Toyen

1919

Toyen föddes den 21 september 1902 i Prag som Marie Cerminova. Man vet inte mycket om hennes bakgrund, hon har valt att inte berätta om den och hon tog tidigt avstånd från familjen.

År 1919 hade hon fyllt 17 och började på konsthantverks- och designskolan i Prag.

Jindrich Styrsky blev hennes livskamrat och de gick med i den avantgardistiska konstnärsgruppen Devetsil. Hon ville inte ställa ut under sitt namn och använde för första gången sin pseudonym Toyen. Det har spekulerats i vad den betyder och hur det kom sig att hon tog den. En förklaring är att hon använde det franska ordet citoyen – som hon förkortade. En annan förklaring är att poeten Jaroslav Seifert skrev ner några bokstäver på en servett på ett kafé. Han ordnade om bokstäverna och bildade ordet Toyen – som hon sedan anammade.

Toyen är varken ett mans- eller kvinnonamn i Tjeckoslovakien. Hon ville ha ett könsneutralt namn.

ReD – Revue Svazu moderní kultury Devětsil

Toyen deltar med sju verk på Devetsils andra utställning 1923. Två år senare reser hon med Jindrich Styrsky till Frankrike där de stannar i sex år och ställer ut flera gånger. De bor både i Paris och vid Côte d’Azur (Rivieran). Båda är fascinerade av Markis de Sade, hans liv och hans litterära verk. Och de besöker ruinen av hans slott i Lacoste.

De lär känna surrealisterna André Breton och Paul Eluard och bildar i Prag 1934 den första surrealistgruppen utanför Frankrike (tillsammans med Vitezslav Nezval och Karel Teige).

Året därpå ställer Toyen ut med surrealisterna i Paris. Det blir en succé och hon fortsätter ställa ut i London, Tokyo, Amsterdam och New York.

Klimatet i Europa hårdnar.

Nazisterna som tagit makten i Tjeckoslovakien förklarar att Toyens konst tillhör den ”degenererade konsten” (entartete Kunst). Främst var det ”otysk” konst, judisk och bolsjevikisk konst som förbjöds. Goebbels var ansvarig för utrensningen av ”degenererad konst” – han fick ihop en ansenlig samling.

1937 – den tyska utställningen över degenererad konst

I Tyskland hade man en utställning över denna konst – för att visa upp det sjuka som ett varnande exempel. Man ordnade också en utställning över godkänd konst. Efter fyra månader hade över två miljoner besökare sett den degenererade konsten – att jämföra med de endast ca sexhundratusen som såg den godkända konsten. Utställningen turnerade och visades i resten av Tyskland och i Österrike. Sedan såldes det mesta i Schweiz. Några verk behöll dock de tyska generalerna- trots entartete-stämpeln. Göring tog fjorton värdefulla verk, varav en målning av van Gogh och en av Cézanne. De verk som inte sålts eller stulits av tyska generaler brändes.

Stämningen i Sovjet liknade till stor del den i de tyskockuperade länderna. Där förbjöds ”borgerlig” konst. Endast socialrealistiska verk var tillåtna – allt annat var borgerligt.

1943 dör hennes livskamrat Jindrich Styrsky – vid 42 års ålder.

Toyen skapar i Prag under hela ockupationen, men ställer inte ut. Hon publicerar grafiska blad i underjordiska tidskrifter. Bland annat serien ”Göm dig krig!” från 1944.

Myten om ljuset, 1946

Toyen gömmer den unge poeten Jindrich Heisler i sitt badrum, det är hans skugga man ser avtecknad mot dörren. Kanske är han en planta som försöker komma i kontakt med omvärlden – uppryckt med rötterna, det är farligt att göra sig påmind, de tyska hundarna kan lätt snoka upp den som gömt sig. Vi som är utanför badrummet ser att skuggan som han tolkar som en tysk hund – en dobbermann – i själva verket är ett par behandskade damhänder – men kanske är det en förrädares händer?

Toyen har berättat om hur mycket Jindrich Heisler älskade ljuset och hur mycket han led av att under flera år aldrig kunna gå ut och njuta av ljuset.

1947 lämnar Toyen staden Prag tillsammans med Jindrich Heisler, för att resa till Paris, där de blir bofasta. De flyr undan Stalinismen.

Till Peter Ibbetson, 1947

Händer som sträcker sig mot varandra är ett ofta förekommande motiv i Toyens bilder. Här har hon inspirerats av Henry Hathaways film ”Peter Ibbetson” (Fången på Dartmoor) från 1935, med Gary Cooper i huvudrollen.

Peter Ibbetson (Gary Cooper) arbetar som arkitekt och får ett uppdrag av hertigen av Towers (John Halliday). Ibbetson upptäcker att hertigens hustru (Ann Harding) är Mary – Peters barndomskärlek. Hertigen blir svartsjuk och tänker skjuta Peter som tar tag i pistolen och råkar rikta den mot hertigen. Peter skickas till ett livstids fängelsestraff. Han tänker hela tiden på sin älskade Mary som han tror att han aldrig mer ska återse – men till hans glädje kommer hon till honom i drömmen.

Varje natt är hon där – och trots att de åldras – så är de alltid unga i drömmen. När Peter Ibbetson dör i fängelset kommer Mary och hämtar honom – och de går vidare in i ett nytt liv.

Många surrealister var mycket förtjusta i filmen och det sägs att Buñuel klassade den som en av de bästa filmer han sett.

Detta altare skapade Toyen för den Internationella surrealistutställningen 1947. Två händer av vax genomborrar glasväggarna för att förenas – händerna tränger till och med igenom varandra! Altaret förstördes efter utställningens slut och finns endast bevarat som ett fotografi.

1953 publiceras Jindrich Heislers och Toyens Les Spectres du Desert. Samma år avlider Heisler plötslig, endast 39 år gammal, av en hjärtattack.

Toyen umgås med Benjamin Péret.

Bréton, Toyen och Péret 1956

1959 dör Benjamin Péret efter en kort tids sjukdom.

Vid en viss timma, 1963

Genom ett fönster ser man en kvinna som flyr i panik, utanför fönstret är det grönt. Jämför med konstnären Berninis marmorskulptur Apollo och Dafne, från 1625.

Bernini – Apollo och Dafne 1622-25

Sagan om Dafne

Flodguden Peneios hade en skön dotter, som hette Dafne, hon var skygg.

Då Apollon dödat den förfärlige draken Python, träffade han kärleksguden Eros, som satt på en sten vid flodkanten och lekte med sin båge. Pilarna hade han lagt bredvid sig och synade dem en efter en. Några hade spetsar av guld, andra av bly. När nu Apollon en stund stått och sett, hur vårdslöst Eros handskades med pilarna, hånade han honom för hans leksaker.

Eros greps av vrede, lade en pil med gyllene spets på strängen och träffade Apollo mitt i hjärtat. Därefter försvann Eros in i skogarna på berget Parnassos och klättrade ända upp till de högsta höjderna. Han spejade efter ett byte och, när han såg nedåt dalen, upptäckte han den sköna Dafne. Utan att tveka tog han en pil med blyspets, siktade noga och med ett svirrande ljud flög pilen åstad.

Dafne tog sig åt hjärtat, vände sig hastigt om, och Apollon som kom fram mellan träden märkte genast hennes säregna skönhet. Hela hans väsen genomströmmades av kärlek, och utan att besinna sig närmade han sig henne fylld av längtan. Men Eros blypil hade hos Dafne endast ökat hennes ömtåliga skygghet, hon flydde förskräckt, och utan att se sig om skyndade hon fram mot flodstranden.

Hur snabb hon än var, var dock Apollon snabbare. Skräcken spände hennes krafter till det yttersta, och redan nalkades hon Peneios, sin fader, flodguden, hos honom skulle hon få skydd, då Apollon var så nära att han i nästa ögonblick kunde fånga henne. Hon bönföll i ängslan sin fader om hjälp och han förvandlade henne till ett lagerträd. Hennes fötter växte ner i marken, och från hennes höjda armar sköt löven fram, ögonen slöts, och den späda gestalten stelnade. Apollon slog klagande sina armar om stammen, hennes hjärta slog ännu, men svagt.

Då Apollon ej kunde få Dafne till maka, gjorde han lagern till sitt heliga träd, och eftersom guden är diktens, sångens och musikens gud men även beskyddar konst och vetenskap, ges en krans av lager ännu i dag åt diktare, konstnärer och vetenskapsmän.

Ovidius har skrivit om detta i sina Metamorfoser – men eftersom han var romare kallade han Eros för Amor.

Berninis Dafne avbildas i den stund hennes armar blivit grenar. Grenarna på Toyens Dafne motsvaras av grönskan utanför den förtvivlade kvinnas fönster. Jag vet inte om Toyen identifierade sig med Dafne. En viss likhet fanns det mellan dem; de ville absolut inte gifta sig. Men medan Dafne var kysk och ville likna Artemis/Diana (jaktens och kyskhetens beskyddare) så var Toyen inte kysk. I alla fall inte när hon var ung. Kanske hade hon dock bestämt sig för att nu fick det vara nog. Alla hennes män dör ändå ifrån henne.

1966 dör hennes vän – surrealisten André Breton.

1970 deltar Toyen med en egen ”kub”, en sal med verk av henne själv, Styrsky och Heisler, vid den internationella surrealistutställningen i Sverige, Moderna Museet. Utställningen visas också på Konsthallen i Göteborg, samt på Sundsvalls respektive Malmö museer. Moderna Museet förvärvar målningen ”Mythe de Lumière” – Myten om ljuset.

Toyen avlider på ett sjukhus i Paris den 9 november 1980.

~o~

Mer information om Toyen

Några verk av Toyen

Film om Toyen

Entartete Kunst på Wikipedia

Entartete Kunst – foton och filmsnutt från utställningen

Litteratur:

Toyen av Ragnar von Holten (Stockholm: Moderna Museet, 1985) – finns på bibliotek och antikvariat. Kolla antikvariat.net och Bokbörsen.

Surrealist Women av Penelope Rosemont

Ytterligare en bok om kvinnor i den surrealistiska rörelsen – men jag tror inte att Toyen är representerad i den:

Women Artists and the Surrealist Movement av Whitney Chadwick

Chech Book Covers är en vacker hemsida om böcker som producerades i Tjeckoslovakien under 1920- och 30-talet

 

Tillägg:
Jag har skrivit min första Wikipediaartikel. Skrev om Toyen och baserade artikeln på detta blogginlägg.

Min artikel har blivit redigerad flera gånger, ibland till det bättre, ibland till det sämre. Försöker bevaka den, men hoppas den kan leva sitt eget liv utan mina hökögon.
Här är den: http://sv.wikipedia.org/wiki/Toyen

Annonser

17 kommentarer

  1. Ännu en väl genomarbetad och intressant artikel. Har alltid undrat vem denna Toyen är när jag sett hennes målning på Moderna Museet.

    ”Entartete Kunst” fick verkligen genomslag – aldrig har väl avantgardistisk konst haft en större publik! Det är nog den utställning jag allra helst skulle velat se, massor av mina favoriter på listan över fördömda.

    Förlagan med Berninis Dafne är intressant, likheten finns onekligen.

    Imponerande research! Borde du inte samla dessa bloggposter i en bok?

  2. Börje:
    Jag börjer mitt huvud och rodnar klädsamt…

    Ja, det är ganska lustigt hur stor genomslagskraft Entartete Kunst fick – motsatt verkan till nazisternas intention antar jag.

    Ungefär som i de gamla kyrkorna – där man skulle varna för synden, skärselden och helvetet. Mycket fascinerande tyckte församlingen som flockades kring dessa bilder, med häxor som dansade med djävulen, med folk som bedrev otukt och med deformerade odjur.

    Bilderna på paradiset hade inte alls samma genomslagskraft.

  3. Det Du skapar är en bloggbok egentligen. Märker att jag gärna går tillbaka och läser om intressanta artiklar här. Varför skriva en pappersbok av det hela när det kan bli minst lika mycket läst här?

    Kan bara tacka för möjligheten att ta del av så mycket intressant kunskap. Jag har lagt en länk hit på min lista, men det har Du förstås redan sett. Jag hoppas att det är ok.

    Det dröjde länge innnan jag hittade kommentarsfunktionen här på Din blogg, men den kanske är lite halvdold så där med en avsikt?

  4. Inga:
    Tack för de vänliga orden. Jo, det är klart att du får länka till mig på din sida.

    Fördelen med en bloggbok är att man som läsare kan gå direkt in på de länkar jag lagt på artikeln.
    En annan fördel är att jag kan få direkt respons.
    Jag har alltså inte dolt den funktionen med flit – det är bara denna design som skapat en sån liten text under artikeln.
    Det finns inte heller en ”om mig”-flik – om jag nu hade velat skriva lite om mig och varför jag skapat denna blogg.
    Nackdelen med en bloggbok är att jag arbetar gratis.
    Jag har i och för sig kul medan jag arbetar, och jag lär mig enormt mycket på vägen – dessutom är det kunskap jag kan ta med mig i mina föreläsningar – men som sagt – ”kul” betalar inga räkningar…

    Så någon gång kanske jag skriver någon pappersbok…
    …om jag känner mig redo för det…

  5. Åter igen berättar du en fascinerande historia. Bara hennes namn, Toyen, och historien hur hon fick det väcker intresse för denna kvinnas tänkande och konst.

    Vilka länkar! Vad roligt att få se filmsnutten ifrån utställningen, Tack!

    Vad gäller altaret som Toyen skapade för den Internationella surrealistutställningen 1947 så är bilden av altaret underbar! Den är fantastisk! Fingrarna som tränger igenom handen!!

    Historien om Dafne:

    ”Eller förbyt den gestalt, för hvilken jag bringas i våda!”
    Knappt hon slutat sin bör förrn stelhet i lemmarne sprides:
    Kringom dess lena bröst en barklik hinna sig sluter:
    Håren i qvistar med löf, i grenar armarna vändas:
    Foten som nyss var så vig, fasthåftas med rötter i jorden:
    Anletet blifver till topp och glansen behåller allena.
    Febus, som stammen ännu kär håller, den nalkas med handen:
    Under en nyfödd bark ett hjerta känner han klappa:
    Slutande grenarne tätt i famnen, som voro de lemmar,
    Gifver han trädet en kyss, men trädet viker den undan.
    Guden yttrar: ”Emedan du ej kan blifva min maka,
    ”skall du åtminstone blifva mitt träd. Ditt löf med sin grönska
    evigt skall pryda mitt hår så väl som min cittra och koger.
    ”Latiens höfvidsmän skall du pryda, när röster i samlud
    ”sjunga Triumfens fröjd, hvars tår Capitolium blakas.
    ”Väktare skall du Augusti port med trohet förvara,
    ”Och der skydda med glänsande prakt omslutande eken.
    ”Och som i evig vår mitt hufvud är aldrig beskurit;
    ”Bäre din hjessa jemväl beständigt af löfven sin prydnad!”
    Péan slöt: Och lagren med grenarne nickade bifall,
    Rörande så sin topp, som hade den varit ett hufvud.

    (Kunde inte låta bli att skriva ner ett utdrag ur den första svenska heltäckande översättningen av Ovidius Metamorfoser ifrån 1920 av Adlerbeth.:) Den köpte jag i ett svagt ögonblick på ett antikvariat i Stockholm.:))

    Helt ärligt så hade jag inte hört talas om Toyen innan du skrev om henne. Jag har strosat förbi tavlan på Moderna museet, men inte reagerat. Nu lär jag stanna till, begrunda och kanske till och med tro mig veta vem som döljer sig bakom dörren.:) Inte dåligt!

  6. Niklas:
    Vilken tur att du i ett svagt ögonblick råkade köpa Ovidius Metamorfoser – de är så fantastiska.
    Bara denna korta episod skulle kunna bilda underlaget till en film.
    Fast jag har alltid undrat varför Dafnes pappa förvandlade Dafne till ett lagerträd – varför förvandlade han inte Apollon till ett träd?
    Det känns nästan som om hon straffades för att Apollon åtrådde henne. Och allt detta för att Eros och Apollon kivades om vem som bäst använder pil och båge…

    När det gäller ”Myten om ljuset” – så har den varit en av mina favoritmålningar ända sedan jag var liten.
    Jag tyckte mycket om surrealistiskt måleri – det var verkligt och overkligt på samma gång – som i en dröm.
    Fick jag välja en målning så valde jag den – eller Salvador Dalìs ”Wilhelm Tells gåta”.

  7. Väldigt spännande artiklar du skriver, Lena. Jag håller nog med Inga – och dig – jag tycker bloggtexten är en fin form för det du skriver.

    En helt annan sak: Kan du inte undra över att din stängda blogg Lena K ligger högre på Bloggtoppen än denna?

  8. Eva:
    Ja – jag tycker det är mycket konstigt att LenaK ligger högre – och om man går in och tittar på detaljer så har den fått högsta betyg (Guldkorn har lägsta betyg) – den har haft 277 unika besökare denna vecka – trots att inga artiklar är pingade.
    Vad är det som drar?
    Jag vet inte – för även om jag kom ihåg lösenord och sånt – så kan jag inte se unik statistik om jag går in – jag kan alltså inte se vilken artikel som är den mest spännande och inte hur man länkat för att komma till LenaK.
    Bloggsoft hade inte de finesserna då jag var bloggare där.

    Kanske är det blandningen av trivia och kulturhistoria som är intressant?
    Men jag skriver ju inget nytt sedan i maj.

    Ett bloggistiskt mysterium…

  9. Tyvärr får det en att frukta att besöken bara beror på att man vill kolla upp namnet (LenaK är kanske häftigt?) eller att man har googlat fram till den bloggen via ens sökord. Därför är ju kommentarer så viktiga. Det är det enda sättet att visa för bloggaren att man faktiskt har läst, och inte bara gjort en snabbis. Jag kan se i min bloggs funktioner hur man har kommit in min blogg, via vilka sökord. Men inte mer. Jag har förstått från vänner som läser JAHAJA att många drar sig för att kommentera för att det blir så offentligt. Förstår inte riktigt det riktigt, som om ”Everything you say (här: write) will be held against you!” So what?

  10. Eva:
    Jag har märkt att om jag skriver om sport, politik eller religion så får jag oerhört många läsare och oerhört många kommentarer – fast de flesta skriver rätt märkliga saker – sådant som jag inte ens orkar kommentera – dessutom tycker jag att konst och historia är mycket mer spännande.
    Religion är också spännande – om jag slipper diskutera dem med fanatiker.
    Men konsthistoria och religion är tätt sammanvävda. Därför läser jag både Nya och Gamla Testamentet, Kabbalah, Dödahavsrullarna, Koranen, den grekiska, romerska och nordiska mytologin – och jämför dessa med andra myter.
    Har precis köpt Gilgamesh-eposet – som jag ska läsa när jag får en stund över.

    Jag vet inte heller vilka som läser min blogg – bara vilka sökord – eller via vilka länkar de hittat hit.
    Tror dock inte att så många av mina irl-vänner läser den.

  11. Hej Guldkorn,
    Vill få berömma dig för din vackra blogg.
    Läste inlägget om Toyen med stort intresse. Köpte också von Holtens bok, vilket jag är mycket glad över. Tack för tipset!

  12. Ulrika:
    Tack.
    Den andra boken jag rekommenderade – ”Surrealist Women” av Penelope Rosemont – är en ganska tung bok – och det finns knappt en enda bild i den.
    Fördelen med boken är dock att den presenterar otroligt många konstnärer som jag aldrig har hört talas om tidigare. Men den är på över 500 sidor tätskriven text – och har ingen lätt och överskådlig indelning.
    von Holtens bok är bra. Fast jag skulle vilja ha den i nytryck – med lite finare tryck (sade hon gnälligt).
    Taschen har get ut en bok med titeln ”Women artists in the 20th and 21th century” – av Uta Grosenick – den är fin – men utan Toyen tyvärr – men full av vackra färgbilder.

  13. Tack för boktipsen. 500 sidor tätskriven text, jo, jag gillar text, men vill gärna ha bilder när det rör sig om konstböcker. Men Taschens bok ska jag leta reda på.

    Marie-Louise von Motesiczky – vad vet du om henne? Jag såg en utställning om henne och hennes måleri i Wien i våras och tyckte om det jag såg. Hade aldrig hört talas om henne – vilket inte säger så mycket då jag är dåligt bevandrad i konstvärlden, främst den kvinnliga – och ingen jag pratat med känner heller till henne. Googlar man henne så får man heller inte veta mycket. Har du något tips om var jag finna information om henne?

  14. Ulrika:
    Nej Marie-Louise von Motesiczky har jag inte hört talas om tidigare – jag antar att du redan har hittat denna sida: http://www.motesiczky.org/
    På adlibris finns två böcker om henne:
    http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=3791336932
    och
    http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0300121547
    De är ganska dyra – man kan låna dem på biblioteket och se om de är värda sitt pris. Kanske finns de på antikvariat – eller nätantikvariaten jag tipsade om.
    Var det där du köpte din von Holtenbok?

    Jag tycker att Marie-Louise von Motesiczkys verk påminner lite om Gabriele Munters – trots åldersskillnaden.

    Intressant att Motesiczkys bror stannade i Wien och gömde vänner av judiskt ursprung familjens stora hus. Tråkigt att han själv skickades till Auschwitz – och dog där.

  15. Ja, jag köpte von Holtens bok via ett antikvariat. Har sett sidan om Motesiczky som du hänvisar till, men jag vill veta mer! Så, tusen tack för länkarna till adlibris. Varför jag inte sökt där själv vet jag inte.
    Men jag ska nog göra som du föreslår: gå till biblioteket först. Kan tänka mig att de inte tillhör de mest utlånade böckerna med tanke på att hon är relativt okänd.

    Gabriele Munters – har hon något med Kadinsky att göra? Trist att jag i så fall känner till henne via en man, men tyvärr är det väl inte helt ovanligt. Om än beklagligt. Ska kolla upp henne och se ifall jag också kan se likheter mellan de båda kvinnornas måleri. Kul!

    Marie-Louise bror, Karl är ett intressant människoöde och hon bar sorgen efter honom med sig hela livet. Vad jag förstod från utställningen stod de varann mycket nära.

    Ångrar att jag inte köpte utställningskatalogen, men jag har nu skickat efter den från Wiens stadsmuseum. En liten julklapp som jag tycker mig vara värd. :)

  16. Ulrika:
    Antar att du själv kollat upp Gabriele Munter vid det här laget. Ja – hon hade något med Kandinsky att göra. De var ett par, han lämnade henne under första världskriget och hon väntade förgäves på att han skulle komma tillbaks.
    Här är en ganska bra sida om henne:
    http://www.nmwa.org/collection/profile.asp?LinkID=620

  17. […] Toyen […]


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: