Från Bäckaskog till kalmuckernas rike

Jurtor – tält som ”kalmucker” har levt i.

 Jag har varit på ett föredrag.

Colibrine Sandström berättade på TeKulturen i Lund om ett märkligt människoöde; Brigitta Scherzenfeldt – som föddes 1685 i nordöstra Skåne – Bäckaskog utanför Kristianstad, hann gifta sig fyra gånger (änka tre gånger), bli krigsfånge i Narva, hamna i Sibirien, bli krigsfånge i kalmuckernas land (Östturkestan/Djungariet – i dag den kinesiska provinsen Sinkiang/Xinjiang) och efter 35 års utlandsvistelse äntligen komma hem till Sverige, berätta sin historia och dö.

Colibrine Sandstöm har skrivit en bok om denna kvinna; Från Bäckaskog till kalmuckernas rike : Brigitta Scherzenfeldts liv. Den finns att köpa i bokhandeln – eller på nätet.

Adlibris har den för 143 kronor och på Bokus kostar den 277 kronor.

Birgitta von Heland har skrivit en intressant artikel om Brigitta Scherzenfeldt på Populär Historias hemsida.

En artikel av Gunilla Törnvall i Svenska Dagbladet är också spännande och har kopplingar både bakåt i tiden – till påståenden om att svenskarna skulle komma från ”Kalmuckernas land” och framåt i tiden – en berättelse om sju uigurer (uigurer är namnet på folket som bor i området Östturkestan/Xinjiang)  som sitter oskyldigt fängslade på Guantanamo. De har internerats ”av misstag” (tillfågnatagna och sålda av pakistanska prisjägare till USA:s armé i Afghanistan 2001) – men USA kan inte skicka hem dem – eftersom de skulle riskera tortyr och kanske dödsstraff…

Läs själva artikeln och lyssna på Randi Mossige Norheims reportage i Konflikt på P1.

SvD-artikeln är bra i många avseenden – men inte i detta – när Brigitta Scherzenfeldts öde beskrivs – då skriver Gunilla Törnvall så här:

”Det tidigaste säkra belägget, enligt Jarring, för svenska besökare i Östturkestan är några karolinska soldater som tillfångatagits av Ryssland efter slaget vid Poltava. I stället för sysslolösheten i Sibirien valde de att ansluta sig till ryska armén. Några av dem skickades med en expedition söderut, med syfte att utöka tsarens territorium i Asien. De tillfångatogs 1716 av kalmuckerna som då styrde över Östturkestan. Den svenske styckjunkaren Johan Gustaf Renat gick över till de nya herrarna och blev deras rådgivare i både militära och kulturella frågor. Renats hustru, Brigitta Scherzenfeldt, som också befann sig i fångenskapen, lärde ut broderi och sömnad till kalmuckkvinnorna. Renat och Scherzenfeldt återvände till Sverige 1734.”

Man får en känsla av att Brigitta Scherzenfeldt skulle ha rest med sin man Johan Gustaf Renat i Ryssland och sedan hamnat i Östturkestan. Men det stämmer inte. Hon reste dit med sin tredje man – mecklenburgaren löjtnant Mikael Ziem, som stridit på svenskarnas sida och också blivit tillfångatagen.

Brigittas förste make dog i Polen, hennes andre make dog i rysk fångenskap, hennes tredje make slogs ihjäl av kalmuckerna och hennes fjärde make, Johan Gustaf Renat, träffade hon i Östturkestan, där de båda var fångar, hos kalmuckerna.

En av två kartor över Djungariet som Brigitta Scherzenfeldt och hennes fjärde man Johan Gustav Renat hade med hem till Sverige.

Kartorna förvarades sedan på Kungliga biblioteket och glömdes bort. År 1878 hittade August Strindberg dem. Han arbetade som assistent på biblioteket. Senare skulle han använda kartorna som bevis mot Sven Hedins påstående om att han skulle varit den förste svensk som vistats i trakterna av sjön Lop Nor. Läs Strinbergs anklagelser mot ”bluffmakaren och epigonen Hedin”,  det är riktigt roande läsning – jag småskrattar åt hans totala slakt av ”hjälten Hedin” och jag är benägen att hålla med Strindberg i hans arga kritik.

Numera används trakterna kring Lop Nor som en plats för testning av kinesiska atombomber.

I min jakt på information hittade jag Colibrine Sandstöms son – han skriver tydligen en blogg – Stefan Sandströms blogg hittar man här.

PS: Teet och smörgåsarna på TeKulturen var mycket goda – dit kommer jag att gå fler gånger. De har flera föreläsningar där – ska försöka hålla utkik efter dem. Tack Lasse för tipset om denna föreläsning.

Annonser

3 kommentarer

  1. Hej Guldkorn! Flitens lampa lyser ifrån din blogg och åter igen lyser du upp mörka områden i min djungel av okunnighet. Jag förstår att det måste ha varit roligt att lyssna på Colibrine Sandström som säkert själv blivit häpen över Scherzenfeldts strapatser

    Vad spännande du skriver om Brigitta Scherzenfeldts äventyrliga liv bland tyskar, ryssar och kalmucker. Sen skrattade jag gott när Strindberg skär av Hedins hängslen med sin vassa penna och låter honom stå med rumpan bar.
    Tack åter igen för att du berättar, länkar och delar med dig. Vad gäller bilderna så kan jag inte låta bli att tänka på studentbarackerna uppe på Norra Fäladen i Lund i slutet på 80-talet, när jag ser Jurtorna.:)

  2. Niklas:
    Jag undrar hur många som känner till hur underhållande Strindberg faktiskt kan vara?
    Han måste ha njutit av att vara den som kan mest och som långsamt trancherar Hedin med sina skarpa iakttagelser.
    Jag är i alla fall glad att han inte läser mina inlägg – han skulle säkert hitta grova felaktigheter i dem också – och anklaga mig för plagiat och humbug…

    Jag försöker i alla fall rätta till felen när jag upptäcker dem.
    Det är en av fördelarna med bloggandet; det är aldrig för sent att rätta till ett misstag.

    Studentbarackerna på Norra Fäladen – menar du fyrklöverhusen?

  3. Hej Guldkorn! Ja, det har du rätt i, Strindberg var definitivt en underhållare. Han var en skarp iakttagare och högg skoningslöst om han fann något han inte gillade.

    Fyrklöverhusen, jäpp! Jag bodde på Delphi under 1 1/2 år och då i korridor med utsikt mot dessa fyrklöverhus och hade jag bott kvar i Lund så hade jag sannolikt flyttat in i en av dem.


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: