Bara hängiven läsare…

Om man nu har köpstopp på böcker och knappt vågar läsa på Bokhorornas blogg – eller La Bibliofille – vad ska man då ägna sig åt för njutningsfull synd?

What Kind of Reader Are You?

Your Result: Dedicated Reader
 

You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.

Obsessive-Compulsive Bookworm
 
Literate Good Citizen
 
Book Snob
 
Non-Reader
 
Fad Reader
 
What Kind of Reader Are You?
Quiz Created on GoToQuiz

Tja – man kan ju alltid analysera sitt missbruk. Det är åtminstone gratis och tar ingen plats.

Och eftersom jag bara är en hängiven läsare enligt detta test – så har jag en liten bit kvar tills jag ligger i rännstenen utanför antikvariat, bibliotek och boklådor och väntar på att de ska slå upp portarna för en stackars förtappad själ.

Ett av stadens syndiga nästen har dock stängt. 140-åring i graven, Antikvariat krävs på halv miljon.

Annonser
Published in: on november 3, 2008 at 5:27 e m  Comments (11)  
Tags: , ,

Daniel Defoe – en riktig liten yrhätta…

Nu läser jag Kvinnor som älskar böcker för mycket av Brenda Knight. Smaka på titeln. Är den inte skriven för en sån som mig?

Undertiteln lyder: om bokmalar, blåstrumpor och berätterskor. Den handlar om kvinnor som skrivit böcker – ofta under svåra villkor – författare som blivit framgångsrika under sin livstid – eller långt senare. Kvinnor som inte fått sin plats i historien. Visst är det en bok som jag bara måste ha?

Den är inte bra. Följer bara mönstret av förlöjligandet och förminskandet av kvinnor. Baksidestextens rubrik lyder: ”Boken för alla stolliga bokmalar!” Stollig bokmal… Jag är ingen jävla stollig bokmal. Visst – jag är en bookaholicer – det är seriöst – jag är beroende av böcker – jag älskar böcker – och jag vill gärna äga dem – i alla fall om de är bra. Men stollig..? Så fan heller. Nå innehållet kan ju vara bra för det. Det kanske inte är Brenda Knight som skrivit baksidestexten – hon kanske inte ens har något att säga till om där? Jag är snäll och förlåtande.

En lång rad författare och skriftställare presenteras i korta – mycket korta avsnitt. Jag vet inte om de är presenterade i någon särskild ordning, kronologiskt är det inte, inte heller alfabetiskt eller geografiskt eller ämnesrelaterat. Svårt att få grepp om när de föddes och när de dog. Jag föredrar ett namn och födelseår samt dödsår som inledning – om det ska kännas seriöst. Är årtalen okända kan man skriva 800-talet tex.

Om författaren Mary Manley skriver Knight bland annat:

Förvånansvärt få känner till Mary Manley. Hon var den första brittiska kvinna som gjorde karriär som politisk reporter, den första kvinnliga författare som skrev en bästsäljare och den absolut första kvinna som kastades i fängelse på grund av sina skriverier.

Riktigt vad hon hade skrivit för att hamna i fängelse får man inte veta – bara att hon försvarade kvinnors rättigheter. Hade ju varit intressant att få ett smakprov – antingen av det heta politiska stoffet – eller något från rättegången.

Avsnittet om Mary Manley avslutas:

Innan Rebecca, Danielle och Jackie ens var påtänkta existerade alltså denna Mary! Denna yrhätta från 1600-talet föregrep både Joe Kleins populära politiska satir ”Primary Colors” och alla kvinnor som toppat en bästsäljarlista.

Jag vet inte vilka Rebecca, Danielle och Jackie är (så typiskt förresten att benämna kvinnor endast med deras förnamn) och yrhätta! Yrhätta skulle man aldrig skriva om en manlig författare. Daniel Defoe – en yrhätta. Har ni hört om Jonathan Swift? Vilken yrhätta han var… Och toppat bästsäljarlistor… Jag bryr mig inte om vilka som ”toppar bästsäljarlistorna” – vill bara veta vad som är bra och intressant – vilket inte alltid är samma sak som det som toppar bästsäljarlistan. Och vem är Joe Klein? Uppenbarligen en man – eftersom personen begåvats med ett efternamn.

Vid en närmare kontroll så visade det sig att Mary Manley inte ens hette Mary.

A sketch of Aphra Behn by George Scharf from a portrait believed to be lost.

Läs också stycket om Aphra Behn med kritisk blick. Varför uttalar sig författaren så tvärsäkert om Behns äktenskap – när litteraturforskarna inte ens vet om det existerade någon herr Behn?

Återigen besannas Friedrich Nietzsches berömda fras: “Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt: det uppfattar allt som enklare än det är och gör därför sin uppfattning mer begriplig och övertygande”.

Medan jag skrivit detta har jag läst lite till ur boken – och den tar sig – är klart bättre nu. Läste ett mycket längre avsnitt om Rachel Carson. Kanske är det så att författaren till boken – Brenda Knight – blivit lite slarvig med författare hon inte känner så väl till? Synd bara att hon har en så raljerande ton. Tror hon att det hon skriver inte blir intressant om hon inte skojar till det först? Eller hon kanske inte vänder sig till en sån som mig. Kanske tror hon att chiclitslukarna ska kasta sig över boken – och bli besvikna om den är för seriös och faktaspäckad?

Har sen tidigare en annan bok av Brenda Knight – Women of the Beat Generation. Kanske är hon mer intresserad av 1900-talet – än det som föregick 1900-talet?

Jag kommer trots allt att spara boken. Är bra som katalog. Vill jag veta något om ”Paula och hennes dotter Eustochium” som ägnade 35 år av sitt liv åt att översätta Bibeln till grekiska och latin – medan Hieronymos tog äran av deras arbete – om jag vill veta något mer matnyttigt om detta så får jag väl googla. Jag har i alla fall fått några namn och tips på vad som kan vara intressant att ta upp under mina föreläsningar om glömda kvinnor i historien.

Kvinnor som älskar böcker för mycket, av Brenda Knight finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus

De osannolika systrarna Mitford

Ibland går jag som en osalig ande genom hemmet. Jag letar efter en bok.

Just nu letar jag efter Dreaming of East: Western Women and the Exotic Allure of the Orient – var är du kära älskade bok – jag behöver dig verkligen. En av mina vackraste och mest spännande böcker om kvinnor i manskläder. Författare är Barbara Hodgson.

Jag har flera böcker om gränsöverskridande kvinnor – bland annat Kvinnor i manskläder: en avvikande tradition: Europa 1500-1800 – men den är så ful. Omslaget ser ut som en avhandling – illustrationerna ser ut som dåliga kopior i en B-uppsats från 1980-talet. Annars är den bra. Innehållet är spännande. Boken är skriven av Rudolf Dekke och Lotte van de Pol.

The Mitford family

Familjen Mitford

En annan bok jag då och då letar efter är Cecilia Hagens bok om De osannolika systrarna Mitford. Jag kom att tänka på den häromdagen – då jag råkade läsa en text skriven av Winston Churchill.

Systrarna Mitford (som var sex – dessutom hade de en bror) var släkt med Churchill. Alla systrarna verkade vara starka personligheter – som stod för sina ideal.

atalenttoannoy

Nancy Mitford

Nancy blev en framgångsrik författare – skrev bland annat om Madame de Pompadour – och en hel del biografier. Hon skrev om den engelska överklass hon själv tillhörde – ganska avslöjande och skandalomsusade historier. Det var hon som så småningom angav sin syster Diana…

Pamela Mitford

Pamela var ett tag gift med en vetenskapsman. Hon hade – liksom sin mor en hönsfarm. Var den som höll sig väl med sina systrar. Tog hand om Nancy när hon var döende i cancer. Tog hand om Dianas barn när Diana satt i fängelse. Efter skilsmässan levde hon resten av sitt liv med en kvinna. Giuditta Tommasi – en italiensk hästuppfödare.

Thomas var den efterlängtade sonen – den som skulle få ärva allt – den som fick den påkostade utbildningen. Han sårades i strid och dog 1945.

Thomas och hans syster Diana Mitford i Nürnberg

Diana gifte sig först med bryggaren Bryan Guinness med vilken hon fick två söner – den ene – Jonathan – är i Sverige mer känd som Lord Moine – en av personerna i Trustorhärvan (DN, AB, SvD). Så småningom skiljer sig Diana från sin man, blir älskarinna till den engelske fascistledaren Oswald Mosley. När hans hustru dör gifter  sig Diana och Oswald hemma hos Joseph Goebbels med Adolf Hitler som vittne. Diana och hennes man arresterades senare i England – när deras son var elva veckor gammal – eftersom paret ansågs vara landsförrädare och farliga. Men fängelsestraffet omvandlade till husarrest – eftersom maken var sjuk. Vid krigsslutet släpptes de.

Adolf hitler and unity mitford.jpg

Adolf Hitler och Unity Mitford

Unity flyttade till Tyskland och blev god vän med Hitler. Hon umgicks mycket med sin syster Diana.

Jessica Mitford

Jessica Mitford

Jessica blev tidigt kommunist och reste till Spanien för att slåss mot fascisterna. Hon och Unity delade som tonåringar rum. Unity dekorerade sin sida med svastikor och andra nazistiska och fascistiska symboler – samt en bild på Mussolini. Jessica hade en byst av Lenin. När de politiska argumentet haglade så flög också deras fascistiska och kommunistiska böcker genom rummet.

Jessica Mitford blev så småningom författare – som sin syster Nancy – och hon engagerade sig för den dödsdömde Willie McGee. När Sovjet invaderade Ungern gick Jessica ut ur kommunistpartiet.

Deborah – den yngsta systern är ännu i livet. 1937 träffade hon – i sällskap med sin mor och sin syster Unity – Hitler. De drack te och Deborah fick sköta konversationen – eftersom hon var den enda av de tre engelskorna som talade tyska. Deborah blev också författare.

Nå vad var det nu för en text av Mitfordsystrarnas släkting – Winston Churchill – jag hade läst? Den handlade om hans syn på judar och kommunister. För Churchill gick det tydligen bra att hata judar, kommunister och nazister… Detta är hans egen text – publicerad 1920 i Illustrated Sunday Herald.

”In violent opposition to all this sphere of Jewish efforts rise the schemes of the International Jews. The adherents of this sinister confederacy are mostly men reared up among the unhappy populations of countries where Jews are persecuted on account of their race. Most, if not all, of them have forsaken the faith of their forefathers, and divorced from their minds all spiritual hopes of the next world. This movement among the Jews is not new. From the days of Spartacus-Weishaupt to those of Karl Marx, and down to Trotsky (Russia), Bela Kun (Hungary), Rosa Luxemburg (Germany), and Emma Goldman (United States), this world-wide revolutionary conspiracy for the overthrow of civilization and for the reconstitution of society on the basis of arrested development, of envious malevolence, and impossible equality, has been steadily growing. It played, as a modern writer, Mrs. Webster has ably shown, a definite recognizable part in the tragedy of the French Revolution. It has been the mainspring of every subversive movement during the Nineteenth Century; and now at last this band of extraordinary personalities from the underworlds of the great cities of Europe and America have gripped the Russian people by the hair of their heads and have become practically the undisputed masters of the enormous empire.

There is no need to exaggerate the part played in the creating of Bolshevism and in the actual bringing about of the Russian Revolution by these international and for the most part atheistic Jews. It is certainly the very great one; it probably outweighs all others. With the notable exception of Lenin, the majority of the leading figures are Jews. Moreover, the principal inspiration and driving power comes from the Jewish leaders… In the Soviet institutions the predominance of Jews is even more astounding. And the prominent if not the principal part in the system of terrorism applied by the extraordinary Commissions for combating Counter Revolution has been take by Jews, and in some notable cases by Jewesses. The same evil prominence was obtained by Jews in the brief period of terror during which Bela Kun ruled in Hungary. The same phenomenon has been presented in Germany (especially Bavaria), so far as this madness has been allowed to prey upon the temporary prostration of the German people. Although in all these countries there are many non Jews every whit as bad as the worst of the Jewish revolutionaries, the part played by the latter in proportion to their numbers in the population is astonishing.”

”Zionism versus Bolshevism: A Struggle for the Soul of the Jewish People.” Illustrated Sunday Herald, London, February 8, 1920.

För övrigt vill jag varmt rekommendera Cecilia Hagens bok De osannolika systrarna Mitford: en sannsaga. Den är lättläst och spännande – och handlar dessutom om Hagens letande efter systrarnas historia, hennes teparty på Buckingham palace, hatten hon tvingats köpa inför tepartyt och ord du måste känna till om du ska umgås med den brittiska överklassen. Funderar på att beställa ett nytt exemplar. Kan passa på att tacka det pressbyråbiträde som rekommenderade boken åt mig. Tack!

Adlibris

Bokus

En av de finaste gåvor man kan ge mig just nu är ett nytt exemplar av min förlorade bok Dreaming of East: Western Women and the Exotic Allure of the Orient.

Adlibris

Bokus

Och för den som inte är intresserad av fina bilder och vackra böcker – men slukar texter och är nyfiken på kvinnor i historien – som gått i manskläder – så rekommenderar jag Kvinnor i manskläder: en avvikande tradition: Europa 1500-1800.

Adlibris Den finns inte på Bokus.

Ett märkligt sammanträffande var att Stil på radions P1 intervjuade Cecilia Hagen – och man pratade bland annat om systrarna Mitford. Egentligen handlade det om Wallis Simpson, hertiginnan av Windsor. Jag hörde reprisen i morse, men programmet går att lyssna på i 30 dagar efter att det sänts.

Shakespeares sonett nummer 138

Konstnären Dave McKean har i en animerad kortfilm låtit ett konstverk läsa upp Shakespeares sonett nummer 138. Jag är redan förälskad i hans version av Bibliotekarien. Nu är jag förälskad i den animerade uttolkaren av sonetten.

Jag vet inte mycket om Dave McKean – men när jag ser skådespelaren/konstverket tänker jag på flera andra konstnärer.

Främst kanske på Brian Dettmer – framförallt känd för sina verk i gamla uppslagsböcker.

    

 

     

Men också Salvador Dalí

En annan konstnär jag associerar till är Picasso och hans tidiga kubism – samarbetet med Juan Gris i början av 1900-talet.

JuanGris.Portrait of Picasso.jpg

Juan Gris, porträtt målat av Picasso 1912.

Farneheit 451.jpg

Och framsidan på denna utgåva av Ray Bradburys Farenheit 451. Jag vet inte vem som gjort illustrationen .

En sida som hyllar Dave McKean

 En sida som hyllar Brian Dettmer

Vad vet jag om Selma Lagerlöf?

Mycket tydligen – eftersom jag fick 9 av 10 rätt på SvD:s frågesport om den kvinnliga Nobelpristagaren.

Och det var mer än jag trott om mig.

Jag som bara läst tre böcker av henne; En herrgårdssägen läste jag i somras, Nils Holgerssons underbara resa läste jag som barn – och den bok jag läst flest gånger – och hittills tyckt mest om – av de tre – är Herr Arnes penningar.

När min mamma läste den på gården vi brukade hyra – Rangsarve – på Sudret – en mil norr om Burgsvik (som uttalas Bushvik) – så tyckte jag och min lillebror att den var hemsk och spännande.

Men oftast kastade Torarin sina blickar till en stor kista av ek, som stod vid foten av himmelssängen. Han såg så ofta på den, därför att han visste, att herr Arne i den förvarade alla sina silverpenningar, och han hade hört, att de voro så många, att de fyllde kistan ända upp till randen.

Och Torarin, som var så fattig, att han nästan aldrig hade en silverslant i sin ficka, sade till sig själv: »Jag ville ändå inte ha de där pengarna. De säga, att herr Arne har tagit dem ur de stora klostren, som funnos här i landet förr i världen, och att de gamla munkarna ha spått, att dessa pengarna skola bringa honom hans olycka.»

Just som Torarin satt med dessa tankar, såg han den gamla husmodern sätta upp handen till örat för att höra bättre. Därpå vände hon sig till herr Arne och frågade honom: »Varför slipa de knivar på Branehög?»

Min mamma läste med sån inlevelse att vi barn nästan kissade på oss av spänning. Jag tänkte mig Branehög som någon av de närliggande gårdarna, kanske Martarve eller Lingsarve?

Så läste jag om den för något år sedan för mina barn. Och det var en helt ny historia jag fick läsa! En kärlekshistoria. Ett sånt fruktansvärt val. Skulle Elsalill hämnas sin familj, eller bryta sitt löfte till fostersystern? Skulle hon avslöja den man hon älskade och vara den som skickade honom till stegling, eller skulle hon följa honom till England och leva på stöldgodset?

Jag grät högt när jag läste Herr Arnes penningar för mina barn. Inte var det en spökhistoria. Och jag tänkte att om Sir Archie inte hade fått dödsstraff för sitt stora brott  så hade det varit lättare för Elsalill att avslöja vad hon visste.

Dödsstraffet har kanske inte en så avskräckande effekt på de som skulle kunna drabbas – som de har på dem som tvingas anmäla de brottslingar som riskerar att dömas till dödsstraff.

Och kärleken – den jävla kärleken är blind. Man kan älska en människa som har begått svåra brott. Trots att det inte är så klokt.

Med detta ville jag ha sagt att Herr Arnes penningar är en bra bok som jag varmt rekommenderar.

Herr Arnes penningar på Projekt Runeberg

Om Selma Lagerlöf och filmen skriver Lars Grönkvist på Selma Lagerlöf.nu

selmalagerlof.nu

Vilken kulturtyp är du?

Gör Kulturradions test – och ta reda på vilken kulturtyp du är och vilka program som passar dig – här.

Själv är jag en rastlös populärkultursknarkare…

Mina program är Nya Vågen och Kino – dessutom borde jag prova K1 & K2.

Fast på sant älskar jag alla kulturprogram… Och alla vetenskapsprogram, och UR och P2 och Lantz i P1 och dokumentärer och följetonger fast jag missar alltid massor. Men just nu går en fin följetong på radion – Drömmen av Harry Bernstein. I vintras gick Den osynliga väggen av samme författare.

Det är rätt fantastiskt – Harry Bernstein är född 1910 och debuterade med Den osynliga väggen. Han var 96 när han skrev sin första bok. Och den är mycket bra. Del två verkar vara lika bra. Påminner lite om Frank McCourts böcker – Ängeln på sjunde trappsteget och Lyckans land. Fast McCourt är 20 år yngre och irländsk katolik, Bernstein är jude och skildrar samma fattigdom i England och den osynliga gränsen som gick mellan kristna och judar på en gata under första världskriget. En gräns som ibland kunde suddas ut när några av sönerna sopats bort av det meningslösa kriget på andra sidan Engelska kanalen. Då stod ibland mödrarna och grät ihop i mitten av gatan.

Jag gillar P1 – och P2.

Det är bara Ring P1, sportradion, Nordegren i P1 och lite annat som får mig trött och kräkfärdig. Och som får mig att tycka mer och mer om P2.

Nu gjorde jag om testet – och fick veta att jag är en ”Bussig kulturälskare” – som är en välvillig, nyfiken allätare, som önskar dygnet hade fler timmar eftersom det är så många filmer som ska ses och diskuteras. Och sen utställningarna på det. Och böckerna. Du åker kollektivt, gillar te och barn och djur och var den i kompiskretsen som tog initiativet till bokcirkeln.

Men det där stämde ju mycket bättre.

Jag tror jag ska starta en bokcirkel.

Under augusti månad var jag i Stockholm utan mina tre barn och sköldpaddan, hade bara två råttor med och hann därför läsa elva böcker och arbeta nästan varje dag på Skansen, gå en Fredrika Bremer-vandring, gå två gånger på Dansmuseet, se en märklig performance på Kastellholmen och en på Skeppsholmen, se en föreställning på Vitabergsparken med Skånes dansteater, en föreställning på ”Under eken” – Almqvists ”Det går an” – samt vara lite social och gå på två kräftskivor och en surströmmingsskiva och se ”Mamma Mia” på bio med Annika och långdistansplanera två födelsedagfester – varav den ena har firats onsdagen den 3 september…

Så visst har dygnet allt för få timmar…

I testsvar nummer två var mina program Biblioteket och Kulturnytt – dessutom borde jag testa Snittet.

I Snittet talade de visst om min morfars fars målning Jaktnymf och faunerdet måste jag lyssna på. Trevligt att höra Milla presentera programmet.

Published in: on september 3, 2008 at 11:36 e m  Kommentarer inaktiverade för Vilken kulturtyp är du?  
Tags: , , , ,

Jonathan – en bok

 

På 1970-talet skrev min mamma Barbro på ett manus – som hon skickade in till några förlag – de skrev att  de var intresserade om hon gjorde några ändringar.

Till sin hjälp med redigering hade hon vännerna Claes-Göran Löfgren – journalist, och Dag Wedholm – också journalist.

Men plötsligt – och inom en kort tidsrymd tog både Claes-Göran och Dag livet av sig.

Dag i Malmö 1978 och Claes-Göran i Stockholm 1979.

Då avstannade Barbros arbete med manuskriptet – och hon tog aldrig upp det igen.

Nu har jag klippt och klistrat lite i manuset och gjort en liten reseskildring av hennes och min resa till Paris – en resa som varade från juni till september 1962. 

Vi åkte dit med det ryska passagerarfartyget Michael Kalinin och hem med tåg. Jonathan följde oss från Paris till Köpenhamn…

Reseskildringen har jag givit ut på Vulkan förlag – det är en print-on-demand-bok så den trycks i samma stund som någon beställer den.

Vilket är bra – inga osålda böcker i lager.

Inga böcker som mals ner till pappersmassa.

 

Ett minus är dock att de ännu inte skaffat isbn-nummer-tjänst – boken kommer inte att recenseras av bibliotekstjänst och ingen kommer att flagga för den och göra reklam för den.

Om inte jag gör det.

Den finns inte heller till salu i boklådorna eller på Adlibris eller Bokus – inte heller kommer den att finnas på biblioteken…

 

Men den finns.

Och jag hoppas att Barbro i sin himmel är nöjd med detta som kanske är början till en större utgivning av hela manuset.

 

Här finns den lilla boken:

Jonathan

Märkligt nog står det att den har 22 sidor – det stämmer inte – den har 35 skrivna sidor. Detta är alltså endast ett kort utdrag från några kapitel i manuset. Originalmanuset har ca 350 A4-sidor.

PS: Jag står som författare – men både i boken och på dess baksida har jag skrivit att det är Barbro som skrivit. DS

Published in: on juli 11, 2008 at 3:19 e m  Kommentarer inaktiverade för Jonathan – en bok  
Tags: , , ,

Hemliga rum och änglamakerskan Hilda Nilsson

 

 

Missa inte att besöka ett eller flera av de hemliga rummen idag. 11-16 – fri entré.

Statens Fastighetsverk – SFV – håller 26 rum i Sverige och ett rum utomlands öppet för allmänheten den 24 maj 2008.

Jag kommer att missa det mesta – eftersom jag arbetar i ett av dem – på Landskrona citadell.

I Skåne är det bara citadellet – och Gråen som håller öppet.

 

Det gamla kruttornet på Gråen

 

 

 

 

 

 

 

Foto från Skånes Natur 1931

 

Fri entré till alla byggnader – samt gratis guidning. Till ön Gråen bjuds det dessutom på gratis båtfärd.

Gråen är en del av en byggnadsplan som påbörjades på 1700-talet – men som aldrig färdigställdes – det blev för dyrt.

 

Citadellet byggdes i mitten av 1500-talet som försvar mot bland annat huvudfienden; Svenskarna!

Så här skriver SFV på sin hemsida:

Nordens bäst bevarade 1500-talsfästning. Det finns ingen hejd på hemliga rum här. Vi har specialarrangemang just idag med guidade visningar av alla skrymslen – ner i hålor och tunnlar, upp i torn och på vallar och in i alla rum. Missa inte detta. Och dagen till ära kan du åka hästskjuts och se vaktparaden.

Statens fastighetsverks kulturarvsspecialist Hélène Hanes håller en specialguidning av fängelsetornet varje timma. Guidningar ges även på svenska, serbiska, kroatiska, bosniska, arabiska och albanska.

Carl Otto Andersson föddes 1840 i Ryds socken, Linköpings län och avrättades genom halshuggning den 6 mars 1872.

Jag antar att man då får höra om både barnamördaren Hilda Nilsson och Carl-Otto Andersson och hans hiskeliga humör.

Hilda Nilsson – foto från polisens arkiv.

Hilda Nilsson föddes 24 maj 1876 i en liten by utanför Helsingborg och tog livet av sig den 10 augusti 1917 i cell nummer fem på Landskrona citadells fängelse (tvångsarbetsanstalten). Det sägs att det ännu spökar i hennes cell…Och idag skulle Hilda fyllt år.

SR Släktband om Hilda Nilsson, änglamakerskor samt om forskning i arkiv.

Åsa Bolmstedt i Populär Historia om änglamakerskan Hilda Nilsson

I båda dessa länkar har Cecilia Riving lämnat material om Hilda Nilsson. Riving har forskat om henne – och det finns en artikel i en vetenskaplig tidskrift – som jag just nu inte hittar – av Cecilia Riving.

Fästningsfångar av Christer Feiff finns på Bokus, biblioteken och antikvariaten. Möjligen också på de övriga boklådorna. Boken kom ut 1999 och har utgått ur sortimentet på flera håll. Christer Feiffs bok är bra – där står bland annat om Carl-Otto Andersson och om fängelsernas historia i Sverige.

Mordet på Dagmar Kofoed och andra kriminalfall från nordvästra Skåne av Glenn Lauritz Andersson, 2002

Historien om ett slott. Landskrona citadell under fem sekler av Åke Jönsson, 1990. Jönssons bok är troligen den mest utförliga om Landskrona citadell.

Baljan där Hilda dränkte sina fosterbarn. Tvättbrädan och kolhinken användes för att hålla barnet under vattnet tills det drunknat.

~

Barnamorden i Hälsingborg

Melodi: Elfsborgsvisan.

 

Ett sorgespel skall jag tala om
Vari detaljer så smått framkom.
Det är om barnen de stackars små,
Som fasan själfva ej alls förstå.

I Hälsingborg, sundets vackra stad
Syns hvarje människa så nöjd och glad.
Därinom uselheten dock bor
Långt mera än kanske någon tror.

Det var en maka som gjorde i
Så kallad fosterbarnsindustri
Hvart barn hos henne mot döden gick
”i ett för allt” dock betaldt hon fick.

Man ryser uti sin själ med fog
Vid tanken på hur hon lifvet tog
På dessa åtta små arma barn,
Som kommit hade i hennes garn.

Hon lade dem i en balja ned,
Det stackars barnet i kval sig vred
När det i vattnet så varmt som glöd,
Gick för att möta så hemsk sin död.

Men Hilda Nilsson blef oberörd,
Hon sörjde blott att hon ej blef störd
Hon skaffade sig snart nog praktik
Att med ett lock tysta barnens skrik.

När barnen tagits af döden se`n
Dess lik blev lagdt uti fotogén
Och elden gjorde processen kort
Att barnens lik hastigt skaffa bort.

En moder sitt barn dock saknade
Och hennes misstankar vaknade
Hon till polisen då genast gick
Och Hilda Nilsson förhöras fick.

Fast hon då genast var på sin vakt
Fick dock polisen i dagen bragt
Att åtta barn alla mycket små,
Till evigheten hade fått gå.

Att skaffa pengar det varit blott,
Som henne dref till sitt hemska brott.
Hur kan en kvinna väl bli så hård
mot barn, som lämnats i hennes vård!

Men som hon dödat de arma små
Nog straffet därför ej skall undgå.
Och hon får nog utaf Gud till sist
Vad hon förtjänat; det är då visst.

Skillingtryck: ”Fem förträffliga nya visor”, nr.38, Malmö Visförlag, Nils Lindström, 1917.

SvD om hemliga rum

Aftonbladet om hemliga rum

DN om hemliga rum

Kristianstadsbladet om hemliga rum

HD om hemliga rum

HD om Gråen

Sköna hem om hemliga rum

Allt om Stockholm om hemliga rum

Citadellets hemsida

Den 24 maj är det dessutom Landskronadagen

Skånska Dagbladet om hemliga rum

Skånska dagbladet om Citadellet

Expressen om hemliga rum

Lokaltidningen om hemliga rum

 

Sydsvenskan har inte skrivit något i sin nätupplaga om hemliga rum. Lite nonchalant kan man tycka.

Uppdatering: June Rydgren har skrivit om Hilda Nilsson och Helsingborg på Hildas tid.

Uppdatering 2: Enligt SFV besökte 62 091 personer de hemliga rummen idag. 4000 av dessa kom till citadellet. Det känns i kroppen, skallen och i munnen – som är skapligt söndersnackad nu. Men det var kul. Och folk uppskattade visningarna.

Uppdatering 3: Sydsvenskan har iefterhand skrivit om de hemliga rummen på Citadellet.

Uppdatering 4: Hittade en artikel i Aftonbladet om Hilda Nilsson. Men författaren skriver att Hilda Nilsson var den sista svensk som fick dödsstraff och inte benådades. Men det stämmer inte – hennes dödsstraff omvandlades till livstids fängelse. Och från detta benådades hon inte, hon fann livet meningslöst och outhärdligt och hon tog sitt liv.

Kvinnliga kompositörer – del II

Grevinnan Beatriz de Dia (1100-talet) – katalansk trubadur – lyssna på hennes verk här.

För ett tag sen skrev jag ett inlägg; Kompositörer och ”kvinnliga kompositörer”. Bloggaren Sandra kommenterade och ville ha tips på musik som kunde spelas i butiken – så att kunder skulle kunna inspireras och kanske vilja köpa en skiva.

Jag tyckte det var en bra idé – började leta lite – med Wikipedias lista på kvinnliga kompositörer som utgångspunkt.

I Sverige är kanske Ginza och CDON.com störst på musik på Internet. Enkelt med svenska Internetbutiker –  priserna är i svenska kronor – och avgiften för frakten är tydligt utskrivet.

Men Amazon har en fördel – både på musikdelen och bokdelen. Man får smakprov. Ja, det kanske går på vissa av Ginzas skivor också  (fast jag hittade inget) och på cdon.com. Dessutom är Amazon större, mycket större och har ett stort utbud av musik och böcker. Smakprov på Adlibris och Bokus böcker är sällsynt.

Women as Composers and Performers of Medieval Chant

Hittade Sacred Women: Women as Composers and Performers of Medieval Chant – som går att lyssna på – på Amazon. Bland kompositörerna på skivan ingår bland annat Kassia och Hildegard av Bingen. Man får bara höra korta utsnitt – men jag tycker skivan låter bra.

Hildegard får en vision – skriver ner den och får den granskad av en munk – som tittar in från ett angränsande rum. Illustrationen är ett självporträtt och ingår i hennes Scivias – känn Guds vägar.

Det finns flera skivor med musik av Hildegard av Bingen – några är bra – andra är mindre bra.

Amazon fick jag 201 träffar. Tror det går att lyssna på de flesta. En skiva som jag har – och som jag inte tycker om är Vision. Jag vet inte vad det är – något new ageaktigt kanske. Tycker inte om den. Dessutom har den ett fult omslag.

Feather on the Breath of God

Köp Feather on the Breath of God istället. Den är mycket bättre och har ett finare omslag. Bilderna på flera av skivorna är Hildegard av Bingens egna verk. Hennes visioner från Gud.

Det finns många böcker om och av Hildegard av Bingen – baserade på hennes manuskript. Illuminations of Hildegard of Bingen är en prisvärd bok – med foton av hennes verk i ganska bra tryck i mitten. Pappret som texterna är tryckta på är av enkel kvalitet – men det gör inte så mycket. Amazon har flera böcker av henne – och det går att få en förhandstitt i de flesta av dem. Några av böckerna finns också på Adlibris och Bokus – och naturligtvis på biblioteken också.

Azalais from a 13th-century chansonnier now in the Bibliothèque nationale de France.

Porträtt från ett 1200-talsmanuskript föreställande Azalais de Porcairagues.

Hon var bildad, en adelsdam, trubadur (trobairitz), skrev kärlekssånger till Gui Guerrejat, levde någon gång under sent 1100-tal, föddes troligen samma trakter som den man hon älskade – Gui Guerrejat. Han kom från Béziers, tio kilometer söder om Montpellier. 

Lo Gai Saber

Lo Gai Saber heter en skiva – den finns också att lyssna på – på Amazon. Det är en samlingsskiva – där flera medeltida  verk ingår. Ar em al freg temps vengut är det verk som ska vara skrivet av Azalais de Porcairagues. Fast jag tror att det bara är texten som är hennes – det verkar inte som om noterna till något av det hon komponerat finns bevarat.

Songs of the Women Troubadours (Garland Library of Mediaeval Literature)

Nästa kvinna på Wikipedias lista över kvinnliga kompositörer – Tibors de Sarenom – hittade jag ingen inspelning med – men däremot hittade jag en bok: Songs of the Women Troubadours där hon ingår tillsammans med ytterligare ett antal kvinnliga kompositörer från medeltiden. (Den finns på Adlibris också – men man blir inte så sugen på att köpa en bok när man inte kan se dess omslag – och inte läsa något om den över huvud taget).

The Lais of Marie de France (Penguin Classics)

The Lais of Marie de France

Marie de France föddes i Frankrike, levde i England. Hennes texter finns i nytryck att köpa – men går också att läsa gratis på Project Gutenberg. På skiva hittade jag inget. Men jag fann Marie de Francesällskapets egen hemsida.

Alamanda de Castelnau hittade jag varken skivor eller böcker om/med – däremot ingår hon i vissa samlingsverk om kvinnliga trubadurer från medeltiden.

Maria de Ventadorn – på franska: Marie de Ventadour. Hittade tio skivor när jag sökte på hennes namn på Amazon. Men det verkar vara någon annan Ventadour som medverkar på skivorna – Bernart de Ventadour.

Beatriz de Dia from Bibliothèque Nationale, MS cod. fr. 12473, 13th century

Beatriz de Dia – även kallad Comtessa de Dia (1100-talet) gav 17 träffar på Amazon music. Finns flera skivor som man kan lyssna på.

Coronation of Louis VIII and Blanche of Castile 1223.jpg

Drottning Blanca av Kastilien/Blanche de Castille född 1188 i Palencia i Spanien (inte Valencia), död 27 november 1252 i Paris, förutom drottning även kompositör – finns med på samlingsskivan The Medieval Lady. Hittar inga böcker om denna starka och stridbara kvinna – som under långa perioder regerade Frankrike.

Castelloza levde under tidigt 1200-tal. Adelsdam, gift med Turc de Mairona. När hennes man drog ut i korståg sägs det att hon blev förälskad i en annan man; Arman de Brion – till vilken hon skrev sina hovsamma kärlekssånger.

Dames Margot and Maroie hittade jag inte så mycket om och av. De ingår i vissa samlingsverk om kvinnliga medeltida kompositörer.

The Aristocracy in the County of Champagne, 1100-1300 (The Middle Ages Series)

Duchess of Lorraine finns inte heller så mycket material om. Om hon är densamme som Gertrude av Dagsburg – vilket antyds på Wikipedia – så finns en bok där hon ingår: The Aristocracy in the County of Champagne, 1100-1300 av Theodore Evergates.

Maroie de Dregnau de Lille nämns i flera av verken – tex Women In The Middle Ages: An Encyclopedia Men jag äger inte detta fantastiska lexikon – kan inte säga om det är så bra som jag vill tro – och inte heller vad det står skrivet om dessa sistnämnda kompositörer. Maroie de Dregnau de Lille finns med på samlingsskivan The Medieval Lady.

Garsenda of Forcalquier (c. 1180 – c. 1242) är den sista kvinnliga kompositören på Wikipedias lista – innan år 1500. Hon nämns i boken The Women Troubadours.

 

Boktips:

An Encyclopedia

Women In The Middle Ages: An Encyclopedia Katharina M. Wilson och Nadia Margolis

The Women Troubadours (Norton Paperback)

The Women Troubadours Magda Bogin och Meg Bogin. Boken kostar inte så mycket. I skrivande stund 102 kronor på Adlibris och 107 kronor på Bokus. Äger den inte – så jag kan inte säga om den är prisvärd.

Songs of the Women Trouveres

Songs of the Women Trouveres Eglal Doss-Quinby och Joan Tasker Grimbert

The Western Art Tradition, 1150-1950

Women Making Music: The Western Art Tradition, 1150-1950 Jane Bowers och Judith Tick

New Approaches to German and European Women Writers and to Violence Against Women ... of Medieval and Early Modern Culture)

The Power of a Woman’s Voice in Medieval and Early Modern Literatures Albrecht Classen

An Anthology of Poems and Melodies (Garland Reference Library of the Humanities)

Songs of the Troubadours and Trouveres: An Anthology of Poems and Melodies Samuel N. Rosenberg, Margaret Switten och Gerard Le Vot.

A Biographical Dictionary (The Great Cultural Eras of the Western World)

The Rise of the Medieval World 500-1300: A Biographical Dictionary Jana K. Schulman

Några av mina favoritböcker om medeltiden som jag tipsat om tidigare är:

Medeltida människor av Birgitta Kurtén-Lindberg. Boken verkar vara slut på förlaget, men finns på bibliotek och antikvariat. Kanske finns den på tidskriften Populär historias webbutik.

Den dynamiska medeltiden av Michael Nordberg. Slut sedan länge på förlaget. Jag hoppas att båda dessa ges ut igen.

Antikvariat.net och Bokbörsen hittar jag ofta de begagnade böcker jag vill ha. Såg att Kurtén-Lindbergs bok finns inne på båda sidorna. Detsamma gäller Nordbergs bok.

Drottningar och sköldmör: gränsöverskridande kvinnor i medeltida myt och verklighet ca 400-1400 av Agneta Ney. Boken finns både på Adlibris och Bokus. Recension av Lars Lönnroth i SvD.

Dessa böcker handlar inte i första hand om kompositörer – men om medeltiden. Och de ger en helt annan bild av epoken än den jag lärde mig i grundskolan.

Vad hände i Sverige under medeltiden? Böcker om den heliga Birgitta finns det massvis av – och de flesta är bra. Om folkkungarna kan man också läsa i många bra och spännande böcker. Den här boken sticker dock ut lite grand. Den handlar både om helighet och folklighet:

Kvinnor, barn & fester i medeltida mirakelberättelser av Janken Myrdal och Göran Bäärnhielm. Heligt – eftersom det handlar om helgon och mirakel – folkligt – eftersom det är berättelser – som säger en hel del om livet då. På Adlibris men inte på Bokus. Gavs ut 1994.

Och så min favoritbok – boken där du hittar allt du söker:

pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år

Den nya kvinnostaden: pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år av Nina Burton. På Adlibris och Bokus. Den är lättläst och spännande, har ett rikt personregister och en bra referenslista. Nina Burton har gjort ett grundligt förarbete och sedan satt sig ner och broderat med orden. Det enda jag saknar är färgbilderna. Dessa finns på insidan av skyddsomslaget på den inbundna boken – men jag vill att boken ska späckas av fina bilder – särskilt när en konstnärs verk ska gestaltas.

 Musiktips:

The Medieval Lady

The Medieval Lady – verk av flera kvinnliga kompositörer. Går dock inte att lyssna på – på Amazon, så jag vet inte om skivan är bra. Tråkigt omslag.

Sacred Women: Women as Composers and Performers of Medieval Chant – ytterligare en samlingsskiva – har lyssnat på Amazon – den låter bra.

Dessutom alla de skivor jag redan nämnt med Hildegard av Bingen och samlingsskivan Lo Gai Saber – där verk av flera kvinnliga kompositörer ingår.

Natthäxorna

 Fredrik Ydhag)
Zjenja Rudneva var navigatör i 588:e nattbombarregementet. (Montage: Fredrik Ydhag)

Så länge hjärtat slår hette den dramatisering av en kvinnlig bombflygares dagbok som jag hörde för en månad sedan, på radions P1.

Gunilla Bresky hade åkt till Ryssland för att intervjua en av Sovjets kvinnliga flygare – de som i Tyskland kom att kallas Nachthexen – Natthäxorna.

Meningen var att hon skulle göra en film – en dokumentär.

Bresky träffade Irina Rakobskaja, professor i rymdfysik vid Moskvas universitet. Rakobskaja är 83 år men ännu yrkesverksam.

Marianne Söderberg på Norrbottens Kuriren skriver om mötet:

Jo, hon vill gärna berätta. Men först vill hon att radioproducenten ska läsa en bok, skriven av Zjenja Rudneva, navigatör på nattbombarregementet. En dagbok som också innehåller många brev med titeln Så länge hjärtat kan slå.

Med utgångspunkt från dagboken skrev Gunilla Bresky den radiopjäs som sändes i mars i år.

Fredag 7 mars 19.03
Så länge hjärtat slår
-en berättelse om Zjenja Rudneva som bytte skolbänken mot en plats i sittbrunnen på ett bombflygplan.
Med: Sara Jangfeldt, Anita Björk, Christopher Wagelin.
Manus och regi: Gunilla Bresky.

”Jag är vid fronten sedan fem månader. Jag flyger i ett flygplan och fäller bomber av olika slag mot tyskarna. Min första bomb lovade jag att de skulle få som hämnd för mitt älskade universitet.” Så skriver Zjenja Rudneva i ett brev till sin tidigare lärare i oktober 1942. Zjenja var student i Moskva när Tyskland anföll och kriget började. Hon anmälde sig som frivillig till flygvapnet.
Via hennes dagbok och brev får vi följa arbetet i 588:e nattbombarregementet, det enda regemente som någonsin funnits där alla var kvinnor, både piloter, navigatörer, tekniker och mekaniker. Deras uniformer var sydda för män, och stövlarna i storlek 41-43 fick de stoppa med tidningspapper. I små plan av trä och tyg flög de livsfarliga uppdrag varje natt. Deras uppgift var att bomba de tyska trupperna. Fallskärmarna lämnade de hemma för att kunna ta med maximalt antal bomber. De gjorde fler flygningar än sina manliga kollegor. Tyskarna döpte dem till ”natthäxorna”.
Zjenja Rudnevas dagbok har dramatiserats för radio av  Gunilla Bresky.

 Att Gunilla Bresky överhuvudtaget kom i kontakt med natthäxorna berodde enligt Marianne Söderberg, journalist på Norrbottens Kuriren på att:

Den här gången var det Kerstin Haugli i Piteå som hade läst en bok om kvinnliga stridspiloter i Sovjetunionen under andra världskriget. Hon hörde av sig till Gunilla Bresky och undrade om hon kände till historien?

 Bresky blev nyfiken – och på söndag kan vi få se resultatet.

588:e nattbombarregementet

Några av kvinnorna 588:e nattbombarregementet

Söndagen den 13 april kl 20.00 sänder SVT 2 Breskys dokumentär. Den har tidigare endast visats på filmfestivalen i Tromsö.

Nadja Popova gjorde mer än 800 nattliga flygningar.

Nadja Popova gjorde mer än 800 nattliga flygningar.

SVT:s hemsida står att:

Nattens häxor har redan uppmärksammats av den amerikanska filmtidskriften Variety, som berömmer den för unikt dokumentärt material. Detta är Gunilla Breskys femte film om andra världskriget. Hon har fått flera priser vid internationella festivaler för sina tidigare dokumentärer.

Sändningstider: Nattens häxor
SVT2 Söndag 13 apr 2008 kl 20.00
SVT2 Torsdag 17 apr 2008 kl 15.55
SVT2 Lördag 19 apr 2008 kl 16.20
SVT2 Lördag 19 apr 2008 kl 21.00

Nordnytt har ett program som heter Eftersnack – där de intervjuat regissören Gunilla Bresky och Johan Ramberg – som gjort musiken till filmen. De visar också några minuter av filmen. Programmet kan ses här.

Jay Weissberg på den amerikanska tidskriften Variety skriver att:

Documaker Gunilla Bresky uses a treasure trove of archive footage and photos, held together by interviews with survivors, to testify to the femmes’ heroism. The History Channel and Euro cable should jump.

Formed during the darkest days of the Russian war machine, the women of the 588th also flew the most dangerous equipment. They piloted planes made of wood and canvas that lit up like a box of matches when hit. Still, they flew between 10 and 17 missions a night, more than any male regiment, and without any safety apparatus; not just the pilots and navigators but also technicians and mechanics were all female.

 

Ett av planen som kvinnorna i det 588:e nattbombarregementet flög

Ett av planen som kvinnorna i det 588:e nattbombarregementet flög

svenska Wikipedia finns en ganska omfattande artikel om Natthäxorna. Det står att artikeln behöver kvalitetskontrolleras – eftersom den innehåller brister. Läste vad som stod på diskussionssidan – och det verkar som om kritiken främst handlar om att artikeln inte förhåller sig neutral till sitt ämne – den är för beundrande. Så jag hoppas att fakta stämmer. Annars får jag ändra i efterhand. Artikeln på svenska Wikipedia är för en gångs skull fylligare än den engelska.

På svenska Wikipedia kan man läsa om ursprunget till 588 NABP ett av de tre ryska regementen som endast bestod av kvinnor.

Kvinnor från det 586:e regementet – foto från denna sida.

På Wikpediasidan om Natthäxorna står också att allt eftersom kriget tog sina offer fylldes leden på av män i det 586:e och 587:e regementet medan 588 under hela kriget var ett helt och hållet kvinnligt regemente.

Natthäxorna hade långsamgående plan – som hade kunnat vara ett handikapp – men kvinnorna vände detta till en fördel. Planet hade beteckningen Polikarpov Po-2.

Om deras strategi står så här:

Nattbombningarna var väldigt svåra att genomföra, särskilt med tanke på de lågt presterande Po-2 planen (toppfarten var måttliga 150 km/h, t.o.m. lägre än jaktplanen under första världskriget!) och vilket lätt byte de var för nattjaktplanen. Men de ryska piloterna tränades i att göra planets svaghet till en styrka. Po-2 var visserligen väldigt långsamma, men hade samtidigt en utmärkt rörlighet. När en tysk Me 109 försökte anfalla, gjorde det sovjetiska planet en skarp sväng vid en mycket lägre hastighet än vad den anfallande 109 klarade av att hålla, vilket på så sätt tvingade fiendeplanet att göra vida cirklar för att komma i anfallsvinkel igen. Då möttes han av samma undanmanöver-taktik igen, om och om igen. Många av piloterna flög nästan i marknivå, en del så lågt att de gömdes bakom häckar! Den ryska strategin gick ut på att få de tyska anfallarna försöka komma i läge för skott gång på gång tills frustrationen hos anfallaren tog överhanden och de lät planet försvinna. Flickorna var så svåra mål att de tyska piloterna var lovade Järnkorset om de fick ner en Po-2. [Källa: svenska Wikipedia]

Att författaren använt ordet flickor – för att beskriva kvinnliga stridspiloter är något jag vänder mig emot – funderar på att gå in och göra en korrigering där. Var kvinnorna 12 år eller yngre? Var de tyska männen de besköt kanske pojkar?

 

Marina Raskova (28 mars 1912–4 januari 1943)

Marina Raskova (28 mars 1912–4 januari 1943)

588 NABP grundades av den sovjetiska navigatören och majoren i flygvapnet Marina Raskova.

Raskovas utbildning var från början humanistisk – hon spelade piano vid Pusjkins musikskola, studerade språk och lärde sig tala italienska och franska flytande.

svenska Wikipedia står att: Den 24 oktober 1937 slog hon tillsammans med Valentina Grizodubova världsrekordet för kvinnor i långflygning genom att flyga 1 445 km utan mellanlandning i en Jak-12.

Hon gjorde flera långflygningar och fick medalj. Genom det inflytande hon fått hos Josef Stalin kunde hon genomföra sin plan att starta ett regemente för enbart kvinnor.

1941 började hon handplocka de skickliga kvinnor som skulle utgöra basen till 586:e, 587:e och 588:e regemetet. Från början var som sagt all personal kvinnor, från sjukvårdare till navigatörer och flygare.

Det verkar som om den ursprungliga anledningen var att skickliga flygare och navigatörer inte kom till sin rätt i könsblandade sammanhang. Männen litade inte på dem, gav dem inga avancerade uppdrag och trodde kanske att kvinnorna var alltför bräckliga för att klara av de tuffa striderna mot fienden.

Marina Raskova omkom efter en nödlandning i snöstorm. Stalin gav henne en stadsbegravning, hon ligger begravd bakom Leninmausoleet på Röda torget – tillsammans med övriga ryska storheter (samt en amerikansk journalist och Clara Zetkin, tysk feminist – som har en egen spännande historia).

Hon hedrades även av USA – man uppkallade ett amerikanskt Libertyskepp efter henne, SS Marina Raskova, i juni 1943.

Ekaterina Budanova (7 december 1916 – 19 juli 1943) flög med det 586:e regementet och räknas som ett av de ryska flygarässen.

 Jag har sedan jag börjat med denna artikel hittat massor av böcker om de ryska kvinnorna i Raskovas tre regementen. Har inte hunnit beställa och läsa någon av böckerna än – så jag vet inte vilka som är bra – här är i alla fall tips på vad som finns:

 

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam finns bland annat på Amazon, Bokus och Adlibris. I recensionen på Amazon står:

Leslie Blanchard, A Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
An excellent read for the general public as well as for military hounds. Read the biographies of one hundred women who fought for Russia during World War II–one hundred female heroes that many, in fact most of us, never heard of. These stories will shed quite a different light on pre cold-war Russia, the World Wars, and the ”typical” Russian woman. A must read for all Women’s Studies. Ms. Cottam spent twenty years researching and writing this fine work.

Kazimiera J Cottam har skrivit flera böcker om kvinnorna i Sovjet/Ryssland.

Zoya Kruglova Baiger)

Bland annat denna; Defending Leningrad: Women Behind Enemy Lines. Just detta exemplar i tre delar verkar bara finnas på Amazon. På Bokus och Adlibris har de en annan upplaga.

På Amazon finns denna recension:

Leslie Blanchard, Editor, The Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
While I deeply enjoyed all four of the books, this was my favorite. We get an indepth look at a young Russian teenager through her own diaries and letters… The book as a whole tells the story of two partisans and one spy. But the story of Ina Konstantinova told in her own words through her notes and letters is my favorite part of the book. The other two women detailed provide inspiration as well: Masha Poryvayeva and Zoya Kruglova-Bailer. As with all of Ms. Cottam’s books this is a must read for Women’s Studies and just a plain good read for the rest of us.

Vilket alltså betyder att de tre som återfinns i denna volym hör samman med den fjärde som finns på Bokus och Adlibris. Den fjärde finns även på Amazon.

The Eastern Front of World War II

Women in Air War är ytterligare en av Kazimiera Jean Cottams böcker om kvinnor i Sovjet-Ryssland under andra världskriget. Boken finns på Amazon, Bokus och Adlibris.

Hittade tyvärr ingen recension av boken.

Wings, Women & War av Reina Pennington

Wings, Women & War av Reina Pennington

Wings, Women & War av Reina Pennington finns på Amazon, Bokus och Adlibris.

Recensionerna på Amazon är korta:

World War II History
”Both harrowing and inspiring, it should become a classic of World War II aviation history.”

Times Literary Supplement
”Extraordinary and often deeply moving.”

 

The Amazing Story Of Russia's Women Pilots in World War 11

Night Witches: The Amazing Story Of Russia’s Women Pilots in World War II

Boken är skriven av Bruce Myles och finns bland annat på Amazon, Bokus och Adlibris.

Jag hittade ingen recension skriven av någon professionell litteraturkritiker – men några läsarrecensioner fanns på Amazons sida. Bland annat denna:

Despite the occasional misinformation, and the journalistic embellishment in novelizing these true historical events, this is still a terrific book which deserves a larger audience. Any high-school student will find it as inspiring and historically-significant as ”Anne Frank’s Diary” or ”Summer of My German Soldier”. Skriven av signaturen Chapulina R.

On the Road to Stalingrad

On The Road To Stalingrad av Zoya Matveyevna Smirnova-Medvedeva. Det verkar inte som om boken specifikt handlar om Natthäxorna – utan snarare om alla kvinnor som arbetade inom armén under andra världskriget.

Boken finns på Amazon, Bokus och Adlibris – bland annat. På Amazon kan man läsa denna recension:

Leslie Blanchard, Editor, A Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
Another brilliant look inside the life of a true Russian hero who happens to be female. Nearly one million women served in the Soviet Armed Forces during World War II and many were active combatants. The author fought with the famous 25th Chapayev Division, and provides us with an honest eyewitness account of the desperate fighting for Odessa and Sevastopol.

 Läs mer på

Hargrave – The Pioneers

War and Games – udda artiklar om krig och historia. Soviet Women Combat Pilots.

Uppdatering: Bertil Mollberger har skrivit om Natthäxorna i DN den 13 april 2008. En bra och fyllig text.

Samt en kort notis i Ny Teknik.

Kompositörer och ”kvinnliga kompositörer”

Nannerl as a child (1763); portrait said to be by Lorenzoni.  For the counterpart portrait of Wolfgang, painted at the same time, see Wolfgang Amadeus Mozart.

Maria Anna Mozart ”Nannerl” 12 år. Hon var storasyster till Wolfgang Amadeus Mozart och kompositör. Fick inte spela på konserter sedan hon nått giftasvuxen ålder.

Jag har sedan några år lett i studiecirklar i ämnet kvinnliga konstnärer – och jag har håller ibland enskilda föredrag i ämnet.

Ibland pratar jag om kvinnliga författare, vetenskapspersoner, äventyrare och kvinnliga sjörövare.

Ämnet är outtömligt och spännande. Att leta upp kvinnor i massan av män är som att leta efter guldkorn eller ädla stenar i leran eller i grottan.

Det är svårt – men jag vet att det finns där – det är värt att leta vidare.

Egentligen borde mina cirklar och föredrag inte behövas, men vad får man om man går på ett föredrag om renässansens mästare, eller konstnärer under barocken? Vad är en konstnär, en arkitekt, en målare, en skulptör?

Det spelar ingen roll om du frågar en man eller en kvinna – en konstnär är en man.

Samma sak med en kompositör. Hur många tänker ”kompositör = kvinna som i skenet av ett stearinljus sliter sitt hår vid taffeln”?

Nej – en kompositör heter Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach, eller Gustav Mahler.

Aldrig Maria Anna Mozart, Maria Bach eller Alma Mahler.

Jag är kluven till Wikipedias lista över kvinnliga kompositörer.

Den är positiv för mig och andra som letar efter skapande och glömda kvinnor från det förflutna – men samtidigt ett uttryck för det som Simone de Beauvoir talade om i ”Det andra könet”. Kvinnan är det andra könet – mannen är norm. En kompositör är en man – han behöver ingen speciallista som heter ”Manliga kompositörer” – han är kompositör – det räcker.

Men så länge mannen är norm och vi knappt kan räkna upp en enda kvinnlig kompositör – än mindre hitta någon av dem i våra egna samlingar – så får vi vara glada över Wikipedias lista över kvinnliga kompositörer, kvinnliga sciencefictionförfattare, kvinnliga konstnärer osv.

De blå länkarna i listan leder till artiklar, vissa fylliga och bra – andra magra – de behöver fyllas på. De röda länkarna visar att någon artikel ännu inte är skriven. Vem som vill får skriva en artikel – men det är ett stort ansvar – se till att hålla dig till fakta – och ange noga källan när du citerar. Är du inte säker på din engelska – skriv en svensk artikel. Kolla stavfel – för även om de kan rättas till i efterhand så känns det lite fånigt att lämna ifrån sig ett slarvigt arbete – och man växer i anseende om man gör något riktigt bra. Dåliga skribenter bannas så småningom från Wikipedia.

Evterpe Kvinnor i musik har skapat en sida med fakta om några kvinnliga kompositörer – där finns också möjlighet att lyssna på musiken. Här är Evterpes hemsida.

Alma Schindler (innan hon gifte sig med Gustav Mahler).

Recension av ”Den galna änkan: Alma Mahler-Werfels liv” i SvD.

Carl-Johan Malmberg skriver en intressant krönika/recension över boken och över Alma Mahler. Malmberg är inte helt positiv till boken – eftersom författaren; Oliver Hilmes redan i början av boken – eller egentligen redan i titeln bestämt att Alma Mahler är ett monster. Och visst är det som Malmberg skriver – intressant att läsa om en kvinna som verkar så osympatisk – men ändå älskades högt av många män. Men om man som författaren Hilmes bestämt att hon är ett monster utan några sympatiska drag – så blir det svårt – mycket svårt att förstå männen. Malmberg föreslår att det kanske är Alma Mahlers mor – Anna Schindler-Moll som är monstret. Men också det är ett alltför enkelt sätt att se på världen.

Malmberg skriver bland annat:

Berömt är brevet Gustav Mahler skickade i december 1901 till sin blivande brud: ”om vi ska bli lyckliga måste du bli så som jag behöver dig – min hustru och inte min kollega!” Senare, under det äktenskapliga krisåret 1910 med den uppvaktande Gropius i kulisserna, kom Mahler att ångra sitt förbud; enligt Alma Mahlers memoarer berömde han plötsligt några av hennes sånger från tiden före giftermålet: ”Vad har jag gjort? De här sångerna är bra, de är utmärkta! Så blind och självisk jag har varit” lär han ha sagt. Och han såg till att sångerna publicerades.

Men kanske var det för sent, hon komponerade inget mer under sitt liv och vi får aldrig veta vad som hade kunnat bli av hennes konstnärskap. Man kan se Alma Mahler som ett exempel på den borgerliga sekelskifteskultur som ibland kunde ge kvinnor liknande utbildning som män men som i praktiken ålade dem yrkesförbud. Det vilar något tragiskt ofullgånget över hennes livsöde.

Jag har själv inte läst boken och kan inte fälla något omdöme. Boken är för dyr i förhållande till den dåliga recension den fick för att jag ska tycka att det är värt att köpa den. Väntar till pocketutgåvan – eller på att finna den på loppmarknad.

ALMA – en sida om Alma Mahler och hennes värld.

Alma Mahler och den nya tidens Wien en krönika av Folke Schimanski i tidskriften Populär Historia.

Eva-Karin Josefsson skriver en utmärkt artikel i SvD om kvinnliga kompositörer och osynliggörandet av dem.

Detta citat ur Josefssons  krönika hade lika gärna kunnat gälla kvinnliga konstnärer:

Men intressantare än all statistik är naturligtvis analysen av anledningarna till att kvinnliga kompositörer som under sin livstid var minst lika
framgångsrika som sina manliga kolleger efter sin död upphörde att finnas med på repertoaren, och i våra dagars uppslagsböcker har förlorat sin verkliga identitet. Varför denna förskjutning i historieskrivningen?

Och även detta:

I sin omfattande genomgång av recensioner i tidningar och tidskrifter visar Launay hur föreställningar om kvinnans natur färgar (även positiva) omdömen om hennes musikaliska skapande. Eftersom kvinnan var predestinerad att föda och uppfostra barn, och mannen var utrustad med fysiska, moraliska och intellektuella kvaliteter som vida översteg kvinnans, var hennes konstnärliga skapande inte bara ett brott mot
naturen utan också ett intrång på mannens område. När recensenten lovordar en kvinnlig kompositör sker det ur ett manscentrerat perspektiv: hon skapar ”som en man” eller är utrustad med ”en manshjärna i kvinnohamn”. Enligt kompositören Maurice Ravel var en kvinna som komponerade fugor något av en hermafrodit.

Jag har läst flera recensioner där kvinnor fått det ”fina” omdömet att de målat som män. Jämför med usla idrottsprestationenr – där man spelat som en kärring…

The Viola da Gamba Player (»Gambenspielerin«), c. 1630-1640, (Gemäldegalerie, Dresden) by Bernardo Strozzi, believed to be of Barbara Strozzi.

Barbara Strozzi 1619-1677

Barockens kvinnliga kompositörer i fokus – Mitt i musiken P1 och P2. 

Programmet handlar om Anna Jobrant Dalnäs som lyfter fram kompositören, musikern och sångaren Barbara Strozzi. Dalnäs fick 2007 Kvinnor kan’s Irisstipendium för detta.

Portraits of Anomaly:
Nannerl Mozart, Fanny Mendelssohn, Clara Schumann
. Sidan inleds med detta citat:

”The Education of women should always be relative to men. To please, to be useful to us, to make us love and esteem them, to educate us when young and to take care of us when grown up, to advise, to console us, to render our lives easy and agreeable–these are the duties of women at all time and what they should be taught in their infancy.” Rousseau

Det finns fyra böcker om Mozarts syster på adlibris. Tre heter ”Mozart’s sister”

Mozart’s Sister av Rita Charbonnier

Mozart’s Sister av Nancy Moser

Mozart’s Sister av Alison Bauld – det är hon som skriver Maria Anna Mozarts ”egen blogg

Den fjärde heter In Mozart’s Shadow: His Sister’s Story av Carolyn Meyer.

Jag har inte läst någon av dem och kan därför inte säga om de är bra.

Clara Schumann – porträtt av konstnären Franz von Lehnbach

Det finns några böcker om Clara Schumann – bland annat – Clara Schumann och hennes tre män: en dokumentärroman av Tin Andersén Axell. Jag äger den – men har ännu inte hunnit läsa den.

The Norton/Grove Dictionary of Women Composers på Amazon

The woman composer question: a bibliography

Cosimo satt således i järneken

På förekommen anledning publicerar jag här ett utdrag ur Italo Calvinos bok ”Klätterbaronen” – den har inget att göra med den artikel jag håller på att skriva till min blogg.

Men Calvinos historia är fin.

”Jag fann det helt naturligt att Cosimos första tanke efter det orättvisa utfallet mot honom var att klättra upp i järneken, ett träd som vi kände bra till, och att han genom att sträcka fram grenarna i jämnhöjd med fönstren i matsalen skulle tvinga hela familjen att se hur kränkt och uppbragd han var.

Cosimo satt således i järneken. Grenarna flätade ihop sig till höga broar över marken. En lätt vind blåste, det var klart väder. Solstrålarna föll in mellan bladen, vi måste skugga med handen för att få syn på honom. Cosimo såg på världen från trädet: varenda sak därnere tedde sig annorlunda och redan detta var ett nöje för honom. Allén låg i ett helt nytt perspektiv, rabatterna likaså, hortensiorna, kameliorna, järnbordet där familjen brukade dricka kaffe i trädgården. Längre bort blev trädkronorna tätare och grönsakslandet utbredde sig trappvis i små fält nedåt slutningen med stöd av stenmurarna; kullen var skuggad av olivgårdar och där bakom stack Ombrosa, det lilla samhället, upp sina tak av solbränt tegel och skiffer.

Jag tänker på Fellinis film ”Amarcord” där onkel Teo klättrar upp i ett träd och ropar ut att han vill ha en kvinna.

Kanske inspirerades Fellini av Calvino. Kanske var det Calvino som inspirerats av onkel Teo. Klätterbaronen – Il Visconte dimezzato – gavs ut första gången 1951. På svenska kom den 1959.

Den finns i en novellsamling som går att köpa på adlibris eller bokus.

Fellinis Amarcord kom 1973.

Published in: on februari 17, 2008 at 5:41 f m  Comments (5)  
Tags: , , , ,

Vetenskapsmän och kvinnor

Pingvinberget. Foto: Scanpix

Förut diskriminerades kvinnor enligt lagen – numera upprätthålls diskrimineringen av frivilliga krafter.

Den meningen stod skriven på en tändsticksask jag fick av min mamma när jag var i tonåren.

I år är det nio män och en kvinna som tilldelats Nobelpriset. Det kan bero på att kvinnor inte har gjort några lysande upptäckter på senare år. Det kan också bero på något annat.

SvD skriver: Av de 16 ordinarie ledamöterna i de tre Nobelkommittéerna – de med mest inflytande – är ingen kvinna. 15 personer är adjungerade till kommittéerna och av dem är tre kvinnor. Är det så att män väljer män och kvinnor väljer kvinnor? Nej min erfarenhet är att män väljer män och kvinnor väljer män.

Bertil Fredholm ordförande i medicinkommittén säger: Priserna speglar upptäckter som gjordes för kanske 20 år sedan då ännu färre eller nästan inga kvinnor hade toppositioner inom forskningen. Med den satsning som görs nu kommer situationen att ändras i framtiden.

Men det stämmer inte riktigt – kvinnor har i alla tider forskat, fast man har velat se dem som assistenter till de manliga forskarna.

Kvinnor kanske inte är så intresserade av forskning?

Nej – det stämmer inte heller, SvD berättar i en annan artikel att: I dag är könsfördelningen på doktorsnivån så gott som jämlik men därefter försvinner kvinnorna successivt för att sjunka till 17 procent bland landets professorer.

– En viktig orsak är att befordringsgången efter doktorsexamen är oklar och delvis godtyckligt, säger Lars Leijonborg. Det är därför viktigt att införa ett mer rättvist, tydligt och öppet system inte minst för att stimulera kvinnorna att fortsätta med forskningen.

Frågan är hur man ska göra med Nobelpriset? Riksbankens pris i ekonomi – det som felaktigt kallas Nobelpriset i ekonomi har hittills inte gått till en enda kvinna.

Nobelpriset i fysik har gått till två kvinnor: Marie Curie 1903 och 60 år senare till Maria Goeppert-Mayer.

Marie Curie är fick Nobelpriset två gånger – men båda gångerna var problematiska. Anledningen var att hon var kvinna. Första gången skulle bara Henri Becquerel och hennes make Pierre Curie få priset – eftersom Nobelpriskommittén ansåg att hon bara varit sin makes assistent (ett öde som även drabbade Maria Goeppert-Mayer 60 år senare).

Pierre insisterade på att även Marie skulle vara med. Allt arbete hade de gjort tillsammans. Men de fick inte varsitt diplom – de fick dela på Pierres diplom.

1906 råkade Pierre ut för en olycka, han blev överkörd av ett hästekipage och avled genast.

Marie ombads att ta över Pierres professur vid Sorbonne – där ingen kvinna tidigare hade varit professor. Hon kandiderade dessutom till den franska vetenskapsakademien – men dit var inga kvinnor välkomna – dörren förblev stängd även för henne.

1911 skulle hon få sitt andra nobelpris – denna gång i kemi – och hon skulle inte dela det med någon. Men skandalpressen i Paris ville något annat. Man hade upptäckt att hon hade en relation med en gift man. Ryktet nådde Sverige och vetenskapsakademien. De uppmanade Marie Curie att på grund av denna affär inte personligen infinna sig för att hämta priset. Men Marie Curie menade att priset inte hade något med hennes privatliv att göra. Hade hon varit en man så hade ingen lyft på ögonbrynen på grund av hans ”virila leverne”.

Nobelpriset i kemi har sedan bara gått till ytterligare två kvinnor. 1935 fick Irène Joliot-Curie (dotter till Pierre och Marie Curie) priset. Hon delade det med sin make. 29 år tog det för att hitta en ny kvinnlig kandidat till nobelpriset i kemi; 1964 fick Dorothy Crowfoot-Hodgkin det.

1962 fick Crick, Wilkins och Watson dela på nobelpriset i medicin för sin upptäckt av DNA. Men vad de glömde berätta var att Rosalind Franklin skulle varit med och delat det om hon varit i livet. Nu delas inte nobelpriset ut postumt – trots att författaren Erik Axel Karlfeldt fick det sedan han gått bort. Och fler än tre kan inte dela på priset – så det var ju praktiskt att Franklin gått och fått cancer. Hon gick bort 1958.

Anledningen till att det blev just de tre var bland annat därför att hennes manlige kollega – Maurice Wilkins – gått in på hennes laboratorium och stulit det fotografi hon tagit av DNA. Rosalind Franklin var den förste som lyckats fotografera det.

Franklins stulna fotografi av DNA

Stämningen mellan Wilkins och Franklin var dålig redan innan och för Franklin var det över huvud taget svårt att vara kvinna och forskare. Till exempel så hade kvinnor inte tillstånd att vistas i universitets matsal. Hon fick sitta på labbet eller i en korridor. Om vädret tillät kunde hon sitta på en bänk utomhus.

James D. Watson skriver i sin självbiografi ”The Double Helix” om upptäckten av DNA. Han nämner Rosalind Franklin – men kallar henne konsekvent för Rosy (de övriga forskarna nämns vid efternamn). James D. Watson går bland annat på ett föredrag hon håller och kommenterar: ”There was no warmth or lightness in her words. Even so, I could not regard her as totally uninteresting. For a moment, I wondered how she would look if she took off her glasses and did something different with her hair. Then, however, my interest moved back to her description of the crystalline X-ray diffraction pattern.”

Franklin bar inte glasögon enligt en av hennes närmaste vänner – Anne Sayre – som senare skrev en bok – där hon bland annat kommenterar Watson biografi.

James D. Watson är samme person som nyligen påstått att svarta, överviktiga och kvinnor inte är lika smarta som vita, smala män. Senare bad han om ursäkt: Jag kan inte förstå hur jag har kunnat säga det.

Det kan jag – han har sagt så för att han tycker så. Punkt slut.

1967 upptäckte Jocelyn Bell pulsarerna. För detta fick hennes handledare Antony Hewish och en medarbetare – Martin Ryle – nobelpriset. Jocelyn Bell fick inget pris – vilket väckte starka reaktioner – och man kallade händelsen ett skämt – ett No Bell Prize.

Det finns olika bortförklaringar till händelsen – bland annat att eftersom han var hennes handledare och hon var på hans labb så är det så. Handledaren får äran av det som assistenterna gör. Är det en bra förklaring?

George H. Hitchings och hans kollega Gertrude B. Elion

Faktum är att man inte behöver ha doktorerat för att få priset och man kan vara någons assistent och ändå få nobelpriset. Gertrude Belle Elion föddes i New York 1918. Hon tog examen – men kunde inte doktorera – eftersom kvinnor inte tilläts ha en doktorandplats på New York University 1941. Istället arbetade hon som assistent åt George H. Hitchings på läkemedelsföretaget Burroughs-Wellcome (nu GlaxoSmithKline). 1988 delade de två på nobelpriset i medicin för de sex läkemedel som de uppfunnit:

  • merkaptopurin, första behandlingen mot leukemi.
  • azatioprin första immunosuppressiva läkemedlet används vid organtransplantation.
  • allopurinol används vid gikt.
  • pyrimetamin mot malaria.
  • trimetoprim används mot meningitis, blodförgiftning, och bakterieinfektion i urinröret.
  • aciklovir mot munherpes.

Det finns alternativa nobelpris – Right Livelihoodpriset grundades av frimärkssamlaren Jakob von Uexkull – som tidigare försökt få Nobelstiftelsen intresserad av ytterligare ett pris. Priset delas vanligen ut i fyra delar. I år (den 7 december klockan 18) kommer dessa personer samt en organisation få dela på summan – 2 miljoner kronor;

Percy och Louise Schmeiser, Kanada, belönas för att de, enligt juryn, ifrågasätter den miljömässigt och moraliskt snedvridna tolkningen av patentlagar.

Juristen Christopher Weeramantry, Sri Lanka, får priset för sitt arbete med att stärka och bredda folkrätten.

Dekha Abdi från Kenya har arbetat med freds- och konfliktlösning i en rad afrikanska länder som Uganda, Etiopien, Sudan och Sydafrika.

Och företaget Grameen Shakti, Bangladesh, får Right Livelihood-priset för att det erbjuder miljövänlig belysning och energi till tusentals byar i Bangladesh.

DN om Grameen Shaktis arbete med solceller i Bangladesh.

Paul Greengard

Ytterligare ett alternativt nobelpris har instiftats; ”The Pearl Meister Greengard Prize” grundades av nobelpristagaren Paul Greengard på grund av han tröttnat på den manliga dominansen bland de som varje år tilldelas nobelpriset. Paul Greengard grundade priset 1998 till minne av sin mor som avled i samband med att hon födde honom. År 2000 fick han nobelpriset och han la hela summan ca 2,9 miljoner kronor i fonden för sitt pris. Priset delas endast ut till kvinnor och endast i ämnet biomedicin.

Hittills har dessa kvinnor fått priset:

  • Nicole Marthe Le Douarin (2004)
  • Philippa Marrack (2005)
  • Mary Frances Lyon (2006)
  • Gail R. Martin, Elizabeth Robertson(2007
  • Det progressiva USA bloggar om Paul Greengard och hans pris.

    Aftonbladet skrev 2005 om kvinnor som hoppat av forskningen och hur könsfördelningen såg ut då mellan professorerna på landets universitet.

    SvD: Ett helt nytt system för befordring inom universitet och högskolor med över tusen nya tjänster ska öka kvinnornas möjlighet att göra akademisk karriär.

    Marie Wahren-Herlenius blir professor i experimentell reumatologi och dessutom vice prefekt för den stora medicinska institutionen på KI. Det klarar hon av med hjälp av ett stort nätverk – som kan ta hand om barnen…

    Svenska akademiens motivering till att Doris Lessing skulle få årets nobelpris i litteratur löd: ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

    Lessing uppskattade inte motiveringen: – Jag vet inte vad de menar med det. Varför inte ”den mänskliga erfarenheten”? Varför just den kvinnliga? Jag har aldrig gillat uppdelningen i manligt och kvinnligt.

    Och jag kan bara hålla med – när har en manlig författare fått sitt nobelpris för att han har varit ”den manlige erfarenhetens epiker”?

    För övrigt verkade Lessing glad över beskedet: – Jag har vunnit vartenda jävla europeiskt litterärt pris det går att vinna och nu detta, ja det är fantastiskt, fortsätter pristagaren.

    Men till Stockholm kommer hon inte – och det är inte ens Lessing som läser sitt inspelade tacktal; ”On not winning the Nobel prize”. (Uppdatering: Talet var mycket bra – kan läsas här – bland annat).

    För övrigt är ordet vetenskapsman ett fånigt ord för forskare. När konstnären Rosa Bonheur – som första kvinna utnämndes till den franska hederslegionen år 1865- sa kejsarinnan Eugènie: Jag är så glad att jag fick göra detta under min livstid. Detta bevisar att geni inte har något kön.

    På engelska heter vetenskapsman scientist. Ett könsneutralt ord som uppfanns av en recensent som försökte sammanfatta allt som ”vetenskapsmannen” Mary Sommerville arbetade med. Boken som skulle recenseras hette On the Connexion of the Physical Sciences och kom ut år 1834.

    Om alla dessa människor finns en uppsjö av böcker.

    En bok som jag verkligen vill rekommendera är Nina Burtons Den nya kvinnostaden. Den handlar om flera starka, spännande, särskilda kvinnor ur historien. I slutet av boken finns ett bra referenslista – böcker som Burton rekommenderar och ett personregister. Burton har rest i flera av dessa kvinnors fotspår. Vissa platser – som jag inte trodde var möjliga att hitta – som till exempel Hildegard av Bingens kloster – har hon hittat. Där klostret låg ligger numera ett köpcentrum. Svenskarna rev klostret under 30-åriga kriget.

    Det finns flera böcker om Rosalind Franklin bland annat; Rosalind Franklin and DNA av Anne Sayre samt Rosalind Franklin – the dark lady of DNA av Brenda Maddox. Man kan jämföra James D. Watsons biografi med dessa. Fast egentligen vill jag inte uppmana till köp av något han har skrivit.

    Om Marie Curie: Obsessive Genius: The Inner World of Marie Curie av Barbara Goldsmith. Jag vet inte om boken är bra – jag har den inte.

    Marie Curie: The Woman Who Changed the Course of Science av Philip Steele.

    Om Marie Curie finns det hur många böcker som helst – men jag har ingen bok om henne. Min dotter fick en enkel barnbok på engelska av mig. Så att hon kunde träna språk och på köpet bli mer allmänbildad. Boken heter Marie Curie och är skriven av Lisa Wade McCormick. Vackra foton. Enkel text. Köp den gärna till ett nyfiket barn.

    Om Mary Somerville: Mary Somerville: Science, Illumination, and the Female Mind. Jag har inte heller denna bok. Har ingen bok om henne heller – så jag kan inte rekommendera något. Det fantastiska är att hennes egen bok finns i nytryck. Men eftersom jag inte är forskare så skulle jag trolligen inte ha någon glädje av den.

    För den som är ute och reser kan det vara intressant att veta att det finns ett college uppkallat efter henne; The Somerville College i Oxford – ett av de första college för kvinnor där.

    Det finns en bok om kvinnor och vetenskap: Förbjuden Frukt På Kunskapens Träd : Kvinnliga Akademiker Under 100 År.

    Boken är en essäsamling – ett kapitel är skrivet av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska och handlar bland annat om Rosalind Franklin och Nanna Svartz – samt om ”The leaking Pipeline” – dvs: Varför finns det så många kvinnliga forskare på grundnivå – men få på högre nivå och ännu färre kvinnliga professorer. Är det familj och barn som hindrar? Nej – gifta kvinnor tenderar att klara sig bra, skriver många vetenskapliga artiklar och kommer längre än ogifta kvinnor utan barn. Vad är då orsaken till kvinnofallet? Läs boken. Jag har bara läst ett kapitel – ett som min vännina Lydia kopierade och skickade. Nu vill jag ha hela boken.

    Bokus

    Adlibris

    Önskelista och konstnärskollektiv

    När min mamma dog slutade jag tro på tomten – men om det mot förmodan finns en tomte – någonstans därute – så vill jag ha en bok.

    Ja, jag vet – jag har redan fler än jag kommer att hinna läsa innan jag går i pension. Men böcker kan man väl inte ha för många av? Jag läser i flera böcker samtidig – och jag läser de flesta böcker flera gånger. Och om de är riktigt bra köper jag minst en till och ger bort.

    Den bok jag önskar mig nu, kära tomten är Italian Women Artists from Renaissance to Baroque, av Doriana Comerlati. Jag tror nämligen att jag kommer att få stor nytta av den. Och jag tror fler än jag kommer att få njuta av att jag njuter. Jag tar med vad jag lärt mig på mina föreläsningar – och jag skriver om det här – på min blogg.

    Om jag inte kan få boken – så skulle jag vilja ha en resa till Bremen (snälla).

     

    Paula Modersohn Beckers porträtt av vännerna Rainer Maria Rilke (1906) och Clara Rilke Westhoff (1905)

    Jag vill se utställningen om Paula Modersohn-Becker på Bremer Kunsthalle.

    Line Engen i DN  om utställningen som pågår till den 24 februari 2008. Paula Modersohn-Becker levde och verkade ett tag i Worpswedekolonin som ligger en bit utanför Bremen. Där bodde också hennes närmaste väninna – skulptören Clara Westhoff som gifte sig med Rainer Maria Rilke. På Bremer Kunsthalle finns en byst som Westhoff har gjort av sin väninna. Tror att Westhoffs byst av Rilke finns där också.

       

    Clara Rilke Westhoffs byster av maken Rainer (1905) och väninnan Paula Becker (1899).

    Tills dess får jag nöja mig med ett annat konstnärskollektiv.

    Det består bland annat av Artemisia Gentileschi, Leonardo da Vinci, Albrecht Dürer, Michelangelo Caravaggio och Sandro Boticello. Dit vill jag också resa (snälla…)

    Men eftersom tomten bara frågar efter snälla barn – så kan jag kanske nöja mig med att bjuda mig själv på en teaterföreställning.

    Antingen Teater Sagohusets föreställning om Frida Kahlo eller min väninna Marinas föreställning Snövit – som går på Hipp i Malmö.

    Om Snövit i Sydsvenskan

    Snövit recenseras i Sydsvenskan

    Fast Frida K går visst bara till den 16 december – så jag får nog öppna den klappen innan tomten har hunnit hit. Tomten kan ge mig Slavenka Drakulic’s roman Till sängs med Frida” – om Frida Kahlo istället. Har läst en bok av Drakulic innan – som jag tyckte mycket om; ”Som om jag inte vore där”. För den som vill veta något om vad som hände några människor under Balkan-kriget. För den som vill läsa om förlåtelse – trots allt ont som drabbar oss. För den som förstår att vi inte ska låta barnen ärva vårt hat.

    Sonia Delaunay

    Föddes som Sarah Ilinitchna Stern i staden Gradizhsk i Ukraina 1885. Hon var dotter till en fattig fabriksarbetare. Fem år gammal adopterades hon av sin morbror, Henri Terk, en rik judisk advokat i S:t Petersburg och fick namnet Sonia Terk.

    1893

    Tillsammans med sin nya familj tillbringar hon somrarna i Finland, och de reser runt i Europa och besöker museer och gallerier. Morbrodern var mycket konstintresserad och köpte en hel del konst.

    En god vän till familjen Max Liebermann (1847-1935) – konstnär – bosatt i Berlin – ser Sonias begåvning och föreslår att de ska satsa på en ordentlig utbildning åt henne. På skolan hon går rekommenderar de en utbildning i Karlsruhe.

    Innan Sonia fyllt 18 reser hon dit där hon studerar teckning för Ludwig Schmidt-Reutter (1863-1909).

    1905 flyttar hon till Paris och går på Académie de la Palette – men hon är inte nöjd med undervisningen – utan ägnar större tid åt självstudier, tecknar hemma och går på gallerier och museer i Paris.

    1907

    Hon fascinerades av Gauguin, van Gogh och av fauvisterna – bland annat Matisse. Hennes konst bär spår av denna fascination.

    Wilhelm Uhde av Pablo Picasso 1909

    Sonia träffar en ung gallerist och konstkritiker – Wilhelm Uhde – som delar hennes passion.

    Hon gifter sig med honom för att slippa återvända till Ryssland. Han gifter sig med henne för att lugna sina släktingar i Tyskland. Wilhelm Uhde var homosexuell och äktenskapet var bara ett spel för gallerierna.

    Utåt sett ett borgerligt äktenskap med en butler i hushållet – men butlern var Uhdes pojkvän – Sonia sov i vardagsrummet.

    En av Uhdes kunder – madame Delaunay – hade en son – Robert som blev blixtförälskad i Sonia – och hon i honom.

    Viveka Bosson – som lärde känna Sonia Delaunay på 1960-talet – berättade att de var besatta av sin kärlek och hade sex överallt – kanske också på Louvren…

    Snart blev Sonia gravid – men då var det svårt att få ut skilsmässa i Frankrike.

    Wilhelm Uhde han uppfann en älskarinna ”B. E.” – skrev kärleksbrev till henne och beklagade sig över sin tråkiga fru som ödet givit honom och han avslutade brevet med ”Jag kysser dig som en galning – som den dåre jag är att älska dig.” Brevet låg framme – så att Sonia ”råkade” få tag på det.

    Wilhelms kärleksbrev var tillräckligt skäl för Sonia att få ut skilsmässa.

    Hon gifter sig 1910 och 1911 föds sonen Charles.

    Roberts mor är inte glad åt sonens val. Hon menar att det är ovärdigt – att ättlingar till korsfararna – låter en judinna gifta in sig i familjen. Men det generösa underhåll Sonia får av sin morbror tackar inte svärmodern nej till.

    Sonias filt åt Charles

    Sonia skapar en filt i lapptäckesteknik till sin lille son. Verket kom att bli en avgörande vändpunkt i hennes konstnärskap.

    Den består av tyger i olika färger och hon har låtit sömmarna synas. Sonia Delaunay hade därmed börjat avlägsna sig från den avbildande konsten – och närmade sig den geometriska. Delaunays pratar om simultan konst.

    Både Sonia och hennes man Robert är fascinerade av rörelser, maskiner, teknik, elektricitet. De målar i futuristernas anda.

    1912 bor deras vän Guillaume Apollinaire ett tag hos paret Delaunay. Han har anklagats för att ha stulit Mona Lisa från Louvren. Tidigare har han sagt att all gammal kultur borde förstöras och Louvren brännas ner – och man tog detta som bevis för att Apollinaire skulle vara tjuven. Delaunays tror på sin vän och försvarar honom. Det skulle så småningom visa sig att det var en italienare (Vincenzo Perugia) som utklädd till byggnadsarbetare gått in på Louvren och stoppat målningen innanför sin rock och lugnt promenerat ut igen. Han åkte fast när han försökte sälja henne till Uffizierna i Florens.

    När Apollinaire såg paret Delaunays verk ansåg han att de målade ”orfiskt” – det skulle vara deras version av kubismen. Orfismen har förklarats ha sitt ursprung i Orfeus – den grekiske poeten som genom att spela vackert på sin lyra väckte gudarnas medlidande.

    Makarna Delaunays verk skulle ha en ren lyrisk abstraktion – enligt Apollinaire.

    Via Apollinaire lärde de känna poeten Blaise Cendrars. Han och Sonia kom att bli nära vänner och samarbetade i flera projekt.

    Cendrars skriver 1913 dikten La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France (Den transsibiriska prosan och den lilla Jehanne från Frankrike)

    Sonia Delaunay skapar en två meter lång bok i olika färger och typsnitt som ska korrespondera med innehållet i dikten. Meningen är att den ska tryckas upp i 150 exemplar – så att den sammanlagda längden blir densamma som hela Eiffeltornet. Men arbetet som delvis sker för hand – man trycker med silkscreen – är för tidskrävande och det blir bara 60-100 verk tryckta.

    Nu verkar de flesta ha förstörts eller försvunnit och knappt tio verk återstår på museer världen över.

    Engelsk översättning av verket här

    Boken kallades den första simultana boken.

    Sonia syr kläder i samma teknik som hon tidigare sydde täcket åt sin son. Kläder som hon och hennes man Robert bär när de går ut och dansar – simultana kläder – konst som förändras när bäraren rör sig – äkta simultan konst.

    1913 Le Bal Bullier

    Ofta samlas sällskapet hemma hos Delaunays innan man går till Bal Bullier och dansar. Någon gång hade en av vännerna kommit i en vanlig mörk kostym – men han hade velat haft en simultan klädsel – och satte sig på en palett – därmed blev också han simultan.

    Blaise Cendras skrev en dikt till Sonia och hennes kläder ”Sur la robe elle a un corps” (På klänningen bär hon en kropp)

                           På klänningen bär hon en kropp –

    Kvinnokroppen är lika bucklig som mitt

                          kranium –

    Ärorik om du blir inkarnerar med andlighet –

    Skräddaryrket är lika fånigt –

    Som               frenologin

    Mina ögon är vikter som väger kvinnornas sensualitet

                          – – – –

    Allt som är buckligt rör sig i djupet

    Stjärnorna urholkar himlen

    Färger tar av kläderna som kontrast

    ”På klänningen bär hon en kropp”

                          _____

    Ljungen håller under armen en korg med halvmånar och

                          pistiller när vatten strömmar i

                          ryggen med blågröna skulderblad –

    Och bystens dubbla snäckskal passerar under regnbågens bro

                          Mage

                          Skivor

                          Sol

    Och färgernas vinkelställda skrik faller ner på låren

    Den helige Mikaels svärd. Det finns händer som sträcks fram.

    I klänningssläpet finns ett odjur alla ögon alla fanfarer allt är som vanligt på Bal Bullier

                          Och på höften poetens signatur

     

    1914 reste paret till Spanien – under tiden blev det världskrig och de valde att stanna i Spanien – senare reste de till Portugal. Sonia kallade resan en extra lång semester.

    När Sonia sitter på stranden och målar sina färgglada cirklar fattar myndigheterna misstankar. Det där är ju inte konst – det måste vara signaler. Säkert hemliga tecken åt en fiendemakt. Sonia Delaunay arresterades för spioneri – men släpptes efter några dagar.

    1916 självporträtt på utställningskatalogen

    Hennes verk ställs ut i Stockholm 1916 – men möter ingen större entusiasm.

    1917 Lubov Tchernicheva som Kleopatra i Djagilevs uppsättning och Sonia Delaunays kläder

    I Spanien lär de känna Sergei Djagilev – den Ryska balettens grundare och konstnärlige ledare. Hans kostymer och övrig rekvisita till baletten Kleopatra har brunnit upp, men Robert och Sonia skapar ny dekor och nya kostymer.

    1917 – medan de befinner sig i Barcelona – gör man revolution i Ryssland – Sonias morbror försvinner och familjens förmögenhet konfiskeras. Underhållet från Ryssland är slut.

    1920 återvänder de till Paris.

    1923 Fläkten snurrar – efter Tristan Tzaras poem

    Sonia Delaunay skapar poetiska klänningar – bland annat ”Fläkten snurrar” efter en dikt av dadaisten Tristan Tzara.

    Hennes kläder blir oerhört populära – ”alla” vill bära dem.

    Hon syr bland annat till Hollywoodstjärnan Gloria Swanson och den rebelliska hertiginnan Nancy Cunard.

    1923 La coeur à gaz

    1923 gör hon kläderna till den dadaistiska föreställningen ”Hjärta av gas”. Föreställningen måste avbrytas på grund av slagsmål mellan dadaister och surrealister. Den ges inte fler gånger för allmänheten.

    Sonia öppnar 1924 en modeateljé tillsammans med designern Jacques Heim.

    Hon designar en Bugatti 1924.

    Året därpå – 1925 – deltar hon i den Internationella konst- och industriutställningen – Art Decó.

    Och hon öppnar en butik – Boutique Simultanée – med ett konstnärligt skyltfönster – Sonia Delaunay sägs vara det modärna skyltfönstrets skapare.

    Dessutom designar hon en Citroën B12 som ska harmonisera med hennes kläder.

       

    Le P’tit parigot 1926 av René Le Somptier

     

     

     och Le Vertige av Marcel l’Herbier

    1926 skapar Sonia Delaunay kläderna till två filmer – ”Le P’tit parigot” (Den lille parisaren) och ”Le Vertige” (Yrsel – eller Svindel) av regissörerna René Le Somptier respektive Marcel l’Herbier.

    1937 Luftfartspaviljongen Roberts och Felix Aublets skiss till stora hallen. De gula, röda och blåa verken är Sonias väggmålningar.

    1937 deltar Sonia och Robert Delaunay med verk på Världsutställningen i Paris. Robert designar luftfartspaviljongen och Sonia gör tre stora väggmålningar.

    1937, Propeller, nu på Skissernas museum i Lund

    1939 utbryter andra världskriget.

    1941 dör Robert i cancer. Sonia hamnar i en kris som varar i flera år. Hon ställer ut hans verk, säljer av. Deras son Charles försöker få henne på benen.

    Sonia arbetar med rytmiskt måleri.

    Hennes livshunger återvänder och hon arbetar intensivt och säger att hon inte har tid att vila – det finns så mycket som ännu inte har skapats. Sonia stiger upp tidigt om morgnarna och målar, målar, målar.

    Matra B530, 1967

    1967 designar hon en sportbil – en Matra.

    Sonias kläder blir åter moderna i och med OP-konsten.

    1975 firas det internationella kvinnoåret. Sonia Delaunay får i uppdrag av UNESCO att skapa den officiella affischen.

    Hon arbetar intensivt – skapar dekor till keramik.

    1979 – i en ålder av 94 år går hon bort. Eller hem – hem till Robert som hon höll kär i hela sitt liv. De ligger båda begravda i byn Gambais utanför Paris.

    Just nu pågår en utställning om Sonia Delaunay på Skissernas museum. Verk från hela världen är inlånade – bland annat Cendrars verk La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France som var mycket svår att få tag på. Museet har flera program i anslutning till utställningen – se hemsidan. De säljer dessutom en vacker katalog.

    Sydsvenskan om utställningen

    Tom Sandqvist skriver  en bra essä om Sonia Delaunay i DN

    Ur essän:

    Den svenske kritikern August Brunius måste ha fallit till föga för tidens allmänt misogyna eller rent av antisemitiska stämningar. Han tyckte att konstnären Sonia Delaunays ”färgade rutor och cirklar” ingenting annat var än ”granna grannlåter utan sammanhang och mening”, medan maken Robert Delaunays målningar vittnade om en ”verklig målares hand och öga” – ”Mannen synes vara den begåfvade parten”.

    mera i DN bland annat om konst i modet och modet i konsten. Vilket får mig att tänka på att man sytt upp kläder i Olle Baertling-stil – men inte i Delaunay-stil. Inte till försäljning i alla fall. Jag var på en dansföreställning där elever från Textilhögskolan i Borås sytt upp kläder efter Delaunays mönster. Men sen såg jag att Kapp Ahls kollektion är mycket ”Delaunaysk”. Fast man har ju förstås inte gett henne äran…

    ännu mera i DN

    Svenska Dagbladet verkar inte ha skrivit något om utställningen.

    Uppdatering – den 22 december skrev Eva Ström en artikel i SvD.

    Susanna Strömquist har skrivit ett kort blogginlägg på SvD om Sonia D och det glada 20-talet.

    För den som är intresseradav att läsa mer kan jag framförallt rekommendera Skissernas museums utställningskatalog om Sonia Delaunay.

    Ett kapitel i Women Artists in the 20th and 21th century av Uta Grosenick, Tashen förlag handlar om Sonia Delaunay. Det är en mycket bra bok, fina bilder och prisvärd.

    Adlibris

    Bokus