Strindberg om Kronberg

Detta är Strindbergs anmälan av Julius Kronbergs tavla ”Jaktnymf och fauner”, där hans ord liknar ett broderi. Man märker hur han njuter av vartenda ord, varenda stavelse och att han arbetar i det sena 1800-talets anda, då det inte fanns något skamfyllt med det överlastade. Senare skulle bland annat Hemingway bredda vägen för det avskalade, med den berömda frasen: ”Kill your darlings”.

  Strindberg hade ännu inte slagit igenom som författare. 

  Notera också hur lång tid han tar på sig innan han når tavlans motiv – själva jaktnymfen – och hur liten uppmärksamhet han ägnar henne – trots allt rabalder som kom att stå om henne. Faunerna nämns inte med en stavelse. 

1875 Jaktnymfen

Julius Kronberg, Jaktnymf och fauner, 1875

 

Strindberg om Jaktnymfen i Dagens Nyheter 1876-02-12

”Kronbergs tafla.

  Välj en riktigt genomgrå dag då det mest öfvade öga skall ha svårt att upptäcka någon färgton i luften i vattnet eller på jorden, och följ med den menniskoström som hvarje afgiftsfri middag slingrar sig ned till Nationalmuseum. Träd in, och gör en omärklig bugning för de tre husvilla Gudarne som förgäfves sökte anställning i himmelen, låt Partenonhästarne så fort som möjligt galoppera förbi det otrogna ögat och kasta sedan en lång förtviflad blick på de likbleka fossilierna i vestibulen, så att synsinnet må vara riktigt fastande, innan du träder in i första salen. Utrota äfven dessförinnan allt hvad som blifvit läst i tidningarne eller hördt af bekanta rörande ’Kronbergs tafla’, och intrycket skall ungefär bli följande:     

  Salen förefaller som vore den solbelyst, man vänder sig om för att se om det klarnat der ute, men fönstrena se lika grå ut som förut. Effekten är slående och torde bero deraf att man sjelf stå i ljuskällan och derigenom kommer i omedelbar rapport med figuren och stannar först vid det skenbara obrutna ljuset eller den del af kroppen som ligger i full belysning. Sedan ögat hemtat sig, börjar det omedvetet sin vandring på färgskalan, dock alltjemt ledt af artistens osynliga hand, hvilken här arbetat med full beräkning. Första öfvergången blir nästan omärklig till rosorna, hvilkas färg gränsar till karnationens; men rosorna blekna snart, och som en blaserad fjäril sväfvar blicken öfver till det varma gula draperiet, som är något trognare mot sin eröfring; det lyser och värmer, men berusar också, jägtar, gör otillfredsställd. Hvart skall nu den irrande blicken hän; det börjar vibrera i synaxlarne, han vill fly men hvart? En sekunds utflykt och så åter slå sig ned på det varma täcket. Men det bränner snart, och han måste ut igen på vandring. Det är då han möter de kloka (här kanske något öfverkloka) blå ögonen från påfågelsfjädrarne. Det gula har funnit sitt komplement, försoningen är gjord, och glad som en ekorre klättrar ögat, troget, följande artistens guide, ifrån de blå ögonen öfver de blågröna fjädrarne, upp i de gröna skuggiga ormbunkarne, och der slår den sig i ro, uttröttad af ansträngningar. Grönt är visserligen mycket lugnare men det blir snart odrägligt. Att klättra på stegen blir nu långtrådigt, ögat är mätt på hufvudfärgerna och söker oroligt, dock ännu med det gröna som utgångspunkt, något nytt, alltjemt nytt. Det är då som han i sista stunden hittar det purpurröda kogret nere i mossan under foglarne. Det gröna är också försonadt, det har funnit sin sökta hälft. Allt blir nu lust och glädje och så börjar den glada färgleken om igen, än uppifrån och ner, än nerifrån och upp, fröjdande sig hvar gång blicken hittat på en ny pinne i stegen eller upptäckt en ny spindelväf som den kan fira sig ned på till den , trött af jagten, slår sig ned i det varma gula solskenet på draperiet bredvid den trötta nymfen.

  Är detta så liffulla konstverk då endast uppbyggt på så rent fysiska optiska lagar? Beror dess verkan endast på en genialisk kedjeräkning? Icke endast, men det beror, tro vi. Och just derför, att det är tillika bygdt på naturlagar, eviga som de kallas, kommer det att i alla tider hålla sig, eller åtminstone så länge färgerna icke bleknat. Det är Münchenskolans stora förtjenst att ha lärt sina  disciplar att måla figurer, icke rita och färglägga dem, och att traditionerna banat sig väg hit visade sig redan i fjol vid akademiens täflan, då alla eleverna i figurmålningen brutit med sina lärares förlegade färgteorier.

  Då man nu faller i beundran inför denna hittills här osedda kolorit, gör man sig all möda att icke slå öfver till öfverdrifter; man fruktar sätta ut för mycket då man fäller ett omdöme, och man bäfvar öfver sin upptäckt då man finner allting blackt och blekt som sitter rundt omkring på väggarne, man skäms, då man ser då men ser sjelfva Marcus Larssons brinnande ångbåt försvinna i röken. Hvarför så? Huru länge skall man förneka konsten förmåga af utveckling? Den som ändock icke vågar tro på sitt eget omdöme, som ännu misstror allt som har vuxit i Sverige, må till tröst och sinnesstyrka veta att Kronberg och hans Jaktnymf redan äro legaliserade europeiska ryktbarheter, hvilkas namn med stort beröm stått nämnda i alla tidskrifter, ja till och med ända bort i Konstantinopel.

  Fall ned och tillbed måleriets triumfator!

  Det stora uppseende Julius Kronberg väckt genom det här ofvan omtalade profvet af en teknik, hvars utomordentliga fulländning slagit ned som en bomb i vår konstnärsverld, föranleder oss att korteligen beskrifva hans bana.

  För något mer än ett tiotal af år sedan (det var om vi ej missminna oss 1864) inställde sig en liten gosse, till utseendet 12-13 år gammal, i kungl. akademiens för de fria konsterna elementarteckningsskola – ”Principskolan”, såsom den vanligen kallas. Hans namn var Julius Kronberg. Hans klädsel var så tarflig som den gemenligen är hos folkskolans barn, men hans utseende särdeles intelligent, och derigenom ådrog han sig lärarnes synnerliga uppmärksamhet. Han företedde icke blott ovanligt goda anlag, utan visade äfvensom mycken flit, och i följd häraf gjorde han stora och hastiga framsteg. Vid 1865 (eller 1866?) års uppvisning af elevernas arbeten ådrogo Kronbergs principritningar sig uppmärksamhet af flera personer, men i synnerhet af akademiens dåvarande vice præses, numera bortgångne öfverste Aug. Anckarswärd, hvilken redan då trodde sig i gossen spåra en blifvande talang och erbjöd sig att befordra hans framgång, desto hellre som öfverste A. af lärarne erfor att gossen var fattig och behöfvde understöd.

  Öfverste Anckarswärd ansåg Kronberg redan då mogen att börja måla och anmodade en af hans lärare; professor G.W. Palm, att låta honom göra sina första försök efter professorns studier, hvilket också skedde. De första försöken visades också för öfverste A. Han fann dem så tillfredsställande att professor Palm fick den för en lärare angenäma anmodan att föra gossen till hans blifvande beskyddare. Denne lika välvillige som frikostige mæcenat gaf Kronberg i början 10 rdr i månaden (och snart mera) till materialer samt hade honom hvarje söndag till gäst. Inom kort fick ynglingen komma dagligen i sin beskyddares hus och tillbringa somrarne på det vackra Bystad.

  Under denna vänliga och för den moraliska och intellektuella utbildningen välgörande omhuldan begagnade Kronberg flitigt undervisningen i läroverkets särskilda skolor och tillvann sig härigenom samt genom sina ständiga framsteg alltmera sina lärares välvilja.

  Några år längre fram utförde han alltjämt med understöd af öfverste Anckarswärd, årets prisämne: ”Gustaf Wasa som emottager bibelöfversättningen af bröderna Petri”, för hvilket arbete han erhöll akademiens högsta pris, d.v.s. den kungliga medaljen och dermed äfven kompetens till akademiens resestipendium, hvilket ock tilldelades honom 1872.

  – Taflan inköptes af Karl XV

  Under den tid af 3 år som Kronberg innehaft akademiens resestipendium har han hemsändt ett par arbeten. Ehuru ganska bra, ha de icke höjt sig öfver medelmåttan. Det första var en aqvarellmålning, mot hvilken kännare hade rätt mycket att anmärka. Det andra var en oljemålning (kabinettstycke); den var redan betydligt bättre. Sedan har man ej här sett något af honom förr än den nu utstälda taflan, som framkallade en så stor sensation och öfverraskning.

  Genom en af Münchens tidningar hade ett stort rykte föregått ”Jagtnymfen och Faunerna”; men ryktet var ej tillräckligt att berättiga honom till fortsatt åtnjutande af resepensionen. Man må erkänna att det var klokt och liberalt handladt af akademien, då den beslöt att fordra taflans hitsändande, men ock att betala transportkostnaden.

  Grefve Anckarswärd lefver ej mer och fick således ej njuta glädjen att blifva vittne till sin unge gunstlings konstnärstriumf; men anblicken af denna skall säkerligen icke förfela att gifva andra män håg att liksom han räcka en hjälpsam och ledande hand åt en eller annan gryende talang.” 

 

När Strindberg berättar om Kronbergs tidigare liv, låter han nästan som en gammal gubbe som talar om en ung konstnärs gryende talang, trots att de var nästan jämngamla.

  Strindberg var född den 22 januari 1849, Kronberg den 11 december 1850.  

Strindbergsmuseet

Wikipedia om Strindberg

Julius Kronberg på MySpace

Kronbergs ateljé på Skansen

Annonser

14 kommentarer

  1. Hej Lena Kronberg!
    Tack för din kommentar angående länkarna till min lilla redogörelse för besöket på Åmells galleri. Har länkat till andra sidor angående Julius Kronberg nu: http://www.oquist.se rörande den svenska hänvisningen samt wikipedia angående den engelska.
    Jag finner det ibland svårt att länka till sidor om svenska konstnärer där informationen ges på engelska (eller andra språk) och då blir det ofta wikipedia om man inte där hittar externa länkar.
    Du har en intressant bloggsida innehållandes en hel del artiklar som intresserar både mig och min fästmö.
    Trevligt att se att det finns bloggare som lägger ned en aning mer arbete på sina sidor än endast relaterar det senaste skvallret på Stureplan eller liknande.
    Ligger själv lite efter just nu men vi söker ny bostad varför det tar en hel del av tiden bl.a.
    Lycka till med bloggandet fortsättningsvis!

  2. Castor:
    Ja, Wikipedia brukar vara bra att länka till. Ser man några fel går det ju dessutom att gå in och korrigera.

    Tack – ja – Stureplan är något som endast kan intressera mig på grund av sin arkitektur samt närheten till KB, Humlegården och diverse gallerier.

    Och bloggandet – som är fantastiskt kul – får aldrig bli en börda eller ett krav.
    Det riktiga livet måste ju kunna få plats mellan raderna – en flytt till exempel.

    En blogg som ni kanske skulle uppskatta är http://konstapan.blogspot.com/

  3. Jag känner igen ditt namn så väl. Och även ditt ansikte verkar så bekant, men jag vågar inte placera dig någonstans. Men ändå..har du haft med Lilla Teatern att göra någongång?

  4. Konstanze:
    Ja, det stämmer – jag arbetade på Lilla Teatern för några år sedan – och var ganska aktiv i nattcaféerna som vi hade där.

    Men du då..?

  5. Hej, det här är Blindalina.
    Väldigt intressant det där, Strindberg om Kronberg. Vilket underbart poetiskt språk. ”men rosorna blekna snart, och som en blaserad fjäril sväfvar blicken öfver till det varma gula draperiet, som är något trognare mot sin eröfring; det lyser och värmer, men berusar också, jägtar, gör otillfredsställd. Hvart skall nu den irrande blicken hän; det börjar vibrera i synaxlarne, han vill fly men hvart? ” Gillar det där att hans öga förvandlas och transformeras från en fjäril till en ekorre och jag vet inte vad. coolt. fint.
    tack för den texten.

    fin målning också, (om än lite komisk och inte precis radikal trots allt), jag förstår vad strindberg menar. vad bra han var.
    Kul att läsa din blogg, så snygg den blivit!

  6. Jag älskar den bilden…

  7. Blindalina:
    Ja Strindberg är bättre än sitt rykte ;-)
    Tror att många reser ragg mot Strindberg därför att de tvingats läsa honom i skolan.

    Jaktnymfen ansågs mycket radikal när den målades – 1875 var Düssedorfmåleriet det rådande.

    Roligt att du tycker om bloggen.

  8. Tiarafeministen Linnéa:
    Jag kommer troligen att skriva mer om den lite senare. Har något mer på gång.

  9. […] Strindberg om Kronbergs Jaktnymf Publicerad i: […]

  10. […] Snittet talade de visst om min morfars fars målning Jaktnymf med fauner – det måste jag lyssna på. Trevligt att höra Milla presentera programmet. Publicerad […]

  11. alltså..tänkte på det här när jag var på konstmuseum. frågan är hur man begeistrar sig i ett konstmuseum på bästa sätt? vi vet alla hur det ofta blir så att en går där planlöst, glor lite, försöker hitta antingen ett sammanhang eller bara ”njuta” men det är ju jättesvårt ibland eller hur? det är så mkt förväntningar på en att en ska ”ta in” en massa saker. men strindberg lyckas ju rätt schysst. framförallt är det underhållande hur hen för sig sensuellt med språket och verkligen förverkligar tavlan.

  12. i:
    Så kan jag ibland känna på konserter och teaterföreställningar. Att jag måste känna något.
    Har ibland svårt att känna närvaro.
    Också på vissa nutida konstnärers utställningar.
    Ibland ännu mer än så – som att: Är jag dum? Jag förstår inte alls varför dessa verk ställs ut? Är de bra? Har jag så usel smak att jag inte alls kan uppskatta det som alla andra tydligen älskar?

    När det gäller äldre konst har jag ett större perspektiv – så även om det skulle vara dåligt – så kan jag se ett annat sammanhang.
    Jag ser på verken som en produkt av tiden – och av tidigare ideal.

  13. jo precis- det idekulturhistoriska i det. det är spännande. men då är det ju inte det måleriska man tittar på utan idehistoria, eller? :)

  14. […] Läs mer: August Strindbergs entusiastiska recension kan i sin helhet läsas här. […]


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: