Sonia Delaunay

Föddes som Sarah Ilinitchna Stern i staden Gradizhsk i Ukraina 1885. Hon var dotter till en fattig fabriksarbetare. Fem år gammal adopterades hon av sin morbror, Henri Terk, en rik judisk advokat i S:t Petersburg och fick namnet Sonia Terk.

1893

Tillsammans med sin nya familj tillbringar hon somrarna i Finland, och de reser runt i Europa och besöker museer och gallerier. Morbrodern var mycket konstintresserad och köpte en hel del konst.

En god vän till familjen Max Liebermann (1847-1935) – konstnär – bosatt i Berlin – ser Sonias begåvning och föreslår att de ska satsa på en ordentlig utbildning åt henne. På skolan hon går rekommenderar de en utbildning i Karlsruhe.

Innan Sonia fyllt 18 reser hon dit där hon studerar teckning för Ludwig Schmidt-Reutter (1863-1909).

1905 flyttar hon till Paris och går på Académie de la Palette – men hon är inte nöjd med undervisningen – utan ägnar större tid åt självstudier, tecknar hemma och går på gallerier och museer i Paris.

1907

Hon fascinerades av Gauguin, van Gogh och av fauvisterna – bland annat Matisse. Hennes konst bär spår av denna fascination.

Wilhelm Uhde av Pablo Picasso 1909

Sonia träffar en ung gallerist och konstkritiker – Wilhelm Uhde – som delar hennes passion.

Hon gifter sig med honom för att slippa återvända till Ryssland. Han gifter sig med henne för att lugna sina släktingar i Tyskland. Wilhelm Uhde var homosexuell och äktenskapet var bara ett spel för gallerierna.

Utåt sett ett borgerligt äktenskap med en butler i hushållet – men butlern var Uhdes pojkvän – Sonia sov i vardagsrummet.

En av Uhdes kunder – madame Delaunay – hade en son – Robert som blev blixtförälskad i Sonia – och hon i honom.

Viveka Bosson – som lärde känna Sonia Delaunay på 1960-talet – berättade att de var besatta av sin kärlek och hade sex överallt – kanske också på Louvren…

Snart blev Sonia gravid – men då var det svårt att få ut skilsmässa i Frankrike.

Wilhelm Uhde han uppfann en älskarinna ”B. E.” – skrev kärleksbrev till henne och beklagade sig över sin tråkiga fru som ödet givit honom och han avslutade brevet med ”Jag kysser dig som en galning – som den dåre jag är att älska dig.” Brevet låg framme – så att Sonia ”råkade” få tag på det.

Wilhelms kärleksbrev var tillräckligt skäl för Sonia att få ut skilsmässa.

Hon gifter sig 1910 och 1911 föds sonen Charles.

Roberts mor är inte glad åt sonens val. Hon menar att det är ovärdigt – att ättlingar till korsfararna – låter en judinna gifta in sig i familjen. Men det generösa underhåll Sonia får av sin morbror tackar inte svärmodern nej till.

Sonias filt åt Charles

Sonia skapar en filt i lapptäckesteknik till sin lille son. Verket kom att bli en avgörande vändpunkt i hennes konstnärskap.

Den består av tyger i olika färger och hon har låtit sömmarna synas. Sonia Delaunay hade därmed börjat avlägsna sig från den avbildande konsten – och närmade sig den geometriska. Delaunays pratar om simultan konst.

Både Sonia och hennes man Robert är fascinerade av rörelser, maskiner, teknik, elektricitet. De målar i futuristernas anda.

1912 bor deras vän Guillaume Apollinaire ett tag hos paret Delaunay. Han har anklagats för att ha stulit Mona Lisa från Louvren. Tidigare har han sagt att all gammal kultur borde förstöras och Louvren brännas ner – och man tog detta som bevis för att Apollinaire skulle vara tjuven. Delaunays tror på sin vän och försvarar honom. Det skulle så småningom visa sig att det var en italienare (Vincenzo Perugia) som utklädd till byggnadsarbetare gått in på Louvren och stoppat målningen innanför sin rock och lugnt promenerat ut igen. Han åkte fast när han försökte sälja henne till Uffizierna i Florens.

När Apollinaire såg paret Delaunays verk ansåg han att de målade ”orfiskt” – det skulle vara deras version av kubismen. Orfismen har förklarats ha sitt ursprung i Orfeus – den grekiske poeten som genom att spela vackert på sin lyra väckte gudarnas medlidande.

Makarna Delaunays verk skulle ha en ren lyrisk abstraktion – enligt Apollinaire.

Via Apollinaire lärde de känna poeten Blaise Cendrars. Han och Sonia kom att bli nära vänner och samarbetade i flera projekt.

Cendrars skriver 1913 dikten La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France (Den transsibiriska prosan och den lilla Jehanne från Frankrike)

Sonia Delaunay skapar en två meter lång bok i olika färger och typsnitt som ska korrespondera med innehållet i dikten. Meningen är att den ska tryckas upp i 150 exemplar – så att den sammanlagda längden blir densamma som hela Eiffeltornet. Men arbetet som delvis sker för hand – man trycker med silkscreen – är för tidskrävande och det blir bara 60-100 verk tryckta.

Nu verkar de flesta ha förstörts eller försvunnit och knappt tio verk återstår på museer världen över.

Engelsk översättning av verket här

Boken kallades den första simultana boken.

Sonia syr kläder i samma teknik som hon tidigare sydde täcket åt sin son. Kläder som hon och hennes man Robert bär när de går ut och dansar – simultana kläder – konst som förändras när bäraren rör sig – äkta simultan konst.

1913 Le Bal Bullier

Ofta samlas sällskapet hemma hos Delaunays innan man går till Bal Bullier och dansar. Någon gång hade en av vännerna kommit i en vanlig mörk kostym – men han hade velat haft en simultan klädsel – och satte sig på en palett – därmed blev också han simultan.

Blaise Cendras skrev en dikt till Sonia och hennes kläder ”Sur la robe elle a un corps” (På klänningen bär hon en kropp)

                       På klänningen bär hon en kropp –

Kvinnokroppen är lika bucklig som mitt

                      kranium –

Ärorik om du blir inkarnerar med andlighet –

Skräddaryrket är lika fånigt –

Som               frenologin

Mina ögon är vikter som väger kvinnornas sensualitet

                      – – – –

Allt som är buckligt rör sig i djupet

Stjärnorna urholkar himlen

Färger tar av kläderna som kontrast

”På klänningen bär hon en kropp”

                      _____

Ljungen håller under armen en korg med halvmånar och

                      pistiller när vatten strömmar i

                      ryggen med blågröna skulderblad –

Och bystens dubbla snäckskal passerar under regnbågens bro

                      Mage

                      Skivor

                      Sol

Och färgernas vinkelställda skrik faller ner på låren

Den helige Mikaels svärd. Det finns händer som sträcks fram.

I klänningssläpet finns ett odjur alla ögon alla fanfarer allt är som vanligt på Bal Bullier

                      Och på höften poetens signatur

 

1914 reste paret till Spanien – under tiden blev det världskrig och de valde att stanna i Spanien – senare reste de till Portugal. Sonia kallade resan en extra lång semester.

När Sonia sitter på stranden och målar sina färgglada cirklar fattar myndigheterna misstankar. Det där är ju inte konst – det måste vara signaler. Säkert hemliga tecken åt en fiendemakt. Sonia Delaunay arresterades för spioneri – men släpptes efter några dagar.

1916 självporträtt på utställningskatalogen

Hennes verk ställs ut i Stockholm 1916 – men möter ingen större entusiasm.

1917 Lubov Tchernicheva som Kleopatra i Djagilevs uppsättning och Sonia Delaunays kläder

I Spanien lär de känna Sergei Djagilev – den Ryska balettens grundare och konstnärlige ledare. Hans kostymer och övrig rekvisita till baletten Kleopatra har brunnit upp, men Robert och Sonia skapar ny dekor och nya kostymer.

1917 – medan de befinner sig i Barcelona – gör man revolution i Ryssland – Sonias morbror försvinner och familjens förmögenhet konfiskeras. Underhållet från Ryssland är slut.

1920 återvänder de till Paris.

1923 Fläkten snurrar – efter Tristan Tzaras poem

Sonia Delaunay skapar poetiska klänningar – bland annat ”Fläkten snurrar” efter en dikt av dadaisten Tristan Tzara.

Hennes kläder blir oerhört populära – ”alla” vill bära dem.

Hon syr bland annat till Hollywoodstjärnan Gloria Swanson och den rebelliska hertiginnan Nancy Cunard.

1923 La coeur à gaz

1923 gör hon kläderna till den dadaistiska föreställningen ”Hjärta av gas”. Föreställningen måste avbrytas på grund av slagsmål mellan dadaister och surrealister. Den ges inte fler gånger för allmänheten.

Sonia öppnar 1924 en modeateljé tillsammans med designern Jacques Heim.

Hon designar en Bugatti 1924.

Året därpå – 1925 – deltar hon i den Internationella konst- och industriutställningen – Art Decó.

Och hon öppnar en butik – Boutique Simultanée – med ett konstnärligt skyltfönster – Sonia Delaunay sägs vara det modärna skyltfönstrets skapare.

Dessutom designar hon en Citroën B12 som ska harmonisera med hennes kläder.

   

Le P’tit parigot 1926 av René Le Somptier

 

 

 och Le Vertige av Marcel l’Herbier

1926 skapar Sonia Delaunay kläderna till två filmer – ”Le P’tit parigot” (Den lille parisaren) och ”Le Vertige” (Yrsel – eller Svindel) av regissörerna René Le Somptier respektive Marcel l’Herbier.

1937 Luftfartspaviljongen Roberts och Felix Aublets skiss till stora hallen. De gula, röda och blåa verken är Sonias väggmålningar.

1937 deltar Sonia och Robert Delaunay med verk på Världsutställningen i Paris. Robert designar luftfartspaviljongen och Sonia gör tre stora väggmålningar.

1937, Propeller, nu på Skissernas museum i Lund

1939 utbryter andra världskriget.

1941 dör Robert i cancer. Sonia hamnar i en kris som varar i flera år. Hon ställer ut hans verk, säljer av. Deras son Charles försöker få henne på benen.

Sonia arbetar med rytmiskt måleri.

Hennes livshunger återvänder och hon arbetar intensivt och säger att hon inte har tid att vila – det finns så mycket som ännu inte har skapats. Sonia stiger upp tidigt om morgnarna och målar, målar, målar.

Matra B530, 1967

1967 designar hon en sportbil – en Matra.

Sonias kläder blir åter moderna i och med OP-konsten.

1975 firas det internationella kvinnoåret. Sonia Delaunay får i uppdrag av UNESCO att skapa den officiella affischen.

Hon arbetar intensivt – skapar dekor till keramik.

1979 – i en ålder av 94 år går hon bort. Eller hem – hem till Robert som hon höll kär i hela sitt liv. De ligger båda begravda i byn Gambais utanför Paris.

Just nu pågår en utställning om Sonia Delaunay på Skissernas museum. Verk från hela världen är inlånade – bland annat Cendrars verk La Prose du Transsibérien et de La Petite Jehanne de France som var mycket svår att få tag på. Museet har flera program i anslutning till utställningen – se hemsidan. De säljer dessutom en vacker katalog.

Sydsvenskan om utställningen

Tom Sandqvist skriver  en bra essä om Sonia Delaunay i DN

Ur essän:

Den svenske kritikern August Brunius måste ha fallit till föga för tidens allmänt misogyna eller rent av antisemitiska stämningar. Han tyckte att konstnären Sonia Delaunays ”färgade rutor och cirklar” ingenting annat var än ”granna grannlåter utan sammanhang och mening”, medan maken Robert Delaunays målningar vittnade om en ”verklig målares hand och öga” – ”Mannen synes vara den begåfvade parten”.

mera i DN bland annat om konst i modet och modet i konsten. Vilket får mig att tänka på att man sytt upp kläder i Olle Baertling-stil – men inte i Delaunay-stil. Inte till försäljning i alla fall. Jag var på en dansföreställning där elever från Textilhögskolan i Borås sytt upp kläder efter Delaunays mönster. Men sen såg jag att Kapp Ahls kollektion är mycket ”Delaunaysk”. Fast man har ju förstås inte gett henne äran…

ännu mera i DN

Svenska Dagbladet verkar inte ha skrivit något om utställningen.

Uppdatering – den 22 december skrev Eva Ström en artikel i SvD.

Susanna Strömquist har skrivit ett kort blogginlägg på SvD om Sonia D och det glada 20-talet.

För den som är intresseradav att läsa mer kan jag framförallt rekommendera Skissernas museums utställningskatalog om Sonia Delaunay.

Ett kapitel i Women Artists in the 20th and 21th century av Uta Grosenick, Tashen förlag handlar om Sonia Delaunay. Det är en mycket bra bok, fina bilder och prisvärd.

Adlibris

Bokus

Annonser

17 kommentarer

  1. Tack för en fin sammanställning om Delaunay. Läste just i DN om utställningen i Lund.

    Lite märkligt för övrigt att konsten inte satt fler spår i modet. Sonia var ju inne på ett intressant område genom sin kläddesign. Svensk klädstil är ju ganska gråmulen om man ser till genomsnittet bland allmänheten på stan: svarta och gråa jackor och blåjeans. Lite Delaunaymönster skulle liva upp, men så långt som till ytterkläder lär väl inte ens Kapp-Ahl gå?

  2. Börje:
    Ja – och det gråa och svarta är dominerande framförallt bland männen.
    På skissernas visades inget av de kläder hon skapat för Robert – men man kan anta att ”rökrocken” som mannen i filmen Le P’tit parigot har – en bild som jag inte tog med – är oerhört färgglad. Nu funderar jag på om jag kanske skulle lägga till den… Det är visserligen ett svart/vitt fotografi – men det är så fint…

  3. Stort tack, det var en hel del jag inte visste om Sonya.
    Håller för övrigt med, så trevligt det skulle vara om Sonyas klädidéer skulle återupplivas!

  4. Mycket nytt och intressant om Sonia Delaunay – tack. Och det verkar som om designern Marc Jacobs i grunden har liknande tankar om kläder som Sonia. Jacobs dekonstruerar för att sen visa att delarna kan sättas ihop på nya sätt (kortfattat). Lite som Sonias ”på klänningen bär hon en kropp”.

    Bodde jag lite längre söderut skulle jag absolut se utställningen, nu är jag glad att du skrivit och gett mig mer kunskap om henne.

    Så igen – tack.

    a.

  5. Nina:
    Det var mycket jag inte visste om henne innan jag började forska vidare – jag hade information – eftersom hon ingår i den grupp kvinnor jag håller föredrag om – men att det var så mycket…
    Det svåra är inte att få fram fakta när det gäller henne – det svåra är att sovra.

    Nästa person finns det också mycket material om – och ämnet därpå har jag redan bestämt – men sen får det bli någon obskyr människa i en avlägsen del av historien – som man inte vet något alls om – då blir det troligen lättare att skriva inlägg…

  6. Anna:
    Om du råkar var i Paris i vinter så har de också en utställning där verk av Sonia Delaunay ingår – fram till 10 februari 2008 visas Les annés folles 1919-1929.
    Såg att sidan ligger nere den 25 november – men här är info om utställningen:
    http://www.galliera.paris.fr/500.php

    På en fransk blogg har någon skrivit om utställningen och bifogat några charlestonfilmer:
    http://silvi.over-blog.com/article-13644688-6.html
    Letade runt och hittade lite till:
    http://www.artonight.com/article-13378162-6.html

  7. Lena.Jag kan tänka mig att det blir svårt att sovra, från ett så innehållsrikt liv.

    Obskyra personer i avlägsna historiedelar, måste det nog bli lättare att skriva om, ja…

  8. Mycket intressant och välfyllt, som alltid på den här bloggen. Jag lär mig massor, hela tiden! Tack L.!
    /den gamla hunden

  9. Meta:
    Tack själv Meta – faktum är att jag lär mig mycket själv på vägen.
    Önskar att jag kunde skriva lika fort som jag tänker – och att jag kunde läsa ännu fortare. Har så mycket spännande läsning på lager och kan inte riktigt sovra just nu…

  10. Detta är ett riktigt, riktigt kanoninlägg, med intressant text, bra länkar och fina bilder. Du lyser upp blogghimlen med intressanta saker.
    När jag läser att Max Liebermann var den som såg Sonias begåvning blir jag både glad och lite orolig. Jag blir glad för att hon blev upptäckt och orolig för hur många som inte blivit det. Kanske är riskerna mindre idag, åtminstone där individualismen sprudlar för tillfället?

    Du berättar att hon inte var nöjd med undervisningen i Paris, jag kommer ihåg att Carl Fredrik Hill inte heller uppskattade undervisningen på Konstakademin i Stockholm. Men han åkte till Paris.:) Tur att hon inte åkte till Stockholm, hennes verk mötte uppenbarligen inte av någon
    entusiasm där inte.

    Det är fascinerande det du skriver, de olika vändpunkterna och händelserna i hennes liv. Jag känner inte till henne sedan tidigare, men desto mer om Robert Delaunay och bitter är jag för att jag och min pappa inte gick upp till Skissernas museum när jag var i Lund för några veckor sedan. Vi brukar åka dit när jag är i Skåne, men denna gång var vi bara på Kulturen. Men jag skall säga till min pappa att åka dit, han lär tycka om utställningen.

  11. Niklas:
    Tack igen för din fina kommentar. Har du läst om Max Liebermanns öde? När han som ung kom till Paris ville han gärna gå i lära hos Millet som han länge beundrat. Men Millet ville inte ha med tyskar att göra sedan det fransk-tyska kriget.
    Hemma i Tyskland gick det ganska bra – fram till Hitlers inträde på arenan. Liebermann var av judiskt ursprung och uteslöts ur alla sammanhang.
    Han lär ha sagt – med anledning av nazisternas maktövertagande att:
    ”Ich kann gar nicht so viel fressen, wie ich kotzen möchte,” översatt till ”Jag kan inte äta så mycket som jag skulle vilja spy.”
    1935 dog han – utstött av det tyska samhället.

    Hans änka tvingades sälja det fantastiska hus de levde i vid Wansee år 1940. 1943 förstod hon att hon inte kunde lämna Tyskland – hon skulle skickas till ett koncentrationsläger. Hon tog ödet i sina egna händer och tog sitt liv.

    Deras hus vid Wansee har idag återställts och blivit ett museum:
    http://www.max-liebermann.de/en/

    När jag började intressera mig för kvinnliga konstnärer – för ca 15 år sedan – fanns inte Internet – och jag sökte bland annat information om Sonia Delaunay – i uppslagsböckerna hittade jag massor av information – om Robert Delaunay. Och som en liten notis i slutet av artikeln kunde man ibland läsa att han även hade en hustru som var textilkonstnär. Hon har verkligen bjudits in med armbågen i konsthistorien. Men nu kom hon in genom stora ingången – med egen inbjudan – och jag tror hon är här för att stanna.
    Ja – du ska säga åt din pappa att gå till Skissernas – gärna läsa lite om henne innan – då får man mer ut av utställningen. Bland annat kommer han förstå att ”Den Transibiriska järnvägen” Sonias simultana bok – i samarbete med Blaise Cendrars är ett unikt verk – som nästan aldrig visas. Han kommer att känna sig hedrad av att få tillhöra den lilla utvalda skara som får se ett av de få kvarvarande verken.
    Köper han dessutom utsällningskatalogen så får han en fin kopia av dikten – i naturlig storlek – invikt.

    PS: Jag kan inte längre kommentera på din blogg.
    Är visst bara för de som har bloggerkonto numera.
    :-(

  12. Hej!
    Jag heter Eva Ström och skrev en lång och uppskattande recension om Skissernas Museums utställning kring Sonia Delaunay i Svenska Dagbladet före julen 2007. Du kan säkert hitta den i arkivet!
    För övrigt – snygg exposé du har gjort!

  13. Eva Ström:
    Tack för infon. Har lagt in en länk till din recension nu. Att jag inte hittade den då (22 november) – berodde på att den inte var skriven – än.
    Och tack för kommentaren.

  14. I edit a magazine for members of the Royal Automobile Club in London, and am preparing an article on Sonia Delaunay because the club has bought a painting of a Bugatti attributed to the artist. I have seen your wonderful photograph of Delaunay and her decorated Citroen on this site, and wonder if you could give me permission to use the same image to illustrate my article. Thank you.

  15. Bruce Millar:
    I would love to give you my permission for using the image – but unfortunately – I am not the owner of it. I think I borrowed it from the exhibition catalogue that I bought at Skissernas museum in Lund (Museum of Sketches – http://www.adk.lu.se/en/index.php?s=current).
    It is a beautiful photo – probably “refreshed” – I compared it with some other photos – and they where more blurry, grey or too dark to be used.
    Good luck with your article.

  16. Till dig som skriver uppskattande kommentarer på engelska från en skola i Malmö – varför skriver du på engelska?
    Du är ju svensk.
    Och för att det ska vara lönt för mig att publicera dina kommentarer så vore det på sin plats för dig att skriva vad det är du tycker om med mitt inlägg.

    Några engelska ord och en smiley betraktar jag som spam.

  17. […] Sonia Delaunay […]


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: