Sten

 Det är tidigt, en mörk morgon i mars, snart april. Strandens sand ligger hårt packad efter nattens stormar. Huset sover, hon klär sig för en snabb strandpromenad, men vänder i dörren och hämtar en tom ryggsäck och en extra halsduk.

På väg ner mot vattnet stannar hon. Allt är olikt mot i somras, då månen lyste röd över stranden.

De hade gått ned till havet för att bada.

– Nakna förstås. Så banalt, tänker hon. Men då ville de tro att de var kära. Han och hon och bygga familj…
Hon hade hört att han var i Italien, nu.

Hon böjer sig ned för att plocka upp en sten, men den duger inte, hon slungar den åter till havet. Hon har lärt sig slänga vissa stenar, förut sparade hon alla, nu sparar hon stenar som är släta som barnrumpor och hon sparar sjödränkt ek.

Nattens gråa jagas av morgonens rosa. Det är kallt, men hon vill låta sig härdas av kylan. Vill bli som de, som stenarna, som sanden och som heliga bitar av svartnad ek…

Gråten kommer av sig själv. Tårarna lever ett eget liv.

Hon hade åkt hit ut igen. Det sa hon inte till någon. Numer kände hon sig mer ensam i andras sällskap än i sitt eget.

En träbit. Hon tvekar innan hon tar upp den. Synar maskhål och ådringar i det alltmer vitnande ljuset.
De borde ha vaknat, nu. Hon är inte längre ensam i huset. De hade kommit efter i alla fall, vännerna. Vännerna i klump, vänner i flock. De skulle aldrig ha kommit en och en. Det var som om de var rädda för henne, nu, sen det där hade hänt.

Allt började när han stack, eller var det tidigare? Han kom heller aldrig ensam, skulle alltid ha en vän med. Hon trodde han var bög först.
Men sen sa han allt det där med äktenskap och barn och allt som man längtar efter när man är ensam. Hon trodde honom och blev med barn. Han gapskrattade när hon sa det och hon skrattade med. Då tystnade han.
– Du skojar, va?
– Nej, jag är med barn, du sa ju att du ville…
– Hur vet du det, har du varit på någon kontroll?
– Jag har ju varit med barn tidigare, jag vet ju hur det känns. Jag har ju haft barn.
– Du kanske bara tror… Du tror för att du vill…
Han började gråta. Hon visste inte om hon kunde trösta honom.
– Ville inte du ha…
– TYST! Håll käften! Du fattar ju ingenting, skrek han och gjorde sig lös från hennes tafatta famntag.
Nej, det hade han rätt i, hon fattade ingenting.
Hon satt inne i stugan och såg honom rusa ner mot vattnet. Det var en varm augustiförmiddag och badgästerna hade börjat strömma till.Tecknen var så tydliga: Det typiska morgonillamåendet, som gör att man måste svälja hela tiden, de spända brösten och en känsla av lugn och obalans på samma gång. Hon var gravid.I dag är alla spår av badgäster borta, barnens kvarglömda hinkar och spadar försvunna. Hon går en bit till, tårarna torkar. Träreliken bär hon fortfarande i handen.
Han hade kommit tillbaks till stugan på kvällen, varit borta hela dagen. Han packade sin väska.
– Jag sticker till Niklas, sa han.
Hon stod med armarna längs sidorna och visste inte vad hon skulle säga.
– Jag sticker nu, sa han igen.
– Jaha, hejdå, svarade hon.
– Är du sur?
Badgästerna hade gått hem, barnens glada skratt och förtvivlade skrik hade ersatts av strandfestarnas skrålande och sjungande. Ur en gitarr pressades falska toner som ackompanjerade försvunna båtar med segel och ruff och köl och tiggarn i Luossa, var Luossa nu låg och – Jag levde lycklig här med dig och mina katter ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst…När skrålarna kom till:
”Jag gick med hammaren beredd under min kappa…”
så tog de i ordentligt. Tydligen satt det fler tjejer där nere, än killar. Killar brukar sjunga ”under kavajen”. Eller så var det fler tjejer som önskade hämnd.
Men inte hon. Hon var inte arg.
– Får jag ingen kram, då? frågade han.
Hon sträckte sina armar mot honom och han tog ett steg bakåt. Sen kramades de försiktigt. Som om han var rädd att komma åt hennes mage. Hon bad honom inte att hälsa Niklas.
– Jag lämnar mina gröna kalsonger, sa han. De är smutsiga. Du kan tvätta dem, jag kommer och hämtar dem sen.
Javisst, du kommer och hämtar dem sen.
Hon tvättade dem inte. De låg på hans kudde i deras säng.
– Apport! ropar hon och slungar träbiten så långt hon kan, fast hon egentligen velat behålla den.

Hon går sakta mot huset, känner sig hungrig. Frukost i glada vänners lag känns plötsligt lockande.

Det är då hon ser det. Barnet. Hon känner igen det genast. Vet att det är barnet. Hon sätter sig på den kalla, fuktiga sanden och tar barnet i famn. Det är litet, men tungt. Hon blir förvånad, men tänker; har man legat i vattnet länge blir man tung. Sjödränkt. Barnet ligger fortfarande i fosterställning, blåröd och kall. Hon tar av sig sin extra halsduk och virar den om sitt barn.

– Du får inte kyla ner dig, lille vän. Hon gråter och börjar vagga med kroppen.

– Såja, såja, mamma är ju här. Barnet måste vara hungrigt, men hon har ingen mjölk i brösten, hann inte få någon mjölk den andra gången. Hennes barn hade fötts i tredje, eller var det fjärde månaden?

Han hade lämnat henne, rest in till stan, hon stannade i huset. Trodde inte att han skulle komma tillbaks. Hon ville bara ha visshet.
På kudden låg spåret av honom ännu kvar. 
Det var på morgonen två månader senare det hände, nej det hade börjat redan på natten, men det var på morgonen hon hade gått ut.Oktobermorgonen var sval. Hon gick ut för att springa, inte för att få motion, bara för att döva smärtan. Hon sprang fort. Men smärtan satt i. Det gjorde verkligen djävligt ont, hon var tvungen att sätta sig på huk flera gånger. Till slut hade hon svimmat. Vaknade i strandbrynet med ben och underliv i vattnet. Kylan hade bedövat henne. Hon kände ingenting. Hasade upp mot den torra sanden, lade sig där och lät förmiddagssolens spröda strålar ge kroppen känseln tillbaks.
Brösten hade slutat ömma, illamåendet hade gått över. När värmen återvänt till hela kroppen, handlade hon kallt, tog av sig byxorna, sköljde dem och underlivet i havet. En blodig klump, stor som ett plommon kletade fast vid hennes hand. Hon doppade handen flera gånger i vattnet innan klumpen ville släppa. Paniken var på väg, men hon lät den inte komma ifatt henne.
Hon gick hem och satte på sig en binda, slängde hans gröna kalsonger, packade, stängde huset för vintern och åkte in till stan.
Hennes barn hade vuxit. Hon skulle inte föda förrän i maj.Barnet ligger inlindat i halsduken, hon trycker det närmare kroppen. Barnet är fortfarande nerkylt.

Någon kommer gående bakom henne. Anders, han är snäll, Veras kille.

– Släng den där stenen, säger han åt henne. Han tar den inte ifrån henne, som de andra gjort, hon får slänga den själv. Hon sväljer, vecklar varsamt fram stenen ur sin halsdukslinda och kastar den tillbaks till havet.

Hon har lärt sig att slänga stenar. Också de som är släta som barnrumpor.

Sten

Novell och foto: Lena Kronberg

Annonser
Published in: on juni 15, 2007 at 12:30 f m  Comments (4)  

4 kommentarer

  1. Tack för kommentaren hos mig, det visste jag inte.
    Kul att hitta hit också. Fin novell.

  2. Ella:
    Tack – fast det har inte blivit så mycket skrivet här på ett tag.
    Jag reser fram och tillbaks mellan Skåne och Stockholm hela sommaren…

  3. Vad vackert du skriver!

  4. Ann:
    Tack.
    Det kommer troligen något mer i mitten av juli när jag kommer hem från Stockholm.


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: