longtemps l’horizon
    Couteaux tonneaux d’eaux
    Des lanternes allumées se sont croisées
    Moi l’horizon je combattrai pour la victoire

    Je suis l’invisible qui ne peut disparaître
    Je suis comme l’onde
    Allons ouvrez les écluses que je me précipite et renverse tout

    Published in: on november 22, 2007 at 6:52 e m  Kommentarer inaktiverade för Guillaume Apollinaire – Chant de l’horizon en Champagne  
    Tags:

    Suzanne Giroust och hennes tid

     

    Porträtt av konstnärinnan Suzanne Giroust Roslin

     – mer känt som Damen med slöjan, målat 1768 av Alexander Roslin. Porträttet är målat à la Bolognaise – enligt dåvarande mode från Bologna.

    Suzanne Giroust föddes den 9 mars 1734. Hennes far går bort då hon är sju år och hennes mor dör när Suzanne fyllt elva. Hon är föräldralös, men bor hos släktingar.

    Suzanne Giroust utbildade sig först hos Maurice Quentin de la Tour som var en av arvtagarna till Rosalba Carrieras pastellkonst. Det var Rosalba Carriera som uppfunnit pastellkritan och som gjort pastellmåleriet populärt.

    Självporträtt med konstnären och läraren Maurice Quentin de La Tour.

    I detta självporträtt av Suzanne Giroust kopierar hon Maurice Quentin de La Tours självporträtt – den skrattande mannen – vilket gör att även han kommer med i bild på ett komiskt sätt – inte bara en utan två gånger. Han omger henne på bägge sidor. Hon har skissen av hans huvud intimt mot sin egen nacke. Giroust har placerat La Tours ovala självporträtt på ett sätt som kan få betraktaren att tänka på en spegel. Hon vässar en pastellkrita som hon riktat mot sin lärare och modell – likt en spjutspets. Varför? Är hon arg – eller är det ett internt skämt? Jag tror det är ett skämt – hon ser så spjuveraktig ut.

    Varför pekar La Tour i sitt originalporträtt vidare? Vad pekar han på?

    Bilden går huvudsakligen i blått och brunt. Blått upptar lite drygt halva bilden och brunt den resterande högra delen. Både Girousts och La Tours ansikten är rosiga – en färg som bryter mot den övriga dominansen av blått och brunt. Det är svårt att analysera ett foto sett via datorn, färgerna skiljer sig troligen från originalet, men hennes rosiga kinder ser nästan febriga ut i det skick jag ser bilden. Även La Tour ser sjuklig ut. Mycket blek. Men det kan vara fotografiets falska färgåtergivning.

    Det finns inget årtal angivet. Jag vet inte ens när La Tours självporträtt är utfört – men det finns en gravyr efter originalet som är från 1742 – vilket betyder att hans självporträtt måste ha några år på nacken när hon utför sitt.

    Så här såg Maurice Quentin de La Tours original ut.

    La Tour levde 1704-1788. Han var hovmålare och målade även kungens berömda mätress – madame de Pompadour.  Andra celebriteter i hans porträttgalleri var Voltaire och Rousseau.

    Konstnärsparet Joseph Marie Vien och Marie Thérèse Reboul – gift Vien. Porträtten utförda av Alexander Roslin

    Alexander Roslin och Suzanne Giroust träffas första gången hos konstnärsparet Marie Thérèse Vien och hennes make Joseph Vien där Giroust går som vän och elev.

    Roslin blir handlöst förälskad. Vad Giroust tänker och känner förtäljer inte historien.

    Suzanne Giroust var föräldralös och hennes förmyndare ansåg att Alexander Roslin inte var god nog åt deras skyddsling. Han var utlänning, saknade förmögenhet – men värst av allt: han var protestant.

    Den 8 januari 1759 – efter flera års kamp – och med hjälp av bland annat greven och konstälskaren Caylus och marinministern Berryer – fick de äntligen gifta sig.

    Alexander Roslin skriver till sin vän Sparre den 2 februari 1759:

    Monsieur,

    Jag har mottagit alltför många bevis på Er stora vänskap för att någonsin kunna tvivla på Edert intresse för min lycka och Eder uppskattning av min iver, att – så fort jag har ett ögonblick ledigt – skriva till Eder. Jag tvivlar icke på att Baron Bunge redan berättat om min förälskelse i en av detta lands mest älskade döttrar, som nu varat i en evighet och som har stött på tusen svårigheter, innan jag helt själviskt lyckats förena alla stridiga viljor till ernåendet av mitt mål. Mina önskningar har äntligen gått i uppfyllelse. Sedan föregående månad är hon min med all världens eniga samtycke. Så överväldigad av glädje som jag för närvarande är, kan jag icke säga annat än att jag simmar i lycksalighet och att de mest aktningsvärda personer hjälpt mig att få detta giftermål att gå i lås. Bland dessa vill jag särskilt nämna greve de Caylus och marinministern Berryer till vilka jag står i evig tacksamhetsskuld. Döm min kärlek efter min trofasthet under sex långa år, under vilka jag råkat ut för alla upptänkliga svårigheter och under tre år till vilka jag råkat och med berövats möjligheten att råka mina drömmars mål, och säg om jag icke är värd Edert bifall att gifta mig med en flicka, som förutom det mest förtjusande utseende även ha talang att måla pastellporträtt lika bra som jag själv och som dessutom är spirituell och god samt tillhör den bästa societeten i Paris…

    Ur Per Bjurströms bok om Roslin

    Ett år senare föds parets första barn, en dotter. Suzanne Giroust föder totalt sex barn i tät följd – men hon ger inte upp sitt konstnärskap.

    1767 (eller -69, olika källor anger olika årtal) målade Alexander ett porträtt av sig och Suzanne i det ögonblick då hon ska lägga sista handen vid ett porträtt av vännen Henrik Vilhelm Peill. Precis som i Girousts självporträtt, tittar personen som avbildats (Peill) ut på oss och blir som en i gruppen. Man får en känsla av att både Giroust och hennes man Roslin hade humor. Roslin uppskattade sin hustrus talang och sa att hon var mycket bättre än han på pastellmåleri. Roslin var annars inte den som ödmjukade sig. Han ansåg själv att han var en av de bästa porträttörerna i världen.

    1771 flyttade paret in med alla sina barn i en bostad i Louvren. Samma år (eller möjligen året innan – jag har två olika uppgifter om årtalet) väljs Suzanne Giroust Roslin in vid Konstakademien i Paris – och hon ställde ut på Salongen.

    Året därpå – den 31 augusti 1772 – gick hon bort i bröstcancer.

    Hennes make – Alexander Roslin tog det mycket hårt och hade svårt att fortsätta sitt arbete.

    Han reser till Sverige där han bland annat målar ett porträtt av Carl von Linné.

    Roslins porträtt av Carl von Linné utfördes år 1775, när Roslin var på sin tillfälliga Sverige-visit.

    Originalet hänger på Vetenskapsakademien. En kopia finns på Gripsholms slott. Målningen utgör förlaga till hundralappens Linnéporträtt. Notera det rika lagret av puder som fallit ner på Linnés axel. Ditmålat med avsikt – ett överflöd av puder var ett tecken på välstånd.

    Roslin reser vidare till Ryssland och målar flera porträtt av Katarina II. I Ryssland överhopas han av arbete, men hans hälsa är vacklande och han far hem till Frankrike igen.

    Väl tillbaks upptäcker han att tiden gått ifrån honom. Hans stora gynnare Ludvig XV har gått bort och ersatts av Ludvig XVI – som favoriserar andra konstnärer. Roslin har åldrats, blivit sjuk och håller fast vid de gamla konstnärsidealen. I Paris målar man numera i den nyklassicistiska stilen. Élisabeth Vigée-Lebrun och Adélaïde Labille-Guiard är några av målarna på modet. Jacques Louis David är revolutionens gunstling. Men Roslin har det gott ställt ekonomiskt. Han var en av sin tids mest förmögna konstnärer. Han kunde ta betalt.

    Den franska revolutionen oroar Roslin, ingen går säker, Roslins svärsöner mister sina poster, men får behålla livet.

    Den 5 juni 1793, i sitt ämbetsrum, drar Roslin sitt sista andetag. Han är hos sin Suzanne.

    ~o~

    Nationalmuseet: Alexander Roslin 27 september 2007 – 13 januari 2008  
    Utställningskatalogen kostar 455 kronor. Om du samtidigt löser entrébiljett kostar katalogen 375 kronor.

    Det finns en bok om Roslin på adlibris för 172 kronor.

    Och köper du den på bokus kostar den 168 kronor.

    Men på Nationalmuseums butik får du den för 149 kronor – och stöder dessutom museet. Magnus Olausson är redaktör för Nationalmuseums katalog, dvs katalogen har fler författare – och han står som ensam författare till den andra boken om Roslin.

    Själv har jag inte läst böckerna. Jag hoppas att det står något mer om Suzanne Giroust där – än att hon var hans hustru och modell. På Wikipedia finns inget om henne.

    Lästips:

    Om Suzanne Giroust – på franska

    Per Bjurströms bok om konstnären Roslin. Utgiven av Wiken 1993

    DN:s recension av Nationalmuseums utställning

    Patrik Steorn i DN om Roslin-utställningen på Nationalmuseet

    DN:s bildspel över Roslins målningar

    SvD om Nationalmuseums Roslin-utställning

    Sydsvenskan har märkligt nog inte skrivit något om Roslinutställningen – trots att han ursprungligen var skåning. Det är en stor utställning – flera verk är lånade från Frankrike och utställningen kommer sedan att gå vidare till Versailles. Jag tänkte åka upp till Stockholm nästa vecka och se utställningen.

    Från Bäckaskog till kalmuckernas rike

    Jurtor – tält som ”kalmucker” har levt i.

     Jag har varit på ett föredrag.

    Colibrine Sandström berättade på TeKulturen i Lund om ett märkligt människoöde; Brigitta Scherzenfeldt – som föddes 1685 i nordöstra Skåne – Bäckaskog utanför Kristianstad, hann gifta sig fyra gånger (änka tre gånger), bli krigsfånge i Narva, hamna i Sibirien, bli krigsfånge i kalmuckernas land (Östturkestan/Djungariet – i dag den kinesiska provinsen Sinkiang/Xinjiang) och efter 35 års utlandsvistelse äntligen komma hem till Sverige, berätta sin historia och dö.

    Colibrine Sandstöm har skrivit en bok om denna kvinna; Från Bäckaskog till kalmuckernas rike : Brigitta Scherzenfeldts liv. Den finns att köpa i bokhandeln – eller på nätet.

    Adlibris har den för 143 kronor och på Bokus kostar den 277 kronor.

    Birgitta von Heland har skrivit en intressant artikel om Brigitta Scherzenfeldt på Populär Historias hemsida.

    En artikel av Gunilla Törnvall i Svenska Dagbladet är också spännande och har kopplingar både bakåt i tiden – till påståenden om att svenskarna skulle komma från ”Kalmuckernas land” och framåt i tiden – en berättelse om sju uigurer (uigurer är namnet på folket som bor i området Östturkestan/Xinjiang)  som sitter oskyldigt fängslade på Guantanamo. De har internerats ”av misstag” (tillfågnatagna och sålda av pakistanska prisjägare till USA:s armé i Afghanistan 2001) – men USA kan inte skicka hem dem – eftersom de skulle riskera tortyr och kanske dödsstraff…

    Läs själva artikeln och lyssna på Randi Mossige Norheims reportage i Konflikt på P1.

    SvD-artikeln är bra i många avseenden – men inte i detta – när Brigitta Scherzenfeldts öde beskrivs – då skriver Gunilla Törnvall så här:

    ”Det tidigaste säkra belägget, enligt Jarring, för svenska besökare i Östturkestan är några karolinska soldater som tillfångatagits av Ryssland efter slaget vid Poltava. I stället för sysslolösheten i Sibirien valde de att ansluta sig till ryska armén. Några av dem skickades med en expedition söderut, med syfte att utöka tsarens territorium i Asien. De tillfångatogs 1716 av kalmuckerna som då styrde över Östturkestan. Den svenske styckjunkaren Johan Gustaf Renat gick över till de nya herrarna och blev deras rådgivare i både militära och kulturella frågor. Renats hustru, Brigitta Scherzenfeldt, som också befann sig i fångenskapen, lärde ut broderi och sömnad till kalmuckkvinnorna. Renat och Scherzenfeldt återvände till Sverige 1734.”

    Man får en känsla av att Brigitta Scherzenfeldt skulle ha rest med sin man Johan Gustaf Renat i Ryssland och sedan hamnat i Östturkestan. Men det stämmer inte. Hon reste dit med sin tredje man – mecklenburgaren löjtnant Mikael Ziem, som stridit på svenskarnas sida och också blivit tillfångatagen.

    Brigittas förste make dog i Polen, hennes andre make dog i rysk fångenskap, hennes tredje make slogs ihjäl av kalmuckerna och hennes fjärde make, Johan Gustaf Renat, träffade hon i Östturkestan, där de båda var fångar, hos kalmuckerna.

    En av två kartor över Djungariet som Brigitta Scherzenfeldt och hennes fjärde man Johan Gustav Renat hade med hem till Sverige.

    Kartorna förvarades sedan på Kungliga biblioteket och glömdes bort. År 1878 hittade August Strindberg dem. Han arbetade som assistent på biblioteket. Senare skulle han använda kartorna som bevis mot Sven Hedins påstående om att han skulle varit den förste svensk som vistats i trakterna av sjön Lop Nor. Läs Strinbergs anklagelser mot ”bluffmakaren och epigonen Hedin”,  det är riktigt roande läsning – jag småskrattar åt hans totala slakt av ”hjälten Hedin” och jag är benägen att hålla med Strindberg i hans arga kritik.

    Numera används trakterna kring Lop Nor som en plats för testning av kinesiska atombomber.

    I min jakt på information hittade jag Colibrine Sandstöms son – han skriver tydligen en blogg – Stefan Sandströms blogg hittar man här.

    PS: Teet och smörgåsarna på TeKulturen var mycket goda – dit kommer jag att gå fler gånger. De har flera föreläsningar där – ska försöka hålla utkik efter dem. Tack Lasse för tipset om denna föreläsning.

    Kvinnorna kring S:t Barthélemy

    I somras var jag engagerad i Projekt kolonin. Fredrik Helander och Fredrik Pettersson hade i flera år arbetat med en idé. En bit ur den svenska historien som många svenskar inte känner till.

    Att vi har haft en koloni i Västindien – S:t Barthélemy, där vi bland annat ägnat oss åt slavhandel – hur många känner till det?

    Helander och Pettersson reste till S:t Barthélemy, läste om S:t Barthélemy, studerade ett typiskt trähus på ön och byggde en kopia av det på en liten ö vid Djurgården. Där stod huset sedan från den 4 augusti till den 31 augusti. Nu har det tagits ner och ska byggas upp i Piteå – som är S:t Barthélemys svenska vänort.

    Huset inreddes i typiskt S:t Barthélemy-stil – utan eldstad. Man lagade sin mat utomhus. Klimatet är varmt och behagligt året runt på S:t Barthélemy och någon värmekälla inomhus behövs inte, dessutom var det bättre ur brandrisksynpunkt att ha eldstaden skild från boningshuset.

    Möbler till det nygamla huset köptes på auktioner. Besökarna förflyttades tillbaks till 1870-talet. De sista år som kolonin var svenskt. Svenskarna hade S:t Barthélemy från 1784-1878.

    Vi som arbetade i det nygamla huset på ön var klädda enligt tidens mode. Jag i en oerhört obekväm bahytt. Kände mig som en gestalt ur TV-serien Onedinlinjen.

    Jag skulle hålla ett föredrag om ön och funderade på kvinnorna och i viss mån slavarna. Det var oftast männens liv som dokumenterades – de vita männen ur medelklassen, de som kunde läsa och skriva.

    Mitt föredrag kom främst att handla om kvinnorna kring ön, vilket innefattade även kvinnor som uppehållit sig på andra platser i Västindien samt en kvinna som var inblandad i Sveriges förvärv av ön.

    Här är ett utdrag från mitt föredrag – jag har utelämnat stycket om konstnären Maria Röhl – vars far Jakob Röhl ägnat sig åt slavhandel på ön – eftersom jag har fått mer material om henne och gärna skulle vilja komplettera innan jag publicerar det.

    Ur ”Kvinnorna kring S:t Barthélemy”

    Litteraturen kring S:t Barthélemy innehöll information om män, män, män som rest till ön, som varit verksamma där och som tjänat pengar på handeln.

    Var fanns kvinnorna?

    Den första person jag kommer att berätta om är den kvinna som gjorde det möjligt för svenskarna att förvärva ön.

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Porträttet utfört av Françoise Gérard

    Germaine de Staël – född Necker (1766-1817)

    Historien börjar med Erik Magnus Staël von Holstein som vistas i Paris. Han är ogift men kurtiserar gifta damer. Hans kassa är skral och han är mycket begiven på spel. Erik Magnus Staël von Holstein vet att Frankrikes finansminister, bankiren Jaques Necker bara har ett barn – en dotter, Germaine. Hon är visserligen bara en liten flicka än så länge – men Erik Magnus förstår att den som gifter sig med henne gifter in sig i en av Frankrikes rikaste familjer. Så det skulle löna sig att bida sin tid.

    Erik Magnus har visserligen ingen titel, men han har en fördel framför andra friare – han är protestant – liksom familjen Necker. I förhandlingar med fadern – Jacques Necker – blir han lovad dotterns hand om han kan förvärva en titel. Erik Magnus måste bli Sveriges ambassadör och adlig.

    Erik Magnus Staël von Holstein kontaktar Sveriges kung – Gustav III och framför sin fråga. Gustav III som länge gått och önskat en koloni i Västindien – och som bett den franska kungafamiljen om att ”få tillbaks” Tobago – utan resultat – blir förtjust. Erik Magnus Staël von Holstein lovas ambassadörstiteln om han kan ordna Tobago.

    Få tillbaks? Ja, Gustav III hade räknat ut att Tobago måste vara svenskt eftersom Lettland hade varit svenskt – Livland – och eftersom hertigen av Kurland (ett litet landskap i Lettland/Livland) – Jakob Kettler hade etablerat en koloni på Tobago. Hertig Jakob Kettler var släkt med det svenska kungahuset (morfar till Fredrik I). Kolonin hade aldrig sålts eller på annat sätt avyttrats – alltså var Tobago svenskt, enligt Gustav III.

    Fransmännen ville inte göra sig av med sin lukrativa koloni, men Erik Magnus Staël von Holstein var en populär person vid det franska hovet. Marie Antoinette ville gärna att han skulle få bli ambassadör och gifta sig med Germaine Necker. Så till slut kunde Gustav III få det glädjande beskedet att han skulle få en västindisk ö – inte Tobago – men väl S:t Barthélemy. Att ön var utan färskvtten, en karg klippa i havet var inget Gustav III kände till – han hade fått sin ö och var nöjd. Erik Magnus fick sin ambassadörsutnämning – men blev inte adlad. Germaine Necker fick han och var nöjd – åtminstone i början.

    Äktenskapet blev inte lyckligt. Båda hade kärleksaffärer på varsitt håll – men hon var den som klandrades för det. Än idag kommenterar historiker syrligt att av de barn som föddes i deras äktenskap var endast det första hans – och det dog. Erik Magnus fortsatte att spendera pengar på spel och kvinnor.

    Germaine – hans hustru ägnade sig åt litteratur och politik. Hon skrev böcker, träffade författare och räddade många aristokrater från att halshuggas under franska revolutionen trots att hon var motståndare till monarkin. Hon är mer känd under namnet Madame de Staël.

    Madame de Staël var under långa tider landsförvisad – hon och Napoleon kom inte så bra överens, så hon reste mycket, tog barnen med, var i Ryssland, i Sverige och i Tyskland – där hon träffade Goethe. Men hela tiden längtade hon hem till Paris.

    Men till S:t Barthélemy kom hon inte.

    Kvinnorna på ön

    Inte heller särskilt många svenska kvinnor kom till ön. De svenska män som stannade där gifte sig ofta med kvinnor från någon av de närbelägna danska kolonierna – öar som danskarna haft längre än svenskarna haft S:t Barthélemy, öar med större odlingsmöjligheter – öar där de danska männen slagit sig ner med fru och barn och stannat. De fransktalande öbor som redan fanns på ön när den blev svensk gifte man sig inte med – de var katoliker – och religion vägde tyngre än nationalitet – som vi redan sett i exemplet Madame de Staël.

    De svenska män som försökt locka svenska kvinnor till S:t Barthélemy lyckades inte alltid så bra.

    Ett exempel är ett friarbrev som skolföreståndaren Alfred Bergcreutz skickar till Hulda Fornander i Grenna år 1871. Han försöker beskriva ön i så ljusa och glada ordalag som möjligt.

    Jan Öjvind Swahn citerar brevet i sin bok S:t Barthélemy – Sveriges sista koloni:

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    ”Klädsel för såväl damer som herrar utgöres av lätta, ljusa tyger; den hvita drägten är den förherrskande och mest lämpliga. Vid fester och tillställningar är den svarta frackdrägten här lika sjelfskrifven som på balerna i kalla norden, och damerna söka att på bästa sätt studera och följa de europeiska modejournalerna. Dock måste jag gifva dem den rättvisan att de här på ön ej äro på långt när så öfverdrifna och fåfänga i sin klädsel som på de andra öarne.”

    Lägg märke till att Alfred Bergcreutz försöker balansera mellan att beskriva S:t Barthélemy som en ö som minsann följer med i utvecklingen – men ändå inte är så vräkig som resten av Västindien. En balanserad och ”lagom” ö – svensk och bra.

    Det jag tycker är intressant med brevet – som Swahn citerar mer ur – är att Bergcreutz inte skriver om sådant som annars beskrivs av svenska utlandsresenärer. Ofta vill man berätta om ”äventyret” – dvs faror och stormar och kannibaler – sånt som de hemmavarande resenärerna antas vilja höra. Berättelser som gränsar till rena skrönor.

    Bergcreutz vill beskriva platsen som trevlig, tämligen ordinär. Han berättar om det rådande modet, om vanor och sätt att umgås. Om vardagen helt enkelt.

    Men om Hulda fått information från annan källa om de verkliga förhållandena – så som de blivit på 1870-talet – fattigt och eländigt – eller om hon helt inte var tillräckligt intresserad av Alfred – det vet vi inte – hon gifte sig i alla fall med en postexpeditör och sånglärare i Örebro i stället. Och troligen blev hon lyckligare där än vad hon blivit på den lilla svenska ön i Västindien.

    100 år tidigare hade botanikstuderande Bengt Euphrasén rest till S:t Barthélemy för att för Vetenskapsakademins räkning ”beskrifva denna lilla svenska besittnings naturalier och producter”.

    Euphrasén berättar bland annat vad folket på ön sysslar med på sin fritid: ”Biljard spelades under den varmaste tiden på dagen, då värma och solhetta mäst besvärade folk at vistas ute och på gatorna.”

    Jag har svårt att tänka mig att folket – dvs män och kvinnor spelade biljard – snarare handlade det nog om att männen spelade biljard. Samma sak med den tuppfäktning han senare nämner i sin beskrivning över vad folket på ön ägnade sig åt.

    I Ingrid och Joachim Walls bok om S:t Barth-bon och barägaren Marius Stakelborough berättar Marius att de äldre kvinnorna på S:t Barth aldrig kom in på hans bar (La Select) under 1950-1980-talet trots att hela byn var där – kvinnorna satt i gränden utanför och flätade stråhattar.

    Så biljard och tuppfäktning var nog inga folkliga sysselsättningar – mera manliga diton.

    I mitten av 1600-talet skrev författaren Margaret Cavendish – markisinnan av Newcastle, ett öppet brev om kvinnans ställning:

    ”Kvinnor hålls likt fåglar i bur för att hoppa kring i våra små hus, och tillåts inte flyga ut i världen för att upptäcka dess mångfald och de mångahanda ting som naturen skapat.”

    Att få veta vad kvinnor gör och tänker innebär att en skrivkunnig person verkligen ska intressera sig för detta – och dessutom få detta förtroende. Eftersom kvinnor sällan var skrivkunniga – så finns det inte så mycket material om detta. Dessutom fick de – som Cavendish påpekar – inte röra sig fritt.

    Inte heller slavar var skrivkunniga – så informationen om slavarnas situation ligger helt i händerna på den som kan skriva.

    Porträtt föreställande Gustavus Vassa, målat av William Denton och graverat av Daniel Orme

    Gustavus Vassa och andra slavar i Västindien

    Det fanns en slav som köpte sig fri och som lärde sig skriva – en man som av okänd anledning fick det svenskklingande namnet Gustavus Vassa av en av sina ägare – en britt (Olaudah Equiano var det namn Gustavus hade som barn). Gustavus lyckas så småningom köpa sig fri, får kontakt med abolitionisterna (rörelse som arbetade för slaveriets upphörande). Han skriver mest om sina egna upplevelser och om vad han ser att de vita männen gör med kvinnorna från Afrika – men deras egna tankar om de övergrepp de utsätts för får vi inte veta och det är kanske inget som de delgav honom heller. Gustavus Vassa försöker hela tiden ur ett kristet perspektiv förklara att dessa handlingar inte är kristna – hur kan människor som bekänt sig till kristndomen bete sig på det viset – är Gustavus Vassas återkommande fråga i boken.

    Man vet att många slavinnor försökte framkalla missfall för att de barn de bar på – barn som ofta var resultatet av övergreppen – inte skulle behöva födas in i slaveriet.

    Kvinnorna prövade olika växter – med varierande resultat – ibland lyckades de – ibland blev kvinnorna själva sjuka och dog, men oftast hände ingenting och barnet föddes friskt och togs ifrån dem och såldes redan som späda.

    En kvinna; Sabina Parks stod 1734 anklagad för att ha kvävt sin tre månader gamla baby. Anklagelsen gällde inte i första hand barnamord – den allvarliga förbrytelsen hon var anklagad för var att hon hade berövat sin vite herre hans rättmätiga egendom – en slav.

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Aphra Behn (1640-1689)

    En kvinna som kunde skriva – och som kom till Surinam – Venezuelas östra kust – en plats som koloniserats – bland annat av engelsmännen (kolonin togs senare över av holländarna) – var Aphra Behn, född Johnson.

    Till Surinam reste hon 1663, när hon var 23 år. Det var en av Västindiens grymmaste slavkolonier. Sockret växte inte lika bra där som ute på de Västindiska öarna, dessutom skördade träskens sjukdomar många människor – och slavarna i Surinam fick därför arbeta mycket hårdare än sina olycksbörder ute på de övriga öarna. Ingen vit reste frivilligt dit – de som kom för att arbeta där var ofta tvångskommenderade – även bland de vita. Slavägarna kunde vara våldsverkare och andra kriminella – liksom de kvinnor som fraktades dit – som ofta var prostituerade – eller andra som levt ett allt för ”lösaktigt” liv för att få stanna kvar hemma i England.

    Aphra Johnson hörde dock inte till den kategorin. Men man vet väldigt lite om henne – eftersom hon aldrig skrev någon biografi – och om hennes skönlitterära verk ska betraktas som självbiografiska är tveksamt.

    Charles II av England

    Troligen kom hon till kolonin utsänd som spion för det brittiska kungahuset. Några år senare är hon i Antwerpen och spionerar för den engelske konungen Charles II. Hennes kodnamn var 1-6-0 – och hon kallade sig själv för Astrea.

    Aphra fick plötsligt efternamnet Behn – möjligen hade hon gift sig – någon man känner man inte till.

    Aphra Behn klagar ofta på att hon inte får tillräckligt betalt för sitt uppdrag och hamnar så småningom i skuld – en skuld hon inte kan betala – därför åker hon in i fängelset när hon kommer hem till England år 1668. Ett halvår senare släpps hon. Kanske har kungahuset då bestämt sig för att betala de skulder som hon dragit på sig under sin tid som spion.

    Aphra Behn inser att livet som spion aldrig kommer att löna sig, hon börjar istället skriva och ge ut böcker och hon skriver även pjäser som spelas. Både böckerna och pjäserna blir ganska populära bland folket.

    Men kritikerna hånade henne för hennes skrivande – hennes böcker ansågs osedliga – hon nöjde sig inte med ”kvinnliga” ämnen utan kunde skriva ganska vågade stycken.

    Bland annat skrev en kritiker så här år 1682 – då en av Aphras pjäser hade premiär:

    ”Nu kan män låta sig roas av dina företräden för en halvkrona

    något som kostade dem uppåt hundra kronor tidigare…

    nu tillfredsställer du fler män bättre än tidigare…”

    Aphra behn var van vid glåpord från kritikerna, därför skrev hon sitt försvarstal redan i förordet till sina pjäser, det kunde till exempel stå: ”Pjäsens olycka var att den var skriven av en kvinna. Om en man hade framträtt som dess författare hade den kallats en i högsta grad beundransvärd pjäs om så författaren hade varit stadens tråkigaste, mest korkade, gemene pennfäktare.” (Moa Matthis översättning)

    1688 – året innan hon dog – publicerade Aphra Behn ”Oroonoko, or, The royal slave. A true story”.

    Historien handlar om en ung afrikansk kung – Oroonoko – som tagits tillfånga och sålts som slav. När han kommer till Surinam upptäcker han att hans unga drottning Imonida även befinner sig där. De försöker fly – men blir infångade. Så småningom upptäcker Imonida att hon är gravid – och de bestämmer tillsammans att de hellre ska dö än att leva detta slavliv – och de vill inte ge sitt barn till slavägarna. Oroonoko tar sin älskade Imonidas liv, men blir så nedbruten av sorg att han inte förmår ta sitt eget liv. Han sitter bara stilla vid hennes lik – tills han blir upptäckt. Slavägarna straffar honom – inte för mordet – men för att Oroonoko förstört slavägarnas egendom. Oroonoko räddas till livet för att sedan kunna torteras långsamt till döds.

    …och bödeln kom och högg av hans testiklar och kastade dem på elden, och med en slö kniv karvade de sedan av hans öron och hans näsa och brände dem. [Oroonoko] rökte vidare på sin pipa som om inget bekom honom, då hackade de av en av hans armar men han satt rak och rökte vidare, men när de högg av den andra armen sjönk hans huvud, pipan föll ur hans mun och han gav upp andan utan ett ljud och utan en förebråelse.

    Historien, som kom ut 1688 är en av de första inläggen mot grymheterna i slaveriet.

    Författaren – Aphra Behn ligger begravd i Westminister Abbey i London – och Virginia Wolf föreslår i sin bok ”Ett eget rum” att alla kvinnor gemensamt borde strö blommor över hennes grav – för det var hon som skaffade kvinnorna rätten att säga vad de tänkte.

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Sibylla Maria Merian (1647-1717)

    Född i Frankfurt, dotter till den kände kopparstickaren Mattias Merian. Faderlös vid tre års ålder. Upplärd av brodern, Mattias Merian d.y. samt av styvfadern. Intresset för märkvärdigheter i naturen var stort, särskilt vid hoven, där man hade särskilda skåp med naturaliesamlingar, föregångarna till vår tids museum.

    1679 ger Sibylla Maria Merian ut sitt första verk: Om larvernas underbara förvandling och blomsternäringsupptagande. Hon studerade larvernas förvandling genom att förvara dem i burkar i hemmet och mata dem med vad de antogs leva av. Sibylla Maria Merian var den som upptäckte att insekterna inte bara uppkom ur rutten dynga – vilket sedan Aristotoles tid varit en allmän uppfattning, utan att larven var ett förstadium till fjärilen.

    1684 lämnade Sibylla Maria Merian sin man och tog kontakt med en holländsk väckelserörelse, labadisterna, de hade namn efter den franske prästen Jean de Labadie. Labadisterna var starkt antikatolska och tog avstånd från äktenskapet som institution.

    Holland hade kolonier i Sydamerika. Där fanns det gott om insektssamlare som sänt hem fina samlingar till Holland. Dit ville Sibylla Maria Merian. 1699, när hon var 52 år, reste hon till Surinam med sin yngre dotter – Dorothea Maria. Det tog två månader med segelfartyg från Holland till Surinam i det Holländska Guyana, vid Amazondeltat. Sumpigt, fuktigt och ett otrevligt klimat, särskilt för européer som inte är vana vid detta. Frågan är hur det var möjligt för en 52 årig, kvinnlig europé att trampa runt där. Hon var dessutom tvungen att gå i kjol. Det var förbjudet för kvinnor att bära långbyxor på den tiden, de kunde bli arresterade för transvestism.

    Kackerlacka på ananasplanta, 1705

    Hennes äldsta dotter – Johanna Helena hade gift sig med en handelsman och bodde redan där. Sibylla Maria Merian stannade i två år. Hon reste runt bland byarna och samlade och studerade växter och djur. Hon kunde också på nära håll studera kolonisternas grymma behandling av urinvånare och svarta slavar. Något hon kritiserade.

    Så småningom åkte hon hem till Holland och 1705 var arbetet färdigt: 196 akvareller i ett verk kallat Metarmorphoses insectorum surinamensium.

    Merian arbetade på ett helt nytt sätt. Tidigare hade insekter och växter målats av, utan särskild ordning. Man avbildade bara en mängd ovanliga insekter på en plansch – utan tanke på var de brukade leva, och att de faktiskt genomgick en metamorfos – en förvandling. Insekterna hade ansetts som djävulens ohyra.

    Sibylla Maria Merian upprättade ett slags system, där hon dels målade av insekten på sin värdplanta och dels försökte få med hela insektens metamorfos – från larv, via puppa till insekt.

    1717 dog Sibylla Maria Merian, 1719 köpte Peter den store de 196 akvarellerna och la i sin samling och glömde bort alltihop. Akvarellerna upptäcks igen 1972. Då slogs både naturvetare och konstvetare om akvarellerna. Fortfarande är de eftertraktade samlarobjekt.

    Mary Read och Anne Bonny 

    Mary Read dödar en motståndare

    Det var som sagt länge förbjudet för kvinnor att gå i långbyxor – men för den kvinna som ville mönstra på en båt som sjöman var det nödvändigt att klä i sig i byxor – och spela man – eftersom kvinnor inte tilläts arbeta på båtar. Detta var fallet för Mary Read som i hela sitt liv levt som pojke. Historien om henne och andra pirater bygger delvis på hörsägen och myter – men hennes och Anne Bonnys liv såg i stort ut som jag beskriver det här. Troligen har de någon gång landstigit på S:t Barthélemy – då ön hade en vik, La Carénage (numera Gustavia) som var väl lämpad för piraternas kölhalning då vikens läge skyddade dem från direkta anfall. Namnet på viken har sitt ursprung i det franska ordet för kölhalning. S:t Barthélemy besöktes av pirater även sedan ön blivit svensk, engelsmännen klagar bland annat över detta.

    Kölhalning var nödvändigt, för att rensa sin båt från så kallad skeppsmask. Skeppsmasken är egentligen en mussla, men växer medan den gräver sig in i båtens virke så att den till slut ser ut som en mask. Dessa finns i riklig mängd i saltvatten.

    Mary Read föddes i England i slutet av 1600-talet. Hennes storebror som bara var något år äldre än Mary, dog ungefär när Mary föddes. Modern hade blivit änka och lovats understöd av sin svärmor – för att klara sonen. Att hon dessutom fått en bastard, en dotter sedan mannen dött var inget svärmor kände till. För att lura svärmor att fortsätta betala underhållet kläddes Mary ut till pojke, och som pojke levde hon under hela sin barndom.

    Mamman sände henne sedan som uppassare åt en kvinna, men efter ett tag gjorde kvinnan närmanden och Mary flydde. Hon tog värvning och slogs i den flamländska armén. Där träffade hon en man som hon förälskade sig i – hon avslöjade sin rätta identitet och de gifte sig.

    Men mannen dog så småningom av en sjukdom – och Mary klädde sig i manskläder igen och mönstrade på en båt som skulle gå till Västindien. Skeppet blev kapat av pirater och sjömännen fick ett erbjudande om att gå över till piraternas sida. Mary accepterade erbjudandet och trivdes bra som pirat.

    Skeppet tillhörde den berömde piraten Jack Calico Rackham – mannen som först började använda döskallen på sjörövarflaggan.

    En av piraterna på båten började visa intresse för Mary – och avslöjade en dag att han var en hon – hon hette Anne Bonny. Anne Bonny blev mycket förvånad över att upptäcka att den nyanlände också var en kvinna.

    Egentligen levde Anne och Jack i ett förhållande – och när Jack fick veta att Mary var en kvinna blev han lika överraskad – men accepterade att hon stannade ombord – hon slogs mycket bra. Detta gick egentligen stick i stäv mot sjörövarkoden: Inga kvinnor ombord – de bringar olycka.

    Anne Bonny

    Anne Bonny föddes som Anne Cormac på Irland någon gång på 1690-talet – som ett resultat av en förbindelse mellan hennes mor som var hushållerska och hennes far som var moderns arbetsgivare. När hustrun upptäckte affären slängdes modern i fängelset – men fadern räddade i hemlighet sin dotter i en utsmugglad likkista. Dottern fick växa upp hos en vänlig kvinna i byn. Fadern – som ville ha sin dotter hos sig – klädde henne som en pojke och påstod att hon var en avlägsen släkting som skulle arbeta hos honom. Så småningom fick fadern ut sin hushållerska från fängelset och de flydde med dottern till USA – South Carolina – där fadern drev en farm och blev mycket förmögen.

    Anne var dock äventyrslysten, rymde, gifte sig med en sjörövare och flyttade till New Providence – piraternas högkvarter. Hon lämnade snart sin man för den äventyrlige kvinnotjusaren Jack Rackham och följde med på hans skepp – där hon så småningom träffade Mary Read.

    1720 blev deras skepp infångat av piratjägare. Männen hade supit och rumlat och var inte redo att slåss. Anne Bonny och Mary Read slogs bra – men piratjägarna var fler och piraterna övermannades.

    När de skulle dömas avslöjade kvinnorna att de var gravida – därför kunde man inte avrätta dem – eftersom det inte är tillåtet att döda barn. De sattes i fängelse i väntan på dödsdomen som skulle verkställas strax efter förlossningen.

    Jack ville gärna träffa sin käresta – Anne Bonny – innan han skulle hängas. När hon träffade honom uttalade hon sin besvikelse över att han och de övriga karlarna inte slagits bra nog:

    ”I’m sorry to see you here, Jack, but if you’d have fought like a man you needn’t hang like a dog.”

    Mary Read dog av en febersjukdom i fängelset innan hennes dödsdom hunnits verkställas – vad som hände Anne Bonny är inte känt – kanske mutade hon sig ut och levde lycklig i alla sina dagar på något skepp i Västindien…

    Rättegången mot Anne Bonny och Mary Read 17 november 1721

    Lästips:

    Nina Burton: Den nya kvinnostaden

    Innehåller många spännande och numera glömda människoöden. Burton har gjort en diger research och ibland rest i de historiska personernas fotspår. I boken kan man hitta en lista med referenslitteratur, som kan vara bra att ha om man vill gå vidare.

    Hon nämner bland annat de kvinnor jag berättat om här.

    Moa Matthis: Pionjärer och feminister

    Handlar om fyra kvinnliga resenärer, bland dem Aphra Behn. Matthis har gjort ett mycket grundligt arbete om dessa fyra. Mary Kingsley är en annan av de fyra – en av mina favorit-äventyrare dessutom.

    Natalie Zemon: Davis I marginalen : tre yrkeskvinnors uppbrott på 1600-talet

    En av dessa tre är Maria Sibylla Merian, vars planscher över växter och djur imponerar än i dag. Hon reste liksom Aphra Behn till Surinam, och tvingades gå klädd i långa obekväma kjolar, liksom hon.

    Aphra Behn: Oroonoko

    Boken är skriven på 1600-talet, och ska läsas med 1600-talsglasögonen på. Aphra Behn var inte motståndare till slaveriet som sådant, men till det transatlantiska slaveriet, och till den grymma behandling denna kungason utsattes för. Vilket är modigt nog av en författare som på grund av sitt kön redan hånats.

    Gustavus Vassa/Olaudah Equiano The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, or Gustavus Vassa, the African Written by Himself

    Boken är lättläst, trots att den är skriven på 1700-talet. Dess enda svaghet är att jag tror att författaren censurerat sig av rädsla för vad hans vita samtid annars skulle gjort. Brotten som beskrivs mot slavar och ”fria kulörta” (som de fria slavarna kallades) är svåra – men jag är övertygad om att han var med om sådant han inte ville skriva om. Till exempel antyds sexuella övergrepp. Han skriver ibland att de grymheter han varit vittne till var alltför hemska för att han skulle kunna skriva ner dem.

    Maria Fairweather: Madame de Staël

    Jag har inte läst boken – men har beställt den. Jag hoppas att den är bättre än de böcker jag läst om henne. De jag läst vill jag inte rekommendera.

    Jan Öjvind Swahn:  S:t Barthélemy – Sveriges sista koloni

    Boken kom ut för så pass länge sedan (1984) att den endast finns på bibliotek, eller antikvariskt. Den är dock en av de mest spännande och lättlästa av de böcker jag har hittat om ön. Där finns lite av varje, öns och Västindiens tidiga historia, kulinariska betraktelser, politik, ”nutidshistoria” – dvs 1984 års aktuella händelser – som ändå är intressanta idag. Jag tror att boken skulle sälja om den gavs ut på nytt.

    Bengt Sjögren: Ön som Sverige sålde

    Också en aktuell och intressant bok – trots att den kom ut så tidigt som 1964, innan ön börjat intressera sig för sin svenska historia.

    Det finns många böcker om pirater i allmänhet och Anne Bonny och Mary Read i synnerhet. De bästa av de jag hittills läst har varit:

    Alexander Exquemelin: Piratica America eller Sjörövarna i Karibien

    En biografi skriven av en man som en tid levde som sjörövare i Karibien i slutet av 1600-talet. Kom ut första gången år 1678 på nederländska.

    Björn Larsson: Long John Silver – Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt fria liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende

    Björn Larsson är en fantastisk berättare.

    Tips på fler böcker och länkar om S:t Barthélemy finns här.

    Artikel i SvD

    Strindberg om Kronberg

    Detta är Strindbergs anmälan av Julius Kronbergs tavla ”Jaktnymf och fauner”, där hans ord liknar ett broderi. Man märker hur han njuter av vartenda ord, varenda stavelse och att han arbetar i det sena 1800-talets anda, då det inte fanns något skamfyllt med det överlastade. Senare skulle bland annat Hemingway bredda vägen för det avskalade, med den berömda frasen: ”Kill your darlings”.

      Strindberg hade ännu inte slagit igenom som författare. 

      Notera också hur lång tid han tar på sig innan han når tavlans motiv – själva jaktnymfen – och hur liten uppmärksamhet han ägnar henne – trots allt rabalder som kom att stå om henne. Faunerna nämns inte med en stavelse. 

    1875 Jaktnymfen

    Julius Kronberg, Jaktnymf och fauner, 1875

     

    Strindberg om Jaktnymfen i Dagens Nyheter 1876-02-12

    ”Kronbergs tafla.

      Välj en riktigt genomgrå dag då det mest öfvade öga skall ha svårt att upptäcka någon färgton i luften i vattnet eller på jorden, och följ med den menniskoström som hvarje afgiftsfri middag slingrar sig ned till Nationalmuseum. Träd in, och gör en omärklig bugning för de tre husvilla Gudarne som förgäfves sökte anställning i himmelen, låt Partenonhästarne så fort som möjligt galoppera förbi det otrogna ögat och kasta sedan en lång förtviflad blick på de likbleka fossilierna i vestibulen, så att synsinnet må vara riktigt fastande, innan du träder in i första salen. Utrota äfven dessförinnan allt hvad som blifvit läst i tidningarne eller hördt af bekanta rörande ’Kronbergs tafla’, och intrycket skall ungefär bli följande:     

      Salen förefaller som vore den solbelyst, man vänder sig om för att se om det klarnat der ute, men fönstrena se lika grå ut som förut. Effekten är slående och torde bero deraf att man sjelf stå i ljuskällan och derigenom kommer i omedelbar rapport med figuren och stannar först vid det skenbara obrutna ljuset eller den del af kroppen som ligger i full belysning. Sedan ögat hemtat sig, börjar det omedvetet sin vandring på färgskalan, dock alltjemt ledt af artistens osynliga hand, hvilken här arbetat med full beräkning. Första öfvergången blir nästan omärklig till rosorna, hvilkas färg gränsar till karnationens; men rosorna blekna snart, och som en blaserad fjäril sväfvar blicken öfver till det varma gula draperiet, som är något trognare mot sin eröfring; det lyser och värmer, men berusar också, jägtar, gör otillfredsställd. Hvart skall nu den irrande blicken hän; det börjar vibrera i synaxlarne, han vill fly men hvart? En sekunds utflykt och så åter slå sig ned på det varma täcket. Men det bränner snart, och han måste ut igen på vandring. Det är då han möter de kloka (här kanske något öfverkloka) blå ögonen från påfågelsfjädrarne. Det gula har funnit sitt komplement, försoningen är gjord, och glad som en ekorre klättrar ögat, troget, följande artistens guide, ifrån de blå ögonen öfver de blågröna fjädrarne, upp i de gröna skuggiga ormbunkarne, och der slår den sig i ro, uttröttad af ansträngningar. Grönt är visserligen mycket lugnare men det blir snart odrägligt. Att klättra på stegen blir nu långtrådigt, ögat är mätt på hufvudfärgerna och söker oroligt, dock ännu med det gröna som utgångspunkt, något nytt, alltjemt nytt. Det är då som han i sista stunden hittar det purpurröda kogret nere i mossan under foglarne. Det gröna är också försonadt, det har funnit sin sökta hälft. Allt blir nu lust och glädje och så börjar den glada färgleken om igen, än uppifrån och ner, än nerifrån och upp, fröjdande sig hvar gång blicken hittat på en ny pinne i stegen eller upptäckt en ny spindelväf som den kan fira sig ned på till den , trött af jagten, slår sig ned i det varma gula solskenet på draperiet bredvid den trötta nymfen.

      Är detta så liffulla konstverk då endast uppbyggt på så rent fysiska optiska lagar? Beror dess verkan endast på en genialisk kedjeräkning? Icke endast, men det beror, tro vi. Och just derför, att det är tillika bygdt på naturlagar, eviga som de kallas, kommer det att i alla tider hålla sig, eller åtminstone så länge färgerna icke bleknat. Det är Münchenskolans stora förtjenst att ha lärt sina  disciplar att måla figurer, icke rita och färglägga dem, och att traditionerna banat sig väg hit visade sig redan i fjol vid akademiens täflan, då alla eleverna i figurmålningen brutit med sina lärares förlegade färgteorier.

      Då man nu faller i beundran inför denna hittills här osedda kolorit, gör man sig all möda att icke slå öfver till öfverdrifter; man fruktar sätta ut för mycket då man fäller ett omdöme, och man bäfvar öfver sin upptäckt då man finner allting blackt och blekt som sitter rundt omkring på väggarne, man skäms, då man ser då men ser sjelfva Marcus Larssons brinnande ångbåt försvinna i röken. Hvarför så? Huru länge skall man förneka konsten förmåga af utveckling? Den som ändock icke vågar tro på sitt eget omdöme, som ännu misstror allt som har vuxit i Sverige, må till tröst och sinnesstyrka veta att Kronberg och hans Jaktnymf redan äro legaliserade europeiska ryktbarheter, hvilkas namn med stort beröm stått nämnda i alla tidskrifter, ja till och med ända bort i Konstantinopel.

      Fall ned och tillbed måleriets triumfator!

      Det stora uppseende Julius Kronberg väckt genom det här ofvan omtalade profvet af en teknik, hvars utomordentliga fulländning slagit ned som en bomb i vår konstnärsverld, föranleder oss att korteligen beskrifva hans bana.

      För något mer än ett tiotal af år sedan (det var om vi ej missminna oss 1864) inställde sig en liten gosse, till utseendet 12-13 år gammal, i kungl. akademiens för de fria konsterna elementarteckningsskola – ”Principskolan”, såsom den vanligen kallas. Hans namn var Julius Kronberg. Hans klädsel var så tarflig som den gemenligen är hos folkskolans barn, men hans utseende särdeles intelligent, och derigenom ådrog han sig lärarnes synnerliga uppmärksamhet. Han företedde icke blott ovanligt goda anlag, utan visade äfvensom mycken flit, och i följd häraf gjorde han stora och hastiga framsteg. Vid 1865 (eller 1866?) års uppvisning af elevernas arbeten ådrogo Kronbergs principritningar sig uppmärksamhet af flera personer, men i synnerhet af akademiens dåvarande vice præses, numera bortgångne öfverste Aug. Anckarswärd, hvilken redan då trodde sig i gossen spåra en blifvande talang och erbjöd sig att befordra hans framgång, desto hellre som öfverste A. af lärarne erfor att gossen var fattig och behöfvde understöd.

      Öfverste Anckarswärd ansåg Kronberg redan då mogen att börja måla och anmodade en af hans lärare; professor G.W. Palm, att låta honom göra sina första försök efter professorns studier, hvilket också skedde. De första försöken visades också för öfverste A. Han fann dem så tillfredsställande att professor Palm fick den för en lärare angenäma anmodan att föra gossen till hans blifvande beskyddare. Denne lika välvillige som frikostige mæcenat gaf Kronberg i början 10 rdr i månaden (och snart mera) till materialer samt hade honom hvarje söndag till gäst. Inom kort fick ynglingen komma dagligen i sin beskyddares hus och tillbringa somrarne på det vackra Bystad.

      Under denna vänliga och för den moraliska och intellektuella utbildningen välgörande omhuldan begagnade Kronberg flitigt undervisningen i läroverkets särskilda skolor och tillvann sig härigenom samt genom sina ständiga framsteg alltmera sina lärares välvilja.

      Några år längre fram utförde han alltjämt med understöd af öfverste Anckarswärd, årets prisämne: ”Gustaf Wasa som emottager bibelöfversättningen af bröderna Petri”, för hvilket arbete han erhöll akademiens högsta pris, d.v.s. den kungliga medaljen och dermed äfven kompetens till akademiens resestipendium, hvilket ock tilldelades honom 1872.

      – Taflan inköptes af Karl XV

      Under den tid af 3 år som Kronberg innehaft akademiens resestipendium har han hemsändt ett par arbeten. Ehuru ganska bra, ha de icke höjt sig öfver medelmåttan. Det första var en aqvarellmålning, mot hvilken kännare hade rätt mycket att anmärka. Det andra var en oljemålning (kabinettstycke); den var redan betydligt bättre. Sedan har man ej här sett något af honom förr än den nu utstälda taflan, som framkallade en så stor sensation och öfverraskning.

      Genom en af Münchens tidningar hade ett stort rykte föregått ”Jagtnymfen och Faunerna”; men ryktet var ej tillräckligt att berättiga honom till fortsatt åtnjutande af resepensionen. Man må erkänna att det var klokt och liberalt handladt af akademien, då den beslöt att fordra taflans hitsändande, men ock att betala transportkostnaden.

      Grefve Anckarswärd lefver ej mer och fick således ej njuta glädjen att blifva vittne till sin unge gunstlings konstnärstriumf; men anblicken af denna skall säkerligen icke förfela att gifva andra män håg att liksom han räcka en hjälpsam och ledande hand åt en eller annan gryende talang.” 

     

    När Strindberg berättar om Kronbergs tidigare liv, låter han nästan som en gammal gubbe som talar om en ung konstnärs gryende talang, trots att de var nästan jämngamla.

      Strindberg var född den 22 januari 1849, Kronberg den 11 december 1850.  

    Strindbergsmuseet

    Wikipedia om Strindberg

    Julius Kronberg på MySpace

    Kronbergs ateljé på Skansen