Suzanne Giroust och hennes tid

 

Porträtt av konstnärinnan Suzanne Giroust Roslin

 – mer känt som Damen med slöjan, målat 1768 av Alexander Roslin. Porträttet är målat à la Bolognaise – enligt dåvarande mode från Bologna.

Suzanne Giroust föddes den 9 mars 1734. Hennes far går bort då hon är sju år och hennes mor dör när Suzanne fyllt elva. Hon är föräldralös, men bor hos släktingar.

Suzanne Giroust utbildade sig först hos Maurice Quentin de la Tour som var en av arvtagarna till Rosalba Carrieras pastellkonst. Det var Rosalba Carriera som uppfunnit pastellkritan och som gjort pastellmåleriet populärt.

Självporträtt med konstnären och läraren Maurice Quentin de La Tour.

I detta självporträtt av Suzanne Giroust kopierar hon Maurice Quentin de La Tours självporträtt – den skrattande mannen – vilket gör att även han kommer med i bild på ett komiskt sätt – inte bara en utan två gånger. Han omger henne på bägge sidor. Hon har skissen av hans huvud intimt mot sin egen nacke. Giroust har placerat La Tours ovala självporträtt på ett sätt som kan få betraktaren att tänka på en spegel. Hon vässar en pastellkrita som hon riktat mot sin lärare och modell – likt en spjutspets. Varför? Är hon arg – eller är det ett internt skämt? Jag tror det är ett skämt – hon ser så spjuveraktig ut.

Varför pekar La Tour i sitt originalporträtt vidare? Vad pekar han på?

Bilden går huvudsakligen i blått och brunt. Blått upptar lite drygt halva bilden och brunt den resterande högra delen. Både Girousts och La Tours ansikten är rosiga – en färg som bryter mot den övriga dominansen av blått och brunt. Det är svårt att analysera ett foto sett via datorn, färgerna skiljer sig troligen från originalet, men hennes rosiga kinder ser nästan febriga ut i det skick jag ser bilden. Även La Tour ser sjuklig ut. Mycket blek. Men det kan vara fotografiets falska färgåtergivning.

Det finns inget årtal angivet. Jag vet inte ens när La Tours självporträtt är utfört – men det finns en gravyr efter originalet som är från 1742 – vilket betyder att hans självporträtt måste ha några år på nacken när hon utför sitt.

Så här såg Maurice Quentin de La Tours original ut.

La Tour levde 1704-1788. Han var hovmålare och målade även kungens berömda mätress – madame de Pompadour.  Andra celebriteter i hans porträttgalleri var Voltaire och Rousseau.

Konstnärsparet Joseph Marie Vien och Marie Thérèse Reboul – gift Vien. Porträtten utförda av Alexander Roslin

Alexander Roslin och Suzanne Giroust träffas första gången hos konstnärsparet Marie Thérèse Vien och hennes make Joseph Vien där Giroust går som vän och elev.

Roslin blir handlöst förälskad. Vad Giroust tänker och känner förtäljer inte historien.

Suzanne Giroust var föräldralös och hennes förmyndare ansåg att Alexander Roslin inte var god nog åt deras skyddsling. Han var utlänning, saknade förmögenhet – men värst av allt: han var protestant.

Den 8 januari 1759 – efter flera års kamp – och med hjälp av bland annat greven och konstälskaren Caylus och marinministern Berryer – fick de äntligen gifta sig.

Alexander Roslin skriver till sin vän Sparre den 2 februari 1759:

Monsieur,

Jag har mottagit alltför många bevis på Er stora vänskap för att någonsin kunna tvivla på Edert intresse för min lycka och Eder uppskattning av min iver, att – så fort jag har ett ögonblick ledigt – skriva till Eder. Jag tvivlar icke på att Baron Bunge redan berättat om min förälskelse i en av detta lands mest älskade döttrar, som nu varat i en evighet och som har stött på tusen svårigheter, innan jag helt själviskt lyckats förena alla stridiga viljor till ernåendet av mitt mål. Mina önskningar har äntligen gått i uppfyllelse. Sedan föregående månad är hon min med all världens eniga samtycke. Så överväldigad av glädje som jag för närvarande är, kan jag icke säga annat än att jag simmar i lycksalighet och att de mest aktningsvärda personer hjälpt mig att få detta giftermål att gå i lås. Bland dessa vill jag särskilt nämna greve de Caylus och marinministern Berryer till vilka jag står i evig tacksamhetsskuld. Döm min kärlek efter min trofasthet under sex långa år, under vilka jag råkat ut för alla upptänkliga svårigheter och under tre år till vilka jag råkat och med berövats möjligheten att råka mina drömmars mål, och säg om jag icke är värd Edert bifall att gifta mig med en flicka, som förutom det mest förtjusande utseende även ha talang att måla pastellporträtt lika bra som jag själv och som dessutom är spirituell och god samt tillhör den bästa societeten i Paris…

Ur Per Bjurströms bok om Roslin

Ett år senare föds parets första barn, en dotter. Suzanne Giroust föder totalt sex barn i tät följd – men hon ger inte upp sitt konstnärskap.

1767 (eller -69, olika källor anger olika årtal) målade Alexander ett porträtt av sig och Suzanne i det ögonblick då hon ska lägga sista handen vid ett porträtt av vännen Henrik Vilhelm Peill. Precis som i Girousts självporträtt, tittar personen som avbildats (Peill) ut på oss och blir som en i gruppen. Man får en känsla av att både Giroust och hennes man Roslin hade humor. Roslin uppskattade sin hustrus talang och sa att hon var mycket bättre än han på pastellmåleri. Roslin var annars inte den som ödmjukade sig. Han ansåg själv att han var en av de bästa porträttörerna i världen.

1771 flyttade paret in med alla sina barn i en bostad i Louvren. Samma år (eller möjligen året innan – jag har två olika uppgifter om årtalet) väljs Suzanne Giroust Roslin in vid Konstakademien i Paris – och hon ställde ut på Salongen.

Året därpå – den 31 augusti 1772 – gick hon bort i bröstcancer.

Hennes make – Alexander Roslin tog det mycket hårt och hade svårt att fortsätta sitt arbete.

Han reser till Sverige där han bland annat målar ett porträtt av Carl von Linné.

Roslins porträtt av Carl von Linné utfördes år 1775, när Roslin var på sin tillfälliga Sverige-visit.

Originalet hänger på Vetenskapsakademien. En kopia finns på Gripsholms slott. Målningen utgör förlaga till hundralappens Linnéporträtt. Notera det rika lagret av puder som fallit ner på Linnés axel. Ditmålat med avsikt – ett överflöd av puder var ett tecken på välstånd.

Roslin reser vidare till Ryssland och målar flera porträtt av Katarina II. I Ryssland överhopas han av arbete, men hans hälsa är vacklande och han far hem till Frankrike igen.

Väl tillbaks upptäcker han att tiden gått ifrån honom. Hans stora gynnare Ludvig XV har gått bort och ersatts av Ludvig XVI – som favoriserar andra konstnärer. Roslin har åldrats, blivit sjuk och håller fast vid de gamla konstnärsidealen. I Paris målar man numera i den nyklassicistiska stilen. Élisabeth Vigée-Lebrun och Adélaïde Labille-Guiard är några av målarna på modet. Jacques Louis David är revolutionens gunstling. Men Roslin har det gott ställt ekonomiskt. Han var en av sin tids mest förmögna konstnärer. Han kunde ta betalt.

Den franska revolutionen oroar Roslin, ingen går säker, Roslins svärsöner mister sina poster, men får behålla livet.

Den 5 juni 1793, i sitt ämbetsrum, drar Roslin sitt sista andetag. Han är hos sin Suzanne.

~o~

Nationalmuseet: Alexander Roslin 27 september 2007 – 13 januari 2008  
Utställningskatalogen kostar 455 kronor. Om du samtidigt löser entrébiljett kostar katalogen 375 kronor.

Det finns en bok om Roslin på adlibris för 172 kronor.

Och köper du den på bokus kostar den 168 kronor.

Men på Nationalmuseums butik får du den för 149 kronor – och stöder dessutom museet. Magnus Olausson är redaktör för Nationalmuseums katalog, dvs katalogen har fler författare – och han står som ensam författare till den andra boken om Roslin.

Själv har jag inte läst böckerna. Jag hoppas att det står något mer om Suzanne Giroust där – än att hon var hans hustru och modell. På Wikipedia finns inget om henne.

Lästips:

Om Suzanne Giroust – på franska

Per Bjurströms bok om konstnären Roslin. Utgiven av Wiken 1993

DN:s recension av Nationalmuseums utställning

Patrik Steorn i DN om Roslin-utställningen på Nationalmuseet

DN:s bildspel över Roslins målningar

SvD om Nationalmuseums Roslin-utställning

Sydsvenskan har märkligt nog inte skrivit något om Roslinutställningen – trots att han ursprungligen var skåning. Det är en stor utställning – flera verk är lånade från Frankrike och utställningen kommer sedan att gå vidare till Versailles. Jag tänkte åka upp till Stockholm nästa vecka och se utställningen.

Annonser

6 kommentarer

  1. Hej och tack för din kommentar till min blogg om konst.
    Har du någon adress så att jag kan e-posta till dig?
    Bosse

  2. Imponerande sammanställning – och det tydligen redan innan du sett Roslinutställningen! Den är verkligen sevärd.

    Uppskatar f ö din jakt på kvinnliga guldkorn inom konsten, verkar vara ett pionjärarbete.

  3. Börje:
    Tack. Ja – det kan vara ganska tungt ibland – det är en utmaning.
    Jag hoppas att jag banar väg för mer litteratur om kvinnliga konstnärer och andra intressanta personer med dessa inlägg.
    Nu hoppas jag att jag kan komma upp till Stockholm – så att jag får se utställningen.

  4. Hej Guldkorn! Jag blir glad när jag inser att den utställning jag inte planerat att se plötsligt blivit så intressant att jag nu måste se den, tack vare dig.

    Jag har som de flesta andra vuxit upp med Roslins Damen med slöjan, den hängde för min egen del i min farmors vardagsrum. Hur många gånger har jag inte stirrat in i hennes ögon, hennes lätta leende, men utan att haft en aning om vem hon var. Nu vet jag!:). Inte mindre intressant blir det när hennes lärare Maurice Quentin de la Tour kommer till liv genom dina ord och hennes porträtt liksom hans självporträtt väcker funderingar hos mig om hur deras liv på 1700-talet såg ut. De verkar båda ha haft humor, annars skulle nog inte konstnärinnan ha målat ett dylikt porträtt, tror jag i alla fall.

    Paret Roslins äktenskapliga lycka verkar det inte finnas några tveksamheter runt, åtminstone inte hans kärlek gentemot henne. Att de båda kunde ägna sig åt sin konst måste ha varit en förutsättning för deras kärlek. Jag kommer och tänka på en dokumentär som sändes för många år sedan om konstnären Elsa Giöbel-Oyler. Hennes bana fick ett snabbt slut när hon gifte sig med sin make, Oyler, och hon återupptog sitt måleri först på ålderns höst, på hennes dotters Soldanella Oyler, också hon konstnär, idoga önskan därom. Jag har för mig att dokumentären avslutades med en bild på en tavla som hon gjort innan hon dog, en bruten lilja, symboliskt nog för hur hennes kärlek till konsten fick ett abrupt slut i och med äktenskapet.

    Tack för att du har tagit dig tid att berätta denna intressanta historia om paret Roslin. Historien runt Linnés porträtt och lagret av puder på axeln som tecken på välstånd hade jag inte en aning om och är verkligen glad över att få veta. Får se om jag kastar lite mjöl på axlarna innan jag åker och fikar idag.:)

  5. Niklas:
    I morgon ska jag gå på Nationalmuseum – får se om utställningen motsvarar mina förväntningar. Jag sitter på Asplunds vackra bibliotek i Stockholm och kollar posten just nu.
    Så om jag sernågon med ett kilo mjöl på vardera axeln på Nationalmuseum så vet jag vem det är…

    Önskar att det en dag kunde skrivas en bok om Suzanne Giroust – det borde finnas tillräckligt mycket material i olika arkiv om henne för att kunna få ihop en bra bok. Hon och hennes man hade en ganska stor korrespondens med diverse kulturpersonligheter runt om i världen.

    Jag blev också nyfiken på Maurice Quentin de la Tour när jag läste om honom. Han var visst hovmålare fram till att han fick ett nervöst sammanbrott. Antar att det finns litteratur på franska om honom.

  6. Bo Öhgren:
    Jag kommer inte in på din blogg. Blogger påstår att det inte går att hitta sidan.
    Du har väl inte stängt den?
    Den var ju en guldgruva för den som söker information om kvinnliga konstnärer.
    Jag arbetar ganska långsamt med mina konstnärer och hinner knappt en i veckan – men du måste ha hunnit få ihop ett hundratal kvinnor på din blogg.
    Hoppas den finns kvar – och att Blogger bara har ett tillfälligt fel på sin server.


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: