Är Alice Kafkas syster?

Läser en kort artikel i SvD om Alice Herz-Sommer 104 år – som minns promenaderna med Kafka. Som rubrik på SvD:s startsida har man valt: Kafka släppte loss. Systern, 104 år, berättar. Alice Herz var en syster – men Kafkas syster var hon inte. Däremot var Franz Kafka som en i familjen Herz. Han var egentligen vän till äldste dottern Herz’s fästman.

Alice Herz-Sommers egen historia är intressant. Hon blev en berömd konsertpianist i Prag. Gifte sig 1931  med Leopold Sommer – efter två veckors bekantskap. 1937 får de en son. Tyskarna invaderade i mars 1939. Familjen var av judiskt-tjeckiskt ursprung. 

I juli 1942 blev hennes mamma bortförd till Theresienstadt och några månader senare mördad i Treblinka. Alice tog detta mycket hårt. Hon beslöt sig för att öva in samtliga av Chopins 24 svåra etyder – en väg att inte bli galen av förtvivlan. Hon och hennes man tilläts att bo kvar i sin våning – medan övriga familjer av judiskt ursprung tvingades att flytta till stadens ghetto. Deras närmaste grannar var alla nazister.

Familjens tjeckiska vänner hade slutat hälsa på dem på stan, men när familjen Herz-Sommer fått reda på att de skulle deporteras till Theresienstadt kom vännerna dit och tog tavlor, mattor och möbler. Men de sa ingenting. Alice Herz-Sommer antog att för vännerna var familjen Herz-Sommer redan döda. Precis innan familjen skulle gå till tåget kom en av grannarna – Herman och hans hustru – och han sa: ”Frau Sommer, jag hoppas att ni och er familj kommer tillbaks en dag. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag uppskattade ert pianospel – det var underbart – jag vill tacka er.”

Alice Herz-Sommer tyckte att deras nazistiske granne var den mest mänskliga av alla i deras omgivning då.

Hela familjen Sommer hamnade i Theresienstadt, men hennes man skickades till Auschwitz 1944 – hon såg honom aldrig mer. Alice gav över 150 konserter i Theresienstadt och är övertygad om att det var detta som räddade hennes liv.

Parets son Raphael var med i Hans Krásas barnopera Brundibár – som gavs i ett led i nazisternas spel för gallerierna: ”Allt är så normalt i Theresienstadt.” Det skickades ungefär 15 000 barn till Theresienstadt. 130 överlevde. Raphael var en av dem.

Alice ville inte att hennes son skulle behöva bära ett hat mot tyskarna för vad som drabbat hans far, hans fars familj, Alice vänner och de flesta av deras familjemedlemmar. Hon ville att man skulle förlåta och gå vidare. Hon kände inget hat ens mot de nazister som utfört alla grymma dåd. Alice Herz-Sommer menar att alla människor föds med en god och en ond sida. Alla kan bli lika onda som de.

Numera bor hon i London, hon spelar piano från 10 på förmiddagen till 1 på eftermiddagen – trots att hennes pekfingrar blivit förlamade.

Sonen Raphael gick bort 2001, men hans hustru håller Alice sällskap några timmar om dagen.

Alice trivs i London, hon uppskattar engelsmännens artighet och hon uppskattar deras humor. Hon känner sig hemma där.

Det har skrivits en bok om henne: A Garden of Eden in Hell – den kommer ut på engelska år 2008.

Guardian Unlimiteds intervju med Alice Herz-Sommer

Verlagsgruppe Droemer Knaur foton på Alice Herz-Sommer och information om boken.

Bildgalleri från familjen Herz-Sommers album.

Christopher Nupens Film ”We Want the Light” – en film om musikens viktiga roll i våra liv. I filmen finns bland annat intervjuer med Alice Herz-Sommer. Man kan se ett smakprov från filmen på sidan, eller här:

Annonser

4 kommentarer

  1. Underbart Guldkorn! Vad snabb du är. Nu sitter jag här nöjd och glad och vet så mycket mer om saken. En mycket intressant historia är det. Tänk vad hon upplevt, vad hon sett och hört, på gott och ont, om vad hon kan berätta. Jag ska definitivt kolla upp boken när den dyker upp.

  2. Niklas:
    Ja – denna gång blev det ingen djupdykning. Hade inte hört talas om henne innan jag såg artikeln i SvD.
    Och ju mer jag läste om henne – ju mer intresserad blev jag – så är det alltid. Har egentligen flera andra projekt på gång.
    Just Theresienstadt intresserar mig lite mer än de övriga lägren – eftersom min farfars mor var en av de få danskar som dog där.
    De flesta fördes inte ens dit – de räddades över till Sverige.
    Det gör så ont i mig, alla människor som mördades – och alla människor som överlevt med vidriga minnen. Det gör ont också att gå på begravningsplatsen i Lund och se gravarna efter de som räddades – men som dog av att äta – eftersom vi inte visste hur man skulle handskas med människor som levt i svält så länge.

    Men det gör mig gott att Alice Herz-Sommer inte hatar. Att hon har förstått att vi måste förlåta för att kunna gå vidare.

  3. Det var verkligen tråkigt att höra att din farfars mor var ett av offren i Theresienstadt. Vet du hur din farfar tog det? Kanske han lever än och berättar?
    Det känns så märkligt att det hände inte för så länge sedan, dessa fruktansvärda saker, så många liv som utplånats, så många liv som förstörts.

    Jag tycker om begravningsplatsen i Lund, även om det är sorgligt att läsa på gravarna. Speciellt när man läser att de dog 1945, precis när de anlänt. Vissa är okända. Men jag gillar skulpturen som finns där. Du vet vilken jag menar, gestalten som håller en död duva i sin hand som hänger längs sidan och en levande duva i den andra uppsträckta handen.

    Att hon inte hatar, hon om någon. Att kunna förlåta, vilken styrka. Men som du säger, det har nog varit nödvändigt för henne för att kunna gå vidare.

    Ja, det var verkligen ett ytterst ”ytligt” inlägg, hur bara kunde du?:) Du är rolig, du får gärna vara lika ytlig många fler gånger.:)

  4. Niklas:
    Jag tog mig friheten att radera – du råkade dubbelposta.
    Mitt inlägg kanske inte var så ytligt – innehållsmässigt – vad jag menade var att jag inte lagt ner flera timmars arbete – som med Sonia Delaunay-artikeln.
    Jag arbetar som sagt just nu på ett nytt inlägg – men det tränger sig en massa andra intressanta människor emellan och pockar på uppmärksamhet – både irl – och på nätet – som nu Alice Herz Sommer – till exempel.
    Eller jag arbetar inte alls på ett nytt inlägg – jag arbetar på 50 inlägg – minst – skallen bubblar av idéer.
    Dessutom har jag manus till tre böcker på gång – vi får se vad och om det blir något av dem.

    Ja, jag vet vilken skulptur du menar. Jag trivs egentligen väldigt bra på begravningsplatser. Men jag är ganska känslig. Gråter nästan när jag ser att barn och unga människor gått bort. Kanske är det min fantasi – men deras sorg blir lätt min.

    När jag bodde i Stockholm gick jag ofta på Norra begravningsplatsen – där ligger min morfars föräldrar – Julius och Ellen Kronberg begravda.
    Tycker också om Galärkyrkogården – som numera fått Estoniamonumentet till granne.
    Tror att jag skulle trivas bra på Skogskyrkogården – men där har jag inte varit på nästan 20 år.

    Min farfar lever inte längre. Men jag minns att han anklagade sig själv för hennes död. Han hatade tyskarna och ville inte dricka tyskt vin eller äta något från Tyskland.
    Jag har skrivit om flykten till Sverige på en annan blogg:
    http://kronbergskrattarochler.wordpress.com/2007/06/04/en-modig-man-i-tredje-rikets-tjanst/


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: