Renässanskvinnor

Catherina van Hemessen, självporträtt 1548

Catherina van Hemessen (1528-1587) var den första konstnär som målade sitt självporträtt – sittande vid sitt staffli i färd med att arbeta.

Hon var född i Flandern – Antwerpen – dotter till konstnären Jan Sanders van Hemessen – han var troligen hennes lärare.

Hon är också en av de första kvinnliga konstnärer som signerade sina verk under renässansen. Detta har flera förklaringar.

Det hade varit ganska ovanligt att konstnärer signerade sina verk fram till nu. En konstnär var att jämföra med en hantverkare. Det som var viktigt var vad verket föreställde och ofta vem som beställt verket. Originalverk och kopior värderades ungefär lika högt. Jämför med hur vi ser på ateljéfoton idag. Vem fotograferade ditt barn på dagis? Vem målade av furstens barn? Det vet vi förmodligen inte. Kanske kan du namnet på fotofirman – dit du sände din beställning. Kanske vet vi namnet på målarverkstan där furstens konstnär verkade. Men fotografens namn finns inte inskrivet på baksidan av fotot och konstnärens signatur finns inte på porträttet. Där står i bästa fall barnets namn och årtal då fotot togs eller då målningen utfördes.

Konstnärsrollen så som vi känner den idag grundades under renässansen. Under antiken hade konstnären och arkitekten samma status som skräddaren och stenhuggaren.

 

Septem artes liberales – De sju fria konsterna – av abbedissan Herrad av Landsberg (1125-1195) ur ett medeltida manuskript.

Till de sju fria konsterna hörde grammatik, retorik, dialektik, musik, aritmetik, geometri och astronomi. Vissa räknade även poesi som en av de fria konsterna.

Många menar att renässansen grundades omkring 1350 med Petrarcas författarskap, medan andra förlägger starten i det tidiga 1400-talets Florens.

Norr om Alperna nådde renässansen omkring 1500.

Många konstnärer ville höja konstnärens status – bland annat Cennino Cennini (1370-1440).

Han skrev i introduktionen till sin bok ”Boken om målarkonsten – Il libro dell’arte” från 1437:

”Sedan följde många nödvändiga konster, den ena olik den andra, och den ena hade och har mera av vetande än den andra. Alla kan de nämligen inte vara jämbördiga, ty främst står vetandet. Tätt intill vetandet följer en viss [konst] härledd därur och som bör ha sin grund däri, jämte handens arbete, och detta är den konst som kallas att måla, som kräver fantasi jämte hantverk, för att hitta osedda ting som döljer sig under det naturligas skugga, och fastställa dem med handen, för att så visa att det som inte finns, kan finnas. Och med skäl förtjänar måleriet att sättas på andra plats efter kunskapen och att smyckas med poesins krona. Och skälet är detta, att diktaren, med det vetande han på förhand har, är mäktig och fri att författa och knyta samman på ett sätt eller på ett annat, som det behagar honom, efter sin vilja. På samma sätt har målaren givits frihet att hopsätta en figur stående, sittande, till hälften människa, till hälften häst, så som det behagar honom, efter hans fantasi. Således ber jag alla de personer som inom sig känner sig ha en metod att förstå eller en förmåga att berika dessa främsta kunskapsgrenar med någonting kostbart, att faktiskt träda fram utan blygsel, antingen av ren vänlighet eller av kärlek, för att rikta ovannämnda kunskapsgrenar med det lilla kunnande som Gud har skänkt dem.”

(Översättning: Bo Ossian Lindberg – angående översättningen så skriver Ossian att han gläder sig åt att den blivit klumpig och svårbegriplig – ”ty sådant är originalet”).

Med detta menade Cennini – om jag förstått honom rätt – att den skapande konstnären står de fria konsterna nära – eftersom konstnären via sina händer skapar något ur fantasin. Konstnären tänker, har ett koncept som materialiseras – är inte endast en mekaniskt arbetande hantverkare som går på rutin i sitt arbete.

Möjligen har jag här uttryckt mig otydligt och bör formulera om mig. Men så obegriplig som Cennini själv var – hoppas jag att jag inte är. Cenninis verk handlar mest om måleriteknik, bindemedel, pigment och om hur man grunderar och tecknar ett verk.

Om konsten att göra ultramarin skriver han så här:

”Och du skall veta konsten att göra ultramarin passar bättre för vackra unga flickor än för män, ty de förra stannar hela tiden hemma, är pålitliga, och de är händigare. Akta dig bara för gamla käringar.”

Att unga flickor hela tiden höll sig hemma ansågs så självklart att ingen förklaring krävdes. Kanske höll man inte så noga uppsikt över käringarna – så man riskerar att de lämnar sitt värv och smiter ut en stund – medan det dyra pigmentet lämnas därhän.

I kapitel 70 av Boken om målarkonsten skriver Cennini: ”De proportioner som en perfekt formad människokropp bör ha. Innan vi går vidare, observera att jag vill ge dig mannens rätta proportioner. Kvinnans lämnar jag därhän, ty hon har inga perfekta mått.”

Renässans betyder pånyttfödelse – det var den klassiska epoken som skulle födas på nytt. Man delade upp tiden i antiken, mellantiden och den nya tiden. Under mellantiden – eller medeltiden som den senare kom att kallas hade vi en nedgång i kulturen ansåg man – uttrycket ”den mörka medeltiden” myntades – och myten om den mörka medeltiden har levt kvar till våra dagar.

Numera vet vi att medeltiden var en minst lika innovativ och levande tid som antiken och renässansen. För kvinnor var den i många fall bättre än både antiken och renässansen.

I Michael Nordbergs ”Den dynamiska medeltiden” kan man läsa om livet i Europa under denna tid. Ett kapitel heter Kvinna och man – och bland underrubrikerna finns bland annat ämnen som Kvinnans ekonomiska ställning, Lärda kvinnor och Det ifrågasatta äktenskapet. Man får klart för sig att i vissa områden – som i Spanien och södra Frankrike var kvinnans ställning mycket stark. Nordberg tror att detta beror på att dessa områden sedan lång tid tillbaks lytt under den visigotiska (västgotiska) rätten. Den erkänner kvinnans arvsrätt som likvärdig med mannen. Kvinnan var dessutom kapabel enligt denna rätt att uppträda inför domstol och  utfärda juridiskt bindande handlingar.

Men även i andra delar av Europa har man funnit skattebetalande kvinnor – dvs. kvinnor som själva förfogat över en förmögenhet – både änkor, ogifta kvinnor och gifta kvinnor. Och kvinnor yrkesarbetade i stor utsträckning – både i de fattigare skikten och i de mer förmögna. Ett exempel är författaren Christine de Pisan (1364-1430) som försörjde hela sin familj.

Med renässansen skulle kvinnan bort från det offentliga rummet. Lite bildning kunde hon få – på männens villkor – men bara så mycket att hon inte blev en alltför tråkig hustru åt sin make. I offentliga sammanhang skulle hon överhuvudtaget inte förekomma – varken som publik eller på podium. Retoriken var mannens domän, enligt bland annat Leonardo Bruni – som var en av dem som definierade renässansen.

Detta syns på nedgången i antalet yrkesarbetande kvinnor – även om det finns undantag – och i vissa städer – som Bologna har kvinnan alltid haft en stark ställning.

Marmorrelief för kyrkan San Petronio föreställande Josef och Potifars hustru – av skulptören Properzia de Rossi omkring 1520.

Men renässansens syn på kvinnor drabbade även kvinnorna i Bologna.

Properzia de Rossi (ca 1490-1530) beskrivs av konstnären och skriftställaren Giorgio Vasari som en fantastisk skulptör. Men han kommenterar hennes relief – Josef och Potifars hustru med att antyda att det skulle vara ett självporträtt – att Properzia de Rossi beskriver ett tillfälle då hon själv avvisades av en ung man. Och Vasari skriver om Properzia de Rossis sista tid i livet, då hon utstött och fattig dog i en ålder av ca 40 år och påpekar att en kvinna – hur skicklig hon än är som konstnär – aldrig kan fly från sin kvinnliga natur.

De Rossi hade en utgångspunkt som skilde sig från många andra kvinnliga konstnärer; hennes far var inte konstnär – han var notarie. Eftersom all konstnärlig utbildning och allt arbete med nakenmodell var uteslutet för en kvinna – så var det ganska ovanligt att kvinnor lyckades slå sig in på den annars helt manliga marknaden.

Hennes lärare var Marcantonio Raimondi, en gravör som tillhörde kretsen kring Rafael. Properzia de Rossi tecknade men gick snart över till tredimensionella arbeten. Hon började i liten skala – skulpterade bland annat i körsbärskärnor och persikokärnor. Små skulpturer som ibland användes i smycken. Properzia de Rossi var oerhört skicklig. Det sägs att hon lyckades skära ut 65 huvuden från en enda valnöt.

Så småningom gick hon över till att arbeta i marmor – och som kvinna var hon ganska ensam om detta vid denna tid. Uppdraget att utföra reliefen med Josef och Potifars hustru vann hon i en tävling där alla hennes konkurrenter var skickliga skulptörer – och män. Det är inte känt om någon av hennes miniatyrskulpturer finns kvar – men reliefen som utfördes till San Petronio finns bevarad i Bologna.

Tiden för hennes födelse är inte helt fastslagen – därför kan hon ha varit äldre än 40 när hon gick bort. Men att hon gick från att vara hyllad och framgångsrik till att bli fattig och utstött verkar ha varit ett faktum.

Sofonisba Anguissola, självporträtt ca 1555. Jämför med Caterina van Hemessens porträtt utfört 7 år tidigare.

Två år efter Properzia de Rossis död föds i den norditalienska staden Cremona en flicka. Sofonisba Anguissola (1532- ca 1625) – dotter till en adelsman som bestämt att alla barnen – sex döttrar och en son – ska få likvärdiga utbildningar.

Sofonisba, Elena och Lucia får alla en påkostad utbildning i måleri. Sofonisba är den som går vidare – hon blir hovmålare åt den spanska drottningen Élisabeth de Valois – som var gift med Filip II. Under samma tid som Anguissola vistas vid det spanska hovet som Élisabeth de Valois’ hovmålare – håller sig Filip II med en annan konstnär – Alonso Sánchez Coello . Anguissolas verk förväxlas ofta med Coellos. Vissa målningar som i en bok påstås vara av Anguissolas hand – är i andra böcker beskrivna som Coellos verk. Nyligen har man upptäckt att ett berömt porträtt av Filip II – som tidigare ansetts vara av Coellos hand – istället är målat av Anguissola.

Sofonisba Anguissolas porträtt av Élisabeth de Valois (1545-1568) – utfört 1565.

Élisabeth de Valois (som även kallas Isabel de Valois) skulle egentligen ha gift sig med Don Carlos – son till Filip II – men ett politiskt maktspel ledde till att hon fick gifta sig med fadern Filip II istället – han hade blivit änkling för andra gången. Bröllopet stod 1559 när Élisabeth de Valois endast var 14 år ung. Hon klagar i brev hem till sin mor över att den sexuella relationen med maken – Filip II – är oerhört smärtsam.

Élisabeth de Valois kunde ändå skatta sig lycklig över att inte behöva vara gift med Don Carlos – som på grund av flera generationers ingifte var sinnesjuk, sadistisk, vanskapt, söp, pinade djur, piskade flickor, mordhotade tjänstefolk och åt som en gris. Här är en kort biografi om honom. Men hade Élisabeth de Valois fått vänta några år – och fått välja make – så hade hon kanske fått leva längre än sina 23 år.

1564 var hon gravid – men fick missfall – två flickor. 1566 föddes dottern Isabella Clara Eugenia. Året därpå – 1567 – föder hon dottern Catherina Michelle. Ytterligare ett år senare får hon missfall – en son – och hon går själv bort samma dag som pojken kommer till världen.

När Élisabeth de Valois gått bort letar hennes make – änklingen Filip II – upp en make åt Sofonisba Anguissola. 1571 har hon hunnit fylla 39 år och hon gifter sig med Don Francisco de Moncada, son till prinsen av Paterno. Filip II hade gift sig för fjärde gången. Denna gång med sin systerdotter Anna av Österrike – och  ingiftet leder till ytterligare en tragedi.

1578 – lämnar Anguissola och hennes man – Don Francisco de Moncada – det spanska hovet för gott (med kungens tillåtelse). 1579 – under en resa till Palermo dör hennes make. På väg hem till födelsestaden – Cremona – möter hon Orazio Lomellino – han är kapten på fartyget hon reser med. De blir oerhört förälskade och gifter sig kort därpå. Han är många år yngre än sin maka. Äktenskapet blir långt och lyckligt och han stöder henne i hennes arbete och ger henne en kärleksfull begravning när hon så småningom går bort i en ålder av ungefär 95 år.

Sofonisba Anguissola, självporträtt omkring 1610 – då hon var omkring 80 år.

Catherina van Hemessen, Properzia de Rossi och Sofonisba Anguissola tillhör undantagen från regeln ”Inga kvinnor i offentligheten under renässansen”.

Sofonisba Anguissolas samtida – Caterina van Hemessen – hade tidigare varit anställd av Maria av Ungern – faster åt Filip den II – maken till Elisabeth de Valois – Anguissolas arbetsgivare.

Catherina van Hemessen verkar ha slagit igenom tidigt – självporträttet är signerat 1548 – när hon var i Basel. Van Hemessen var då 20 år och redan etablerad. Någon gång på 1540-talet blir hon Maria av Ungern och Österrikes hovmålare. Maria regerar över Nederländerna åt sin bror – Karl V av Spanien.

Catherina van Hemessen gifter sig 1554 med organisten i Antwerpens domkyrka – Chrétien de Morien.

Maria av Ungern (och Österrike), konstnär okänd.

Maria av Ungern abdikerar 1556 och reser hem till sin bror – Karl V i Spanien – hon tar med sig sin hovmålare van Hemessen samt hennes make Chrétien de Morien. Två år senare går Maria bort. Hon har varit så nöjd med sin hovmålare att van Hemessen får en livslång pension. Kort därpå reser van Hemessen och hennes make hem till Antwerpen – där hon dör någon gång efter 1587.

Catherina van Hemessen, 1548.

Troligen ett självporträtt.

Man har inte funnit några verk signerade av henne efter 1554 – vilket fått forskarna att tro att hon helt upphörde att måla sedan hon gift sig. Har hon alltså inte arbetat alls i Spanien? Möjligen har det funnits verk som förstörts – eller övermålats med annan signatur – liksom fallet varit med många andra kvinnliga konstnärers verk.

Catherina van Hemessen blev under sin verksamma tid fullgod medlem vid målarnas gille – Lukasgillet. Hon hade också manliga elever vid sin ateljé.

Catherina van Hemessen, okänd man 1552.

Olja på ek, 36.2 x 29.2 cm.

Hennes verk utmärker sig för att vara små – cirka 25 x 20 cm och de har ofta mörk bakgrund. Flera av verken finns på National Gallery i London.

Litteratur:

Women Artists in History av Wendy Slatkin Jag har den gamla upplagan – som nu tagit slut. Den nya upplagan är ännu inte utkommen. Här presenteras kvinnor från förhistorisk tid till idag.

Women, Art and Society av Whitney Chadwick. De fyra första kapitlen är aktuella för den som vill läsa om medeltiden och renässansen.

A World of Our Own av Francis Borzello. Boken är ett praktverk och rekommenderas varmt till den som vill ha både välskriven text och bra bilder.

Seeing Ourselves av Francis Borzello. Jag kan även rekommendera denna bok av Borzello – som helt är ägnad kvinnors självporträtt.

Den nya kvinnostaden av Nina Burton. Denna bok täcker mycket av den agerande kvinnans historia. Både konstnärer, författare, vetenskapspersoner, upptäckresanden och pirater får plats i Nina Burtons bok. I slutet finns en bra referenslista för den som vill gå vidare.

Catharina van Hemessen – Malerin der Renaissance av Margeurite Droz-Emmert Jag har inte läst boken, men hoppas att den ges ut på engelska eller svenska någon gång – då min tyska inte går att använda till att läsa en tysk bok med. Jag har inte läst tyska i skolan – men korta artiklar går att läsa för en svensk med lite fantasi och ett lexikon.

Sofonisba Anguissola – Un ”pittore” alla corte di Filippo II av Orietta Pinessi. Boken är en gåva från min italienske vän – och verkar inte finnas på engelska eller svenska.

Discovering Women Artists for Children av Jennifer Tarr Coyne. Det finns många verk om kvinnliga konstnärer på engelska – och mycket litteratur för barn om konst. Denna bok är enkel och kan användas som nybörjarbok i engelska.

Boken om målarkonsten av Cennino Cennini

Berömda renässanskonstnärers liv. Bd I av Giorgio Vasari

Berömda renässanskonstnärers liv. Bd II av Giorgio Vasari

Painting And Experience In Fifteenth Century Italy av Michael Baxandall

The Rise of the Artist – In the Middle Ages and Early Renaissance av Andrew Martindale. Min bok är skriven 1972. Det verkar inte som om den finns på marknaden just nu. Möjligen finns den på ett välsorterat bibliotek och i bästa fall på ett dito antikvariat.

Den dynamiska medeltiden av Michael Nordberg. Den svenska upplagan är tyvärr slut – så jag länkade till en dansk upplaga. Boken finns troligen på antikvariat och på bibliotek – men jag hoppas den trycks igen. Det är en klassiker.

Länkar:

Synen på konstnären under medeltiden och renässansen

Fanns renässansen också för kvinnorna? av Joan Kelly-Gadol

Women and Art in the Renaissance av Meryl Zwanger

Uppsala universitets distanskurs i idéhistoria om renässansen är en rik källa till kunskapen om renässansen. Här är en länk om kvinnorna under renässansen från Uppsalas distanskurs. Det finns fler sidor i ämnet ”renässansen” och man kan lätt klicka vidare på de ämnen som man intresserat sig mer för.

Her Immaculate Hand edited by Margaret L. King and Albert Rabil, Jr.

Dessutom finns de flesta personer som jag har berättat om på Wikipedia. Den engelska versionen är i regel utförligare än den svenska.

Annonser

3 kommentarer

  1. Åter igen ett lysande inlägg, ett guldkorn ur guldgruvan i cyberrymden!:) Vad glad jag blir, att få läsa om kvinnor som för mig varit fullständigt okända men som nu berikat mig så här många sekler senare.

    Jag tycker om det Cennino Cennini skriver om att höja konstnärens status och kommer in på konstens särart:

    ”detta är den konst som kallas att måla, som kräver fantasi jämte hantverk, för att hitta osedda ting som döljer sig under det naturligas skugga”.

    Vackert! Inte lika vackert men komiskt är när samme man skriver:

    ”De proportioner som en perfekt formad människokropp bör ha. Innan vi går vidare, observera att jag vill ge dig mannens rätta proportioner. Kvinnans lämnar jag därhän, ty hon har inga perfekta mått.”

    Jag undrar Vad Cennini hade tyckt om dagens bild av kvinnan, om de perfekta måtten? Nåja, betydligt mer givande är det att läsa om Catherina van Hemessen, Properzia de Rossi och Sofonisba Anguissola där den sista också målat av sig själv som 80-åring. Det finns något jag tycker om med detta självporträtt, men jag vet inte vad. Kanske är det just att hon ser så fundersam ut, hon visar upp något, överlåter det åt mig att själv ta ställning. Det får mig att fundera och det gillar jag!

    Tack också för tipsen och länkarna, inte minst distanskursen ifrån Uppsala med länkar.
    Hoppas du fortsätter att skriva om alla dessa ”bortglömda” spännande och intressanta kvinnor.

  2. Niklas:
    Jag blir så glad av dina kommentarer. Har arbetat med ett föredrag som jag höll i måndags i Lomma, om kvinnor verksamma i slutet av 1700-talet samt i början av 1800-talet. Egentligen ska jag berätta om konstnärer – men några författare och andra kommer alltid med på ett hörn.
    I detta fall Madame de Staël, Mary Wollstonecraft och hennes dotter Mary Shelley.
    Gruppen i Lomma är fantastisk.
    Din respons och deras respons är något jag kan leva på länge.
    Jag arbetar på något som förhoppningsvis blir färdigt idag.
    Sen har jag bara några hundra nya uppslag som står och klappar på porten och vill bli skrivna…

  3. […] Mitt alter ego har skrivit om kvinnor under renässansen. […]


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: