De osannolika systrarna Mitford

Ibland går jag som en osalig ande genom hemmet. Jag letar efter en bok.

Just nu letar jag efter Dreaming of East: Western Women and the Exotic Allure of the Orient – var är du kära älskade bok – jag behöver dig verkligen. En av mina vackraste och mest spännande böcker om kvinnor i manskläder. Författare är Barbara Hodgson.

Jag har flera böcker om gränsöverskridande kvinnor – bland annat Kvinnor i manskläder: en avvikande tradition: Europa 1500-1800 – men den är så ful. Omslaget ser ut som en avhandling – illustrationerna ser ut som dåliga kopior i en B-uppsats från 1980-talet. Annars är den bra. Innehållet är spännande. Boken är skriven av Rudolf Dekke och Lotte van de Pol.

The Mitford family

Familjen Mitford

En annan bok jag då och då letar efter är Cecilia Hagens bok om De osannolika systrarna Mitford. Jag kom att tänka på den häromdagen – då jag råkade läsa en text skriven av Winston Churchill.

Systrarna Mitford (som var sex – dessutom hade de en bror) var släkt med Churchill. Alla systrarna verkade vara starka personligheter – som stod för sina ideal.

atalenttoannoy

Nancy Mitford

Nancy blev en framgångsrik författare – skrev bland annat om Madame de Pompadour – och en hel del biografier. Hon skrev om den engelska överklass hon själv tillhörde – ganska avslöjande och skandalomsusade historier. Det var hon som så småningom angav sin syster Diana…

Pamela Mitford

Pamela var ett tag gift med en vetenskapsman. Hon hade – liksom sin mor en hönsfarm. Var den som höll sig väl med sina systrar. Tog hand om Nancy när hon var döende i cancer. Tog hand om Dianas barn när Diana satt i fängelse. Efter skilsmässan levde hon resten av sitt liv med en kvinna. Giuditta Tommasi – en italiensk hästuppfödare.

Thomas var den efterlängtade sonen – den som skulle få ärva allt – den som fick den påkostade utbildningen. Han sårades i strid och dog 1945.

Thomas och hans syster Diana Mitford i Nürnberg

Diana gifte sig först med bryggaren Bryan Guinness med vilken hon fick två söner – den ene – Jonathan – är i Sverige mer känd som Lord Moine – en av personerna i Trustorhärvan (DN, AB, SvD). Så småningom skiljer sig Diana från sin man, blir älskarinna till den engelske fascistledaren Oswald Mosley. När hans hustru dör gifter  sig Diana och Oswald hemma hos Joseph Goebbels med Adolf Hitler som vittne. Diana och hennes man arresterades senare i England – när deras son var elva veckor gammal – eftersom paret ansågs vara landsförrädare och farliga. Men fängelsestraffet omvandlade till husarrest – eftersom maken var sjuk. Vid krigsslutet släpptes de.

Adolf hitler and unity mitford.jpg

Adolf Hitler och Unity Mitford

Unity flyttade till Tyskland och blev god vän med Hitler. Hon umgicks mycket med sin syster Diana.

Jessica Mitford

Jessica Mitford

Jessica blev tidigt kommunist och reste till Spanien för att slåss mot fascisterna. Hon och Unity delade som tonåringar rum. Unity dekorerade sin sida med svastikor och andra nazistiska och fascistiska symboler – samt en bild på Mussolini. Jessica hade en byst av Lenin. När de politiska argumentet haglade så flög också deras fascistiska och kommunistiska böcker genom rummet.

Jessica Mitford blev så småningom författare – som sin syster Nancy – och hon engagerade sig för den dödsdömde Willie McGee. När Sovjet invaderade Ungern gick Jessica ut ur kommunistpartiet.

Deborah – den yngsta systern är ännu i livet. 1937 träffade hon – i sällskap med sin mor och sin syster Unity – Hitler. De drack te och Deborah fick sköta konversationen – eftersom hon var den enda av de tre engelskorna som talade tyska. Deborah blev också författare.

Nå vad var det nu för en text av Mitfordsystrarnas släkting – Winston Churchill – jag hade läst? Den handlade om hans syn på judar och kommunister. För Churchill gick det tydligen bra att hata judar, kommunister och nazister… Detta är hans egen text – publicerad 1920 i Illustrated Sunday Herald.

”In violent opposition to all this sphere of Jewish efforts rise the schemes of the International Jews. The adherents of this sinister confederacy are mostly men reared up among the unhappy populations of countries where Jews are persecuted on account of their race. Most, if not all, of them have forsaken the faith of their forefathers, and divorced from their minds all spiritual hopes of the next world. This movement among the Jews is not new. From the days of Spartacus-Weishaupt to those of Karl Marx, and down to Trotsky (Russia), Bela Kun (Hungary), Rosa Luxemburg (Germany), and Emma Goldman (United States), this world-wide revolutionary conspiracy for the overthrow of civilization and for the reconstitution of society on the basis of arrested development, of envious malevolence, and impossible equality, has been steadily growing. It played, as a modern writer, Mrs. Webster has ably shown, a definite recognizable part in the tragedy of the French Revolution. It has been the mainspring of every subversive movement during the Nineteenth Century; and now at last this band of extraordinary personalities from the underworlds of the great cities of Europe and America have gripped the Russian people by the hair of their heads and have become practically the undisputed masters of the enormous empire.

There is no need to exaggerate the part played in the creating of Bolshevism and in the actual bringing about of the Russian Revolution by these international and for the most part atheistic Jews. It is certainly the very great one; it probably outweighs all others. With the notable exception of Lenin, the majority of the leading figures are Jews. Moreover, the principal inspiration and driving power comes from the Jewish leaders… In the Soviet institutions the predominance of Jews is even more astounding. And the prominent if not the principal part in the system of terrorism applied by the extraordinary Commissions for combating Counter Revolution has been take by Jews, and in some notable cases by Jewesses. The same evil prominence was obtained by Jews in the brief period of terror during which Bela Kun ruled in Hungary. The same phenomenon has been presented in Germany (especially Bavaria), so far as this madness has been allowed to prey upon the temporary prostration of the German people. Although in all these countries there are many non Jews every whit as bad as the worst of the Jewish revolutionaries, the part played by the latter in proportion to their numbers in the population is astonishing.”

”Zionism versus Bolshevism: A Struggle for the Soul of the Jewish People.” Illustrated Sunday Herald, London, February 8, 1920.

För övrigt vill jag varmt rekommendera Cecilia Hagens bok De osannolika systrarna Mitford: en sannsaga. Den är lättläst och spännande – och handlar dessutom om Hagens letande efter systrarnas historia, hennes teparty på Buckingham palace, hatten hon tvingats köpa inför tepartyt och ord du måste känna till om du ska umgås med den brittiska överklassen. Funderar på att beställa ett nytt exemplar. Kan passa på att tacka det pressbyråbiträde som rekommenderade boken åt mig. Tack!

Adlibris

Bokus

En av de finaste gåvor man kan ge mig just nu är ett nytt exemplar av min förlorade bok Dreaming of East: Western Women and the Exotic Allure of the Orient.

Adlibris

Bokus

Och för den som inte är intresserad av fina bilder och vackra böcker – men slukar texter och är nyfiken på kvinnor i historien – som gått i manskläder – så rekommenderar jag Kvinnor i manskläder: en avvikande tradition: Europa 1500-1800.

Adlibris Den finns inte på Bokus.

Ett märkligt sammanträffande var att Stil på radions P1 intervjuade Cecilia Hagen – och man pratade bland annat om systrarna Mitford. Egentligen handlade det om Wallis Simpson, hertiginnan av Windsor. Jag hörde reprisen i morse, men programmet går att lyssna på i 30 dagar efter att det sänts.

Annonser

Lättklädda kvinnor och påklädda män…

 

Tidningen Amelia skriver att endast en av tio av statyer på svenska gator och torg föreställer en kvinna med namn och kläder. Männen har oftast både namn och kläder. Carl Eldhs ”Strindberg” i Tegnérlunden – Stockholm – är väl ett av få undantag, ett halvt undantag – han har namn – men inte kläder. Fast det är inte Strindbergs magra kropp som ståtar på klippan. Om atleten som lånade ut sin kropp finns inte mycket information att få. Foto från Amelias statyuppror.

Blev lite konfunderad när jag såg Amelias sida med kvinnliga kandidater till nya skulpturer. Statyupproret? Det var väl inget uppror – snarare ett upprop. Fast när jag googlade vidare såg jag att man uppmanades att hänga halsband av flirtkulor eller pingisbollar som sprayats rosa på mansskulpturerna (som på bilden ovan) – ja – då förstår jag benämningen uppror.

Tanken är god – även om jag vänder mig lite mot några av de motiveringar man givit kandidaterna.

Fånigast är kanske drottning Kristinas:

Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll.

Skulle drottning Kristina vara en slags kunglig Pippi Långstrump? Är det inte lite väl långsökt?

Kanske ville man ”poppa upp” en historisk person av kvinnokön – som suttit på den svenska tronen, som om drottning Kristinas person i sig inte skulle vara intressant nog – utan den jämförelsen.

Men drottning Margareta – som regerade hela Norden med en fantastisk diplomati vore kanske en värdigare kandidat?

Ulrika Eleonora d.y. var den som i praktiken regerade Sverige under Karl XII krig och fångenskap – hon var dessutom ensam regent under en tid efter broderns död – 1718 fram till 1720 då hennes make Fredrik av Hessen valdes till ensam regent – mot hustruns vilja. Det har inte rests någon staty till hennes ära. Inte heller är det många som känner till hennes insatser i svensk inrikes- och utrikespolitik.

Annars är jag emot att kungligheter hyllas. Den som fått ett ämbete på grund av släktband – och inget annat – kan vara mentalsjuk – som Erik XIV – eller ointresserad av folkets väl och ve – som de flesta kungligheter – och ointresserad av att regera – som Karl XII, Adolf Fredrik, Gustav III och Gustav VI. Kan vara mördare – som Johan III och hertig Karl (den IX)…

Men det är de manliga kungligheterna som knipit de flesta (alla?) statysocklarna i landet.

Hellre än kungligheter skulle jag se personer som äras för sina insatsers skull. Författare, skådespelare, musiker, vetenskapspersoner, pionjärer.

 

Nanna Svartz (1890-1986) är en av de personer jag skulle nominera till Statyupproret. Foto: Tekniska muséet. Hon var bland annat den första kvinnan som blev professor vid en svensk statlig skola.

Bild på Elsa Eschelsson

Elsa Eschelsson. Foto: UR:s hemsida där man kan läsa om fler kvinnors kamp för akademiskt erkännande.

Elsa Eschelssons skulptur borde stå utanför juridiska fakulteten i Uppsala. Det var där hon undervisade och inte fick bli professor. Det var där hon trakasserades för sitt kön – och det var i Uppsala hon tog sitt liv.

Wendela Hebbe var Sveriges första kvinnliga journalist. Hon har fått en bilaga i Aftonbladet uppkallad efter sig. Har inte läst den men den lovar inte gott. Kvinnor behöver ingen egen bilaga – de borde ingå som en naturlig del i resten av tidningen – som här – när Wendela Hebbe presenteras på Aftonbladet Kultur i samband med 200-årsjubileet.

Fast varför är det bara kungligheter och intellektuella som ska hedras? Oavsett kön.

Visa full storlek

Foto Stockholmskällan

Kanske skulle Sveriges första kvinnliga taxichaufför Maud Hansson-Fagerberg få en staty? Radion gör ett reportage 26 februari 1956.

Eller kanske skulle en av de kvinnliga poliserna som förlöjligas i denna journalfilm från 1958 få ett senkommet erkännande? Länken går till SVT:s Öppet arkiv där man kan titta på fler filmer med kvinnliga pionjärer.

Eller så skulle man bara göra en staty över världens coolaste lastbilschaufför

En lista över de personer tidningen Amelia föreslagit – med vidhängande länkar till informativa sidor.

DN om Statyupproret

Corren Ami Lönnroth: Fin-, ful- eller populärkultur

Ami Lönnroth kommenterar det Anna Larsson skriver i SvD Dags för en ny kulturrevolution.

Jag förstår inte riktigt Anna Larssons slutkläm:

Sitt inte där som sippa 1800-talsprofessorer i era bonjourer. Knäpp upp ett par knappar och hotta upp sidorna så ska ni nog se att även de fula kommer att gilla det fina.

Det är dags för en ny kulturrevolution med en mycket mer konsumenttillvänd kulturjournalistik. Lustfylld, fräck och farlig precis som kultur är. För dom som älskar och brukar kultur, inte för några hundra inbitna kulturkritiker.

Är inte de finkultura rätt hotta redan? Det är väl inte ett par uppknäppta knappar i bonjouren som lockar fotbollshuliganerna från arenan till muséet? Är inte det att ha rätt låga tankar om människor?

ETC om Amelias statyuppror

Tidningen Dagens journalist Elisabeth (utan efternamn – så kvinnligt) undrar Vilken svensk kristen kvinna vill du se som staty? Uppdatering: Elisabeth har nu fått både efternamn, titel och adress. Sandlun var efternamnet oc titeln Chefredaktör, tf. vd och ansvarig utgivare. Adressen står under hennes namn – och kan vara bra att använda för den som har förslag på kristna kvinnor som borde få en staty efter sig.

Metro: Krav på fler kvinnliga statyer

Också finlandssvenska Vasabladet intresserar sig för Statyupproret

Statyupproret

Scanpix

Foto: SVT.

Amelias lista på förslag till statyupproret ser ut så här (jag har kompletterat med artiklar från Wikipedia och/eller andra sidor med info om personerna):

Barbro Alving Wikipedias artikel

Elsa Andersson Wikipedias artikel

Birgit Cullberg Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Cullbergbaletten

Marianne Fredriksson Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Marianne Fredriksson

Greta Garbo Wikipedias artikel, Garbosällskapet

Kerstin Hesselgren Wikipedias artikel

Sigrid Hjertén Wikipedias artikel, Moderna museet

Drottning Kristina Wikipedias artikel

Sonja Kovalevsky Wikipedias artikel

Ninni Kronberg Wikipedias artikel (behöver kompletteras), Tekniska muséet

Anna Maria Lenngren Wikipedias artikel

Anna Lindh Wikipedias artikel, Regeringens minnessida

Alva Myrdal Wikipedias artikel, Alva Myrdal

Birgit Nilsson Wikipedias artikel

Elise Ottesen-Jensen Wikipedias artikel, RFSU

Fadime Sahindal Wikipedias artikel, Fadimes minne

Katarina Taikon Wikipedias artikel (behöver kompletteras)

Elin Wägner Wikipedias artikel, Elin Wägner-sällskapet

Monika Zetterlund Wikipedias artikel, Monika Zetterlund

Sonja Åkesson Wikipedias artikel, Sonja Åkesson-sällskapet

Jag la min röst på Sonja Kovalevsky – fast jag kan nog tänka mig att få se statyer som hedrar dem alla. Jag la till ett förslag; Sophie Sager. Men jag kan tänka mig minst hundra kvinnor till.

Önskas: Kvinnliga fångar till pjäs om Landskrona citadell

Planerar en nyskriven pjäs om fångarna på ett kvinnofängelse (Landskrona citadell) kring förra sekelskiftet.
 
Vi behöver bland annat scenograf, tekniker och skådespelare.
Vi bor i Lund och Malmö.
Vi söker kvinnor som har gott om tid, energi och driv för detta projekt.

 

Skriv till mig i kommentarsfältet nedan om du är intresserad av att delta – eller vill ha mer info.

Din mailadress kommer endast vara synlig för mig och ingen annan – om du skriver den i fältet för e-postadress.

250 miljoner kvinnor – och ingen duger?

Under de kommande tolv månaderna ska fyra politiker väljas till ledande topposter i EU. I femtio år nu har bilden av europeiskt ledarskap varit densamma. Det är tid för förändring. I fortsättningen bör internationella toppjobb alltid gå till den mest kompetenta kandidaten.
Det finns 250 miljoner kvinnor i Europa. Hur svårt kan det vara?

Skriv under här, om du önskar se minst en kvinna i ledningen för EU.

Published in: on september 2, 2008 at 7:40 e m  Kommentarer inaktiverade för 250 miljoner kvinnor – och ingen duger?  
Tags: ,

Natthäxorna

 Fredrik Ydhag)
Zjenja Rudneva var navigatör i 588:e nattbombarregementet. (Montage: Fredrik Ydhag)

Så länge hjärtat slår hette den dramatisering av en kvinnlig bombflygares dagbok som jag hörde för en månad sedan, på radions P1.

Gunilla Bresky hade åkt till Ryssland för att intervjua en av Sovjets kvinnliga flygare – de som i Tyskland kom att kallas Nachthexen – Natthäxorna.

Meningen var att hon skulle göra en film – en dokumentär.

Bresky träffade Irina Rakobskaja, professor i rymdfysik vid Moskvas universitet. Rakobskaja är 83 år men ännu yrkesverksam.

Marianne Söderberg på Norrbottens Kuriren skriver om mötet:

Jo, hon vill gärna berätta. Men först vill hon att radioproducenten ska läsa en bok, skriven av Zjenja Rudneva, navigatör på nattbombarregementet. En dagbok som också innehåller många brev med titeln Så länge hjärtat kan slå.

Med utgångspunkt från dagboken skrev Gunilla Bresky den radiopjäs som sändes i mars i år.

Fredag 7 mars 19.03
Så länge hjärtat slår
-en berättelse om Zjenja Rudneva som bytte skolbänken mot en plats i sittbrunnen på ett bombflygplan.
Med: Sara Jangfeldt, Anita Björk, Christopher Wagelin.
Manus och regi: Gunilla Bresky.

”Jag är vid fronten sedan fem månader. Jag flyger i ett flygplan och fäller bomber av olika slag mot tyskarna. Min första bomb lovade jag att de skulle få som hämnd för mitt älskade universitet.” Så skriver Zjenja Rudneva i ett brev till sin tidigare lärare i oktober 1942. Zjenja var student i Moskva när Tyskland anföll och kriget började. Hon anmälde sig som frivillig till flygvapnet.
Via hennes dagbok och brev får vi följa arbetet i 588:e nattbombarregementet, det enda regemente som någonsin funnits där alla var kvinnor, både piloter, navigatörer, tekniker och mekaniker. Deras uniformer var sydda för män, och stövlarna i storlek 41-43 fick de stoppa med tidningspapper. I små plan av trä och tyg flög de livsfarliga uppdrag varje natt. Deras uppgift var att bomba de tyska trupperna. Fallskärmarna lämnade de hemma för att kunna ta med maximalt antal bomber. De gjorde fler flygningar än sina manliga kollegor. Tyskarna döpte dem till ”natthäxorna”.
Zjenja Rudnevas dagbok har dramatiserats för radio av  Gunilla Bresky.

 Att Gunilla Bresky överhuvudtaget kom i kontakt med natthäxorna berodde enligt Marianne Söderberg, journalist på Norrbottens Kuriren på att:

Den här gången var det Kerstin Haugli i Piteå som hade läst en bok om kvinnliga stridspiloter i Sovjetunionen under andra världskriget. Hon hörde av sig till Gunilla Bresky och undrade om hon kände till historien?

 Bresky blev nyfiken – och på söndag kan vi få se resultatet.

588:e nattbombarregementet

Några av kvinnorna 588:e nattbombarregementet

Söndagen den 13 april kl 20.00 sänder SVT 2 Breskys dokumentär. Den har tidigare endast visats på filmfestivalen i Tromsö.

Nadja Popova gjorde mer än 800 nattliga flygningar.

Nadja Popova gjorde mer än 800 nattliga flygningar.

SVT:s hemsida står att:

Nattens häxor har redan uppmärksammats av den amerikanska filmtidskriften Variety, som berömmer den för unikt dokumentärt material. Detta är Gunilla Breskys femte film om andra världskriget. Hon har fått flera priser vid internationella festivaler för sina tidigare dokumentärer.

Sändningstider: Nattens häxor
SVT2 Söndag 13 apr 2008 kl 20.00
SVT2 Torsdag 17 apr 2008 kl 15.55
SVT2 Lördag 19 apr 2008 kl 16.20
SVT2 Lördag 19 apr 2008 kl 21.00

Nordnytt har ett program som heter Eftersnack – där de intervjuat regissören Gunilla Bresky och Johan Ramberg – som gjort musiken till filmen. De visar också några minuter av filmen. Programmet kan ses här.

Jay Weissberg på den amerikanska tidskriften Variety skriver att:

Documaker Gunilla Bresky uses a treasure trove of archive footage and photos, held together by interviews with survivors, to testify to the femmes’ heroism. The History Channel and Euro cable should jump.

Formed during the darkest days of the Russian war machine, the women of the 588th also flew the most dangerous equipment. They piloted planes made of wood and canvas that lit up like a box of matches when hit. Still, they flew between 10 and 17 missions a night, more than any male regiment, and without any safety apparatus; not just the pilots and navigators but also technicians and mechanics were all female.

 

Ett av planen som kvinnorna i det 588:e nattbombarregementet flög

Ett av planen som kvinnorna i det 588:e nattbombarregementet flög

svenska Wikipedia finns en ganska omfattande artikel om Natthäxorna. Det står att artikeln behöver kvalitetskontrolleras – eftersom den innehåller brister. Läste vad som stod på diskussionssidan – och det verkar som om kritiken främst handlar om att artikeln inte förhåller sig neutral till sitt ämne – den är för beundrande. Så jag hoppas att fakta stämmer. Annars får jag ändra i efterhand. Artikeln på svenska Wikipedia är för en gångs skull fylligare än den engelska.

På svenska Wikipedia kan man läsa om ursprunget till 588 NABP ett av de tre ryska regementen som endast bestod av kvinnor.

Kvinnor från det 586:e regementet – foto från denna sida.

På Wikpediasidan om Natthäxorna står också att allt eftersom kriget tog sina offer fylldes leden på av män i det 586:e och 587:e regementet medan 588 under hela kriget var ett helt och hållet kvinnligt regemente.

Natthäxorna hade långsamgående plan – som hade kunnat vara ett handikapp – men kvinnorna vände detta till en fördel. Planet hade beteckningen Polikarpov Po-2.

Om deras strategi står så här:

Nattbombningarna var väldigt svåra att genomföra, särskilt med tanke på de lågt presterande Po-2 planen (toppfarten var måttliga 150 km/h, t.o.m. lägre än jaktplanen under första världskriget!) och vilket lätt byte de var för nattjaktplanen. Men de ryska piloterna tränades i att göra planets svaghet till en styrka. Po-2 var visserligen väldigt långsamma, men hade samtidigt en utmärkt rörlighet. När en tysk Me 109 försökte anfalla, gjorde det sovjetiska planet en skarp sväng vid en mycket lägre hastighet än vad den anfallande 109 klarade av att hålla, vilket på så sätt tvingade fiendeplanet att göra vida cirklar för att komma i anfallsvinkel igen. Då möttes han av samma undanmanöver-taktik igen, om och om igen. Många av piloterna flög nästan i marknivå, en del så lågt att de gömdes bakom häckar! Den ryska strategin gick ut på att få de tyska anfallarna försöka komma i läge för skott gång på gång tills frustrationen hos anfallaren tog överhanden och de lät planet försvinna. Flickorna var så svåra mål att de tyska piloterna var lovade Järnkorset om de fick ner en Po-2. [Källa: svenska Wikipedia]

Att författaren använt ordet flickor – för att beskriva kvinnliga stridspiloter är något jag vänder mig emot – funderar på att gå in och göra en korrigering där. Var kvinnorna 12 år eller yngre? Var de tyska männen de besköt kanske pojkar?

 

Marina Raskova (28 mars 1912–4 januari 1943)

Marina Raskova (28 mars 1912–4 januari 1943)

588 NABP grundades av den sovjetiska navigatören och majoren i flygvapnet Marina Raskova.

Raskovas utbildning var från början humanistisk – hon spelade piano vid Pusjkins musikskola, studerade språk och lärde sig tala italienska och franska flytande.

svenska Wikipedia står att: Den 24 oktober 1937 slog hon tillsammans med Valentina Grizodubova världsrekordet för kvinnor i långflygning genom att flyga 1 445 km utan mellanlandning i en Jak-12.

Hon gjorde flera långflygningar och fick medalj. Genom det inflytande hon fått hos Josef Stalin kunde hon genomföra sin plan att starta ett regemente för enbart kvinnor.

1941 började hon handplocka de skickliga kvinnor som skulle utgöra basen till 586:e, 587:e och 588:e regemetet. Från början var som sagt all personal kvinnor, från sjukvårdare till navigatörer och flygare.

Det verkar som om den ursprungliga anledningen var att skickliga flygare och navigatörer inte kom till sin rätt i könsblandade sammanhang. Männen litade inte på dem, gav dem inga avancerade uppdrag och trodde kanske att kvinnorna var alltför bräckliga för att klara av de tuffa striderna mot fienden.

Marina Raskova omkom efter en nödlandning i snöstorm. Stalin gav henne en stadsbegravning, hon ligger begravd bakom Leninmausoleet på Röda torget – tillsammans med övriga ryska storheter (samt en amerikansk journalist och Clara Zetkin, tysk feminist – som har en egen spännande historia).

Hon hedrades även av USA – man uppkallade ett amerikanskt Libertyskepp efter henne, SS Marina Raskova, i juni 1943.

Ekaterina Budanova (7 december 1916 – 19 juli 1943) flög med det 586:e regementet och räknas som ett av de ryska flygarässen.

 Jag har sedan jag börjat med denna artikel hittat massor av böcker om de ryska kvinnorna i Raskovas tre regementen. Har inte hunnit beställa och läsa någon av böckerna än – så jag vet inte vilka som är bra – här är i alla fall tips på vad som finns:

 

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam finns bland annat på Amazon, Bokus och Adlibris. I recensionen på Amazon står:

Leslie Blanchard, A Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
An excellent read for the general public as well as for military hounds. Read the biographies of one hundred women who fought for Russia during World War II–one hundred female heroes that many, in fact most of us, never heard of. These stories will shed quite a different light on pre cold-war Russia, the World Wars, and the ”typical” Russian woman. A must read for all Women’s Studies. Ms. Cottam spent twenty years researching and writing this fine work.

Kazimiera J Cottam har skrivit flera böcker om kvinnorna i Sovjet/Ryssland.

Zoya Kruglova Baiger)

Bland annat denna; Defending Leningrad: Women Behind Enemy Lines. Just detta exemplar i tre delar verkar bara finnas på Amazon. På Bokus och Adlibris har de en annan upplaga.

På Amazon finns denna recension:

Leslie Blanchard, Editor, The Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
While I deeply enjoyed all four of the books, this was my favorite. We get an indepth look at a young Russian teenager through her own diaries and letters… The book as a whole tells the story of two partisans and one spy. But the story of Ina Konstantinova told in her own words through her notes and letters is my favorite part of the book. The other two women detailed provide inspiration as well: Masha Poryvayeva and Zoya Kruglova-Bailer. As with all of Ms. Cottam’s books this is a must read for Women’s Studies and just a plain good read for the rest of us.

Vilket alltså betyder att de tre som återfinns i denna volym hör samman med den fjärde som finns på Bokus och Adlibris. Den fjärde finns även på Amazon.

The Eastern Front of World War II

Women in Air War är ytterligare en av Kazimiera Jean Cottams böcker om kvinnor i Sovjet-Ryssland under andra världskriget. Boken finns på Amazon, Bokus och Adlibris.

Hittade tyvärr ingen recension av boken.

Wings, Women & War av Reina Pennington

Wings, Women & War av Reina Pennington

Wings, Women & War av Reina Pennington finns på Amazon, Bokus och Adlibris.

Recensionerna på Amazon är korta:

World War II History
”Both harrowing and inspiring, it should become a classic of World War II aviation history.”

Times Literary Supplement
”Extraordinary and often deeply moving.”

 

The Amazing Story Of Russia's Women Pilots in World War 11

Night Witches: The Amazing Story Of Russia’s Women Pilots in World War II

Boken är skriven av Bruce Myles och finns bland annat på Amazon, Bokus och Adlibris.

Jag hittade ingen recension skriven av någon professionell litteraturkritiker – men några läsarrecensioner fanns på Amazons sida. Bland annat denna:

Despite the occasional misinformation, and the journalistic embellishment in novelizing these true historical events, this is still a terrific book which deserves a larger audience. Any high-school student will find it as inspiring and historically-significant as ”Anne Frank’s Diary” or ”Summer of My German Soldier”. Skriven av signaturen Chapulina R.

On the Road to Stalingrad

On The Road To Stalingrad av Zoya Matveyevna Smirnova-Medvedeva. Det verkar inte som om boken specifikt handlar om Natthäxorna – utan snarare om alla kvinnor som arbetade inom armén under andra världskriget.

Boken finns på Amazon, Bokus och Adlibris – bland annat. På Amazon kan man läsa denna recension:

Leslie Blanchard, Editor, A Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
Another brilliant look inside the life of a true Russian hero who happens to be female. Nearly one million women served in the Soviet Armed Forces during World War II and many were active combatants. The author fought with the famous 25th Chapayev Division, and provides us with an honest eyewitness account of the desperate fighting for Odessa and Sevastopol.

 Läs mer på

Hargrave – The Pioneers

War and Games – udda artiklar om krig och historia. Soviet Women Combat Pilots.

Uppdatering: Bertil Mollberger har skrivit om Natthäxorna i DN den 13 april 2008. En bra och fyllig text.

Samt en kort notis i Ny Teknik.

Vetenskapsmän och kvinnor

Pingvinberget. Foto: Scanpix

Förut diskriminerades kvinnor enligt lagen – numera upprätthålls diskrimineringen av frivilliga krafter.

Den meningen stod skriven på en tändsticksask jag fick av min mamma när jag var i tonåren.

I år är det nio män och en kvinna som tilldelats Nobelpriset. Det kan bero på att kvinnor inte har gjort några lysande upptäckter på senare år. Det kan också bero på något annat.

SvD skriver: Av de 16 ordinarie ledamöterna i de tre Nobelkommittéerna – de med mest inflytande – är ingen kvinna. 15 personer är adjungerade till kommittéerna och av dem är tre kvinnor. Är det så att män väljer män och kvinnor väljer kvinnor? Nej min erfarenhet är att män väljer män och kvinnor väljer män.

Bertil Fredholm ordförande i medicinkommittén säger: Priserna speglar upptäckter som gjordes för kanske 20 år sedan då ännu färre eller nästan inga kvinnor hade toppositioner inom forskningen. Med den satsning som görs nu kommer situationen att ändras i framtiden.

Men det stämmer inte riktigt – kvinnor har i alla tider forskat, fast man har velat se dem som assistenter till de manliga forskarna.

Kvinnor kanske inte är så intresserade av forskning?

Nej – det stämmer inte heller, SvD berättar i en annan artikel att: I dag är könsfördelningen på doktorsnivån så gott som jämlik men därefter försvinner kvinnorna successivt för att sjunka till 17 procent bland landets professorer.

– En viktig orsak är att befordringsgången efter doktorsexamen är oklar och delvis godtyckligt, säger Lars Leijonborg. Det är därför viktigt att införa ett mer rättvist, tydligt och öppet system inte minst för att stimulera kvinnorna att fortsätta med forskningen.

Frågan är hur man ska göra med Nobelpriset? Riksbankens pris i ekonomi – det som felaktigt kallas Nobelpriset i ekonomi har hittills inte gått till en enda kvinna.

Nobelpriset i fysik har gått till två kvinnor: Marie Curie 1903 och 60 år senare till Maria Goeppert-Mayer.

Marie Curie är fick Nobelpriset två gånger – men båda gångerna var problematiska. Anledningen var att hon var kvinna. Första gången skulle bara Henri Becquerel och hennes make Pierre Curie få priset – eftersom Nobelpriskommittén ansåg att hon bara varit sin makes assistent (ett öde som även drabbade Maria Goeppert-Mayer 60 år senare).

Pierre insisterade på att även Marie skulle vara med. Allt arbete hade de gjort tillsammans. Men de fick inte varsitt diplom – de fick dela på Pierres diplom.

1906 råkade Pierre ut för en olycka, han blev överkörd av ett hästekipage och avled genast.

Marie ombads att ta över Pierres professur vid Sorbonne – där ingen kvinna tidigare hade varit professor. Hon kandiderade dessutom till den franska vetenskapsakademien – men dit var inga kvinnor välkomna – dörren förblev stängd även för henne.

1911 skulle hon få sitt andra nobelpris – denna gång i kemi – och hon skulle inte dela det med någon. Men skandalpressen i Paris ville något annat. Man hade upptäckt att hon hade en relation med en gift man. Ryktet nådde Sverige och vetenskapsakademien. De uppmanade Marie Curie att på grund av denna affär inte personligen infinna sig för att hämta priset. Men Marie Curie menade att priset inte hade något med hennes privatliv att göra. Hade hon varit en man så hade ingen lyft på ögonbrynen på grund av hans ”virila leverne”.

Nobelpriset i kemi har sedan bara gått till ytterligare två kvinnor. 1935 fick Irène Joliot-Curie (dotter till Pierre och Marie Curie) priset. Hon delade det med sin make. 29 år tog det för att hitta en ny kvinnlig kandidat till nobelpriset i kemi; 1964 fick Dorothy Crowfoot-Hodgkin det.

1962 fick Crick, Wilkins och Watson dela på nobelpriset i medicin för sin upptäckt av DNA. Men vad de glömde berätta var att Rosalind Franklin skulle varit med och delat det om hon varit i livet. Nu delas inte nobelpriset ut postumt – trots att författaren Erik Axel Karlfeldt fick det sedan han gått bort. Och fler än tre kan inte dela på priset – så det var ju praktiskt att Franklin gått och fått cancer. Hon gick bort 1958.

Anledningen till att det blev just de tre var bland annat därför att hennes manlige kollega – Maurice Wilkins – gått in på hennes laboratorium och stulit det fotografi hon tagit av DNA. Rosalind Franklin var den förste som lyckats fotografera det.

Franklins stulna fotografi av DNA

Stämningen mellan Wilkins och Franklin var dålig redan innan och för Franklin var det över huvud taget svårt att vara kvinna och forskare. Till exempel så hade kvinnor inte tillstånd att vistas i universitets matsal. Hon fick sitta på labbet eller i en korridor. Om vädret tillät kunde hon sitta på en bänk utomhus.

James D. Watson skriver i sin självbiografi ”The Double Helix” om upptäckten av DNA. Han nämner Rosalind Franklin – men kallar henne konsekvent för Rosy (de övriga forskarna nämns vid efternamn). James D. Watson går bland annat på ett föredrag hon håller och kommenterar: ”There was no warmth or lightness in her words. Even so, I could not regard her as totally uninteresting. For a moment, I wondered how she would look if she took off her glasses and did something different with her hair. Then, however, my interest moved back to her description of the crystalline X-ray diffraction pattern.”

Franklin bar inte glasögon enligt en av hennes närmaste vänner – Anne Sayre – som senare skrev en bok – där hon bland annat kommenterar Watson biografi.

James D. Watson är samme person som nyligen påstått att svarta, överviktiga och kvinnor inte är lika smarta som vita, smala män. Senare bad han om ursäkt: Jag kan inte förstå hur jag har kunnat säga det.

Det kan jag – han har sagt så för att han tycker så. Punkt slut.

1967 upptäckte Jocelyn Bell pulsarerna. För detta fick hennes handledare Antony Hewish och en medarbetare – Martin Ryle – nobelpriset. Jocelyn Bell fick inget pris – vilket väckte starka reaktioner – och man kallade händelsen ett skämt – ett No Bell Prize.

Det finns olika bortförklaringar till händelsen – bland annat att eftersom han var hennes handledare och hon var på hans labb så är det så. Handledaren får äran av det som assistenterna gör. Är det en bra förklaring?

George H. Hitchings och hans kollega Gertrude B. Elion

Faktum är att man inte behöver ha doktorerat för att få priset och man kan vara någons assistent och ändå få nobelpriset. Gertrude Belle Elion föddes i New York 1918. Hon tog examen – men kunde inte doktorera – eftersom kvinnor inte tilläts ha en doktorandplats på New York University 1941. Istället arbetade hon som assistent åt George H. Hitchings på läkemedelsföretaget Burroughs-Wellcome (nu GlaxoSmithKline). 1988 delade de två på nobelpriset i medicin för de sex läkemedel som de uppfunnit:

  • merkaptopurin, första behandlingen mot leukemi.
  • azatioprin första immunosuppressiva läkemedlet används vid organtransplantation.
  • allopurinol används vid gikt.
  • pyrimetamin mot malaria.
  • trimetoprim används mot meningitis, blodförgiftning, och bakterieinfektion i urinröret.
  • aciklovir mot munherpes.

Det finns alternativa nobelpris – Right Livelihoodpriset grundades av frimärkssamlaren Jakob von Uexkull – som tidigare försökt få Nobelstiftelsen intresserad av ytterligare ett pris. Priset delas vanligen ut i fyra delar. I år (den 7 december klockan 18) kommer dessa personer samt en organisation få dela på summan – 2 miljoner kronor;

Percy och Louise Schmeiser, Kanada, belönas för att de, enligt juryn, ifrågasätter den miljömässigt och moraliskt snedvridna tolkningen av patentlagar.

Juristen Christopher Weeramantry, Sri Lanka, får priset för sitt arbete med att stärka och bredda folkrätten.

Dekha Abdi från Kenya har arbetat med freds- och konfliktlösning i en rad afrikanska länder som Uganda, Etiopien, Sudan och Sydafrika.

Och företaget Grameen Shakti, Bangladesh, får Right Livelihood-priset för att det erbjuder miljövänlig belysning och energi till tusentals byar i Bangladesh.

DN om Grameen Shaktis arbete med solceller i Bangladesh.

Paul Greengard

Ytterligare ett alternativt nobelpris har instiftats; ”The Pearl Meister Greengard Prize” grundades av nobelpristagaren Paul Greengard på grund av han tröttnat på den manliga dominansen bland de som varje år tilldelas nobelpriset. Paul Greengard grundade priset 1998 till minne av sin mor som avled i samband med att hon födde honom. År 2000 fick han nobelpriset och han la hela summan ca 2,9 miljoner kronor i fonden för sitt pris. Priset delas endast ut till kvinnor och endast i ämnet biomedicin.

Hittills har dessa kvinnor fått priset:

  • Nicole Marthe Le Douarin (2004)
  • Philippa Marrack (2005)
  • Mary Frances Lyon (2006)
  • Gail R. Martin, Elizabeth Robertson(2007
  • Det progressiva USA bloggar om Paul Greengard och hans pris.

    Aftonbladet skrev 2005 om kvinnor som hoppat av forskningen och hur könsfördelningen såg ut då mellan professorerna på landets universitet.

    SvD: Ett helt nytt system för befordring inom universitet och högskolor med över tusen nya tjänster ska öka kvinnornas möjlighet att göra akademisk karriär.

    Marie Wahren-Herlenius blir professor i experimentell reumatologi och dessutom vice prefekt för den stora medicinska institutionen på KI. Det klarar hon av med hjälp av ett stort nätverk – som kan ta hand om barnen…

    Svenska akademiens motivering till att Doris Lessing skulle få årets nobelpris i litteratur löd: ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

    Lessing uppskattade inte motiveringen: – Jag vet inte vad de menar med det. Varför inte ”den mänskliga erfarenheten”? Varför just den kvinnliga? Jag har aldrig gillat uppdelningen i manligt och kvinnligt.

    Och jag kan bara hålla med – när har en manlig författare fått sitt nobelpris för att han har varit ”den manlige erfarenhetens epiker”?

    För övrigt verkade Lessing glad över beskedet: – Jag har vunnit vartenda jävla europeiskt litterärt pris det går att vinna och nu detta, ja det är fantastiskt, fortsätter pristagaren.

    Men till Stockholm kommer hon inte – och det är inte ens Lessing som läser sitt inspelade tacktal; ”On not winning the Nobel prize”. (Uppdatering: Talet var mycket bra – kan läsas här – bland annat).

    För övrigt är ordet vetenskapsman ett fånigt ord för forskare. När konstnären Rosa Bonheur – som första kvinna utnämndes till den franska hederslegionen år 1865- sa kejsarinnan Eugènie: Jag är så glad att jag fick göra detta under min livstid. Detta bevisar att geni inte har något kön.

    På engelska heter vetenskapsman scientist. Ett könsneutralt ord som uppfanns av en recensent som försökte sammanfatta allt som ”vetenskapsmannen” Mary Sommerville arbetade med. Boken som skulle recenseras hette On the Connexion of the Physical Sciences och kom ut år 1834.

    Om alla dessa människor finns en uppsjö av böcker.

    En bok som jag verkligen vill rekommendera är Nina Burtons Den nya kvinnostaden. Den handlar om flera starka, spännande, särskilda kvinnor ur historien. I slutet av boken finns ett bra referenslista – böcker som Burton rekommenderar och ett personregister. Burton har rest i flera av dessa kvinnors fotspår. Vissa platser – som jag inte trodde var möjliga att hitta – som till exempel Hildegard av Bingens kloster – har hon hittat. Där klostret låg ligger numera ett köpcentrum. Svenskarna rev klostret under 30-åriga kriget.

    Det finns flera böcker om Rosalind Franklin bland annat; Rosalind Franklin and DNA av Anne Sayre samt Rosalind Franklin – the dark lady of DNA av Brenda Maddox. Man kan jämföra James D. Watsons biografi med dessa. Fast egentligen vill jag inte uppmana till köp av något han har skrivit.

    Om Marie Curie: Obsessive Genius: The Inner World of Marie Curie av Barbara Goldsmith. Jag vet inte om boken är bra – jag har den inte.

    Marie Curie: The Woman Who Changed the Course of Science av Philip Steele.

    Om Marie Curie finns det hur många böcker som helst – men jag har ingen bok om henne. Min dotter fick en enkel barnbok på engelska av mig. Så att hon kunde träna språk och på köpet bli mer allmänbildad. Boken heter Marie Curie och är skriven av Lisa Wade McCormick. Vackra foton. Enkel text. Köp den gärna till ett nyfiket barn.

    Om Mary Somerville: Mary Somerville: Science, Illumination, and the Female Mind. Jag har inte heller denna bok. Har ingen bok om henne heller – så jag kan inte rekommendera något. Det fantastiska är att hennes egen bok finns i nytryck. Men eftersom jag inte är forskare så skulle jag trolligen inte ha någon glädje av den.

    För den som är ute och reser kan det vara intressant att veta att det finns ett college uppkallat efter henne; The Somerville College i Oxford – ett av de första college för kvinnor där.

    Det finns en bok om kvinnor och vetenskap: Förbjuden Frukt På Kunskapens Träd : Kvinnliga Akademiker Under 100 År.

    Boken är en essäsamling – ett kapitel är skrivet av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska och handlar bland annat om Rosalind Franklin och Nanna Svartz – samt om ”The leaking Pipeline” – dvs: Varför finns det så många kvinnliga forskare på grundnivå – men få på högre nivå och ännu färre kvinnliga professorer. Är det familj och barn som hindrar? Nej – gifta kvinnor tenderar att klara sig bra, skriver många vetenskapliga artiklar och kommer längre än ogifta kvinnor utan barn. Vad är då orsaken till kvinnofallet? Läs boken. Jag har bara läst ett kapitel – ett som min vännina Lydia kopierade och skickade. Nu vill jag ha hela boken.

    Bokus

    Adlibris

    Tana Ross’ Tystnad

    En animerad film om den lilla flickan Tana, som gömdes av sin mormor när de befann sig i koncentrationslägret Theresienstadt – därmed räddades flickan undan förintelsen.

    Den är baserad på fotografen Tana Ross berättelse. Hon kom till Sverige som barn och förbjöds att tala om vad som hänt eller fråga efter sin mamma – som skickats till Auschwitz – och där gasats ihjäl. Tana Ross var tyst.

    Om filmen.

    Published in: on december 4, 2007 at 4:49 e m  Kommentarer inaktiverade för Tana Ross’ Tystnad  
    Tags: , ,

    Är Alice Kafkas syster?

    Läser en kort artikel i SvD om Alice Herz-Sommer 104 år – som minns promenaderna med Kafka. Som rubrik på SvD:s startsida har man valt: Kafka släppte loss. Systern, 104 år, berättar. Alice Herz var en syster – men Kafkas syster var hon inte. Däremot var Franz Kafka som en i familjen Herz. Han var egentligen vän till äldste dottern Herz’s fästman.

    Alice Herz-Sommers egen historia är intressant. Hon blev en berömd konsertpianist i Prag. Gifte sig 1931  med Leopold Sommer – efter två veckors bekantskap. 1937 får de en son. Tyskarna invaderade i mars 1939. Familjen var av judiskt-tjeckiskt ursprung. 

    I juli 1942 blev hennes mamma bortförd till Theresienstadt och några månader senare mördad i Treblinka. Alice tog detta mycket hårt. Hon beslöt sig för att öva in samtliga av Chopins 24 svåra etyder – en väg att inte bli galen av förtvivlan. Hon och hennes man tilläts att bo kvar i sin våning – medan övriga familjer av judiskt ursprung tvingades att flytta till stadens ghetto. Deras närmaste grannar var alla nazister.

    Familjens tjeckiska vänner hade slutat hälsa på dem på stan, men när familjen Herz-Sommer fått reda på att de skulle deporteras till Theresienstadt kom vännerna dit och tog tavlor, mattor och möbler. Men de sa ingenting. Alice Herz-Sommer antog att för vännerna var familjen Herz-Sommer redan döda. Precis innan familjen skulle gå till tåget kom en av grannarna – Herman och hans hustru – och han sa: ”Frau Sommer, jag hoppas att ni och er familj kommer tillbaks en dag. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag uppskattade ert pianospel – det var underbart – jag vill tacka er.”

    Alice Herz-Sommer tyckte att deras nazistiske granne var den mest mänskliga av alla i deras omgivning då.

    Hela familjen Sommer hamnade i Theresienstadt, men hennes man skickades till Auschwitz 1944 – hon såg honom aldrig mer. Alice gav över 150 konserter i Theresienstadt och är övertygad om att det var detta som räddade hennes liv.

    Parets son Raphael var med i Hans Krásas barnopera Brundibár – som gavs i ett led i nazisternas spel för gallerierna: ”Allt är så normalt i Theresienstadt.” Det skickades ungefär 15 000 barn till Theresienstadt. 130 överlevde. Raphael var en av dem.

    Alice ville inte att hennes son skulle behöva bära ett hat mot tyskarna för vad som drabbat hans far, hans fars familj, Alice vänner och de flesta av deras familjemedlemmar. Hon ville att man skulle förlåta och gå vidare. Hon kände inget hat ens mot de nazister som utfört alla grymma dåd. Alice Herz-Sommer menar att alla människor föds med en god och en ond sida. Alla kan bli lika onda som de.

    Numera bor hon i London, hon spelar piano från 10 på förmiddagen till 1 på eftermiddagen – trots att hennes pekfingrar blivit förlamade.

    Sonen Raphael gick bort 2001, men hans hustru håller Alice sällskap några timmar om dagen.

    Alice trivs i London, hon uppskattar engelsmännens artighet och hon uppskattar deras humor. Hon känner sig hemma där.

    Det har skrivits en bok om henne: A Garden of Eden in Hell – den kommer ut på engelska år 2008.

    Guardian Unlimiteds intervju med Alice Herz-Sommer

    Verlagsgruppe Droemer Knaur foton på Alice Herz-Sommer och information om boken.

    Bildgalleri från familjen Herz-Sommers album.

    Christopher Nupens Film ”We Want the Light” – en film om musikens viktiga roll i våra liv. I filmen finns bland annat intervjuer med Alice Herz-Sommer. Man kan se ett smakprov från filmen på sidan, eller här:

    Toyen

    1919

    Toyen föddes den 21 september 1902 i Prag som Marie Cerminova. Man vet inte mycket om hennes bakgrund, hon har valt att inte berätta om den och hon tog tidigt avstånd från familjen.

    År 1919 hade hon fyllt 17 och började på konsthantverks- och designskolan i Prag.

    Jindrich Styrsky blev hennes livskamrat och de gick med i den avantgardistiska konstnärsgruppen Devetsil. Hon ville inte ställa ut under sitt namn och använde för första gången sin pseudonym Toyen. Det har spekulerats i vad den betyder och hur det kom sig att hon tog den. En förklaring är att hon använde det franska ordet citoyen – som hon förkortade. En annan förklaring är att poeten Jaroslav Seifert skrev ner några bokstäver på en servett på ett kafé. Han ordnade om bokstäverna och bildade ordet Toyen – som hon sedan anammade.

    Toyen är varken ett mans- eller kvinnonamn i Tjeckoslovakien. Hon ville ha ett könsneutralt namn.

    ReD – Revue Svazu moderní kultury Devětsil

    Toyen deltar med sju verk på Devetsils andra utställning 1923. Två år senare reser hon med Jindrich Styrsky till Frankrike där de stannar i sex år och ställer ut flera gånger. De bor både i Paris och vid Côte d’Azur (Rivieran). Båda är fascinerade av Markis de Sade, hans liv och hans litterära verk. Och de besöker ruinen av hans slott i Lacoste.

    De lär känna surrealisterna André Breton och Paul Eluard och bildar i Prag 1934 den första surrealistgruppen utanför Frankrike (tillsammans med Vitezslav Nezval och Karel Teige).

    Året därpå ställer Toyen ut med surrealisterna i Paris. Det blir en succé och hon fortsätter ställa ut i London, Tokyo, Amsterdam och New York.

    Klimatet i Europa hårdnar.

    Nazisterna som tagit makten i Tjeckoslovakien förklarar att Toyens konst tillhör den ”degenererade konsten” (entartete Kunst). Främst var det ”otysk” konst, judisk och bolsjevikisk konst som förbjöds. Goebbels var ansvarig för utrensningen av ”degenererad konst” – han fick ihop en ansenlig samling.

    1937 – den tyska utställningen över degenererad konst

    I Tyskland hade man en utställning över denna konst – för att visa upp det sjuka som ett varnande exempel. Man ordnade också en utställning över godkänd konst. Efter fyra månader hade över två miljoner besökare sett den degenererade konsten – att jämföra med de endast ca sexhundratusen som såg den godkända konsten. Utställningen turnerade och visades i resten av Tyskland och i Österrike. Sedan såldes det mesta i Schweiz. Några verk behöll dock de tyska generalerna- trots entartete-stämpeln. Göring tog fjorton värdefulla verk, varav en målning av van Gogh och en av Cézanne. De verk som inte sålts eller stulits av tyska generaler brändes.

    Stämningen i Sovjet liknade till stor del den i de tyskockuperade länderna. Där förbjöds ”borgerlig” konst. Endast socialrealistiska verk var tillåtna – allt annat var borgerligt.

    1943 dör hennes livskamrat Jindrich Styrsky – vid 42 års ålder.

    Toyen skapar i Prag under hela ockupationen, men ställer inte ut. Hon publicerar grafiska blad i underjordiska tidskrifter. Bland annat serien ”Göm dig krig!” från 1944.

    Myten om ljuset, 1946

    Toyen gömmer den unge poeten Jindrich Heisler i sitt badrum, det är hans skugga man ser avtecknad mot dörren. Kanske är han en planta som försöker komma i kontakt med omvärlden – uppryckt med rötterna, det är farligt att göra sig påmind, de tyska hundarna kan lätt snoka upp den som gömt sig. Vi som är utanför badrummet ser att skuggan som han tolkar som en tysk hund – en dobbermann – i själva verket är ett par behandskade damhänder – men kanske är det en förrädares händer?

    Toyen har berättat om hur mycket Jindrich Heisler älskade ljuset och hur mycket han led av att under flera år aldrig kunna gå ut och njuta av ljuset.

    1947 lämnar Toyen staden Prag tillsammans med Jindrich Heisler, för att resa till Paris, där de blir bofasta. De flyr undan Stalinismen.

    Till Peter Ibbetson, 1947

    Händer som sträcker sig mot varandra är ett ofta förekommande motiv i Toyens bilder. Här har hon inspirerats av Henry Hathaways film ”Peter Ibbetson” (Fången på Dartmoor) från 1935, med Gary Cooper i huvudrollen.

    Peter Ibbetson (Gary Cooper) arbetar som arkitekt och får ett uppdrag av hertigen av Towers (John Halliday). Ibbetson upptäcker att hertigens hustru (Ann Harding) är Mary – Peters barndomskärlek. Hertigen blir svartsjuk och tänker skjuta Peter som tar tag i pistolen och råkar rikta den mot hertigen. Peter skickas till ett livstids fängelsestraff. Han tänker hela tiden på sin älskade Mary som han tror att han aldrig mer ska återse – men till hans glädje kommer hon till honom i drömmen.

    Varje natt är hon där – och trots att de åldras – så är de alltid unga i drömmen. När Peter Ibbetson dör i fängelset kommer Mary och hämtar honom – och de går vidare in i ett nytt liv.

    Många surrealister var mycket förtjusta i filmen och det sägs att Buñuel klassade den som en av de bästa filmer han sett.

    Detta altare skapade Toyen för den Internationella surrealistutställningen 1947. Två händer av vax genomborrar glasväggarna för att förenas – händerna tränger till och med igenom varandra! Altaret förstördes efter utställningens slut och finns endast bevarat som ett fotografi.

    1953 publiceras Jindrich Heislers och Toyens Les Spectres du Desert. Samma år avlider Heisler plötslig, endast 39 år gammal, av en hjärtattack.

    Toyen umgås med Benjamin Péret.

    Bréton, Toyen och Péret 1956

    1959 dör Benjamin Péret efter en kort tids sjukdom.

    Vid en viss timma, 1963

    Genom ett fönster ser man en kvinna som flyr i panik, utanför fönstret är det grönt. Jämför med konstnären Berninis marmorskulptur Apollo och Dafne, från 1625.

    Bernini – Apollo och Dafne 1622-25

    Sagan om Dafne

    Flodguden Peneios hade en skön dotter, som hette Dafne, hon var skygg.

    Då Apollon dödat den förfärlige draken Python, träffade han kärleksguden Eros, som satt på en sten vid flodkanten och lekte med sin båge. Pilarna hade han lagt bredvid sig och synade dem en efter en. Några hade spetsar av guld, andra av bly. När nu Apollon en stund stått och sett, hur vårdslöst Eros handskades med pilarna, hånade han honom för hans leksaker.

    Eros greps av vrede, lade en pil med gyllene spets på strängen och träffade Apollo mitt i hjärtat. Därefter försvann Eros in i skogarna på berget Parnassos och klättrade ända upp till de högsta höjderna. Han spejade efter ett byte och, när han såg nedåt dalen, upptäckte han den sköna Dafne. Utan att tveka tog han en pil med blyspets, siktade noga och med ett svirrande ljud flög pilen åstad.

    Dafne tog sig åt hjärtat, vände sig hastigt om, och Apollon som kom fram mellan träden märkte genast hennes säregna skönhet. Hela hans väsen genomströmmades av kärlek, och utan att besinna sig närmade han sig henne fylld av längtan. Men Eros blypil hade hos Dafne endast ökat hennes ömtåliga skygghet, hon flydde förskräckt, och utan att se sig om skyndade hon fram mot flodstranden.

    Hur snabb hon än var, var dock Apollon snabbare. Skräcken spände hennes krafter till det yttersta, och redan nalkades hon Peneios, sin fader, flodguden, hos honom skulle hon få skydd, då Apollon var så nära att han i nästa ögonblick kunde fånga henne. Hon bönföll i ängslan sin fader om hjälp och han förvandlade henne till ett lagerträd. Hennes fötter växte ner i marken, och från hennes höjda armar sköt löven fram, ögonen slöts, och den späda gestalten stelnade. Apollon slog klagande sina armar om stammen, hennes hjärta slog ännu, men svagt.

    Då Apollon ej kunde få Dafne till maka, gjorde han lagern till sitt heliga träd, och eftersom guden är diktens, sångens och musikens gud men även beskyddar konst och vetenskap, ges en krans av lager ännu i dag åt diktare, konstnärer och vetenskapsmän.

    Ovidius har skrivit om detta i sina Metamorfoser – men eftersom han var romare kallade han Eros för Amor.

    Berninis Dafne avbildas i den stund hennes armar blivit grenar. Grenarna på Toyens Dafne motsvaras av grönskan utanför den förtvivlade kvinnas fönster. Jag vet inte om Toyen identifierade sig med Dafne. En viss likhet fanns det mellan dem; de ville absolut inte gifta sig. Men medan Dafne var kysk och ville likna Artemis/Diana (jaktens och kyskhetens beskyddare) så var Toyen inte kysk. I alla fall inte när hon var ung. Kanske hade hon dock bestämt sig för att nu fick det vara nog. Alla hennes män dör ändå ifrån henne.

    1966 dör hennes vän – surrealisten André Breton.

    1970 deltar Toyen med en egen ”kub”, en sal med verk av henne själv, Styrsky och Heisler, vid den internationella surrealistutställningen i Sverige, Moderna Museet. Utställningen visas också på Konsthallen i Göteborg, samt på Sundsvalls respektive Malmö museer. Moderna Museet förvärvar målningen ”Mythe de Lumière” – Myten om ljuset.

    Toyen avlider på ett sjukhus i Paris den 9 november 1980.

    ~o~

    Mer information om Toyen

    Några verk av Toyen

    Film om Toyen

    Entartete Kunst på Wikipedia

    Entartete Kunst – foton och filmsnutt från utställningen

    Litteratur:

    Toyen av Ragnar von Holten (Stockholm: Moderna Museet, 1985) – finns på bibliotek och antikvariat. Kolla antikvariat.net och Bokbörsen.

    Surrealist Women av Penelope Rosemont

    Ytterligare en bok om kvinnor i den surrealistiska rörelsen – men jag tror inte att Toyen är representerad i den:

    Women Artists and the Surrealist Movement av Whitney Chadwick

    Chech Book Covers är en vacker hemsida om böcker som producerades i Tjeckoslovakien under 1920- och 30-talet

     

    Tillägg:
    Jag har skrivit min första Wikipediaartikel. Skrev om Toyen och baserade artikeln på detta blogginlägg.

    Min artikel har blivit redigerad flera gånger, ibland till det bättre, ibland till det sämre. Försöker bevaka den, men hoppas den kan leva sitt eget liv utan mina hökögon.
    Här är den: http://sv.wikipedia.org/wiki/Toyen

    Från Bäckaskog till kalmuckernas rike

    Jurtor – tält som ”kalmucker” har levt i.

     Jag har varit på ett föredrag.

    Colibrine Sandström berättade på TeKulturen i Lund om ett märkligt människoöde; Brigitta Scherzenfeldt – som föddes 1685 i nordöstra Skåne – Bäckaskog utanför Kristianstad, hann gifta sig fyra gånger (änka tre gånger), bli krigsfånge i Narva, hamna i Sibirien, bli krigsfånge i kalmuckernas land (Östturkestan/Djungariet – i dag den kinesiska provinsen Sinkiang/Xinjiang) och efter 35 års utlandsvistelse äntligen komma hem till Sverige, berätta sin historia och dö.

    Colibrine Sandstöm har skrivit en bok om denna kvinna; Från Bäckaskog till kalmuckernas rike : Brigitta Scherzenfeldts liv. Den finns att köpa i bokhandeln – eller på nätet.

    Adlibris har den för 143 kronor och på Bokus kostar den 277 kronor.

    Birgitta von Heland har skrivit en intressant artikel om Brigitta Scherzenfeldt på Populär Historias hemsida.

    En artikel av Gunilla Törnvall i Svenska Dagbladet är också spännande och har kopplingar både bakåt i tiden – till påståenden om att svenskarna skulle komma från ”Kalmuckernas land” och framåt i tiden – en berättelse om sju uigurer (uigurer är namnet på folket som bor i området Östturkestan/Xinjiang)  som sitter oskyldigt fängslade på Guantanamo. De har internerats ”av misstag” (tillfågnatagna och sålda av pakistanska prisjägare till USA:s armé i Afghanistan 2001) – men USA kan inte skicka hem dem – eftersom de skulle riskera tortyr och kanske dödsstraff…

    Läs själva artikeln och lyssna på Randi Mossige Norheims reportage i Konflikt på P1.

    SvD-artikeln är bra i många avseenden – men inte i detta – när Brigitta Scherzenfeldts öde beskrivs – då skriver Gunilla Törnvall så här:

    ”Det tidigaste säkra belägget, enligt Jarring, för svenska besökare i Östturkestan är några karolinska soldater som tillfångatagits av Ryssland efter slaget vid Poltava. I stället för sysslolösheten i Sibirien valde de att ansluta sig till ryska armén. Några av dem skickades med en expedition söderut, med syfte att utöka tsarens territorium i Asien. De tillfångatogs 1716 av kalmuckerna som då styrde över Östturkestan. Den svenske styckjunkaren Johan Gustaf Renat gick över till de nya herrarna och blev deras rådgivare i både militära och kulturella frågor. Renats hustru, Brigitta Scherzenfeldt, som också befann sig i fångenskapen, lärde ut broderi och sömnad till kalmuckkvinnorna. Renat och Scherzenfeldt återvände till Sverige 1734.”

    Man får en känsla av att Brigitta Scherzenfeldt skulle ha rest med sin man Johan Gustaf Renat i Ryssland och sedan hamnat i Östturkestan. Men det stämmer inte. Hon reste dit med sin tredje man – mecklenburgaren löjtnant Mikael Ziem, som stridit på svenskarnas sida och också blivit tillfångatagen.

    Brigittas förste make dog i Polen, hennes andre make dog i rysk fångenskap, hennes tredje make slogs ihjäl av kalmuckerna och hennes fjärde make, Johan Gustaf Renat, träffade hon i Östturkestan, där de båda var fångar, hos kalmuckerna.

    En av två kartor över Djungariet som Brigitta Scherzenfeldt och hennes fjärde man Johan Gustav Renat hade med hem till Sverige.

    Kartorna förvarades sedan på Kungliga biblioteket och glömdes bort. År 1878 hittade August Strindberg dem. Han arbetade som assistent på biblioteket. Senare skulle han använda kartorna som bevis mot Sven Hedins påstående om att han skulle varit den förste svensk som vistats i trakterna av sjön Lop Nor. Läs Strinbergs anklagelser mot ”bluffmakaren och epigonen Hedin”,  det är riktigt roande läsning – jag småskrattar åt hans totala slakt av ”hjälten Hedin” och jag är benägen att hålla med Strindberg i hans arga kritik.

    Numera används trakterna kring Lop Nor som en plats för testning av kinesiska atombomber.

    I min jakt på information hittade jag Colibrine Sandstöms son – han skriver tydligen en blogg – Stefan Sandströms blogg hittar man här.

    PS: Teet och smörgåsarna på TeKulturen var mycket goda – dit kommer jag att gå fler gånger. De har flera föreläsningar där – ska försöka hålla utkik efter dem. Tack Lasse för tipset om denna föreläsning.

    Kvinnorna kring S:t Barthélemy

    I somras var jag engagerad i Projekt kolonin. Fredrik Helander och Fredrik Pettersson hade i flera år arbetat med en idé. En bit ur den svenska historien som många svenskar inte känner till.

    Att vi har haft en koloni i Västindien – S:t Barthélemy, där vi bland annat ägnat oss åt slavhandel – hur många känner till det?

    Helander och Pettersson reste till S:t Barthélemy, läste om S:t Barthélemy, studerade ett typiskt trähus på ön och byggde en kopia av det på en liten ö vid Djurgården. Där stod huset sedan från den 4 augusti till den 31 augusti. Nu har det tagits ner och ska byggas upp i Piteå – som är S:t Barthélemys svenska vänort.

    Huset inreddes i typiskt S:t Barthélemy-stil – utan eldstad. Man lagade sin mat utomhus. Klimatet är varmt och behagligt året runt på S:t Barthélemy och någon värmekälla inomhus behövs inte, dessutom var det bättre ur brandrisksynpunkt att ha eldstaden skild från boningshuset.

    Möbler till det nygamla huset köptes på auktioner. Besökarna förflyttades tillbaks till 1870-talet. De sista år som kolonin var svenskt. Svenskarna hade S:t Barthélemy från 1784-1878.

    Vi som arbetade i det nygamla huset på ön var klädda enligt tidens mode. Jag i en oerhört obekväm bahytt. Kände mig som en gestalt ur TV-serien Onedinlinjen.

    Jag skulle hålla ett föredrag om ön och funderade på kvinnorna och i viss mån slavarna. Det var oftast männens liv som dokumenterades – de vita männen ur medelklassen, de som kunde läsa och skriva.

    Mitt föredrag kom främst att handla om kvinnorna kring ön, vilket innefattade även kvinnor som uppehållit sig på andra platser i Västindien samt en kvinna som var inblandad i Sveriges förvärv av ön.

    Här är ett utdrag från mitt föredrag – jag har utelämnat stycket om konstnären Maria Röhl – vars far Jakob Röhl ägnat sig åt slavhandel på ön – eftersom jag har fått mer material om henne och gärna skulle vilja komplettera innan jag publicerar det.

    Ur ”Kvinnorna kring S:t Barthélemy”

    Litteraturen kring S:t Barthélemy innehöll information om män, män, män som rest till ön, som varit verksamma där och som tjänat pengar på handeln.

    Var fanns kvinnorna?

    Den första person jag kommer att berätta om är den kvinna som gjorde det möjligt för svenskarna att förvärva ön.

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Porträttet utfört av Françoise Gérard

    Germaine de Staël – född Necker (1766-1817)

    Historien börjar med Erik Magnus Staël von Holstein som vistas i Paris. Han är ogift men kurtiserar gifta damer. Hans kassa är skral och han är mycket begiven på spel. Erik Magnus Staël von Holstein vet att Frankrikes finansminister, bankiren Jaques Necker bara har ett barn – en dotter, Germaine. Hon är visserligen bara en liten flicka än så länge – men Erik Magnus förstår att den som gifter sig med henne gifter in sig i en av Frankrikes rikaste familjer. Så det skulle löna sig att bida sin tid.

    Erik Magnus har visserligen ingen titel, men han har en fördel framför andra friare – han är protestant – liksom familjen Necker. I förhandlingar med fadern – Jacques Necker – blir han lovad dotterns hand om han kan förvärva en titel. Erik Magnus måste bli Sveriges ambassadör och adlig.

    Erik Magnus Staël von Holstein kontaktar Sveriges kung – Gustav III och framför sin fråga. Gustav III som länge gått och önskat en koloni i Västindien – och som bett den franska kungafamiljen om att ”få tillbaks” Tobago – utan resultat – blir förtjust. Erik Magnus Staël von Holstein lovas ambassadörstiteln om han kan ordna Tobago.

    Få tillbaks? Ja, Gustav III hade räknat ut att Tobago måste vara svenskt eftersom Lettland hade varit svenskt – Livland – och eftersom hertigen av Kurland (ett litet landskap i Lettland/Livland) – Jakob Kettler hade etablerat en koloni på Tobago. Hertig Jakob Kettler var släkt med det svenska kungahuset (morfar till Fredrik I). Kolonin hade aldrig sålts eller på annat sätt avyttrats – alltså var Tobago svenskt, enligt Gustav III.

    Fransmännen ville inte göra sig av med sin lukrativa koloni, men Erik Magnus Staël von Holstein var en populär person vid det franska hovet. Marie Antoinette ville gärna att han skulle få bli ambassadör och gifta sig med Germaine Necker. Så till slut kunde Gustav III få det glädjande beskedet att han skulle få en västindisk ö – inte Tobago – men väl S:t Barthélemy. Att ön var utan färskvtten, en karg klippa i havet var inget Gustav III kände till – han hade fått sin ö och var nöjd. Erik Magnus fick sin ambassadörsutnämning – men blev inte adlad. Germaine Necker fick han och var nöjd – åtminstone i början.

    Äktenskapet blev inte lyckligt. Båda hade kärleksaffärer på varsitt håll – men hon var den som klandrades för det. Än idag kommenterar historiker syrligt att av de barn som föddes i deras äktenskap var endast det första hans – och det dog. Erik Magnus fortsatte att spendera pengar på spel och kvinnor.

    Germaine – hans hustru ägnade sig åt litteratur och politik. Hon skrev böcker, träffade författare och räddade många aristokrater från att halshuggas under franska revolutionen trots att hon var motståndare till monarkin. Hon är mer känd under namnet Madame de Staël.

    Madame de Staël var under långa tider landsförvisad – hon och Napoleon kom inte så bra överens, så hon reste mycket, tog barnen med, var i Ryssland, i Sverige och i Tyskland – där hon träffade Goethe. Men hela tiden längtade hon hem till Paris.

    Men till S:t Barthélemy kom hon inte.

    Kvinnorna på ön

    Inte heller särskilt många svenska kvinnor kom till ön. De svenska män som stannade där gifte sig ofta med kvinnor från någon av de närbelägna danska kolonierna – öar som danskarna haft längre än svenskarna haft S:t Barthélemy, öar med större odlingsmöjligheter – öar där de danska männen slagit sig ner med fru och barn och stannat. De fransktalande öbor som redan fanns på ön när den blev svensk gifte man sig inte med – de var katoliker – och religion vägde tyngre än nationalitet – som vi redan sett i exemplet Madame de Staël.

    De svenska män som försökt locka svenska kvinnor till S:t Barthélemy lyckades inte alltid så bra.

    Ett exempel är ett friarbrev som skolföreståndaren Alfred Bergcreutz skickar till Hulda Fornander i Grenna år 1871. Han försöker beskriva ön i så ljusa och glada ordalag som möjligt.

    Jan Öjvind Swahn citerar brevet i sin bok S:t Barthélemy – Sveriges sista koloni:

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    ”Klädsel för såväl damer som herrar utgöres av lätta, ljusa tyger; den hvita drägten är den förherrskande och mest lämpliga. Vid fester och tillställningar är den svarta frackdrägten här lika sjelfskrifven som på balerna i kalla norden, och damerna söka att på bästa sätt studera och följa de europeiska modejournalerna. Dock måste jag gifva dem den rättvisan att de här på ön ej äro på långt när så öfverdrifna och fåfänga i sin klädsel som på de andra öarne.”

    Lägg märke till att Alfred Bergcreutz försöker balansera mellan att beskriva S:t Barthélemy som en ö som minsann följer med i utvecklingen – men ändå inte är så vräkig som resten av Västindien. En balanserad och ”lagom” ö – svensk och bra.

    Det jag tycker är intressant med brevet – som Swahn citerar mer ur – är att Bergcreutz inte skriver om sådant som annars beskrivs av svenska utlandsresenärer. Ofta vill man berätta om ”äventyret” – dvs faror och stormar och kannibaler – sånt som de hemmavarande resenärerna antas vilja höra. Berättelser som gränsar till rena skrönor.

    Bergcreutz vill beskriva platsen som trevlig, tämligen ordinär. Han berättar om det rådande modet, om vanor och sätt att umgås. Om vardagen helt enkelt.

    Men om Hulda fått information från annan källa om de verkliga förhållandena – så som de blivit på 1870-talet – fattigt och eländigt – eller om hon helt inte var tillräckligt intresserad av Alfred – det vet vi inte – hon gifte sig i alla fall med en postexpeditör och sånglärare i Örebro i stället. Och troligen blev hon lyckligare där än vad hon blivit på den lilla svenska ön i Västindien.

    100 år tidigare hade botanikstuderande Bengt Euphrasén rest till S:t Barthélemy för att för Vetenskapsakademins räkning ”beskrifva denna lilla svenska besittnings naturalier och producter”.

    Euphrasén berättar bland annat vad folket på ön sysslar med på sin fritid: ”Biljard spelades under den varmaste tiden på dagen, då värma och solhetta mäst besvärade folk at vistas ute och på gatorna.”

    Jag har svårt att tänka mig att folket – dvs män och kvinnor spelade biljard – snarare handlade det nog om att männen spelade biljard. Samma sak med den tuppfäktning han senare nämner i sin beskrivning över vad folket på ön ägnade sig åt.

    I Ingrid och Joachim Walls bok om S:t Barth-bon och barägaren Marius Stakelborough berättar Marius att de äldre kvinnorna på S:t Barth aldrig kom in på hans bar (La Select) under 1950-1980-talet trots att hela byn var där – kvinnorna satt i gränden utanför och flätade stråhattar.

    Så biljard och tuppfäktning var nog inga folkliga sysselsättningar – mera manliga diton.

    I mitten av 1600-talet skrev författaren Margaret Cavendish – markisinnan av Newcastle, ett öppet brev om kvinnans ställning:

    ”Kvinnor hålls likt fåglar i bur för att hoppa kring i våra små hus, och tillåts inte flyga ut i världen för att upptäcka dess mångfald och de mångahanda ting som naturen skapat.”

    Att få veta vad kvinnor gör och tänker innebär att en skrivkunnig person verkligen ska intressera sig för detta – och dessutom få detta förtroende. Eftersom kvinnor sällan var skrivkunniga – så finns det inte så mycket material om detta. Dessutom fick de – som Cavendish påpekar – inte röra sig fritt.

    Inte heller slavar var skrivkunniga – så informationen om slavarnas situation ligger helt i händerna på den som kan skriva.

    Porträtt föreställande Gustavus Vassa, målat av William Denton och graverat av Daniel Orme

    Gustavus Vassa och andra slavar i Västindien

    Det fanns en slav som köpte sig fri och som lärde sig skriva – en man som av okänd anledning fick det svenskklingande namnet Gustavus Vassa av en av sina ägare – en britt (Olaudah Equiano var det namn Gustavus hade som barn). Gustavus lyckas så småningom köpa sig fri, får kontakt med abolitionisterna (rörelse som arbetade för slaveriets upphörande). Han skriver mest om sina egna upplevelser och om vad han ser att de vita männen gör med kvinnorna från Afrika – men deras egna tankar om de övergrepp de utsätts för får vi inte veta och det är kanske inget som de delgav honom heller. Gustavus Vassa försöker hela tiden ur ett kristet perspektiv förklara att dessa handlingar inte är kristna – hur kan människor som bekänt sig till kristndomen bete sig på det viset – är Gustavus Vassas återkommande fråga i boken.

    Man vet att många slavinnor försökte framkalla missfall för att de barn de bar på – barn som ofta var resultatet av övergreppen – inte skulle behöva födas in i slaveriet.

    Kvinnorna prövade olika växter – med varierande resultat – ibland lyckades de – ibland blev kvinnorna själva sjuka och dog, men oftast hände ingenting och barnet föddes friskt och togs ifrån dem och såldes redan som späda.

    En kvinna; Sabina Parks stod 1734 anklagad för att ha kvävt sin tre månader gamla baby. Anklagelsen gällde inte i första hand barnamord – den allvarliga förbrytelsen hon var anklagad för var att hon hade berövat sin vite herre hans rättmätiga egendom – en slav.

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Aphra Behn (1640-1689)

    En kvinna som kunde skriva – och som kom till Surinam – Venezuelas östra kust – en plats som koloniserats – bland annat av engelsmännen (kolonin togs senare över av holländarna) – var Aphra Behn, född Johnson.

    Till Surinam reste hon 1663, när hon var 23 år. Det var en av Västindiens grymmaste slavkolonier. Sockret växte inte lika bra där som ute på de Västindiska öarna, dessutom skördade träskens sjukdomar många människor – och slavarna i Surinam fick därför arbeta mycket hårdare än sina olycksbörder ute på de övriga öarna. Ingen vit reste frivilligt dit – de som kom för att arbeta där var ofta tvångskommenderade – även bland de vita. Slavägarna kunde vara våldsverkare och andra kriminella – liksom de kvinnor som fraktades dit – som ofta var prostituerade – eller andra som levt ett allt för ”lösaktigt” liv för att få stanna kvar hemma i England.

    Aphra Johnson hörde dock inte till den kategorin. Men man vet väldigt lite om henne – eftersom hon aldrig skrev någon biografi – och om hennes skönlitterära verk ska betraktas som självbiografiska är tveksamt.

    Charles II av England

    Troligen kom hon till kolonin utsänd som spion för det brittiska kungahuset. Några år senare är hon i Antwerpen och spionerar för den engelske konungen Charles II. Hennes kodnamn var 1-6-0 – och hon kallade sig själv för Astrea.

    Aphra fick plötsligt efternamnet Behn – möjligen hade hon gift sig – någon man känner man inte till.

    Aphra Behn klagar ofta på att hon inte får tillräckligt betalt för sitt uppdrag och hamnar så småningom i skuld – en skuld hon inte kan betala – därför åker hon in i fängelset när hon kommer hem till England år 1668. Ett halvår senare släpps hon. Kanske har kungahuset då bestämt sig för att betala de skulder som hon dragit på sig under sin tid som spion.

    Aphra Behn inser att livet som spion aldrig kommer att löna sig, hon börjar istället skriva och ge ut böcker och hon skriver även pjäser som spelas. Både böckerna och pjäserna blir ganska populära bland folket.

    Men kritikerna hånade henne för hennes skrivande – hennes böcker ansågs osedliga – hon nöjde sig inte med ”kvinnliga” ämnen utan kunde skriva ganska vågade stycken.

    Bland annat skrev en kritiker så här år 1682 – då en av Aphras pjäser hade premiär:

    ”Nu kan män låta sig roas av dina företräden för en halvkrona

    något som kostade dem uppåt hundra kronor tidigare…

    nu tillfredsställer du fler män bättre än tidigare…”

    Aphra behn var van vid glåpord från kritikerna, därför skrev hon sitt försvarstal redan i förordet till sina pjäser, det kunde till exempel stå: ”Pjäsens olycka var att den var skriven av en kvinna. Om en man hade framträtt som dess författare hade den kallats en i högsta grad beundransvärd pjäs om så författaren hade varit stadens tråkigaste, mest korkade, gemene pennfäktare.” (Moa Matthis översättning)

    1688 – året innan hon dog – publicerade Aphra Behn ”Oroonoko, or, The royal slave. A true story”.

    Historien handlar om en ung afrikansk kung – Oroonoko – som tagits tillfånga och sålts som slav. När han kommer till Surinam upptäcker han att hans unga drottning Imonida även befinner sig där. De försöker fly – men blir infångade. Så småningom upptäcker Imonida att hon är gravid – och de bestämmer tillsammans att de hellre ska dö än att leva detta slavliv – och de vill inte ge sitt barn till slavägarna. Oroonoko tar sin älskade Imonidas liv, men blir så nedbruten av sorg att han inte förmår ta sitt eget liv. Han sitter bara stilla vid hennes lik – tills han blir upptäckt. Slavägarna straffar honom – inte för mordet – men för att Oroonoko förstört slavägarnas egendom. Oroonoko räddas till livet för att sedan kunna torteras långsamt till döds.

    …och bödeln kom och högg av hans testiklar och kastade dem på elden, och med en slö kniv karvade de sedan av hans öron och hans näsa och brände dem. [Oroonoko] rökte vidare på sin pipa som om inget bekom honom, då hackade de av en av hans armar men han satt rak och rökte vidare, men när de högg av den andra armen sjönk hans huvud, pipan föll ur hans mun och han gav upp andan utan ett ljud och utan en förebråelse.

    Historien, som kom ut 1688 är en av de första inläggen mot grymheterna i slaveriet.

    Författaren – Aphra Behn ligger begravd i Westminister Abbey i London – och Virginia Wolf föreslår i sin bok ”Ett eget rum” att alla kvinnor gemensamt borde strö blommor över hennes grav – för det var hon som skaffade kvinnorna rätten att säga vad de tänkte.

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Sibylla Maria Merian (1647-1717)

    Född i Frankfurt, dotter till den kände kopparstickaren Mattias Merian. Faderlös vid tre års ålder. Upplärd av brodern, Mattias Merian d.y. samt av styvfadern. Intresset för märkvärdigheter i naturen var stort, särskilt vid hoven, där man hade särskilda skåp med naturaliesamlingar, föregångarna till vår tids museum.

    1679 ger Sibylla Maria Merian ut sitt första verk: Om larvernas underbara förvandling och blomsternäringsupptagande. Hon studerade larvernas förvandling genom att förvara dem i burkar i hemmet och mata dem med vad de antogs leva av. Sibylla Maria Merian var den som upptäckte att insekterna inte bara uppkom ur rutten dynga – vilket sedan Aristotoles tid varit en allmän uppfattning, utan att larven var ett förstadium till fjärilen.

    1684 lämnade Sibylla Maria Merian sin man och tog kontakt med en holländsk väckelserörelse, labadisterna, de hade namn efter den franske prästen Jean de Labadie. Labadisterna var starkt antikatolska och tog avstånd från äktenskapet som institution.

    Holland hade kolonier i Sydamerika. Där fanns det gott om insektssamlare som sänt hem fina samlingar till Holland. Dit ville Sibylla Maria Merian. 1699, när hon var 52 år, reste hon till Surinam med sin yngre dotter – Dorothea Maria. Det tog två månader med segelfartyg från Holland till Surinam i det Holländska Guyana, vid Amazondeltat. Sumpigt, fuktigt och ett otrevligt klimat, särskilt för européer som inte är vana vid detta. Frågan är hur det var möjligt för en 52 årig, kvinnlig europé att trampa runt där. Hon var dessutom tvungen att gå i kjol. Det var förbjudet för kvinnor att bära långbyxor på den tiden, de kunde bli arresterade för transvestism.

    Kackerlacka på ananasplanta, 1705

    Hennes äldsta dotter – Johanna Helena hade gift sig med en handelsman och bodde redan där. Sibylla Maria Merian stannade i två år. Hon reste runt bland byarna och samlade och studerade växter och djur. Hon kunde också på nära håll studera kolonisternas grymma behandling av urinvånare och svarta slavar. Något hon kritiserade.

    Så småningom åkte hon hem till Holland och 1705 var arbetet färdigt: 196 akvareller i ett verk kallat Metarmorphoses insectorum surinamensium.

    Merian arbetade på ett helt nytt sätt. Tidigare hade insekter och växter målats av, utan särskild ordning. Man avbildade bara en mängd ovanliga insekter på en plansch – utan tanke på var de brukade leva, och att de faktiskt genomgick en metamorfos – en förvandling. Insekterna hade ansetts som djävulens ohyra.

    Sibylla Maria Merian upprättade ett slags system, där hon dels målade av insekten på sin värdplanta och dels försökte få med hela insektens metamorfos – från larv, via puppa till insekt.

    1717 dog Sibylla Maria Merian, 1719 köpte Peter den store de 196 akvarellerna och la i sin samling och glömde bort alltihop. Akvarellerna upptäcks igen 1972. Då slogs både naturvetare och konstvetare om akvarellerna. Fortfarande är de eftertraktade samlarobjekt.

    Mary Read och Anne Bonny 

    Mary Read dödar en motståndare

    Det var som sagt länge förbjudet för kvinnor att gå i långbyxor – men för den kvinna som ville mönstra på en båt som sjöman var det nödvändigt att klä i sig i byxor – och spela man – eftersom kvinnor inte tilläts arbeta på båtar. Detta var fallet för Mary Read som i hela sitt liv levt som pojke. Historien om henne och andra pirater bygger delvis på hörsägen och myter – men hennes och Anne Bonnys liv såg i stort ut som jag beskriver det här. Troligen har de någon gång landstigit på S:t Barthélemy – då ön hade en vik, La Carénage (numera Gustavia) som var väl lämpad för piraternas kölhalning då vikens läge skyddade dem från direkta anfall. Namnet på viken har sitt ursprung i det franska ordet för kölhalning. S:t Barthélemy besöktes av pirater även sedan ön blivit svensk, engelsmännen klagar bland annat över detta.

    Kölhalning var nödvändigt, för att rensa sin båt från så kallad skeppsmask. Skeppsmasken är egentligen en mussla, men växer medan den gräver sig in i båtens virke så att den till slut ser ut som en mask. Dessa finns i riklig mängd i saltvatten.

    Mary Read föddes i England i slutet av 1600-talet. Hennes storebror som bara var något år äldre än Mary, dog ungefär när Mary föddes. Modern hade blivit änka och lovats understöd av sin svärmor – för att klara sonen. Att hon dessutom fått en bastard, en dotter sedan mannen dött var inget svärmor kände till. För att lura svärmor att fortsätta betala underhållet kläddes Mary ut till pojke, och som pojke levde hon under hela sin barndom.

    Mamman sände henne sedan som uppassare åt en kvinna, men efter ett tag gjorde kvinnan närmanden och Mary flydde. Hon tog värvning och slogs i den flamländska armén. Där träffade hon en man som hon förälskade sig i – hon avslöjade sin rätta identitet och de gifte sig.

    Men mannen dog så småningom av en sjukdom – och Mary klädde sig i manskläder igen och mönstrade på en båt som skulle gå till Västindien. Skeppet blev kapat av pirater och sjömännen fick ett erbjudande om att gå över till piraternas sida. Mary accepterade erbjudandet och trivdes bra som pirat.

    Skeppet tillhörde den berömde piraten Jack Calico Rackham – mannen som först började använda döskallen på sjörövarflaggan.

    En av piraterna på båten började visa intresse för Mary – och avslöjade en dag att han var en hon – hon hette Anne Bonny. Anne Bonny blev mycket förvånad över att upptäcka att den nyanlände också var en kvinna.

    Egentligen levde Anne och Jack i ett förhållande – och när Jack fick veta att Mary var en kvinna blev han lika överraskad – men accepterade att hon stannade ombord – hon slogs mycket bra. Detta gick egentligen stick i stäv mot sjörövarkoden: Inga kvinnor ombord – de bringar olycka.

    Anne Bonny

    Anne Bonny föddes som Anne Cormac på Irland någon gång på 1690-talet – som ett resultat av en förbindelse mellan hennes mor som var hushållerska och hennes far som var moderns arbetsgivare. När hustrun upptäckte affären slängdes modern i fängelset – men fadern räddade i hemlighet sin dotter i en utsmugglad likkista. Dottern fick växa upp hos en vänlig kvinna i byn. Fadern – som ville ha sin dotter hos sig – klädde henne som en pojke och påstod att hon var en avlägsen släkting som skulle arbeta hos honom. Så småningom fick fadern ut sin hushållerska från fängelset och de flydde med dottern till USA – South Carolina – där fadern drev en farm och blev mycket förmögen.

    Anne var dock äventyrslysten, rymde, gifte sig med en sjörövare och flyttade till New Providence – piraternas högkvarter. Hon lämnade snart sin man för den äventyrlige kvinnotjusaren Jack Rackham och följde med på hans skepp – där hon så småningom träffade Mary Read.

    1720 blev deras skepp infångat av piratjägare. Männen hade supit och rumlat och var inte redo att slåss. Anne Bonny och Mary Read slogs bra – men piratjägarna var fler och piraterna övermannades.

    När de skulle dömas avslöjade kvinnorna att de var gravida – därför kunde man inte avrätta dem – eftersom det inte är tillåtet att döda barn. De sattes i fängelse i väntan på dödsdomen som skulle verkställas strax efter förlossningen.

    Jack ville gärna träffa sin käresta – Anne Bonny – innan han skulle hängas. När hon träffade honom uttalade hon sin besvikelse över att han och de övriga karlarna inte slagits bra nog:

    ”I’m sorry to see you here, Jack, but if you’d have fought like a man you needn’t hang like a dog.”

    Mary Read dog av en febersjukdom i fängelset innan hennes dödsdom hunnits verkställas – vad som hände Anne Bonny är inte känt – kanske mutade hon sig ut och levde lycklig i alla sina dagar på något skepp i Västindien…

    Rättegången mot Anne Bonny och Mary Read 17 november 1721

    Lästips:

    Nina Burton: Den nya kvinnostaden

    Innehåller många spännande och numera glömda människoöden. Burton har gjort en diger research och ibland rest i de historiska personernas fotspår. I boken kan man hitta en lista med referenslitteratur, som kan vara bra att ha om man vill gå vidare.

    Hon nämner bland annat de kvinnor jag berättat om här.

    Moa Matthis: Pionjärer och feminister

    Handlar om fyra kvinnliga resenärer, bland dem Aphra Behn. Matthis har gjort ett mycket grundligt arbete om dessa fyra. Mary Kingsley är en annan av de fyra – en av mina favorit-äventyrare dessutom.

    Natalie Zemon: Davis I marginalen : tre yrkeskvinnors uppbrott på 1600-talet

    En av dessa tre är Maria Sibylla Merian, vars planscher över växter och djur imponerar än i dag. Hon reste liksom Aphra Behn till Surinam, och tvingades gå klädd i långa obekväma kjolar, liksom hon.

    Aphra Behn: Oroonoko

    Boken är skriven på 1600-talet, och ska läsas med 1600-talsglasögonen på. Aphra Behn var inte motståndare till slaveriet som sådant, men till det transatlantiska slaveriet, och till den grymma behandling denna kungason utsattes för. Vilket är modigt nog av en författare som på grund av sitt kön redan hånats.

    Gustavus Vassa/Olaudah Equiano The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, or Gustavus Vassa, the African Written by Himself

    Boken är lättläst, trots att den är skriven på 1700-talet. Dess enda svaghet är att jag tror att författaren censurerat sig av rädsla för vad hans vita samtid annars skulle gjort. Brotten som beskrivs mot slavar och ”fria kulörta” (som de fria slavarna kallades) är svåra – men jag är övertygad om att han var med om sådant han inte ville skriva om. Till exempel antyds sexuella övergrepp. Han skriver ibland att de grymheter han varit vittne till var alltför hemska för att han skulle kunna skriva ner dem.

    Maria Fairweather: Madame de Staël

    Jag har inte läst boken – men har beställt den. Jag hoppas att den är bättre än de böcker jag läst om henne. De jag läst vill jag inte rekommendera.

    Jan Öjvind Swahn:  S:t Barthélemy – Sveriges sista koloni

    Boken kom ut för så pass länge sedan (1984) att den endast finns på bibliotek, eller antikvariskt. Den är dock en av de mest spännande och lättlästa av de böcker jag har hittat om ön. Där finns lite av varje, öns och Västindiens tidiga historia, kulinariska betraktelser, politik, ”nutidshistoria” – dvs 1984 års aktuella händelser – som ändå är intressanta idag. Jag tror att boken skulle sälja om den gavs ut på nytt.

    Bengt Sjögren: Ön som Sverige sålde

    Också en aktuell och intressant bok – trots att den kom ut så tidigt som 1964, innan ön börjat intressera sig för sin svenska historia.

    Det finns många böcker om pirater i allmänhet och Anne Bonny och Mary Read i synnerhet. De bästa av de jag hittills läst har varit:

    Alexander Exquemelin: Piratica America eller Sjörövarna i Karibien

    En biografi skriven av en man som en tid levde som sjörövare i Karibien i slutet av 1600-talet. Kom ut första gången år 1678 på nederländska.

    Björn Larsson: Long John Silver – Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt fria liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende

    Björn Larsson är en fantastisk berättare.

    Tips på fler böcker och länkar om S:t Barthélemy finns här.

    Artikel i SvD

    Hypatia

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

     Målningen av Julius Kronberg illustrerar ögonblicket strax innan de kristnas lynchning av Hypatia.

    Filosofen och matematikern Theon ville att hans dotter Hypatia skulle bli den perfekta människan.

    Han undervisade henne själv, och när hon växte upp arbetade de ihop,
    Hypatia blev en nyplatonisk matematiker och arbetade på Museion (tempel för muserna – ett vetenskapscentrum) i Alexandria men undervisade också privat i hemmet. Det sägs att hon även reste till Aten och undervisade – hon var av hellenistiskt ursprung och talade grekiska.
    Hypatias texter finns inte bevarade till eftervärlden, men vissa texter av hennes lärjunge, Synesius har bevarats, där man kan läsa att hon uppfann en metod att skilja salt från vatten, och att hon konstruerade ett mätinstrument för solens, stjärnornas och planeternas position samt en hydrometer för att bestämma vätskors densitet.
    Hypatias mest betydande arbete var ”Kommentarer till Diophantus Arithmetica” i tretton böcker.

    Hon var även intresserad av hur ett plan skär en kon och vilka plangeometriska figurer som då uppkommer, med andra ord kägelsnitt som ellips, hyperbel och parabel.

    Hypatia skrev också en avhandling ”Om Apollonius koner”. Avhandlingen omfattade åtta böcker.
    Man tror även att vissa av hennes fars, Theons texter, kan vara skrivna av henne. 

    Hypatia levde och verkade i Alexandria, en hamnstad i norra Egypten, som ligger vid Nildeltats utlopp i Medelhavet.

    Alexandrias historia
    Staden grundades år 332 före vår tideräkning av Alexander den Store och namngavs också efter honom. Han hade en vision om mänsklighetens brödraskap. I Alexandria bodde judar, egyptier, makedonier, greker och ”orientaler” i mer eller mindre harmoni med varandra – en kulturell smältdegel.
    Stadens arkitekt var Deinokrates från Rhodos. Han skapade hela rutnätet av gator och hus.

    Photo Sharing and Video Hosting at PhotobucketPtolemaios I, en av Alexanders generaler blev farao i Egypten och gjorde Alexandria till landets huvudstad samt grundade den Ptolemaiska dynastin som avslutades med Kleopatra VII.
    Alexandria var en rik stad, man tillverkade papper av papyrus, som odlades i trakten, och där fanns glastillverkning och metallsmide och man tillverkade mediciner och parfymer som exporterades.
    Det var Ptolemaios I som lade grunden till Alexandrias bibliotek. Han samlade bokrullar och lät kopiera dem. Enligt legenden lämnade han aldrig tillbaka ett original som han lånat – endast kopior skickades tillbaka till bokrullarnas ägare.
    Alla båtar som anlöpte hamnen i Alexandria genomsöktes efter texter – som omhändertogs, kopierades och så lämnades kopian som ersättning för originalet.
     

    Demetrios från Faleron, blev bibliotekets förste chef och på tio år samlade han över 200 000 rullar.

    Kallimachos från Kyrene, sin tids främste diktare, skapade historiens första ämneskatalog med 120 000 titlar, s.k. Pinakes (Pinax = tavla, bild, förteckning).
    Ptolemaios II och III fortsatte i samma anda. Ptolemaios III skrev dessutom till övriga härskare världen över för att få låna originalskrifter, vilka även de kopierades, och behölls, medan kopiorna sändes tillbaks. 

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Kleopatra – målning av Julius Kronberg 1883

    Kleopatra VII föddes i staden Alexandria år 69 före vår tideräkning och gifte sig med sin halvbror Ptolemaios XII.
    Kleopatra ska ha varit oerhört intelligent och talat flera språk flytande, bland annat hebreiska, arameiska, ett antal afrikanska språk samt grekiska. Hon blev drottning men avsattes. Reste då till Rom och fick hjälp av Julius Caesar att återta makten år 48 före vår tideräkning. Kleopatra var då 24 år.
    Julius Caesar följde med henne tillbaks till Egypten, och de reste runt tillsammans i landet. De fick två barn ihop, en son; Caesarion och en dotter; Julia. 

    Vissa forskare skriver att biblioteket i Alexandria skulle ha förstörts av Julius Caesar när han kom till Egypten för att hjälpa Kleopatra återta tronen, men det verkar ytterst osannolikt, dels därför att det finns uppgifter från personer som besökt biblioteket långt senare, dels därför att det troligen endast var en mindre mängd rullar som förstördes i hamnen vid tillfället, och dessutom var ”biblioteket” flera bibliotek och inte endast ett.  

    Enligt en annan uppgift skulle biblioteken ha förstörts av kalif Omar på 600-talet, men biblioteken var borta sedan länge när muslimerna kom till Egypten. 

    Det troligaste är att det är de kristna som förstört biblioteken.
    Egypten blev tidigt ett kristet land, redan år 346 grundades det första klostret i Alexandria. Det sägs att aposteln Markus har verkat vid det klostret. 

    År 391 beordrade kejsar Theodosius att alla hedniska tempel skulle förstöras, det vill säga även ”Museion” – eftersom det var ett tempel helgat åt muserna – Museion var Alexandrias stora forskningscentrum, med bibliotek.

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Theofilus av Alexandria

    Påven Theofilos av Alexandria var den som utförde ordern. Troligen förstördes inte alla bibliotek på en gång, med tanke på att Hypatia arbetade vid forskningscentret. Theofilus är den som står bakom förstörandet av Serapeum.

    Klimatet i Alexandria blev dock mer och mer vetenskapsfientligt under Hypatias levnad. 

    Under hennes barndom och yngre år fanns både bibliotek och forskningscentra. Judar, kristna och folk med annan övertygelse levde sida vid sida i Alexandria, som styrdes av biskopen och patriarken Kyrillos (brorson till den ovannämnde påven Theofilus – mannen som bland annat brände ner Serapeum). Kyrillos låg i strid med en romersk politiker – en prokonsul – Orestes som bodde i Alexandria. Orestes var kristen, men umgicks med judar och ”hedningar” – till exempel Hypatia.
    Hypatia var som sagt en mycket populär talare och föreläsare och Orestes kan ha tänkt att det var värdefullt att odla vänskapen med henne. Eventuellt har han även friat till Hypatia. Enligt legenden ska han ha gjort det, men hon avslog frieriet. Efter ett tag ska hon ha ändrat sig, mot att han lovat att beskydda den grekiska handeln, självständigheten och filosofin. 

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Skiss till Julius Kronbergs Hypatia-målning.
    Finns på Kronbergs ateljé på Skansen.

    Biskopen Kyrillos ska då ha känt sig hotad av Orestes och Hypatia – och eftersom han var nitisk i sitt förföljande av hedningarna, judarna och ”de kätterska kristna” växte hatet mot Hypatia och Orestes ännu mer.
    När Alexandrias synagogor brändes var det sannolikt på Kyrillos uppmuntran.
    Kyrillos motståndare Orestes överfölls vid ett tillfälle av ett femtiotal munkar som slängde stenar mot honom, när han satt i sin bärstol. Stadens befolkning kom till hans undsättning och i tumultet som uppstod omkom en av munkarna.
    Kyrillos hyllade den avlidne munken som martyr. (I en annan version dömde Orestes munken till döden och Kyrillos ville kanonisera munken – men motståndet i Alexandria var så stort att det omöjliggjordes).

    Hypatia var en logiker och argumenterade mot kristendomen – Kyrillos var förmodligen även den som låg bakom överfallet på henne. En grupp kristna kastade sig över Hypatia när hon var på väg genom staden – de släpade henne till Caesareum, en byggnad som gjorts om till kristen kyrka, där de skar av henne allt kött med krukskärvor eller ostronskal och sedan styckade de hennes kropp och tog den till en plats som kallades Cinaron där de brände kroppsdelarna. (Enligt Sokrates Scholastikos Historia ecclesiastica – Kyrkans historia).
    Vissa menar att Hypatia föll offer för den första häxbränningen. 

    Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

    Kyrillos av Alexandria

    Kyrillos har sedermera helgonförklarats.

     

    Om Hypatia på Wikipedia